Ännu en dag

Fortfarande onsdag. Klockan är halv sex, Sofia jobbar med att skriva om hur hon läst Amos Oz´ bok How to Cure a Fanatic. Jag har inte läst boken, men titeln låter onekligen passande nu. Sofia jobbar, läser samtidigt som hon skriver med en hand. Kul att ha henne här, mitt emot mig – hon med sin dator, jag med min.

Så småningom lagar ”vi” mat – det betyder att Sofia gör en jättegod och vacker sallad och kokar pasta, jag öppnar pestoburken (jag lyckades köpa rätt sort, Barillas) och tar fram tallrikar och bestick. Nu är vi båda två mätta och belåtna.

Disken är diskad, köket är i ordning. Soppåsen är full och får slängas i morgon bitti. Jag dricker ett glas rödvin till, Sofia tyckte det var för ”mjukt”. Jag gillar det. I morgon är det min tur att laga mat, har ingen aning just nu vad det kan bli. Kanske en fiskgryta utan morötter (som Sofia inte är förtjust i), typ bouillabaisse med aioli vid sidan. Och Sofia-sallad. Gäller att hitta bra fisk och fina gambas. Får kanske ta mig till Mercadona i morgon, Dino här har inte något stort sortiment.

Klockan är kvart i nio, Sofia ligger i soffan och kollar sin mobil. Jag sitter kvar vid bordet med batteriljusen tända, och bordslampan på det lilla bordet. Ute är det svart, förstås – och 17 grader. Kan bli regn över natten, enligt mobilen.

Jag blir lugn i hela kroppen, mår bra, är nog därmed också ganska snäll – i sällskap med Mats och Teijas dotter. Är så tacksam för den här chansen att få vara farmor, på ett sätt som jag nog inte klarade när jag borde ha gjort det. Jag läser hennes skoluppgifter, föreslår här och där någon ändring – men matteuppgiften kan jag inte ens läsa. Jag är tacksam för möjligheten att vara delaktig, lära känna mitt barnbarn – som inte är något barn längre, utan en klok och målmedveten ung kvinna. Vacker är hon också. Och gör vacker mat.

Torsdagsmorgonen är solig, 18 grader, kan bli 21-22. Något regn ser jag inte spår av. Sofia är ute och går, skavsår (med plåster på) gör springande olämpligt. Jag har artrostränat. Och ätit frukost nu när klockan är nio.

Profilbild för Okänd

About beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna en kommentar