Det är lördagskväll, jag har hämtat ner torra lakan från terrassen och hängt frottéhanddukar på tork. I mitt sovrum, på torkställningen där, torkar småtvätt. Och golven är rena. Jag har ätit rester ur kylen, fläskfilé med svamp och potatismos. Är mätt, och nöjd med dagen. Gick 5 300 steg i morse, med Sofia till bussen och hem. Fick min cortado på Casa C.

Nu är Sofia på väg, planet startade för en kvart sedan. Hon tyckte att väntetiden gick rätt fort ändå. Hoppas någon möter henne när hon landar mitt i natten. Hoppas någon gör det när jag landar mitt i natten, den 29-30 mars…

Ser havet. Igår låg en brödbit i vattnet en bit ut, och jag såg hur en ganska stor fisk hoppade och åt av brödet. Då var inga metare inom synhåll.

Går upp på terrassen och kollar om handdukarna är torra. Det är de, och nu är de inlagda i respektive garderober. Skönt, nu är det bara ett par handdukar i tvättkorgen (alla fick inte plats när jag körde en maskin). Har gjort ren mikron. Känner mig husmoderlig. Häromdagen saltade jag, och gned med citron, skärbrädan av trä. Den blev fin och fräsch.

Molnigt och varmt, 19 grader klockan sex. Inget regn. Det är ny månad, försöker komma ihåg det – jag har 28 dagar kvar här i Punta Brava. Ska betala sista hyran på måndag. Har tagit ut kontanter. Nu är det svart därute, klockan är tjugo över sju.

Syrran berättar om middag med kalvsylta, rödbetor och potatis. Och Falu rutbröd – jag blir avundsjuk. Längtar nog hem, efter min vanliga vardag.

De stora molnen börjar ta över himlen, under de där fjäderlätta bomullslika. Kanske blir det regn till natten, det regnade i natt. Och diset börjat gömma bergen bortöver. Kvart i sju, än har den osynliga solen inte gått ner. Mobilen säger solnedgång fem över sju.

Igår kväll, när Sofia och jag gick hem från restaurangen, såg jag lite av en annan värld här i Puerto. Jag är ju aldrig ute på kvällarna, ensam. Men nu träffade vi på stora, levande kackerlackor, som fick Sofia att hoppa högt i sina ”nästan inte”-skor. Och krogar som jag inte sett öppna dagtid.

Fortfarande kändes det tryggt att gå på gatorna i Puerto, trots de ficktjuvar jag haft påhälsning av. Ficktjuveriet handlar mera om att jag själv må se till att mina pengar är säkra; att de finns där turister finns kan jag inte göra mycket åt. (Apropå semikolon, Sofia.) Och de (ficktjuvarna) känns inte hotfulla, bara väldigt obehagliga.

Solen har nu definitivt gått ner, det är svart utanför fönstren. Lampor lyser här och där. Bergen går inte att ana längre, och inte himlens moln heller.

Under veckan som kommer ska jag äta ur frysen och kylen. Behöver frosta av båda, och har mat, frukt och grönt.

Varför behöver Facebook fråga mig om jag just loggat in från Puerto, varje gång jag gör det, nu snart i ett halvår? Fixar inte deras algoritmer eller vad det nu heter sådant? Tröttsamt.

Söndagsmorgon ser jag meddelande från Sofia, halv ett, ”jag har landat”. Då sov jag, men är glad att veta att hon är hemma.

Det är molnigt, har nog regnat lite, och 16 grader – mobilen visar regnskurar resten av dagen. Det behöver inte stämma.

Jag har artrostränat, nu frukost – mandarin, te, en smörgås med skinka, en skål med typ fil och flingor. Så småningom en promenad. Det finns en oöppnad förpackning med heltäckande regnjacka i en låda i lägenheten. Den får följa med ut. Jag behöver gå.

Förrätt i fredags