Fredagen börjar med dusch och hårtvätt, därmed ingen artrosträning med blött hår. Sätter mig i stället med manuset som ska redigeras, och går igenom några kapitel. Går ut med hyfsat torrt hår vid 11-tiden. Äter en lätt lunch ute, och går hemåt.

9 300 steg när jag väl är hemma. Sätter mig med manuset igen. Har hittills jobbat igenom 12 kapitel. Har några kvar… Klockan är nu fyra, och det är ”övervägande molnigt” och 21 grader. Kanske blir det regn sent.

Behöver ingen middag i kväll heller, men äter kanske en avocado och/eller lite sallad.

Datorn krånglar – går inte att komma ut på internet på morgonen, ”nätverksfel”. När jag så är hemma igen fram på eftermiddagen, fungerar allt som det ska. Det finns ett nätverk till här i huset, misstänker att det är det som stör på ett sätt som jag inte begriper.

Jag kan wordfeuda med syrran och det gläder mig. Även när hon vinner, hon leder nu som vanligt. Men med mindre än vanligt. Jag kan kolla börsen, vilket inte är lika kul. Trump-effekt. Än ligger jag på plus.

Här i lägenheten finns helkroppsspeglar i varje rum, utom köket. Inget jag behöver, inget jag har hemma. Jag ser en kortare än i självuppfattningen, ganska rund, gammal kvinna, med hår som är rätt okej, ögon som är trötta, rund mage, slokande axlar. Blåmärkena syns inte. De här synerna behöver jag inte. Varför ha sådana speglar i alla rum? Det hade räckt med en. Eller ingen. Därhemma ser jag bara mitt ansikte. Tillräcklig erodering.

Nu börjar bergen gömma sig i det dis som kanske blir regn till natten. Klockan är halv sju, så det är inte mörkt ännu – men snart.

Jag har klippt fingernaglarna nästan lika bra som manikyristen. Ska kolla om Lucy kan klippa mitt hår igen, innan jag åker hem. Och försöka få tag på pedikyristen. Tre veckor kvar.

Igår lade jag en påse vid sidan av sop”burkarna”, med lite kläder som var okej, men inte behövde följa med mig hem. Påsen var borta idag, och jag kan bara hoppas att någon fann den. Den kan ha hamnat i soporna, men jag är glad att inte veta.

Och jag tittar på pappersbunten som handlar om demensboken. Tror den får följa med hem trots allt. Orden där vill mig något, jag får försöka begripa vad. Vet att ju fler vi blir, som blir riktigt gamla, desto räddare är vi för att bli dementa. Och desto flera blir dementa.

Kan min berättelse göra något, utan att skrämma? Den är inte hoppfull. Det finns inget hopp när det handlar om demens, bara acceptans, och en önskan om något som skapar en tillvaro som är uthärdlig, som kanske till och med är bra och fylld av glädje.

Tror inte att vi anhöriga kan skapa den tillvaron, vi orkar inte – men kanske samhället, om det tar till sig kunskaper och exempel, som från Nederländerna, och kanske Danmark. Minns ett program från Danmark om ett äldreboende där dementa människor fann ett bemötande med kärlek och omtanke. Har vi det i Sverige? Tror jag inte, vet inte.

Såg en karneval-parad idag – med många, många barn i olika storlekar som gick, sjöng och spelade, utklädda och glada. Många människor, föräldrar och abuelas, väntade och gick glatt med när paraden väl kom igång. Begriper mig inte på detta, men det är nog kul för de barn som deltar. Ambulansen for efter tåget, och ner i Punta Brava – på en smal enkelriktad gata, som hindrade all annan trafik, och ambulansen. Den bara stod där när jag gick förbi. Hoppas den inte behövdes.

Hade väl aldrig trott att jag skulle gilla spansk polis. Har ingen personlig erfarenhet – men igår såg jag en motorcykelpolis som leende lotsade en kvinnlig bilförare som kört fel. Han fick henne att lugnt köra fram och backa enligt hans anvisningar och vända för att så ta sig ut till en framkomlig väg. Gott att se.

Tänder mitt blockljus, det som jag tänker lämna här. Kanske någon gillar det. Lämnar några batterier också. Miguel (mäklaren) säger ”lämna det du inte vill ha med dig”. Så då gör jag väl det.

(En parentes – jag är så less på att fortfarande hela tiden få reklam och lockrop från internetcasinon. Vill inte ha dem. De finns överallt, inte enbart som mejl. I svenska sk kvällstidningar, t ex. Men än klarar jag att stå emot. Borde inte behöva prövas så här.)

Himlen dimmar till sig, blir mjukt grå, havet är lugnare, kanske vinden lagt sig lite. Och nu är det mörkt, halv åtta. Fortfarande ser jag hus och ljus och skum från vågorna, men det blir fort svart och då blir det mesta osynligt. Utom lamporna – de blå ljusen kan vara polisbilar om de rör sig, annars vet jag inte. Men det är en hel del liv längs stranden på kvällstid, som jag inte är bekant med. Och inte tänker bekanta mig med heller.

I morgon ska jag kanske gå upp till loppisen vid Dino ovanför backen. Den långa, med bänkar som hjälper en trött vandrare. Det jag behöver handla inskränker sig till citroner. Kommer nog på något mera i morgon.

Vaknar till ett stillsamt regn på lördagsmorgonen, en blöt och ruggig duva har krupit upp på fönsterblecket när jag tänder ljuset vid mitt skrivbord. Det blir nog ingen loppis idag, himlen är jämngrå och det kommer mera regn, åtminstone någon timme till enligt mobilen. 17 grader, blir 18.

Jag redigerar en stund efter frukosten. Artrostränade i morse. Regnet fortsatte, så jag satt med manuset tills jag gått igenom hela, en gång. Började läsa allt en gång till, men gick ut vid tolvtiden, en sväng i det lätta duggregnet.

Fick min cortado, hejade på Asia och Miguel, handlade citron och pappersnäsdukar i den lilla butiken uppe vid kyrkan. Gick vidare ner på stranden och så småningom hemåt igen, mötte Asia och Miguel en gång till, de öppnade porten så slapp jag dra fram nyckeln där nere. Nu inne vid datorn, efter 3 400 steg. Om en stund mera läsning av manuset. Det var skönt att komma ut även om det var kort.

Vet inte hur det går med paraden i Puerto i kväll. Kan kanske läsa mig till det i morgon, på FB. Jag stannar hemma, inomhus. Har jobbat med mitt kundmanus en andra vända, har klarat av ungefär hälften. Tar resten i morgon. Nu får det vara helgledigt, klockan är kvart i fyra.

Ser ut som om jag tänt eld på duvan, det har jag inte. Gläds åt regnet som ger växterna livskraft.