Eftermiddag, fredag – sol och lite moln. Jag inser just nu att jag kommer att sakna dessa paragliders – en är på väg ner nu – när jag är hemma. Inga sådana på landet utanför Norrtälje. Jag skulle aldrig våga en sådan resa själv, men jag tror att jag kan föreställa mig den andlösa friheten, kanske rädslan innan man faktiskt landar på en strand och inte på en solande människa. Och inte har trillat ur och ner, och redan saknar rymden, saknar att se marken däruppifrån.

I morgon ska jag komma ihåg att gratulera mina två vänner sedan många år – Meta faktiskt sedan sekreterarutbildningen i Stockholm för drygt sextio år sedan (om min matematik är rätt), och Stina som jag lärde känna när jag började jobba på Arla, 1973. Glad att vi haft kontakt alla dessa år, även om vi numera sällan ses.

Idag blev det 8 500 steg, en cortado på Casa C och en caña med Martti. Vi pratade ovanligt mycket idag, för att vara vi. Ofta kan vi sitta och se på havet och människorna, och bara dela ett leende, mest vara tysta. Så skönt och vilsamt, likaväl som det är fint att också få lite förståelse för en annan människas syn på liv och händelser i livet.

Det är 19 grader och ”mestadels klart” enligt mobilen, nu när klockan är tre på eftermiddagen. Det verkar stämma när jag tittar ut genom fönstret.

Har bäddat sängen med rena lakan, de var torra när jag kom tillbaka efter promenaden. Nu hänger min illgröna klänning (tvätt separat nödvändig) på tork, inköpt här i Puerto för tre år sedan. Och syster B har tröttnat på mitt tjat om min utslitna svarta linneklänning – hon syr mig en likadan om jag hittar ett tyg, tunt svart linne. Ska kolla här nästa vecka, får väl ta med mig klänningen för att begripa hur mycket tyg som kan behövas.

Det landar segel från skyn hela tiden nu, kanske är det något med vindar och tid som gör att alla verkar vilja ner på backen ungefär samtidigt. Dock inte på samma strand. Här finns några att välja på.

En spov (kanske) flyger förbi, liten jämfört med måsfåglarna. Just nu kan den inte landa här nere, vågorna är för stora.

Jag har ätit min gryta, det sista av den. Diskat. I morgon får det bli något annat, kanske mina tunna pannkakor. Och jag har sett hur mannen med den stängda restaurangen tar ännu ett tag med skiftnyckeln på undersidan av sina bord. Benen behöver kanske skruvas fast efter målning.

Himlen är molnig, solen gömmer sig någonstans. Inne i stan lär det i eftermiddag vara en parad av någon sort. Skönt att jag inte längtar efter att ta del av sådant. Syster K åker till London om en vecka på fjorton dagar, om ytterligare några veckor far syster B till Cypern. Är borta lika länge. Jag åker hem. Och syster K fyller år den sista maj. Då ska det väl ändå vara vår även i Sverige. Inser att jag längtar hem. Hem till det som är välbekant, det jag känner igen, de jag kan prata med om jag vill och låta bli om jag vill, men inte för att jag inte kan. Till biblioteket i Norrtälje, till Bokbörsen och min eventuella försäljning där. Till folket på gården där jag bor. Och sjön, naturen, rundan runt hjorthägnet som jag ska se till att gå varje dag. Till och med min tandläkare – som tyvärr har flyttat från Stockholm till Vällingby, men jag ska leta på henne. Ulrika Molund. Och doktor Calle, om inte för annat så för att tala om jag inte har lika ont i knäna som för ett halvår sedan. Kanske inte ens behöver någon cortisonspruta.

Men inte än, har två veckor kvar här.

Idag har jag ett rött och ett gult vackert (och hårt) plommon i skålen i stället för papayan (gillar inte dylika)