Söndag, vid halv tvåtiden – hemma igen efter tre timmar ute. Pratade med Palmyra i morse, hon var orolig över att England med flera kanske ska skicka soldater till Ryssland, även om hon inte riktigt trodde på det. En fredsbevarande styrka. Vi enades om att världen är farlig just nu, och att det inte är mycket vi kan göra åt det. Annat än protestera på de sätt vi hittar.

Två cortados, och en caña med Martti på hemvägen. En stunds prat, en stunds tystnad. Har lärt mig (som svar på direkt fråga) att han jobbat/jobbar med maskiner för SKF i Tyskland, och nu väntar på att få besked om han kan lämna med avgångsvederlag, eller inte. Resorna världen över har skett som semester, inte i jobbet, vilket jag trodde. Han vill helst inte jobba mera, men blir kanske tvungen. Har fyra år kvar till vanlig pension, som inte kommer att hålla honom med det liv han lever idag. Han behöver hitta billigare boende, men det är ingen idé att leta innan han vet mera om hur det blir framöver. Tror dock att han bestämt sig för att Puerto är hans plats i livet. Frankfurt och någonstans därutanför i Tyskland låter inte som något han önskar, även om han har bröder och en syster där. Hans mamma dog för några år sedan, hon var nog den som höll honom kvar i kontakten med Tyskland.

8 300 steg blev det idag – när jag gick funderade jag på när jag senast gick, utan att det var jobbigt, utan att något av knäna ville lägga av någon gång, utan att jag kom hem trött i kroppen. Länge sedan, minns nog inte ens hur det kändes. Idag talar min kropp om för mig vad den orkar och kan – och definitivt vad den inte vill vara med om. Ännu något att utforska i åldrandet, där mycket har varit okänt och oväntat. Mycket sådant återstår säkert, om livet fortsätter.

Har använt en timme av mitt pågående liv till att kolla nätet – blev påmind om den franska demi-monde vars lägenhet återfanns 2010. Då hade den stått som hon lämnade den. Hennes liv har tydligen inspirerat till feelgood-format och bok. Marthe de Florian är namnet på kvinnan, vad bok och författare heter har jag glömt. Googla. Spännande kvinna, som dog 1939.

Nu lunch, två hårda mackor med gårdagens trista fisksallad, kryddad efter förmåga. Den är snart slut. Klockan är kvart i tre.

Läser oengagerat i Hiasen´s bok Double Whammy – om basset-fiskande fuskare och motvillig privatdetektiv, ex-fotograf. Tja, är hittills mitt omdöme. Bättre än Kindle-fantasy dock.

Skickar 50 kr till Anneli Wester i Nepal – swish +46 73 7846 2752, hon använder inkomna medel väl. Inga sjuka taxar som tillhör någon svensk kändis, och samlar in 90 000 kronor – här är det ännu levande, behövande, människor, unga och gamla, många sjuka eller beroendesjuka, barn som lever på sophögar, noll sociala hjälpinstanser. Anneli är värd allt stöd i sitt frivilliga arbete. Skicka något, behöver inte vara mycket.

Svenska Kyrkan i utlandet skulle ha stor glädje och goodwill av att bistå Anneli, och även använda hennes kunskaper och erfarenheter – både de personliga och av livet i Nepal. Jag beundrar hennes kraft, hennes mod och hennes generositet – och gillar hennes berättelser om livet i Kathmandu. Kolla på Facebook, också om du inte gillar Facebook.

Jag vann just wordfeud – syrran hade visserligen drygt 20 poäng mera än jag, men när vi bara hade varsin bokstav kvar och hon hade ett z, så gav hon mig segern. Jag hade ett d… Tror inte jag vunnit en enda gång med flera poäng än syster min, det vill säga, vunnit ”på riktigt”. Det ser jag fram emot.

Det är 22 grader och sol utanför fönstren. Jag är nöjd att vara inomhus i lagom temperatur, att sitta på terrassen och sola är inget för mig. Och bevare mig för att ligga i sanden, på stranden, och försöka ta sig upp och fortfarande kunna gå efter några dötrista soltimmar. Kan jag inte tänka mig. Jag ÄR gammal. Fast när det gäller solbadande har jag nog alltid varit gammal. Har varken hy eller tålamod.

Några av klipporna bortöver i havet ser ut som om två ljushyade människor klamrar sig fast vid varandra. Det ÄR stenar, bara i en ljusare nyans än övriga svarta vulkanklippor – och med dåliga ögon/glasögon ser de otäckt mänskliga ut. Jag borde ha lärt mig det vid det här laget.

Oj, vad jag kommer att sakna havet. Snart. Får sitta på bänken nere vid badhuset vid Addarn och glo. Vatten är det ju i alla fall, men inte levande på samma sätt. Levande dock. Och badbart, bara stegen kommer i sjön. Inga avlopp rakt ut i sjön. Har mejlat förvaltaren därhemma idag om att sätta på värmen i huset tills jag kommer.

Nu återstår att mejla/what´s appa mäklaren här, Miguel – och ge honom mina bankuppgifter för återbetalning av min deposit så småningom. Och berätta att jag lämnar huset den 29 mars på morgonen, att Asia bokar taxi åt mig till busstationen. Och att jag kommer tillbaka om möjligt, i augusti för bokning.

Jag ska förstås också städa ordentligt innan jag lämnar, men det får vänta till fredagskvällen innan. Har redan pratat med Asia om att hon gör vad hon vill med det jag lämnar kvar.

Klockan är fem, en söndagseftermiddag i Puerto. Karnevalen tror jag slutade igår, efter att ha flyttats fram en vecka på grund av (förmodat) regn. Som inte kom. Har sett bilder på Facebook, och är fortsatt tacksam att jag slipper närvara.

Det jag saknar här – förutom en ugn att laga mat i – är en skön fåtölj att sitta och läsa i. Soffan är inte bekväm, stolen jag sitter på med min sittdyna, vid skrivbordet och datorn, är inte heller skön, länge. Får duga – för 850 Euro i månaden. Två och en halv gång så mycket som jag samtidigt betalar i hyra därhemma. Borde kanske leta billigare boende även jag, men gillar Punta Brava, Asia och mäklaren Miguel.

Ibland är det påfrestande att se hur människor beter sig i havet – just nu en familj med små barn, där pappan håller i det minsta barnet, men två andra får klara sig själva. Och gör det, än så länge – men utan att riktigt verka förstå hur starka vågor och ström kan vara. Jag tittar inte, väljer att se på havet bortanför de här turisterna. Minns hur jag själv åkte på öronen i en liten pool i La Caleta de Interian första gången jag var här på Teneriffa, och inte visste någonting om vågor och hav.