Måndag, 18 grader och halvklart när klockan är kvart över nio. Jag går ut i shorts och med vattenflaska, tror det blir betydligt varmare fram på dagen. Det blev det, och kraftiga vindar därtill. Varningar om 12 meter höga vågor på Kanarieöarna. Här har man stängt av en hög kaj, där många brukar stå och titta på havet. Så höga vågor blir det kanske, men förmodligen inga 12 meter.

Jag tog en caña med Martti på hemvägen, och gick därefter till Dino och handlade. Bland annat en flaska Grant´s whisky till min förvaltare därhemma, som tack för hustillsyn. 8 700 steg blev det tills jag var hemma vid halv två. Trött i kroppen. Nu en hård macka med resterna av den där tråkiga salladen. En läcker mandarin som efterrätt hjälper upp det hela.

Några paragliders går ner lite ovanligt tidigt, kanske av respekt för vindarna däruppe.

Klockan tre är vågorna mycket starka och höga, de plaskar långt upp på husväggarna och långt in på stranden. Har ingen aning om hur man kan mäta vågornas höjd, men de här är nog de kraftigaste jag sett hittills. Farbrorn med den stängda krogen sitter lugnt på sin terrass och tittar på havet, dricker ett glas rödvin och äter något, oliver kanske.

Jag har gjort en tomatsås med jamon, där skivorna inte gick att separera från varandra. Klippte helt sonika det hela i småbitar (exklusive plasten) och stekte, lade på hushållspapper i djup tallrik för att få mindre fett med i maten. Så stekte jag några hackade vitlöksklyftor och en halv röd paprika, öste på med färdig tomatsås (som var ganska stark) och nu står det hela och puttrar, har spätt med vatten för att göra såsen lite ”snällare”. Pasta till i sinom tid, och nyss riven spansk ost. Det blir en bra middag, som vanligt räcker den till åtminstone två måltider.

Nu gör jag mig en Dry Martini och tittar på havet, jag med. Det är mäktigt. Jag ser att avstängningen av kajen längre bort var rätt tänkt – där forsar vattnet nu fram i vågorna.

Får skräpsamtal, som jag blockerar. Men får ändå meddelande på datorn om samtalet, och att jag kan besvara det via telefonlänk. Hm. Visste inte att jag kan telefonera via datorn… Det räcker väldigt väl med mobilen.

I slutet av veckan ska jag komma ihåg att ge mäklare Miguel information om att jag åker den 29, att Asia bokar taxi, och att jag lämnar nycklarna till Asia. Att jag har städat hyfsat. Och mina bankfakta, så att han när det passar kan sätta in min deponerade månadshyra. Det kommer nog väl till pass när jag väl är hemma.

Och jag ska komma ihåg att välja Postkod-vinster – det blir nog sex Orrefors-vinglas. Inte för att jag behöver dem, men jag kan alltid ge bort dem. Övriga vinster lockade inte. En grannyra på 76193 vore fint däremot.

Halv sex har jag ätit pasta med tomatsås. Och ett gult plommon som efterrätt, aningen omoget och lite surt. Diskat. Fortfarande dånar vågorna in mot stranden. Havet skummar. Börjar förstå varför huset längst ut på stranden nära ser ut som det gör. Ingen rappning kan hålla emot detta.

Tre killar metar här nedanför, och det verkar som om vågorna inte når upp till dem. Bara nästan.

Fortfarande lyser solen över oss, bara några moln över bergen. Och fortfarande, halv sex, är det 20 grader. Vinden som driver vågorna är inte kall. Bara stark.

Tänker inte leta linnetyg här, har bara sett en enda butik som kanske har tyger. Väntar tills jag är hemma. Varken syrran eller jag har bråttom med klänningen. Det är skönt att fatta sådana här små beslut, de gör mig friare. Jag kan lägga sådant åt sidan som inte kräver min uppmärksamhet nu. Utan kval.

Karnevalerna är över för ögonblicket, blir nya när det närmar sig påsk. Men då är jag inte här. Idag monterades lampslingor ner vid gamla fiskehamnen, jag satt en stund och såg på när kranbilen försökte backa bland alla turister som inte brydde sig om att se sig för. Det gick bra, men jag kan undra hur folk är funtade, som bara går utan att kolla var och hur. Gör det förmodligen själv också…

Less på att inte se ordentligt. Vare sig med eller utan glasögon. Ser fortfarande dubbelt utan glasögon, ser inte bra med de progressiva, och använder ibland läsglasögon för jobbet vid laptopen, ibland inte.  Har fått för mig att allt det här började när jag opererade ögonen för starr. Sedan upptäcktes mina vinda ögon (som syrrornas), och det skulle gå att korrigera med dyra specialslipade glas – fungerar inte. Mina systrar har opererat ögonen, och slipper de tunga specialglasen de fick lov att ha i början. Och jag är tacksam att de progressiva glasen faktiskt fungerar när jag kör bil – som jag minns det. Är ju ett tag sedan nu. Visar sig.

En drunknad liten fluga i min Dry Martini, jag lyckas fiska upp den. Lägger den på en serviett, och efter en liten stund börjar den krypa omkring, kanske bara berusad. Inte död alltså, men nu är den det. Flugor, myggor (och getingar i den mån de blir närgångna) är jag grym och dödlig mot. Spindlar lyfter jag ut och undan, och flyttar på dem igen när de kommer åter. Harkrankar också, även om det ibland är svårt att inte skada de långa benen. Möss ska inte leva nära mig. Punkt. Saknar jagande katt därhemma.

Snokar kan få bo under huset som de ibland gjort, bara de inte ligger i vägen för mina fötter när jag går ut på altanen. Ormar vill jag inte ha nära, men jag dödar dem inte. Hoppas bara att de ska flytta annanstans. Paddor och grodor bekymrar mig inte. Inte kackerlackor här heller, torkar rent i skåpen när jag misstänker att de finns där – och ser de som dödats under natten när jag går ut om morgonen. De finns, eller fanns, inte mera med det.

Tittar lite på några avsnitt av program om den dödshjälp som inte är tillåten i Sverige. På SVTplay. Men, någonting gör att jag inte vill se färdigt. Tror inte det handlar om det svåra ämnet, att vilja, men inte få, avsluta sitt liv. Vet faktiskt inte. Tror att jag skulle vilja få hjälp att sluta leva om livet är outhärdligt, utan bättring. Men vet förstås inte.

Det är någonting med all byråkrati, alla regler och allt som inte är möjligt för dessa människor som bestämt sig för att inte vilja leva längre. Låt dem befria sig själva, med hjälp av läkare eller andra som vet vad de gör. Alla kan inte åka till Schweiz, alla har inte de pengarna. Läkare fattar hela tiden svåra beslut, de här besluten borde inte vara svårare än alla andra.

En stilla stund på en bänk, före vind och vågor