Nu har jag gjort en tonfiskröra, med – kom just på att jag glömt det hårdkokta ägget, sätter på spisen – schalottenlök, vitlök, cornichoner och tonfisk i vatten, majonnäs och crème fraîche, svartpeppar. Den får stå till sig och är tänkt att ätas till avocados, om de är lagom mogna. Annars på rostat bröd. Middag idag, denna söndag i slutet av mars, min sista söndag här denna gången.

Nu är det 20 grader och halvklart, kanske regn igen i morgon bitti. Leder wordfeud med fem poäng mera än syrran, det är hennes tur. Klockan är tre på eftermiddagen. Håller med flit min värld liten och nära, vill inte släppa in resten. När jag ögnar rubrikerna i press på internet kan jag ändå inte undvika att se att Hamas hävdar 50 000 döda i Gaza. Att Trump ger nya exempel på sin galenskap, att Putin förmodligen smilar i Moskva, att Ukrainas ledare ser trött och ledsen ut. En kvinna har satsat 150 kr på hästlopp, och ovetande (”hon var ute och planterade”) vunnit 5 miljoner (eller så). Hoppas hon blir lycklig(are).

Annonser överallt för internetcasinon och spelande, även i min mejl. Tar bort. Och Avast envisas med att skicka säljförslag eftersom min dator är så hotad, senast av spårare. Jag tar bort deras påträngande information också.

(Kom just ihåg att ta äggen från spisen. Nu på kylning, ett ska hackas ner i röran, ett spar jag till i morgon i kylen.)

Försöker begripa om jag bör bojkotta wordpress – grundat av en amerikan och en engelsman. Vill inte, trivs med formen.

Äter de sista cornichonerna till min drink, och undrar varför jag biter av och lägger bort den lilla snutten med skaftände på, lika mycket gurka som resten ju! Vilka dumma vanor jag har. Påminner mig om en vän en gång, som alltid delade julskinkan i två delar, innan den kunde griljeras. ”Så gjorde mamma.” Förklaringen var att mammas ugn var lite liten för en stor skinka… Det var inte vännens.

Hur mycket av det vi lärde oss hemifrån och när vi var unga, är fortfarande relevant? Något att fundera på när man inte har annat för sig. Och vad lärde vi oss inte därhemma, och fick kanske lära oss själva längre fram i livet?

Hur upplevde våra föräldrar det, att av fyra systrar var vi tre som utbildade oss i varierad grad mera än de någonsin fick göra själva (en syster började jobba direkt efter skolan)?

Vår mammas mamma, vår mormor, sade kort och gott till prästen som menade att mamma borde få studera – ”hon ska tjäna”. Och tjänade gjorde hon, strävsamt och antagligen inte alltid fyllt av någon glädje. Hon arbetade som servitris vid stadshotellet i Avesta så småningom, liksom sin halvsyster och sin svägerska, jobbade ofta natt, var trött. Och pappa jobbade skift i järnverket som mejslare. Vi var fyra barn, de försörjde oss, de såg till att vi fick ett annat liv än det de hade. Jag är inte säker på att vi begrep det, när det hände. Nu gör jag det.

Nog är det lite fantastiskt vart skrivandet kan ta den som skriver (är trött på att skriva ”mig” och ”en” och ”man”). Fast förstås är det jag som förundras över vad som dyker upp på skärmen och dessförinnan passerat någonting i min hjärna. Ibland kan jag se en i alla fall lite röd tråd, ofta inte.

Intryck fylls hela tiden på, hoppas hjärnan länge till klarar att slänga bort de som är otjänliga.

Längtar hem till tystnaden. Det är tyst här också, när jag är ensam hemma. Utomhus är det en ständig kakafoni av ljud, prat, somligt begripligt, annat inte. Idag tog jag en av hörapparaterna ur örat, det fick räcka med en för möjlig nödvändighet att höra. Kan nog aldrig vänja mig vid det spanska sättet att samtala, jag blir sällan klok på om människorna har ett trevligt samtal, eller om grälar. Kroppsspråk och min svenska tolkning av det får avgöra.

Vet inte om förvaltaren därhemma sett mitt mejl, har inte fått något svar. Det är kanske läge att skicka ett SMS lite försynt i morgon. Och huruvida bilen är besiktigad och klar vet jag inte heller. Antar att jag får veta när jag kommer hem. Det får läggas på den där hyllan där ”acceptera det du inte kan göra något åt” läggs, en bra hylla som rymmer en hel del.

Glömde kolla när jag kom hem, om påsen med två böcker på engelska och en fleece som jag inte behöver, låg kvar bredvid sopcontainrarna.

Om nätterna, i dröm eller halvvaket tillstånd, packar jag, hittar manus och med porto försedda postpåsar, alltihop tillhör en vän, som letar och letar. Vi blir väldigt glada båda när vi hittar varandra, och hon förstår att jag har hennes plastkasse. Hennes bok skulle hamna i påsarna, manuset var egentligen bara för att hon ville ha det. Några böcker såg jag inte till i drömmen. Och häromnatten tog jag livet av en man (har ingen aning nu om varför, då var det rimligt) med en kökskniv med ljusgrönt plasthandtag. Tack och lov har jag aldrig i verkligheten sett en sådan kniv. Varken här eller där.

Tror röriga och märkliga drömmar hör till min resa hem om några dagar. Sinne och kropp försöker anpassa sig till och ta hand om förändringen, som ju är både positiv och lite ledsam. Jag vill se till att säga adjö till Palmyra, och Martti, och få Asia att förstå hur jag uppskattat hennes och hennes mans vänlighet, när jag skapat problem med nycklar. Miguel, mäklaren, ska jag också tacka och betona att jag kommer igen i augusti för att boka lägenheten på en trappa. Sedan ska jag åka hem, och förhoppningsvis börja med den taxi Asia bokat till 8.30 på lördagsmorgonen, lämna min nyckel i lägenheten eller utanför deras dörr, om jag behöver den för att låsa upp ytterdörren. Får kolla om porten är öppen, ibland är den inte det tidigt.

Jag ska stå i kö till buss 343 till flygplatsen på busstationen, hiva in resväskan i utrymmet under bussen, hoppas mitt Titsa-kort betalar bussresan, får fylla på med pengar annars. Och pusta ut, när jag väl är på flygplatsen och inte ska flyga förrän sent på eftermiddagen. Checka in per mobil, lämna väskan så snart möjligt, hitta ett ställe att sitta och läsa/skriva. Andas. Hålla reda på ryggsäck, kasse med sittdyna, kasse med skor som ska in i bagagehyllan på planet. Andas igen, kanske äta något till lunch mitt på dagen.

Hitta min plats, be till makterna om att slippa småbarn, eller passagerare som väldigt ofta vill ta sig förbi mig till toaletten. Beställa en gin tonic, och tapas. Läsa, kanske skriva.

Väl hemma ska jag hämta bagaget, och hitta sonen. Hittills har det fungerat bra, tror jag minns var han brukar finnas. Och sedan ska jag krama honom och glädjas åt att vara hemma igen, nästan. Sova i rummet hemma hos son och sonhustru, vakna, äta frukost, kanske träffa sonson med sambo och dotter, åka hem. Om så till ett kyligt hus med musspår överallt, hem. Städa får jag göra en annan dag.

Tänkbar läsning på flygplatsen, och kanske lite dessförinnan, 2×310 sidor cirka