Så, nu har jag lagt ut ännu en text i bloggen. Äter en 100% Alpine Milk Chocolate, Milka – med ett antal länder som anges i väldigt liten stil på förpackningen. Ingen vad jag kan se, bokstavligt, är USA. Duger därmed. Fast lite för söt. I morgon bitti ska jag antingen äta tre palmeritas eller slänga dem i soppåsen för Asia att kasta. Eller lämna dem, hon kanske vill ha dem? Troligen inte. Men liksom jag lämnar schalottenlök och vitlök och diverse saker i skåpet, kan dessa få hänga med. Så slipper jag äta dem. En är okej när sötsuget är stort, tre är överväldigande. Och jag behöver inte bli överväldigad i morgon bitti. Gärna annanstans, en annan gång.

Nu mera blått än grått på himlen. Sol över husen utanför mitt fönster. Det där ”varnade-för- regnet”, det har inte visat sig. Det kan hålla sig borta i morgon bitti också, även om jag åker taxi till bussen, och inte behöver bli utsatt.

Har laddat Titsa-kortet för resan till flygplatsen. Tror att det också räcker för resa från flygplatsen till Puerto, i november när jag är tillbaka här. Även om jag tycker att det inte är tillräckligt med bara den bussen i morgon till flygplatsen (som passar mig och min avgångstid) , så gillar jag bussarna här. Du kan åka vart du vill på ön, ta bara reda på när och med vilken buss.

Oftast är det lång kö till busstationens kassa, där du kan lösa biljetter och fylla på ditt kort. Automaten där du ska göra det på egen hand, har inte fungerat någon gång som jag har sett. Men vänta den stund som krävs, och försök förstå vad kvinnan innanför luckan säger – inte alltid lätt. När du får din biljett, eller ditt påfyllda Titsa-kort, så fungerar bussåkandet över hela ön. Och det är bra.

Sedan kan det vara bra att komma ihåg att ”blippa” kortet när du stiger av, om du inte åker från start till slutlig hållplats. Utan blipp får du betala hela vägen även om du inte åkt den. Ibland är det bråttom att komma av bussen, låt det inte hindra dig. Blippa. Kliv av långsamt och omsorgsfullt, som jag. Har lärt mig att strunta i de som har bråttom, jag har det inte.

Hittade mobilladdaren, den hade gömt sig. Pratar med yngste sonen, som är ledig i helgen. Får en tanke på alla föräldrar och andra som aldrig fick prata med sina barn igen – som mamman till den son som försvann till ”Niagara” och som tecknades i blyerts för att modern skulle ha något. Bilden jag hittade på auktion i Norberg, bilden som jag önskar att någon kände igen och ville ha.

Texten på baksidans plankor berättar hur en vän ritat porträttet till sonens gamla mamma, när sonen åkte till Amerika och Niagara. Kärlek, omsorg, och sorg. Det skulle glädja mig mycket, om någon släkting ville ta emot denne man, och hälsa honom välkommen tillbaka till Sverige. Just nu bor han utanför Norrtälje, men han flyttar gärna hem.