Hittar konstiga saker på nätet när jag sitter så här och bara letar. Inte något som är viktigt, fann till exempel nyss inte blyertstexten på baksidans plankor, av den bild jag bifogade till min senaste blogg. Vet att jag har den någonstans, men var?

Jag begriper fuller väl att syrran har trevligare saker för sig än att spela wordfeud med mig. Hoppas hon och vännen Ylva pratar så öronen glöder och de blir hesa, de har flera år att ta igen. Njut! Hitta varandra igen.

8 400 steg idag. Ost och Milka choklad blev middagen i kväll. Om inte annat så billigare än någon måltid utanför huset. Jag är inte hungrig. Och jag har te och bröd och den där tyska vinbärssylten till smörgåsar i morgon bitti. Om jag svälter får jag hitta mat på flygplatsen. Sofia hävdade att hon åt frukost där, eftersom hon inte kunde äta så tidigt härhemma. Jag får göra detsamma om behovet inställer sig. (Gör behov det, eller infaller de? Oviktigt vilket.)

Jag vill – och vill inte – åka härifrån i morgon bitti. Bara tanken att komma tillbaka sent i höst gör det begripligt. För jag vill vara här när det blir kallt och grått och snöigt i Sverige. Samtidigt vill jag vara därhemma när det blir vår och varmt och blomster och svamp i skogen, även om jag fortfarande är rädd för vildsvinen i skogarna runt mitt hus. Någon gång kan jag åka ut till ”landet” (vildsvinsfritt såvitt jag vet) och hitta svamp där jag hittat dem i sådär runt sextio år nu. Om jag går försiktigt i skogen och inte tror mig om mera än mina ben vill.

Murklor brukar finnas ungefär nu, därhemma. Men då får jag ta mig ut till landet, till Djurö. Vägrar tro att de är oätliga om de hanteras vettigt, har ätit murklor i många år och lever än. Gillar att hitta många, kommer nog aldrig att göra det igen, inte som den gången när jag fick samla dem i min duffel (vart tog den vägen?), och bära hem dem som i en säck. Det var ”once in a lifetime”. Länge sedan.

Just nu hoppas jag att son och sonhustru är hemma från kortsemester i Portugal. Och att de haft det fint. De/någon av dem kommer och möter mig mitt i natten på Arlanda.

Vill se Ett enklare liv på SVTplay, men det går bara i Sverige. Så det får vänta. Ett par dagar!

Inte mycket ordlust kvar i kväll, kanske den återkommer i morgon. God natt.

Vaknar kvart över sex, hade tänkt halv sju, men okej. Jag går upp och duschar, lägger sängkläderna i tvättkorgen, gör frukost. Snor en rem runt skokassen, som känns tung. Stoppar ner det sista i resväskan, som också känns tung… 10 kg i kabinen, 23 kg incheckat. Ser till att mobilen är fulladdad. Datorn också.

Det ljusnar, men är disigt, någon sol har inte orkat fram ännu. Klockan är bara lite över sju när jag äter min frukost och försöker att inte spilla på kläderna, sylten på smörgåsen halkar lite hit och dit.

Nu är jag klar, nästan en timme tills taxin kommer. Är för det mesta ute i alltför god tid. Och syrran leder wordfeud med 37 poäng, när det är hennes tur.

15 grader och sol, det kändes svalt när jag ändå gick ner med soppåsen. Jag fick nöjet att hälsa på en vacker och vänlig labrador, vars matte satt på en bänk med sin mobil. Blir runt 21 grader och kanske regn till eftermiddagen. Gör mig inget, om allt går som det ska är jag inomhus i flygterminalen. Nu är klockan åtta, jag stänger datorn och sätter inte igång den igen förrän jag är på flygplatsen. Asia och maken åkte med mig i taxin till bussen, jag fick bärhjälp. De slapp gå hela vägen in, eller vänta på buss. Kramar och adjö, igen.

Där är jag nu, på flygplatsen, med magen full av pommes frites och en ostburgare, insåg just att jag inte fick den bacon jag ville ha. Kostade gjorde den också, ungefär 140 kronor, 13 Euro… Nåja, den får räcka tills det blir dags att gå ombord. Eftersom klockan nu bara är halv ett är det några timmar kvar.

Jag flörtar lite med en liten tysk flicka vid bordet bredvid, hon tar kontakt sådär som ungar gör, med försiktiga blickar och ett leende. Nu kom pappa med en massa pommes frites och dricka till bordet, och det var roligare än jag.

Tänker sitta här tills de slänger ut mig. Kan både läsa och skriva, om jag vill. Och som sagt, mätt är jag i alla fall just nu. Har allt bagage på en vagn bredvid mig, kontroll.

Människor går förbi hela tiden, en del sakta och lugnt, andra stressat fort, småbarn åker på sina dragbara väskor, föräldrarna drar. Här är faktiskt ganska uthärdlig ljudnivå, med dämpade hörapparater. Mannen vid bordet framför mig har sitt bagage bredvid bordet, sin bok på bordet och har druckit kaffe från serveringen tvärs över gången. Där alla bord är fullsatta. Han ser ut som om han tänker stanna ett tag han också. Fel slutsats av icke-stressat beteende, nu drar han på sig ryggsäcken och slänger sin kaffemugg, och går någonstans.

Nästa resa SKA jag ha mindre bagage. Idag blir jag inte förvånad om den totala övre viktgränsen överskrids. Än kan jag inte bli av med resväskan, har kollat. Tacksam att jag ändå hittade en vagn. Sätter namnlapp på skokassen, kanske kan jag checka in den också. Vore bra. Har lilla väskan med viktigheter runt halsen, ryggsäcken på stolen bredvid och väska och kassar på vagnen. På något sätt ska jag så småningom gå på toaletten, och även köpa mig en kaffe i caféet tvärs över.

När jag gick för att slänga papper och plastflaska (vatten) fick jag hjälp av kvinnan som städar här, hon slängde glatt alltihop i det avfallshål som hette ”organic”. Så kan det gå.

Hämtade en cortado, dubbla priset jämfört med Casa C, glömde sockret, går bra ändå. Sitter nu vid ett annat Burger King-bord, och städerskan går runt och torkar bord och brickor, slänger det som gästerna själva inte orkat slänga. Jag försökte i alla fall.

En kille kommer med många vagnar som ska någonstans – och håller på att styra rakt in i en vägg. En annan kille hjälper till genom att vicka lätt på de främsta vagnarna, så att det går att ta sig ut i mittfåran igen. En högröd äldre herre springer förbi med väskan bakom sig, och ropar något, högt, stressat. Och ungdomarna vid bordet bredvid mig spelar kort, den ena tjejen försöker övertyga de andra om något, pratar många ord och flaxar med fingrarna. Danskar tror jag mig höra.

Än har inte min flight kommit upp på anslagstavlorna, de visar just nu flyg som går vid tretiden. Det här är en lång dag.

Nu är klockan lite över sex, vi är fortfarande kvar på flygplatsen, men nu är jag i alla fall på min plats, 8C. Många som behöver assistans på den här flighten. Men kanske är de flesta nu ombord. Ett tiotal rullstolar med passagerare i olika former av hjälpbehov. Än så länge en dryg timmes försening…

Adios