Ord är ibland väldigt snabba. De rinner över sidan som något som inte är avsett att uppfattas. Ibland är de sega, mina är ofta sega. Kan kanske vara bra, får mig och andra att stanna lite, att fundera, att möjligen begripa något.

För det mesta är jag avundsjuk på de snabba orden. De som rinner fram ur något. De som trots att de kanske är slarvigt hopkomna, berättar något. De som har en historia.

Mina ord har bara min historia, eller om ens det – glimtar ur min historia. De ögonblick jag vill dela med andra, minus de jag håller hårt om. Eller nästan inte erkänner finns, det går nog inte att hålla hårt om något som är så gömt, så lagt bortom alla minnen.

Jag vet inte vilka av de mina som läser mina texter. Min sonhustru, som kanske ibland berättar för min son, hennes man, vad jag skriver. Sondotter, som nog läser, men har för fullt upp med liv och skola för att berätta mycket. Kanske sonsönerna, åtminstone ibland. Kanske andra sonens särbo. Mina systrar, även om bara den ena brukar kommentera. Kusinen i Avesta. Svägerska och hennes dotter i Skåne, ibland hennes dotter i Frankrike, ibland Jans brors fd maka i norr. Vill att ni allihop ska veta att jag uppskattar att ni finns, och att jag finns för er. Övrig släkt – någon gång en kommentar från avlägsna kusiner, som jag just inte haft kontakt med under livet.

Oftast sitter jag där med fingrarna på klaviaturen och skriver något. Inte alltid klart ens för mig vad. Mera ett uttryck för ett behov av att skriva, än av att vilja/kunna skriva något viktigt. För vem är vad viktigt?

Idag, torsdag 10 april, är en sån där dag när jag springer ut och in, sitter en stund på altanen när jag tror att solen ska orka vara framme, går in när den ändå försvinner – går ut igen. Repeat; nu stannar jag inne. Och får just besked att jag måste åka till Ica i Bergshamra (här, inte nära Stockholm) för att hämta ut paket, har inte fattat varför den här avsändaren inte kan skicka till Norrtälje, som alla andra. DHL, gillar inte. En klar omväg till en liten Ica-butik som sällan har det jag behöver/vill handla. Jag får åka dit i morgon, innan jag åker in till Norrtälje för att möta sonen.

Just nu lyser solen besvärande kraftfullt rakt in i mitt kök. Finns säkert en ”lag” som belyser dylikt.

På stora gården ansas rabatter och växtlighet, här inte. Men jag ska nog räfsa lite bara det blir en aning varmare ute. Påskliljorna har börjat slå ut. Syrenhäckens knoppar spricker nästan, men än så länge bara nästan. Någon blommande magnolia har jag inte, ingen som inte blommar heller. Två pelargoner väntar inomhus på att få komma ut. Fjolårets möjligen omplanterbara blev musmat medan jag var borta. Nu ligger resterna i komposten, vid vedboden.

Fredag morgon, uppe kvart i sex. Förbereder lergrytemat, Anders halva julskinka (ja, från i julas i frysen) med morötter, lök, vitlök, plommon (i stället för äpple) och hemplockad svamp, skinkan marinerad i soja, ingefära, lite sweet chili i brist på äppeljuice, lite ”Tiger sauce”. In i kall ugn som sätts på 200 grader, tar kanske ett par timmar. Klockan är bara tjugo i åtta när jag är klar. Kokt potatis (som heter färskpotatis på Ica) till. Sallad.

Carl-Göran Ekerwald är död, 101 år gammal och författande in i det sista. Hans senaste bok, Fördelen med att bli gammal, kom häromåret och är värd att läsas av ung som gammal. Må den såä länge mycket levande mannen nu få frid som död.

Wordle på tre försök, wordfeud går sämre, syrran leder. Sudoku okej.

Bara drygt tre grader ute, lite moln och lite sol. Tror inte det blåser. Inser att detta blir en lång dag, kan inte åka in förrän sen eftermiddag för att hämta Anders. Han slutar i Älvsjö klockan fyra, ska till Norrtälje-bussen vid Tekniska Högskolan och sedan en timme hit. Han är nog inte här förrän strax före sex. Biblioteket stänger fem.

Stänger av ugnen med lergrytan efter två timmar. Hoppas det hela är ätbart. Gör kanske potatismos till, om jag får tag på bra potatis. Den som kallas färsk passar inte till mos. Har inte tillräckligt många gamla i kylen.

Det blåser, kunde jag konstatera när jag var ut med kompostpåsen.

Nu, när jag sitter ute och har Jans gamla keps på huvudet, känner datorn inte igen mig. Tur att jag minns koden. Har stålborstat Mats gamla lilla bord och stolar, och räcket på altanen. Mindre mossa i alla fall. Det är inte särskilt varmt härute, hyfsat lä. Sol och några moln, kall nordlig vind. Men inte precis här där jag sitter. Hoppas det blir lite varmare i helgen, när Anders är här.

Varför jag ville ta med mig datorn ut minns jag inte. Något tänkte jag, men det smet iväg innan jag hann hit.

Karin i Danmark var glad idag, kanske hittar de en bra lägenhet där de vill ha den.

Klockan är bara halv elva, tiden går långsamt när jag börjar dagen lite för tidigt, som idag. Och inte har många ”måsten”. Läser förstrött i Olivia Goldsmith´s bok The first wives club, där jag sitter ute med fingrar som nästan behöver vantar. Det ser varmare ut än det är. Går in.

Jag använde dagen på något sätt – åkte till exempel fel, en omväg via Riala från Ica i Bergshamra, när jag hämtat mina presentglas. Satt på biblioteket och läste tills de stängde, efter att ha handlat på Ica i Norrtälje, och varit på systemet. Fikade bredvid biblioteket. Slängde sopor. Anders kom vid sextiden och vi åkte hem och åt hans julskinka med potatismos. Han tyckte det var gott. Idag blir det nog korv Stroganoff med ris, som han också gillar. Glasen är vackra, Orrefors med smal hög fot.

Jag gör inte glasen rättvisa, de är vackrare än här