Nu sitter ”min” hare hopkrupen till en boll, med öronen liggande mot huvudet och ryggen, i regnet och blåsten på berget utanför mitt köksfönster. Han är absolut orörlig, fryser kanske, men är väl kamouflerad bland tussar av mossa och gammalt gräs. Varför söker han inte skydd mot regnet?

De enda fåglar jag ser idag är kajor. Och några änder i ån.

Just nu använder jag de progressiva glasögonen, tog på dem för att konstatera att det var haren därute. Och det fungerar, så länge jag sitter stilla. När jag ska upp och röra på mig får jag ta av dem, för att inte kliva fel. Inte särskilt praktiskt.

Halv fem kunde jag inte vänta längre på att få äta min potatisgratäng, med gravad lax och stekta champinjoner. Så gott, och räcker till ytterligare en middag. Hoppas jag inte blir hungrig igen, i kväll. Nu har jag diskat och köket är som jag vill ha det. Haren har försvunnit någon annanstans. Tror inte det regnar just nu, men det blåser. Eldar en vända till i vedspisen.

Syrran vann wordfeud som sagt, vi börjar om.

Har provlegat en stund på sonens nya madrass i gästrummet – den verkar bra. Jag fick säga åt mig att gå upp från sängen, innan jag somnade. Rena lakan, täcken och kuddar väntar på hans och vännens nästa besök – de får bädda själva. Inser att jag börjat sluta göra sådant som kräver för mycket energi och ork.

Än både städar och tvättar jag, också fönster, om än slarvigare än förr. Men just bäddning, och få in täcken i påslakan, är jobbigt. Så det låter jag bli när jag kan. Kan tänka mig att återgå till den spanska modellen, med ett lakan och ovanpå det ett täcke, om man vill och behöver. Ungefär som vi bäddade före påslakanens tid. Det går väl an med gamla påslakan med hål upptill, att fånga täcket med. Utan hål blir det för svårt. Jag får klara mig med de lakan jag har, behöver inte köpa nya. Någonsin.

Jag läser lite Kindle fantasy, länge sedan sist. Lätt och fort läst, inget som stannar.

Lyckas få till ett wordfeud-ord som ger 48 poäng, nog det bästa hittills. Men, vi har bara precis börjat, det brukar ändra sig när vi hållit på ett tag.

Idag har jag beställt en annan modell av Icebug´s skor, lite stadigare att promenera i. Behöver det om jag ska gå här. De jag redan har är lite för mjuka, men fortsätter att vara sköna. De här skorna är toppen, framför allt eftersom de inte behöver knytas, du drar på skon och den sitter som den ska. Skönt att slippa ta sig ner till skosnören. Dyra, ja, som alla andra – men räcker länge. Jag har vinterkängor med riktiga dubbar (behöver inte, eftersom jag inte är hemma under halkig vinter), kanske kommer jag att använda dem någon gång när jag inte är i varmare klimat under den kalla årstiden. Och så de röda, tror jag haft dem, och använt dem ofta, i åtminstone fyra-fem år. Kört i tvättmaskin många gånger. Värda priset.

Men nu får det räcka med internetköp ett tag.

Eldar i vedspisen och gläds åt att den återigen fungerar som den ska. Den ryker inte in, det blir ordentlig eld därinne, och skönt varmt i köket. Elden speglas i köksfönstret, och det finns ingen lukt av rök, med öppen lucka. I morgon får jag ta in mera ved.

När det blåser är det här huset känsligt, och det är dåligt isolerat, otätt både här och där. I källaren står en fläkt med värme på, har nog gjort det hela vintern. Den skadade värmekabeln från i fjol är inte åtgärdad – men det är inte mitt problem. Gårdens förvaltare känner till allt om detta, liksom att jag inte betalt någon el på länge. Har inte fått några elräkningar… Försöker att inte låta det bekymra mig, på inrådan av förvaltaren. Är ändå sparsam med elanvändning, och el-element. Har vant mig vid att ha det lite svalt, framför allt när jag ska sova. Ett alltför varmt sovrum gör mig sömnlös.

Å andra sidan är jag glad åt mina ulltofflor, golven är för det mesta kalla. Har ett par extra åt besökande också.

Nästa gång – i morgon? – jag går min runda ska jag inte ha stavarna. Tycker de är mest till besvär, när jag vill kolla Merlin-appen till exempel, och se vilka fåglar som har registrerats. Eller när jag behöver snyta mig. Eller nåt. Tror inte gång med stavar riktigt är min grej, men får väl ge det några försök till. De var dyra nog.

Ser just nu att det är människor i huset vid ån, det som förr var en kvarn, blev en ruin och nu är någon sorts sällan använd fin samlingslokal för gårdens ägare med gäster. Fint att se att någon är här, och att allt inte alltid är tomt på de som äger och förvaltar den här gården, med det som därtill hör. Nu släcktes allt ner, kanske var det bara förvaltaren som inspekterade? Stora huset är mörkt. Jag får leva med min nyfikenhet.

Förvaltaren pratar aldrig om sin arbetsgivare. Men nu far han, och två sådana där små fordon med passagerare, bortöver – kanske till torpet, där sonen på gården och hans vänner föredrar att bo. Det rör på sig här, ibland.

Jag eldar lite till, och dammsuger dammet på golvet från vedträna – sådana där borrare av någon sort som ätit av veden, och lämnat dammet kvar. Brinner bra gör veden ändå.

Om jag nu tar in ved i morgon kan jag kanske ta ett par jordsäckar som också ligger i vedboden samtidigt, i skottkärran. Jorden ska till pallen utanför köksfönstret, får bli ovanpå löven där. Såg någon som köpte sättpotatis när jag köpte blomjord, det börjar nog bli dags.

Vinden verkar inte lägga sig, när jag går ut på trappen känns det kallt. Våren stretar emot här i Roslagen. Jag ser mig omkring härhemma – och talar om för mig att detta är mitt hem. Det här är mitt hem, det är här jag bor. För det mesta.

Jag ser alla mina bokhyllor fulla med böcker, alla pinaler, små och större – och tänker på de som ska ta hand om det efter mig. Jag lär inte vilja/kunna/hinna göra mig av med allt som är ”försumbart”. Det är svårt att bestämma sig för när man/jag kan skiljas från allt möjligt – svärmors fina servis från 30-talet (oj, nästan 100 år), allt som gömmer sig i skrubben, alla böcker, textilier, ”bra-att-ha-saker” i lådor och skrymslen. Mina gamla skrivböcker, fyllda av jag vill idag inte veta vad. USB-minnen, dito. Porslin, glas, bestick, knivar – sonen lämnade efter sig många bra knivar (hushålls-). Jag använder kanske tre-fyra till vardags. En kap och en klyv i källaren, båda ganska oanvändbara numera. Tavlor som förmodligen bara jag gillar. Med mera. I ett helt litet hus. Inte för att jag tänker dö i morgon, eller idag – men någon gång ska allt det här tas omhand, slängas, ärvas, kanske säljas. Av någon annan än mig.

Det här kom till mig när jag såg mig omkring i huset – och talade om för mig att det här är mitt hem, det är här jag bor. Det är här jag lever, nu och förhoppningsvis ett tag till.