Fredag morgon, regn. 4 grader ute. Bara 17 i köket, lite för svalt att sitta still vid datorn.

Har precis avslutat frukosten, klockan är kvart i nio och jag ska köra igenom artrosprogrammet. Det är alltför många dagar sedan. Just nu ser det inte ut att bli någon promenad idag. Tror att jag såg Mischa stanna till och plocka bort de grenar jag lagt utanför häcken.

Senare idag ska jag läsa några kapitel i Karin Zastrows kommande bok Leading yourself. En bok om att själv också ta ansvar för sig själv, vilken roll man än har på en arbetsplats, i ett arbetssammanhang. Tacksam att boken skrivs på engelska, om det varit danska skulle jag ha problem. Karin och jag har en gemensam bakgrund som handledare för The Human Element, även om jag sedan länge pensionerat mig.

Åkte in till Norrtälje och biblioteket, plus handlade. På vägen hem, den lilla vägen – stod två unga fasantuppar mitt på vägen, inbegripna i ett lätt slagsmål. De hängde i varandras näbbar, jag fick snällt vänta tills de behagade fortsätta sitt käbbel i vägkanten. Unga tror jag, eftersom de var ganska små jämfört med tuppen jag ser utanför mitt köksfönster. Fjolårsungar? Inte kan väl årets tuppkycklingar vara så stora redan?

Precis när jag kom hem fick jag meddelande om att jag kan hämta en försändelse i Norrtälje. Den får nog vänta till nästa vecka. Det är opraktiskt att bo på landet, men jag föredrar det alla gånger jämfört med att bo i ”stan”.

Jag har läst ”section 1” i Karins bok, fortsätter i morgon.

Frysta stora räkor från Vasa Fiskerian är beställda och betalda på nätet, leverans till dörrten 18 maj – får se om de är bättre än Icas lösfrysta. Resten av vännens böcker är inlagda till låga priser på Bokbörsen. Nöjd med det jobbet. Har just sålt en annan bok som legat där länge, vilket bevisar att det mesta går att sälja, även om det tar tid. (Fast den tiden har jag nog inte, sonen planerar bokbål när det är dags…)

Har också gjort en röra med resten av den varmrökta siken, röd paprika, fin purjolök, crème fraîche, lite majonnäs och lite gräddfil, kryddor och dill. Äter detta till en brödskiva, tror jag, med sallad vid sidan. I morgon får det bli köttgryta av något slag, har champinjoner och annat som behöver användas. Och olika sorters kött i frysen. Jag är nöjd med kycklingsallad och fisk för ögonblicket, vill ha något varmt med ris eller kokt potatis till. Eller kanske när jag tänker efter, en oxfilébit, råstekt potatis och lätt stekta champinjoner till? Tar inte detta viktiga beslut nu, väntar till i morgon.

Sex grader ute verkar vara maxtemperaturen idag. Skönt att inte måsta gå ut mera. Ser på syrenhäcken att det också blåser lite, och regnar lite gör det mest hela eftermiddagen.

Nya bordstabletter köpta på Ica är väldigt blom- och bladiga. Mycket blåklint, stämmer med stolarna i färg. Vänjer mig kanske, de är i alla fall hårda nog att gå att torka av. Och de är fyra, för en hundralapp. Härmed slapp jag ta mig till Ikea.

Och så, sent på fredagskvällen, får jag en gåva jag inte väntat mig. Ovärderlig. Ett hyllningstal från min sondotter, som får mig att gråta av tacksamhet och kärlek. Oj. Jag torkar tårarna och försöker ta in det hon skriver, min Sofia. Ingenting har på väldigt länge gjort mig så tacksam, så tårögt glad. Och min tanke är – någonting har jag gjort rätt, som morsa, som farmor, som jag. Tack Sofia.

Sofias ord:

”Det finns människor man beundrar för det de gör. Och så finns det människor som man beundrar för det de orkar vara. Min farmor, Margareta Börjesson, är en sådan människa. Det här är inte en påhittad berättelse. Det här är ett liv, levt på riktigt. Fullt av prövningar, förluster och kamp. Men också ett liv där styrkan alltid lyckades resa sig ur sorgen som bars. Farmor har levt ett liv med prövningar som många inte ens kan föreställa sig. Hon mötte ett beroende, ett spelmissbruk som höll henne fast i ett mörkt hål. Men Margareta lät inte det besegra henne. Hon vände sig inte bort, hon gick rakt in i bekännelsen. Hon erkände, kämpade och tog sig upp och så gjorde hon något ännu större. Margareta skrev om det i sin självbiografi där hon delade sin berättelse med hela världen. Inte för att bli beundrad utan för att ge hopp och hjälpa andra.

Precis när hon började hitta tillbaka till sig själv, kom det största slaget av alla. Hon förlorade sin son, min pappa, i en tragisk bilolycka. En mamma ska inte behöva begrava sitt barn, men det gjorde hon. Och hon fortsatte, med ett hjärta krossat, men ändå med blicken kvar mot livet. Efter det flyttade hon och min farfar ihop igen. Inte för att det var lätt, utan för att de behövde ta hand om varandra. Farfar Jan hjälpte till med ekonomin och farmor med omsorgen. När sorgen slog hårdast, och hans demens fördjupades, så var det hon som höll ihop det lilla som fanns kvar. Hon satt där trött, men närvarande. Svag, men starkare än någonsin. Och så gick farfar bort också, ytterligare en kärlek att förlora, även om de levde tillsammans på ett annat sätt än de tidigare under livet hade gjort. Ännu ett hjärtslag att bära i tystnad. Men hon föll inte här heller. För det gör inte min farmor.

Idag är Margareta 83 år gammal, men du skulle aldrig kunna gissa dig till det. Hon bor själv i ett hus hon tar hand om, hon kör bil och hon brukar åka utomlands sex månader om året. För att slippa den svenska kylan. Hon lever, inte bara som förr utan som någon som vet vad det kostar att leva ett värdefullt liv. Men det som fascinerar mig mest, det är inte allt hon gör. Det är hur hon tänker. Hur hon skriver. Hur hon använder sig av orden som ett sätt att förstå, bearbeta och förklara för sig själv och för andra.

Min farmor, min älskade Margareta, bloggar varje dag med en känsla, med en skärpa och med en ärlighet. Hon skriver om livet, sitt eget och andras och gör det med en röst som är både trygg och modig. Hon skriver inte för att imponera. Hon skriver inte för att försköna. Hon skriver för att förstå. För att minnas, men också för att överleva.

Och för mig har hennes ord alltid varit mer än texter. De har varit samtal, som en slags tröst. Hennes sanningar, och mina landar rakt i mitt hjärta. När jag varit vilsen, har hon funnits där. Inte med färdiga svar, men med frågor som fått mig att tänka. Inte med enkla lösningar, men med närvaro. Med värme. Med ett “jag förstår” som bara någon som levt på djupet kan säga och mena. Vi har suttit många kvällar tillsammans. Pratat, skrattat, gråtit. Jag minns hur hon kunde se på mig och veta precis hur jag mådde även om jag försökte dölja det. Hon har sett mig, verkligen sett mig i alla mina versioner i livet. Och aldrig dömt, alltid stöttat. Det är något särskilt med att bli älskad av någon som vet hur det känns att förlora. Någon som burit på en sorg som aldrig riktigt lämnar, men som ändå väljer att älska helhjärtat, försiktigt och envist.

När farmor kramar mig, gör hon det med hela sitt hjärta. Som om hon vet hur värdefullt varje ögonblick är. Som om hon håller både mig och minnet av alla dem hon förlorat i samma famn. Hennes kärlek har aldrig varit högljudd eller påträngande. Den har funnits där i små handlingar, i ett sms när jag inte mår bra, i en kopp te när orden har tagit slut och i hur hon alltid vet när jag bara behöver sitta tyst en stund i hennes sällskap. Hon h De har varit samtal, som en slags tröst. Hennes sanningar, och mina landar rakt i mitt hjärta. När jag varit vilsen, har hon funnits där. Inte med färdiga svar, men med frågor som fått mig att tänka. Inte med enkla lösningar, men med närvaro. Med värme. Med ett “jag förstår” som bara någon som levt på djupet kan säga och mena. Vi har suttit många kvällar tillsammans. Pratat, skrattat, gråtit. Jag minns hur hon kunde se på mig och veta precis hur jag mådde även om jag försökte dölja det. Hon har sett mig, verkligen sett mig i alla mina versioner i livet. Och aldrig dömt, alltid stöttat. Det är något särskilt med att bli älskad av någon som vet hur det känns att förlora. Någon som burit på en sorg som aldrig riktigt lämnar, men som ändå väljer att älska helhjärtat, försiktigt och envist. När farmor kramar mig, gör hon det med hela sitt hjärta. Som om hon vet hur värdefullt varje ögonblick är. Som om hon håller både mig och minnet av alla dem hon förlorat i samma famn.

Hennes kärlek har aldrig varit högljudd eller påträngande. Den har funnits där i små handlingar, i ett sms när jag inte mår bra, i en kopp te när orden har tagit slut och i hur hon alltid vet när jag bara behöver sitta tyst en stund i hennes sällskap. Hon har älskat mig med den sortens omsorg som bara kommer från någon som själv har gått genom mörker och som därför vet exakt hur det känns att bli buren av någon annan. När farmor säger att hon är stolt över mig, känns det på riktigt. Inte som något man säger för att man ska, utan som något hon menar med hela sin historia bakom orden. Och kanske är det just det som gör att hennes kärlek betyder så mycket.

Den bär på liv, erfarenhet och smärta. Och ändå väljer hon att älska – öppet, varmt och generöst. När jag ser farmor idag, ser jag inte bara styrka. Jag ser trygghet. Jag ser en hand att hålla i när livet gör ont. Jag ser en vän, vägvisare, en själ med skörhet och skönhet i samma andetag. Tack för att du är den du är. Tack för att du har delat med mig av dig själv, av ditt liv och av din varma kärlek. Du har inte bara varit en del av min uppväxt, du är en del av den jag är. Och det är jag evigt tacksam för. Min älskade Farmor Margareta.”

Jag är stumt tacksam, glad och gråter. Och här blir det ingen bild.