Klockan är fem, det är lördag och jag har ätit min middag, och diskat. Mätt och belåten. Har pratat med kusin Lena i Avesta, som läst Sofias tal i min blogg – och hoppas att vi någon gång ska komma och hälsa på henne, och hennes sondotter Maya som tar studenten i vår. Kanske kan det bli av.

Har tagit bort många gamla mejl i datorn, men fortfarande är det en hel del kvar. Syrran gav upp i wordfeud, hade bara Z kvar – så jag ”vann”. Räknar det inte som någon vinst, hon hade betydligt flera poäng än jag. Nu kör vi igen.

Köpte sättpotatis i fredags, den behöver kanske komma i jorden innan den vissnar. I morgon? Det vill till att potatisarna förökar sig, två gånger sex sättpotatisar kostade 149 kronor. Min pappa skulle ha skrattat. Men, lite ska man kanske betala också för att se om/att det händer något därnere i jorden. Har nog bestämt mig för att bara hälla på de jordsäckar jag har, och låta löven ligga där de ligger i pallen. Tror inte de gör någon skada.

 NU skiner solen, rakt in där jag sitter vid datorn. Önskar bara att den gjort det lite tidigare idag. Sätter mig en stund på trappen. När jag sitter där ser jag koltrastarna genom syrenhäcken, det ser ut som om de går inne i häcken. Allt är inte vad det ser ut att vara.

Solen lyser, badstegen ligger där den ska, jag har inte badat sedan jag kom hem. Det har varit kallt, blåsigt, sjön har inte sett välkomnande ut. Men snart. Snart ska jag ner där i det kalla vattnet, och känna hur det får mig att bli levande. Som om jag inte varit det innan jag var där. Inne i köket är solen plågsamt stark. Jag behöver en gardin även i det fönstret. Men jag kan ju byta plats, sätta mig på andra sidan bordet, få solen i ryggen.

Kollar om jag har kardemummakärnor och bakpulver till eventuell rabarberkaka i morgon – det har jag. Bakpulvret är för gammalt, men jag testar. Detsamma gäller förmodligen kardemummakärnorna.

Nu sitter jag på andra sidan köksbordet, glömde ta med mig min sittkudde. Åtgärdat. Lägger ordet pirk för att åtminstone komma ikapp syrran, hennes tur. I wordfeud.

Ibland längtar jag efter att måla. Kunna måla, inte nödvändigtvis återskapa något som redan finns, men måla en längtan, en sorg, en kärlek. Ibland har jag nog gjort det, men det känns som länge sedan. Och inget finns kvar av det som var en gång. Varken längtan, sorg eller kärlek.

Tror sorgen förvandlas med tid. På ett annat sätt än längtan och kärlek. Kan inte beskriva hur, vare sig det ena eller det andra. Sorgen blir som lättare och evig, längtan tynar av brist på respons, och kärleken finns där bara, ganska oföränderlig. Den blir kanske flyktigare, mera obegriplig. Men den finns som ett minne, en tacksamhet, en förundran.

Och nu är jag trött på internet, på bloggande, på mig och mina funderingar. Klockan är bara åtta denna lördagskväll, men jag säger god natt. Även om jag sitter uppe och läser en stund till.

Kvällen blev så småningom söndagsmorgon, med 8 grader och en hare som springer fram och tillbaka på vägen, ett lätt molntäcke på himlen. Verkar inte bli mycket till sol idag heller. Äter min frukost, dricker mitt te.

Gör en rabarberkaka, som är lagom klar att äta när jag fikar vid tiotiden. Bakat två dagar i rad! Vaniljglass till i brist på vaniljsås. Kardemummakärnorna var gamla, i oöppnad förpackning, lite av doft och smak fanns kvar. Känner mig vådligt husmoderlig. Gott var det också, tre bitar i frysen och en i kylen för framtida bruk. Läser och kommenterar (korrar) min danska vän Karins manus, fortsätter i morgon.

Lunchen idag blir två Falu rutbröd med sikröra, ett glas torrt vitt vin till, portugisiskt Ramon. Och jag sitter ute i solen, okej med en fårfäll över benen men ändå, så skönt. Molnen skymmer just nu inte solen. 14 grader och sol, regn möjligt till natten. Det får så gärna komma, då.

Läser en av vännens avlagda böcker, Folk som sår i snö, av Tina Harnesk. Så alldeles otroligt bra, ett fantastiskt språk, burleska karaktärer, en alldeles egen värld. Har vunnit ”Årets bok” – det är den verkligen värd. Hoppas författaren skriver mera.

I morgon är det redan elva år sedan vår son Mats dog. Och den 14 maj är det nio år sedan Ulf dog. Maj är inte fylld av glädje – mera av sorg, saknad, minnen av kärlek, längtan, tacksamhet. Och acceptans att livet samtidigt pågår parallellt. Den 20 maj fyller äldsta barnbarnet Simon 34 år.

Släppte ut en humla som förirrat sig in i huset. Glad att se den, glad att den hittade ut genom mitt öppna fönster. En liten spindel ligger på rygg (?) på altanbordet och ser väldigt död ut. När jag försiktigt petar lite på den, springer den iväg.

Tvätt hänger på tork inomhus, mobilen trodde det skulle bli regn nu, i eftermiddag. Det blev det inte, men tvätten torkar även där den är.

Känner mig priviligierad som kan göra det jag vill när jag vill – eller låta bli. Det är jag som fattar besluten i min värld, ibland bra beslut, emellanåt mindre bra. Numera inga så katastrofalt dåliga som för nu länge sedan. Just nu funderar jag på om det var ett bra beslut att beställa 5 kg frysta stora räkor på nätet – får de plats i mina två frysar (som ju inte är direkt tomma nu)? Tror och hoppas, annars blir det att äta räkor ”en masse”. De här var faktiskt billigare än Icas lösfrysta stora (som annars är bättre än mycket annat), såg bra ut, det visar sig om det var ett bra beslut.

Utan Jans gamla urblekta keps känner datorn igen mig. Med keps är det ”kod” som gäller. Nu är jag inne i köket igen. Med böcker, vattenglas och Dry Martini inom räckhåll. Middag så småningom blir melon och skinka, om melonen mognat till sig i kylen. Om inte, åker den ut. Tyckte den doftade moget när jag köpte den för någon vecka sedan, men icke.