Den dagen, och det året var tungt. Nu är det åter 12 maj, året är 2025 och livet fortgår. En strålande blå himmel och sol – minns inte hur vädret var då, för nio år sedan. Minns bara att jag sörjde över att Mats inte skulle få se några liljekonvaljer – inte för att jag tror han brydde sig speciellt mycket om dem.

Citat ur Folk som sår i snö, av Tina Harnesk – ”bara eftervärmen av tidigare levda dagar fanns kvar”.

Där är nog jag idag, i eftervärmen som ändå värmer lite. Tillräckligt för att vilja fortsätta leva. Så, jag befriar melonen från kärnor, än ska jag inte försöka äta den, om ett par timmar. Med de sista skivorna av den spanska lufttorkade skinkan, märke ”1954” – bästa smaken och lätta att dela tack vare plastpapper mellan varje skiva. Finns tyvärr inte i Sverige.

Som avkoppling just nu läser jag vidare i Stephen King´s On writing. Där finns många godbitar – en är denna – ”för att skriva bra, läs mycket och skriv mycket” (min dåliga översättning). Tror det stämmer, gör det för min del i alla fall.

Kan inte belägga vad jag lärt mig under mina numera ganska många år som skrivande människa, men tror de varit lärorika. Och läst i mångas ögon orimligt många böcker har jag gjort hela livet, också när jag ”inte haft tid”. Ingenting har hindrat mig från att läsa – bra böcker, ibland dåliga böcker (eller i alla fall klent författade böcker), många gånger sådant som andra läsare menar är ”skräp”. Mycket fantasy på senare år, och ibland en bok som den aktuella, Folk som sår i snö. ”En av de aktuella” borde jag skriva – King´s bok läses parallellt, liksom Wähä´s Testamente, och ett par till. Alltid flera böcker samtidigt.

Melonen var duglig, inte mera. Köp inte länge och långt forslad melon, råd till mig själv. En liten tugga St Agûr, ost, därefter, hjälpte upp måltiden. Och några plastburkar lämnade kylen. Diskar, eftersom jag inte tycker om att komma ut på morgonen till en diskbänk full av disk. Möjligen kan en gaffel – som nu, efter osttuggan – få dölja sig i diskhon.

Solen fortsätter lysa, himlen är blå, regn verkar vara annanstans. I morgon ska jag sätta potatis, och plantera om blommor. Hoppas jag. Smörjer in händerna med Eucerin Urea Repair, en väldigt bra handkräm. Bästa hittills. Men det tar en stund innan den sjunker in, och då får jag vänta med att skriva om jag inte vill ”diska” klaviaturen.

I Wordfeud är syrran och jag tämligen likvärdiga, just nu. Det lär ändra sig.

Nu är det ännu en humla inne i köket. Lyckades skrämma ut den genom ett öppnat fönster. Vad håller de på med? Varför hamnar de fel?

Jag sätter mig på trappen, bara fötter på varm betong, dörren förankrad med hasp till vänster, King´s bok, glasögon, solglasögon och Dry Martini på höger trappräcke. Livet är gott. Så länge jag inte viftar ner mitt glas…

Kvart över sex går jag in igen, solen blir för stark. Glas och övrigt i behåll. Syrran leder i Wordfeud, inget nytt. Syrenhäckens grönska fyller mitt köksfönster åt det hållet. Och jag ”mäter” vinden genom grenarnas rörelser. Min slokande kaktus och min likaledes tråkiga julstjärna får nu samsas i gästrummets fönster. Där är svalare, ingen värme på, och mindre solljus in genom fönstret. Om de inte piggnar till, får de hamna i komposten. Ska kanske plantera om dem dessförinnan dock.

Jag byter batterier i temperaturmätaren, inne och ute. Så fungerar den som den ska igen. 10 grader vid åttatiden på måndagsmorgonen.

Glömmer, när jag är annanstans, hur mycket jag tycker om att vara här, i det här huset, med mina böcker och allt annat, i tystnaden och lugnet, det stilla livet. Det som ger mig utrymme att vara den jag (kanske) är. En förutsättning är noll snö och värme, från solen därute helst. Som just nu.

Och vetskapen att jag har en vedspis som fungerar, och torr ved i källaren (om inte i vedboden). Plus en bil som tar mig dit jag behöver. Så länge jag kan hantera bilen. Därefter vet jag inget om. En ovetskap om framtiden som jag delar med många i min ålder. Den kan begränsa dig, men den kan också få dig att inte bry dig förrän du måste. Jag ansluter mig till den senare varianten.