Söndag – blåsigt. 10 grader halv nio. Dimma i natt. Haren har skuttat förbi, stannade en stund för att knapra i sig några grässtrån, fortsatte därefter sitt matletande. Antar jag. Klarade med nöd och näppe (varifrån kommer ordet näppe?) wordle på sista försöket. Nyss for haren förbi igen, sprang är inte rätt ord, det gick mycket fort.

Näppe är ett gammalt ord, ett fornnordiskt substantiv – och i frasen ”nöd och näppe” betyder det ”nätt och jämnt”, ”nästan inte”. ”Näppeligen” hör hemma här också. De här orden är nog inget mina barnbarn känner igen eller någonsin använder.

Lindens löv är större idag. Och nu syns syrenhäckens knoppar, men än har de inte slagit ut.

Vännen Jack menar att jag skulle kunna översätta min bok Free Spin till engelska, kapitel för kapitel, och lägga ut på Substack. Och därmed nå en annan publik, kanske bidra till att någon slutar sitt spelmissbruk – visa att det är möjligt, att det är svårt och att det ger dig ditt liv tillbaka.

Att skriva boken igen, på engelska, är kanske något att sysselsätta mig med när jag undrar vad jag ska använda tiden till. Rättigheterna till den är numera mina. Tiden är än så länge också min. Hur det är med orken att gå in i den tiden igen, vet jag inte förrän jag provar. Kanske kan ett annat språk göra det lättare.

Jag har testat – översatt, säkert klumpigt, markerat sådant jag är osäker på – och bara orkat en och en halv sida. Det är tufft, jag hör och ser oss, då. Mitt perspektiv nu är förstås ett annat, men ”då” gör nästan lika ont som det gjorde. Det här lär bli en långsam process, om det blir någon.

Nu ska jag fika, tar fram bullar ur frysen. Den där första och en halva sidan ur Free Spin handlar bland annat om en halväten nybakad bulle. Idag tänker jag äta en hel.

Inser också att jag kan passa på att redigera sådant som behöver redigeras – ordagrann översättning måste inte vara målet. Det var jag som skrev då, det är jag som skriver nu. Och jag har ett tämligen starkt motstånd att ta mig till ”skriver nu”.

Satt ute en stund, men när molnen blev för många gick jag in igen – vinden var hela tiden stark, jag hade klätt på mig.

Nu är klockan tolv, borde kanske äta lunch, men de två bullarna sitter i vägen. Tror det blir tidig middag i stället, samma som igår, med tillägg av stekta champinjoner och dito grön sparris (som inhandlades för att läggas på smördeg och gräddas i ugn med parmesan – tror jag, åtminstone minns jag receptet så – det känns lite för mycket för mig ensam).

Och så får jag besked från räktransportören att leverans beräknas ske, om ungefär 8,5 timmar – ”Kasem” har 82 stopp före det hos mig… Verkar just nu vara i Norrtälje.

Tar några sidor till ur Free Spin, kopplar av med sudoku därefter. När jag läser om den där hemska första veckan för länge sedan, inser jag hur absurt allt var. Hur jag försökte trösta mannen min, och inte ett ögonblick något som var tvärtom. Nu behöver jag vila ett tag.

Yngste sonen hostar så förskräckligt, och är trött eftersom sömnen inte blir som den ska. Han tror dock inte att han har någon feber. Jag ägnar mig åt att läsa lite i Stephen King´s On writing. Om att hålla dörren stängd när man skriver sitt första utkast, och inte släppa in någon förrän man själv har låtit manuset vila minst sex veckor, läst igenom det igen och korrigerat det som är lättast att rätta till. Först därefter kan man släppa in någon betrodd läsare att få ta del av manuset.

”Vila i minst sex veckor” – mina texter vilar for ever för det mesta, och åtminstone i åratal, de av mina texter som möjligen kan kallas manus. Bloggarna åker in – ofta väldigt oredigerade – mest varje dag. King har en annan bra tanke, ta bort minimum 10% av texten vid redigering och läsning andra gången. Det är något jag borde använda mig av, mina bloggar är väldigt ordrika.

Kvart över ett, soligare igen men lika blåsigt. Ännu en Bokbörsen-beställning. Ni som har böcker ni inte längre vill behålla, varför inte lägga ut dem på Bokbörsen. Enkelt att göra, och det blir några kronor tillbaka, istället för att slänga böcker. Den bok jag sålde idag har legat där länge.

Molnen och vinden har helt tagit över där utanför mina fönster. Jag sitter inomhus, med poncho över axlarna, har inte eldat idag. Mina pelargoner och lavendel fryser kanske på altanen, men än fryser de inte på riktigt. Termometern säger 13 grader, men det är nog i det läge där det tidigare var lite sol.

Jag äter samma middag som igår.  Kalvlever. Med tillägg. Gott igår, gott idag. Gott i morgon också – frågetecken. Knappast, får nog ta igen sig i frysen några dagar. Känns som om jag vill ha mina tunnpannkakor i morgon, med sylt jag kanske har i kylen.

Tjugo över fem är vinden densamma, solen gömmer sig. Jag har ätit, och diskat. Plockat undan. Tvättmaskinen är full, av lakan och annan vittvätt. Får vänta till i morgon. Hoppas på torkväder.

En vän, Hanna, med många år i USA och därmed kunnig i språket, kommenterar mitt första inlägg i Substack. ”Det är ändå fantastiskt hur ditt sätt att uttrycka dig på svenska fungerar så väl även på engelska. Det är jag inte säker på när jag skriver.” Hannas kommentar gör mig så glad, så trygg i att jag kan skriva också på engelska. Så jag fortsätter väl.

Så försöker jag läsa en text en fransk vän skrivit på Instagram – där jag (nog) inte finns. Kommer inte åt den. Ber en annan, fransk, vän bistå, visar sig om det fungerar.

Satte mig en stund i skyltfönstret – på trappen – och uppskattade solen och icke-solen. Gick in.  

Tio över åtta kom räkorna, jag fick tala om för leverantören att han kommer ut med samma  telefonnummer till bommen som han kom in med. Nu ska jag stoppa räkor i frysen. Fingrarna är frusna, men räkorna ligger i frysen, stora och vackra. Hur de smakar vet jag en annan dag. Glad att mitt samarbete med Vasafiskerian härmed är avslutat. Gillar inte transportörer som inte hittar dit de ska.

Skor på tork