Jag fick googla för att inse att det är pingstafton idag…

Nationaldagen idag, ännu en ledig dag får många som fortfarande är löntagare. Vilket ord förresten, löntagare – som om de toge något de inte skulle ta. Språk speglar sin tid.

Jag tittar ut på grönska, himlen är lätt disig, men inte regntung. Sovrumsfönstret öppet bakom min rygg, där jag sitter vid köksbordet med min temugg. Det blev gröt idag trots vattnet igår rätt ner i grynburken. Klockan var nyss åtta. Jag diskar.

Efter lunch har jag pratat med sondottern min, hon kommer sen eftermiddag efter ärenden med sin mamma. ”Vad ska vi äta?” – ”Inte vet jag, pasta utan gluten sa du när vi pratades vid. Jag har räkor att tina, men inga grönsaker.” – ”Okej, jag handlar det som fattas så fixar vi när jag kommer.”

Bra, har tagit fram räkorna. Sitter inne efter en stund på altanen i vinden, mellan de öppna sovrumsfönstren, i hyfsat lä. Det fortsätter blåsa. Klockan är kvart i fyra.

Halv åtta har Sofia åkt hemåt. Vi har lagat mat, ätit gott och pratat. Så fint att få vara med henne, också när jag vet att hon behöver välja hur hon ska använda den tid hon har över, efter skola och jobbande. Jag har fått två Yasuragi-rockar från fd svärdotter, och är så glad. De är de bästa. Och jag har givit Sofia två ljusstakar som vi redan i Puerto bestämde att hon skulle ha, diverse sänglinne som hon kände igen som sin pappas – och som hon tog emot med glädje, med samma glädje som jag kände. Jag är tacksam att Sofia vill vara med mig emellanåt, och ser fram emot att hon också kommer på besök i Puerto nästa gång jag är där.

Och min hemliga reflektion – så skönt att inte vara ung igen. Så skönt att slippa alla beslut, alla tankar på vad som är bra och annat, allt osäkert som ungdom och liv innebär. Och min hörbara reflektion, till Sofia – så glad att du är den du är, och att du vet tämligen väl vem du är och vem du vill och kan vara. Kära älskade barnbarn, sköt om dig i livet och lycka till.

Nu har jag diskat, allt är undanplockat, jag har mat till imorgon också. Huset är tyst och tomt. Jag är lugn och stillsamt glad. Tacksam. Det regnar. Också det stillsamt.

Lördag morgon blåser det, mera än igår. Himlen är molnig, jag ser steglitser på vägen, fyra-fem stycken, en starunge går försiktigt nedanför köksfönstret, verkar inte vilja flyga någonstans. Det vill inte jag heller, just nu. Det här känns som en sån där dag när jag helst vill krypa ner i sängen igen – men det gör jag inte. Ska kanske elda i vedspisen, det drar in i huset när vinden är så här stark. Syrenhäckens tålighet sätts på prov där den svänger och dansar.

Eldade inte, åkte in med Bokbörsen-böcker, slängde grovsopor och sorterade sopor, handlade, bland annat svenska jordgubbar. Hungrig när jag kom hem, åt därför upp resterna från gårdagen. Och tog tillvara persiljan, Sofia hade handlat på Lidl och där fanns bara stora buketter… Nu ligger persiljan i frysen, jag är lite nöjd med mig själv. Och trött, tröttare än jag har anledning att vara. Klockan är snart halv två, jag kanske ska göra som syster B brukar göra, lägga mig en stund – inte nödvändigtvis sova, bara blunda lite. Max en halvtimme.

Mandelblom förskönar den mossigaste sten utanför mitt köksfönster