Uppkopplingen härute är inte den bästa, routern når inte riktigt hit. Men jag är tacksam att den ändå fungerar som den ska, när jag åkte hemifrån i höstas trodde jag att den gjort sitt. Nu är den som ny, även om den är tejpad för att hålla ihop. Jag får vifta med laptopen i riktning mot det öppna sovrumsfönstret, när routern sackar.

Har druckit upp mitt kallnande te, dags för en kopp kaffe, klockan är drygt tio. Just nu skuggar ett högt träd solen, och det är faktiskt ganska skönt. Inte ett moln inom synhåll. 18 grader. Bara lätt vind. Vattnar mina blommor, och fikar.

Kollar snabbt senaste nytt om Iran/Israel. Israelerna sägs trängas i butikerna för att fylla på matförråden. Dags att göra detsamma även härhemma? (Har en mindre prepperkartong som jag försöker hålla ”up to date”, vilket är knepigt. Det mesta där är sådant som tål lagring, länge. Inga vattendunkar dock.)

Noterar även att orden ”fitta” och ”fittigt” förekommer på två ställen denna dag, i det som förut var kvällspress – i intervju med Hanif Bali som säger att det var ”fittigt” att skriva som han gjorde om intervjuande journalisten, och i bortklippt inslag i teveprogrammet Förrädarna (som jag inte sett), lagt i munnen på Samir (som vann tillsammans med en kvinna). Trist ordval. Fattigt språk.

Märkligt att sitta här i sommaridyllen, titta ut över grönska och blomster, och försöka förstå vad som pågår i världen, i Gaza, Ukraina och överallt där människor dödar andra människor. Drivna av fanatiskt hat, religion, pengar, makt, hämnd. Hämnd tar aldrig slut, den bara fortsätter tills ingenting finns kvar. Som snart i Gaza.

I USA fortsätter en annan galning sitt angrepp på demokrati och frihet. Han är president i det land han just nu attackerar och hotar. Det lilla jag orkar se av hans framträdanden ger en bild av en man nära sammanbrott, berusad av att vara den som bland annat kan beordra militär att gripa både legala medborgare och framför allt immigranter, många illegalt invandrade från Sydamerika. Utan dem kan många delar av USA inte fungera. Det märks kanske inte omedelbart, men de här ”illegala” människorna jobbar för löner som inga andra vill acceptera, i arbetsmiljöer som ingen USA-medborgare vill finnas i, med arbetstider som ofta är omänskliga.

Parallellt gör vi i Sverige det vi gör. Skillnaden jämfört med USA ligger möjligen i att vi har en tyst statsminister, en statsminister som duckar när han pressas. Vi/Migrationsverket utvisar människor med hänvisning till en nystiftad lag som retroaktivt tar ifrån invandrare deras uppehållstillstånd. Här spelar det ingen roll om personerna är barn som vuxit upp i Sverige, de utvisas – ibland ensamma – till länder de inte vet något om, inte har någon anknytning till. Vi gör oss av med yrkesverksamma, viktiga människor som länge arbetat och betalat skatt. Många finns inom vårdyrken – hur ska någon vård kunna fortsätta att fungera utan alla de här människorna? Migrationsverket och ministern med de kalla ögonen saknar totalt någon som helst förmåga till empati – lutar sig bara mot tvivelaktiga lagar och regler. Och förstör människors liv.

Nu tar sig solen fram utanför trädets skugga, det blir varmt i Jans gamla morgonrock. Lättar på den och sitter i sovtröja, trosor och solhatt, ingen ser mig.

Snart halv tolv, eftersom jag fikade med tre hemgjorda bullar så hoppar jag över lunch idag. Middag blir troligen den entrecôte jag inhandlade igår, med kort datum. Bruna champinjoner med vitlök till, färskpotatis. Galia-melon till efterrätt. Senare.

Ska läsa lite i American Gods av Neil Gaiman. Paus från verklighetens monster, till fantasins.

När jag tittar upp på himlen har två flygplan gjort spår som korsar varandra exakt där solen är. Artrostränar innan jag tar på mig baddräkten och Yasuragi-rocken och går ner till sjön. Av med alltihop för badpremiären, kallt och skönt. Sitter en stund med en handduk runt kroppen, såg för en stund sedan att jag premiärbadade i mitten av maj förra året. Kall vår i år. Nu är jag tillbaka på altanen, i skuggan av parasollet. Lite mallig för att jag kom i sjön. Och upp igen efter en mycket kort simtur.

Klockan är halv två. I morgon blir det varmare än idag, enligt mobilen. Tröttnar på American Gods, den behöver jag inte läsa ut. Har en till av samma författare, kanske är den mera i min smak. Det visar sig.

Fortsätter sitta på altanen. Har fällt igen parasollet, vill ha lite mera sol en stund. Det enda som stör mig just nu är att getingar flyger runt benen, förmodligen vill de in under brädorna på huset, bor säkert någonstans där, kanske på kattvinden. När jag var nere vid sjön såg jag den stora snoken ligga blick stilla bland stenarna, de mindre syntes inte till. När jag gick förbi försvann den stora ner i något hål.

Snart slinker solen runt husknuten, vill jag ha mera sol får jag flytta till en av två obekväma stolar som har sol lite längre än soffan här på altanen. Praktiskt med ”barlucka” (sovrumsfönstret öppet på hasp bakom ryggen) – jag slipper bära det jag vill ha härute, kan bara ställa det på fönsterbrädan när det ska in eller ut.

Mischa kör med röjsågen borta vid tomma huset. Utan hörapparaterna störs jag inte. En humla tror att det kan vara bra att landa på mig, det tror inte jag. Behöver inte jaga bort den, den letar sig vidare utan min hjälp.

När jag kollar statistiken över bloggens besök och vad man läst – så roar det mig att se att en del av mina gamla inlägg fortfarande lockar till läsning. Ibland gillar jag det jag läser av det gamla, ibland är det plågsamt, ibland obegripligt – är det jag som har skrivit det där? Tyvärr är det inte många av de som besöker bloggen som också kommenterar – trogna läsare är bergalott och Angeli, båda kommenterar, Angeli mera kortfattat. Och vännen Jack läser när han hinner, och kommer med många goda tips och kommentarer. Liksom några andra, Gösta är en av dem. Syster B kommenterar ibland via mejl. Uppskattar detta mycket.

Om jag inte hade bloggen att prata med, skulle jag antagligen tappa talförmågan. Jag lever ensam, är ensam för det mesta – och det är som jag vill ha det, nästan alltid. Men det blir inte mycket samtal, utom när jag pratar högt med mig själv. Då är skrivandet nästan varje dag viktigt, det får mig i alla fall ibland att reflektera över dagen, världen, livet, kärleken och döden.

badbevis