Onsdagseftermiddag – jag har just ätit två nybakade brödskivor med extrasaltat Bregott på. Gott. Med lunchens två varmkorvar behöver jag just nu ingen middag. Kan ändra mig om jag vill.

Känner mig nöjd med det jag gjort idag, städat skafferi och garderober, bakat. Tvättat en kulört tvätt, som fick hänga inomhus. Vädret är opålitligt, även om det just nu ser ut att ljusna tack vare lite tveksam sol.

Nu är här lugnt efter förra veckans aktiviteter, stora huset har kanske fortfarande några gäster, men inte som i midsomras. Åtminstone står ett par bilar kvar på parkeringen. ”Möteshuset” var nersläckt och tomt igår kväll, efter att ha varit fullt upplyst en dryg vecka. Jag tycker det är skönt att fyrhjulingarna nu står i sina garage, de enda som rör sig är de som används av Mischa och hans kollega. Den senare var vänlig nog att klippa min gräsmatta idag. Den låga vitklövern som nu försvann kommer kanske tillbaka och gläder bin och humlor.

Halv fem, en onsdag i veckan efter midsommar, juni 2025. Svårt att omfatta att det har gått 25 år sedan millennieskiftet, 11 år sedan Mats dog, 9 år sedan Ulf dog, 5 år sedan Jan dog. Sorgsna år, många ju äldre jag själv blir. För så är det ju. Och än lever jag, och våra två söner med familjer, barn och barnbarn som är vuxna nu, ett litet barnbarnsbarn som blir stor så fort, hon också. Tid. Ett obegripligt begrepp. (En konstig mening.)

Någon på Substack ställde en fråga – ”vad skulle vara modigt för dig, att skriva om, idag”? Det känns som om jag kan gömma mig bakom att jag redan har varit modig, inte behöver vara modig numera. Har skrivit om det jag inte ville att någon skulle veta. Har sörjt det liv och den kärlek jag förlorade. Och glatt mig åt det jag också fick, i och med att mitt liv förändrades så radikalt för drygt femton år sedan.

Vad skulle utmana mitt mod idag?

Att skriva om ensamheten – både den jag gillar, och den som gör mig ledsen, och just ensam.

Att berätta om nätter när jag inte sover som jag borde, utan ligger där ett par timmar och tuggar mitt dövande mantra för att få tyst på tankarna.

Att försöka klä döden, min död, i ord som jag kan skriva, ord som jag kanske kan få mig att tro på utan att kippa efter andan.

Att berätta hur jag sörjer över att aldrig mera älska någon som jag älskade mannen min, som nu är död. Att aldrig bli smekt som då, få en orgasm som då, längta som då och veta att han ändå levde och fanns. Också när han inte längre var mannen min.

Att hålla mina största rädslor i schack – att flera av de mina ska dö före mig. Att jag ska förlora mig själv innan jag dör, bli dement. Eller få ALS, en fasansfull sjukdom, som kanske, kanske inte, har en koppling till murklor (som jag alltid älskat och ätit åtminstone någon gång per år, noggrant hanterade).

Modet gömmer sig idag, kanske behöver det växa, bli mera nödvändigt. Är inte där just nu. Fegar ur, eller bara låter bli att gå dit där mod krävs.

Tror jag nöjer mig med att skriva om brödbak och tvätt, artrosträning och icke-promenerande, längtan till Puerto de la Cruz och höst. Förhoppningar om badlust, vackert väder och tvätt som fladdrar i sommarvinden. Det där modiga är för jobbigt. Samtidigt som det lockar mig, får mig att vilja se vad som kan komma ur hjärna och fingrar, om… Men, inte nu, inte nu.

Jag ser två inspirerande promenerare mest varje dag. En man och en kvinna går rundan, hon är idag svartklädd, ofta annars orange eller röda kläder. Han är nog beige varje gång jag ser dem. Jag beundrar deras spänstiga gång förbi mina fönster.

En man vinner ett häcklopp någonstans i USA, och har shorts som är för små, snoppen smiter ut medan han springer och vinner. Orsaker skriverier och stora lappar över förmodad snopp. Vad är så märkligt, annat än att han kanske planerade det hela. Han vann loppet, det borde vara det viktiga. Knepigt att sådant väcker anstöt, när inte mycket annat gör det (som borde).

En av gårdens fyrhjulingar far förbi, flaket ser ut att vara fullt av blommor – kanske sådana som nu inte behövs i stora huset? Hoppas de kommer till glädje någonstans.

Eftermiddagen gick över i kväll och sömn – även om jag som vanligt vaknar ett par gånger under natten. På torsdagen var jag ur sängen vid halv sju, och ute på altanen för frukost. Och sedan har jag blivit sittande härute, i sol som faktiskt krävde parasoll. Har fikat och ätit ett par köttbullssmörgåsar, och fortsätter sitta härute. Har en biblioteksbok att läsa.

Livet är gott när det är vackert väder. Och det är det idag, i morgon ska det visst regna igen. Jag håller mig ute tills solen viker runt hörnet, nu är klockan fyra och jag är inne. Det blir nog en fryst Thai Pad (eller Pad Thai?), 4 minuter i mikron, till middag om någon timme. Har läst ut ännu en av dessa mycket lättlästa feelgood-böcker. De tar slut fort, fantasy på engelska räcker åtminstone lite längre. Och min egen bok, översättningen, lockar mig inte alls idag.

I morgon blir det Norrtälje och bibblan. Men nu, halv sex, har jag både ätit middag och ”picklat” rödlök (på svenska, lagt in, 1 dl vatten, 1 dl socker, en halv dl ättika, koka upp, skiva löken tunt, lägg i och låt svalna). Något ska en ju göra. Till den ganska tråkiga pad thai´en passade min rabarberchutney bra.

Tur att jag gillar att hålla på med mat och sånt som har med mat att göra.