Söndagsmorgon, med några regndroppar på fönstren. Upp ur sängen vid halv sju, bara för att jag är för vaken. Frukost, koll på nätet – min mejl har ändrat utseende, Telia verkar ha gjort om ”designen”. Ännu en Bokbörsen-beställning, nu väntar tre böcker på leverans.

Just ingen blåst idag, men inte ser det skönt ut. Temperaturen 10 grader enligt mobilen när klockan är åtta. Molnigt, och möjligen ökande vind under dagen.

Tacksam för ytterligare några vänner som delat mitt inlägg om boende på Facebook. Tyvärr har det inte skapat några hyresmöjligheter, än. Mitt behov av kontroll över min tillvaro sätts på utmanande prov i höst. Kanske är det bra, men kul är det inte.

Duolingo.

Kollar på Telias hemsida, numera kostar mejl 9 kr per månad, och den nya designen gillar jag förstås inte, har inte vant mig än. Nytt från 1 oktober. Förklarar de senaste dagarnas krångel med att logga in. Lo siento (spanska, jag beklagar (att jag inte gillar), ord jag lätt glömmer).

Det ljusnar, himlen är lite blå här och där. Jag blåser ut mina ljus och släcker lampan över diskbänken. Fika, fast klockan bara är nio. Läser om en gammal Olivia Goldsmith-bok, The First Wives Club, som fortfarande är okej. Mycket amerikansk då, 1992, när den kom ut. Kanske fortfarande. Något må jag läsa, ids inte vara intellektuell eller litterär. Vad det nu är.

Lunch, rooibos-te med digestive kex och Brie-ost i tunn skiva, lite sydafrikansk apelsinmarmelad ovanpå. Klockan är tolv.

Stora moln kommer upp västerifrån, men solen lyser samtidigt. Det blåser lite, inte som igår.

Mat, väder och klockslag är temata för mina texter numera. Inte mycket filosoferande eller ens funderande, tack och lov inte mycket elände heller. Mest triviala bekymmer, som trasig laptop och icke-boende på vinterorten. Sorg, saknad, längtan pratar jag kanske inte så mycket om, men visst finns de där, alla de ledsna känslorna och tankarna. Också.

De senaste tidiga morgnarna har jag tänkt på döden, insett att jag rimligen inte kan ha så många år kvar, med mental och annan hälsa. Jag är 83 – om tio år 93. Enkel matematik, okända konsekvenser, men anade.

Om jag törs leva till 100 så har jag 17 år kvar. Hur många av dem kommer att vara ungefär som nu – med bilkörande, boende ensam på landet utan hemtjänst eller städhjälp, frisk (förutom ett litet blodtryckspiller varje morgon), ögon som även om jag ser dubbelt emellanåt kan korrigeras med glasögon för bilkörandet, läsglas för läsande och skrivande. Fingrar som rör sig som de ska över tangenterna på datorns klaviatur. Kropp som rör på sig, med knän som är opålitliga och ben som blir trötta (hoppas på bättring när jag kan promenera i Puerto, i varmare klimat). Öron som ändå fungerar, med hörapparater. Utan hör jag ingenting. En hjärna där det blir allt svårare att minnas namn, både på personer och pinaler. (Har en minnesramsa med svårihågkomna ord – kaprifol, rottweiler, dobermann pincher, plus ett till som jag just nu inte minns!)

Noterar lätt bortglömda ord på spanska också i min skrivbok.

17 år, hur ska jag leva dem?

På måndag ska jag försöka få håret klippt i Norrtälje, det är alltid en början på de där åren. Och leverera Bokbörsen-böcker, lämna tillbaka böcker på biblioteket, köra en tvättmaskin och hänga tvätten ute. Tisdag visning i whatsapp av lägenhet i Puerto, och tandhygienist. Onsdag inget jag måste. Inte resten av nästa vecka heller. Kanske kommer Anders och Lotta till helgen. De är välkomna. Därefter är det bara två veckor till november, och jag vill åka iväg som planerat lördagen den 1 november. Det visar sig hur det går med det, allt löser sig som bekant. Dock inte alltid som man/jag vill.

Den 30 oktober ska jag till doktor Calle, för att se hur medicinen har fungerat. Och få en kortisonspruta i höger knä. Provtagning och morgonfasta i veckan dessförinnan.

Middag idag blir samma som igår, resten av spjällen med pasta till den här gången. Gott det med. Blir nog lunch i morgon också, de räckte länge. Eller middag.

Pelargoner från annan vinkel