”Du slipper julskvalet” skriver Ewa B som kommentar till mitt senaste blogginlägg – det gör jag. Tycker det bara är skönt, har aldrig varit särdeles road av julfirande. Min julafton kommer inte att bestå av alltför mycket julmat, Kalle Anka och julklappspapper överallt – men kanske av en god middag och ett gott vin på lagom flashig restaurant i Puerto. Någon är väl öppen. Annars god mat hemma.

Inbillar mig just nu att jag har koll på det jag behöver ha koll på. Packningen är klar, sådan den är. Kanske kan jag smuggla med mig en bok i min gula kasse/handväska, under sittdynan. Där ligger redan ett par lätta skor som inte fick plats annanstans.

Tar ur hörapparaterna ur öronen, tror inte jag behöver dem mera idag.

Lax och broccoli i färdigköpt räksås står redan i ugnen, de rensade räkorna lägger jag på när allt är klart. Potatis brydde jag mig inte om att köpa. Men jag hämtade en rulle gratis soppåsar, som var Icas gåva den här veckan.

Nu, halv fem, är det redan riktigt mörkt utanför fönstren. Moln och skymning.

Middagen var god, och jag är mätt. En mörk alkoholfri öl till, IPA, som smakar riktigt bra.

Jag funderar på Agnes.

Hon finns ju, och hon har förstås också blivit äldre, men hon är fortfarande hyfsat frisk och rörlig. Lite artros i knäna, men den håller hon i schack med träningsprogram, promenader  och en kortisonspruta en gång om året, senast i höger knä. Vänster får klara sig utan.

Och nu ska hon åka till Teneriffa igen. Jag undrar lite över att hon inte åker någon annanstans. Varför Puerto de la Cruz? Den tidigare hyresvärdinnan som hon tyckte sig ha en bra relation med, hyrde plötsligt ut den lägenhet Agnes skulle ha hyrt. De hade avtalat, men inte skrivit något kontrakt. Och värdinnan hade hamnat i någon sorts ekonomisk knipa, och kunde inte vänta till vintern med hyresintäkter.

Vilka känner hon annars? Miguel, mäklaren, honom behöver hon inte nu. Hon har hittat en annan hyresvärd, ännu en kvinna och en kvinnlig mäklare. Och nu lärde hon sig att det är uthyraren som betalar mäklaren, inte den som hyr (som det var med Miguel). 

Palmyra, den äldre spanjorskan som varje dag klockan tio gick sina varv på Plaza Ballesteros och pratade på engelsk spanska, efter många år i England. Där kallades hon Pam. Henne vill Agnes gärna träffa igen. Visserligen är det en lång promenad från Puertos centrum där hon bor nu och ut till Punta Brava, men hon får gå den några vändor och se om hon kan hitta Palmyra.

Och kanske kan hon också se om Martti finns kvar på ön. Den tyske, snart pensionerade och kontrollerat alkoholiserade mannen, med en pojkes smala kropp och väldigt få tänder. Men vänlig och ibland alldeles lagom pratsam, ibland alldeles tyst, som hon, medan de drack sin caña. Han en stor, hon en liten. En vilsam bekantskap. Agnes hoppas att han fått det han ville, avgångsvederlag från arbetsgivaren. Han vill gärna kunna leva på Teneriffa, även om hans pension nog är liten. Han har inte berättat mycket om sitt liv, men hon minns att han inte har just någon kontakt med sina syskon i Tyskland, och att han flyttade därifrån för gott när hans mamma dog för några år sedan. Han längtar inte tillbaka dit.

Agnes hoppas också att hon ska möta personalen på Café Canaria, där hon drack sin cortado varje morgon. De var vänliga och visste vad hon ville ha. Hon kände sig hemma. Hon behöver inte träffa ”die Katarina” igen, den äldre (än hon själv) tyska kvinnan som försökte se majestätisk ut – och lyckades ganska bra med det. Martti brukade hjälpa henne med sådant hon behövde hjälp med. Med näsan i vädret och det svartfärgade långa håret uppsatt såg hon ner på Agnes. Åtminstone kändes det så, ingen behaglig känsla.

Nu ska hon snart åka dit igen, hon ska stanna i fem månader, hon ska se till att gå mycket i en stad hon börjat lära känna. Kanske också möta nya människor, även om hon är dålig på att ta kontakt.

Hon vet inte ens om han lever, hennes kärlek här, de senaste två åren har hon inte hört någonting ifrån honom. Deras senaste kontakt var när han var på sjukhuset efter bilolyckan, hon stannade och tog hand om honom i ett par månader. Men sedan tog hans familj över, hans dotter och hennes söner var nog rädda att Agnes skulle få ärva om morfar inte skulle hämta sig. De gjorde klart för Agnes att hon inte var önskvärd – och hon åkte hem, utan att riktigt veta om hon var ledsen eller lättad.

Ett vet hon, hon saknar honom och har många gånger varit på väg att höra av sig. Men så intalade hon sig att hon var för gammal, att han också var för gammal eller kanske död, så det var ingen idé. Bättre att inte veta, då kunde hon vårda sina goda minnen och slippa skapa nya, kanske mindre goda.

Agnes ruskar på huvudet åt sig själv. Vilken tokig gammal käring hon är. Tur att hennes vuxna barn inte vet hur hon tänker, eller vad hon längtar efter. Det hon mest saknar är hans händer och deras samtal. De hade inget gemensamt språk annat än engelskan, hon hade visserligen lärt sig lite spanska och hans engelska var bra, efter många års arbete utanför Spanien. De hade utvecklat ett eget språk, en blandning av alla de språk någon av dem hade använt under livet. Och när orden inte räckte till, nådde de fram till varandra på andra sätt.

Hon skulle nog ändå försöka ta reda på hur han har det. När hon väl landat och bott in sig i lägenheten hon hyrt. Om någon vecka kanske. Hans söner har kanske fortfarande den lilla krogen i Puerto.

Nu ska jag fortsätta städa huset innan jag åker i morgon eftermiddag, till äldste sonen först och så vidare.

Middag igår