Tisdag kväll – summering av ”bra idag” – pedikyr och manikyr; att jag hittade till och kom ihåg chatten med Bokskrivarakademin; att jag gått 8 000 steg, visserligen inte alla i en följd, men ändå; att jag bloggat även idag; att jag burit hem 13 liter vatten. Att jag hittade ett sopställe, och blev av med både tom vattendunk och soppåse.

Tacksam att jag håller.

I morgon onsdag ska jag försöka hitta hörlurar att stoppa i öronen – jag inser att jag hör för dåligt i chatt med enbart hörapparaterna – glömde ju mina hörlurar i min eller sonens bil… Jag ska också köpa det där lilla runda batteriet som hör hemma i personvågen; och is i påse, eftersom det inte finns något isfack här. Helst vill jag också hitta till ett ställe som säljer begagnade böcker, men tror det är svårt här i Puerto – det var största fördelen med att hyra i la Zenia nära Torremolinos en vinter. Massor av böcker, du betalade 1-2 Euro, läste och lämnade tillbaka, köpte nya. Hundar och katter och åsnor fick sitt. Engelska damer som skötte ruljansen.

Hitta på mat till middagen ska jag också, gärna fisk (även om jag inte känner igen fiskarna i fiskdisken på Alteza) – stora räkor känner jag igen, kan laga med svamp, lök, vitlök, paprika och ris. Kanske. Annars såg jag idag att det finns ”mat för avhämtning” på pizzakedjan med italienskt namn som jag just nu inte minns. Måste inte vara pizza, ska inte vara pizza. Ligger nära lägenheten. Är inte förtjust i att äta ute ensam.

Dagens klokskap från chatten med skrivcoach – ”skriv OM det du vill skriva om”, dvs berätta vad det är du vill berätta, (inte skriv det igen). Och, skriv en annan scen när du fastnar, allt behöver inte komma där och när det ska. När man kört fast och inte tycker sig komma vidare. Kanske något för mig att göra när det gäller demensboken. Så roligt, och förmodligen hjälpsamt, att ha ”skrivarfamiljen” att vädra sitt skrivande i. Ett helt år. Tacksam att jag bestämde mig fort, och betalade. Tacksam att Jeanette hittade mig på Duolingo och har uppmuntrat mig där. Det gjorde det säkert lättare för mig att fatta mitt beslut.

Onsdag morgon, vaknar förstås för tidigt eller snarare som vanligt, till Sverige-tid. Här är klockan nätt halv sex när jag gör mitt te. Soluppgång 20 minuter över 7. Det är svart därute. Kanske blir det regn till kvällen, och ”bara” 22 grader under dagen, halvklart. Låter skönt. Har tagit mitt piller.

Ska botanisera i allt som hör till Bokskrivarakademin, där finns många bra tips för skrivande. Men först ska jag skriva mig vaken, dricka mitt te, göra ett par smörgåsar om en stund. Kanske äta en yoghurt.

Undrar vad Agnes har för sig, hon är säkert vaken hon också. Hon är visserligen lite yngre än jag, men ändå gammal nog att ha tidiga morgonvanor. Och jämförelsevis tidiga kvällsvanor. Inte som när hon var ung och i farten. Numera går det mesta lite långsammare, också hennes promenader. Hon försöker komma ut och gå, eftersom hennes knän (och resten) behöver det. Och hon kör också igenom ett träningsprogram för artros flera gånger i veckan, precis som jag.

Hoppas hon hittar ett bra ställe för att få fötterna omskötta efter allt gående. Jag kan rekommendera Salon 72, på Calle Mequinez, som öppnar klockan 10 för hårvård och bokning av pedikyr och manikyr. Kvinnan som ”manikurerar” jobbar bara på eftermiddagen, börjar halv tre. Det är värt att vänta på.

Vi behöver träffas, kanske sätta oss på ett café och dricka en cortado tillsammans. Prata om livet och döden. Låter kanske inte så kul, men lite galghumor skadar inte i sammanhanget. Döden börjar bli alltmera en realitet, båda börjar vi begripa att den lär komma även till oss. Än kan vi hålla den i bakgrunden, än kan vi låtsas att den nog dröjer. Agnes är nog dessutom mindre melankolisk än jag. Hon skrattar oftare, är gladare. Det gör mig gott att vara i hennes sällskap.

Och så ska vi förstås prata om att leva ensam. Om det som är fint och bra med ensamlivet, och om det som är trist. Män har vi älskat och levt med och utan genom livet, båda hon och jag. Båda är vi tämligen övertygade om att vi aldrig mera ska leva på heltid tillsammans med någon man – ingen av oss vill bli vare sig ”nurse” eller ”purse” för en man. Uttrycket roade oss, jag hittade det på nätet. Jag har vårdat eller i alla fall varit den som var nära medan min fd make blev allt sämre i sin demenssjukdom och slutligen dog. Erfarenheter som jag på ett sätt är tacksam för, men definitivt inte vill uppleva igen.

Agnes har inte levt tillsammans med någon på flera år, och har inga tankar på att göra det nu. Båda vill vi gärna ha manligt sällskap – någon att föra vettiga samtal med, någon att äta goda middagar tillsammans med, någon att smeka och krama. Kanske till och med älska med – om vi fortfarande kommer ihåg hur man gör. Och mannen i fråga vill och kan.

Vi har mycket gemensamt, Agnes och jag. Mycket att prata om, skratta åt, gråta över också. Sorgen finns hos oss båda, den varierar i styrka och närvaro, men den är där hela tiden.