Kvart i tio, torsdag. Nu ska jag strax gå ut en vända, ska bara klä på mig först.

Gick ut, lätt vind som gjorde det skönt att gå. 24 grader, inget regn. Först till en Dino och så till nästa – uppför långa backen. Inga diskproppar, bara sådana som fångar upp skräp. Lärt mig via Google att diskpropp heter tapón del fregadero på spanska.

Hittade diskborste och svamp med grön sida. Och buljongtärningar. Drack cortado med en alltför söt kaka (alla bakverk här är sockrade), köpte vatten – 3,50 Euro. Glömde solhatten hemma, liksom vattenflaskan.

Nu, halv tolv, hemma igen, byter till min tunna morgonrock. 6 500 steg, stjärnorna i stegräknaren regnar över mig. Bra, och trötta fötter, mindre svullen vänsterfot idag.

En liten yoghurt och en kanarisk banan blir lunch, vägde mig i morse på vågen med nytt batteri, 65 kg. Också bra.

Hittade rätt i Bokskrivarakademins alla delar och kunde därmed svara Ulrika som kommenterat en text – jag hade skickat min respons till Jeanette, som talade om det utan att skriva mig på näsan att jag gjorde fel för andra gången. I morgon eftermiddag är det något som kallas ”skrivhive” – vad det innebär vet jag ännu inte. Förmodar någon sorts flödesskrivande och prat.

Ställer undan en liten vas med tre rökelsestickor, som doftar påträngande utan att ens vara tända.

Är inte helt nöjd med den här lägenheten – att den är liten gör inget, men att den inte har fönster ut mot någon sorts utsikt är illa. Fönstren vetter mot trapphuset och mina andra fönster. Noll känsla av himmel, väder, hav. Saknar framför allt havet. Uppskattar att Alejandra mötte mig vid bussen, och körde mig hit första kvällen.

Något att lära mig inför en annan resa – kolla kök, kyl och frys och annan utrustning som ugn (mikro finns här, jag lär inte använda den ofta), vattenkokare (finns här), brödrost (finns också), antal kastruller (här tre, och bra stekpanna), mindre färgrikt porslin (här är det lätt att tappa aptiten när maten ligger på en orange tallrik), utsikt, soplämning, hiss (här finns hiss och det är bra), sängutrustning (har hittills bara hittat ett dra-på-underlakan – det som ligger i sängen, finns kanske flera i lådan under sängen). Sängen är skön. Kuddarna bra.

Dusch och toalettrum fräscha (frånsett en smutsig och lurvig blå matta som jag varken tänker tvätta eller lägga på golvet). Köket också fräscht, men för litet, ingen arbetsyta. I morse välte jag min burk med löst te…

Det gick för fort den här gången, jag var stressad av att inte ha något boende – och accepterade denna lägenhet, som dessutom är dyr. Nästa gång, boka inga flyg innan jag har boende, eller boka flyg med möjlighet att boka om.

Inser att jag är svenskt bortskämd med bra prylar där jag bor. Även om huset är gammalt och dåligt isolerat, och mina inventarier inte direkt är nya.

Ica talar om för mig att det är kladdkakans dag, och ”kvällstidningarna” pratar om supermåne. Igen. Diverse kändisar och kanske influencers – vad vet jag – babblar hit och dit. En av dem vill bli minister. Andra kallar varandra för fula ord. En lanserar glögg. Så trist alltihop.

Parallellt med den andra världen, där krig pågår, barn svälter eller dör på andra sätt. En numera fd kompis hävdar att svälten i Gaza bara är en skröna. Och lutar sig tillbaka på turistsemesterorten – hen också – någonstans i den icke-krigande världen. Skönt då att vara här och inte förstå vad som kanske pågår, på teve till exempel. Hinner bara uppfatta ett ord här och ett där. Ökar inte min förståelse för någonting.

Idag blir det croque monsieur till middag, det har jag nog redan berättat. Sallad till. Men än är klockan bara halv tre. Här.

Människor här är vänliga. Varubilar som måste parkera på trottoaren för att alls kunna lasta av, ser mig på håll och vinkar vänligt fram mig, medan de håller bildörrarna åt sidan så jag inte ska gå på dem. De ler. Och det gör jag med, tackar dem för vänligheten. Kanske handlar det om att jag är gammal, kanske är det faktiskt så enkelt som att de är omtänksamma och snälla. Och säkert finns de som har problem med att turister som jag blir för många, och bor där de inte har råd att bo. Än har jag inte mött dem.

Mannen som springer från långt härifrån med flera hundar och badar med dem i ”muelle” (gamla fiskehamnen) i Puerto – han är också vänlig. Ler och säger ”bon día” (eller så), när jag gör det. Kollar och lär mig att det sägs på morgonen, kanske katalanskt. Oavsett vad som sägs, så ser människor varandra här. Känns inte alltid så därhemma.

Jag funderar hit och dit, vad ska/kan jag skriva om jag ska jobba om demensboken? Har inget klart för mig just nu, mera än att det kanske är rätt att lägga in mera av mina tankar, min sorg, min rädsla i det som var Jans sjukdom. Den blev ju i hög grad också min, så som demens blir. Drabbar inte enbart den sjuke, utan också alla runt omkring.

Agnes är mera fritt flygande, där kan jag hitta på vad jag vill – om jag vill. Än har hon inte riktigt kommit tillbaka till mig, men hon är nog på väg. Gladare och mindre allvarsamt än manuset om demens.Hon är till och med fnittrig emellanåt. Tror hon sjunger ibland också, även om hon aldrig lärt sig hålla ton. Musikdirektör König i Avesta satte outplånliga spår i henne, när hon inte fick vara med i kören i skolan. Hon kunde ju inte hålla ton. Det kan hon fortfarande inte, men det struntar hon i. Numera. Även om hon hellre sjunger ensam än i sällskap.

Kör en tvättmaskin med min gröna sköna klänning, den är för svettig nu. Och den får tvättas ensam eftersom den fortfarande fäller. Köpt här i fjol, spansk färgning? Tvättad många gånger.

Plommon behöver jag inte köpa igen, de är torra när de väl inte är stenhårda. Jag lär mig, frågan är om jag kommer ihåg.

Perfekt middag, min croque monsieur – eller hur det nu stavas – var så goda. Lär bli flera sådana framöver. Nu ska jag så småningom diska, med min nya diskborste. Och jag ska dricka upp det rödvin jag hällt upp. Och peta i mig kosttillskotten, inga som jag borde ha tagit i morse (artikel om när du bäst tar dina kosttillskott, järn behöver jag inte, så det går bort). Tar dem nu i kväll i stället, som oftast.