Onsdag, kvart i två, är jag hemma igen, efter en liten caña vid stranden med Martti. Som varnade mig för att gå ut igen i eftermiddag, det blir regn. Kändes att det kanske var väderförändring på gång, lite vind när jag gick hemåt. 26 grader och varning för kraftig nederbörd senare, enligt mobilen. 5 500 steg drygt, nöjd. Och svettig.

Och jag ska inte gå ut, halv fem är det ”snabbspår” i skrivkursen. Vad det nu är.

Skalar andra halvan av ett stort äpple, min lunch. Middag blir resten av en fläskkotlett med stekta champinjoner och kanske ett par små potatisar. Köpte en avocado idag, men den är inte mogen än. Minns inte var jag köpte den som var så perfekt, den här är av den knottriga sorten.

Alargador, förlängningssladd på spanska. Klarade av att fråga en man i butiken om han jobbade där och kunde hjälpa mig. Har nu inhandlat sladdgrunkan, liksom tre vanliga matskedar (såldes enbart i trepack), och ett litet anteckningsblock som jag kan skriva ”handlarlappar” i. Lyckades också beställa cortado och äppelkaka på café, på spanska. Det går framåt. Inte direkt några längre konversationer, men bra nog.

Har gratulerat Philippe i Paris, på födelsedagen. Och när Martti och jag pratade om franska revolutionen, och fransk nationaldag, lärde jag mig att Martti är född 14 juli. Vilket årtal vet jag inte.

Halv sex (här) har jag tittat på, lyssnat till (i den mån jag hörde) – och framför allt sett en av deltagarna äta middag (?), tugga och svälja, röka därefter (heter kanske svajpa, elektronisk cig) – det vill jag inte ha. Om jag och andra använder en timme av sina liv för att kanske få sig något till del som hjälper till i skrivandet – som alla, även den ätande personen – vill ha och behöver, då ska vi inte behöva se detta. Kursledaren bör kunna säga ifrån, sätta någon sorts regler före mötet och inspelningen (eller efter). Fick mig att totalt gå i stå, vet att det är jag och ingen annan som går i stå, men jag fick onekligen hjälp på vägen. Gillar inte.

Nu värmer jag min egen middagsmat, gör mig en DM till. Låter ingen spela in mitt ätande.

Fick just inget med mig från mötet, än det som alltid gäller – när du kör fast, kör på. Ditt motstånd har något att berätta, där finns något som behöver skrivas – också om det tas bort senare.

Och så fort jag vill se något på SVTplay, så kan det bara ses i Sverige. Nu ville jag se dokumentären om fotografen och hans hustru – som fortfarande älskar varandra – men tvingas se på sig själva och sin relation på ett oprövat sätt när de blir gamla…

Nu är jag sur. Och mätt, har ätit min middag, vita bönor etcetera enligt ovan. Dög.

Känner mig tveksam till skrivkursen – mitt irrande bland alla datorfantastiska möjligheter och ibland hitta rätt, och dagens bottennapp – vad kommer jag att få ut av detta. Överlever att jag betalat pengar som jag inte får tillbaka – men sörjer om jag inte får någonting av det jag hoppades när jag klev in.

Än har kursen knappt börjat. Jag får ge mig till tåls, något jag alltid haft svårt för.

Torsdag säger mobilen att det är lätt regn på förmiddagen, 23 grader. Igår kväll och i natt var det tydligen skyfall och kraftiga vindar. Det blåser nu också, känns genom det lilla fönstret högt uppe. Palmbladen rör sig.

Jag sitter fortfarande i min tunna ”städrock” (så hette den där speciella hemmaklänningen mamma hade) när klockan är halv elva här. Jag byter alltid till min städrock när jag är hemma i lägenheten. Festligt hur ord dyker upp i huvudet. Och därmed minnen.

Byter temuggen mot en med kaffe, och en palmerita. När jag slänger ett öga ut genom köksfönstret ser jag rakt in i en lägenhet snett nedanför. Personen som jag tror städar eller diskar har tack och lov kläder på sig. Nu ska jag definitivt klä på mig, någon kanske ser rakt in i min lägenhet också. Tror det blir långbrallor idag, känns inte som shortsväder.

Det regnar. Fönsterbleck och den lilla innegården där nere är blöta. Så jag sitter där jag sitter. Tacksam att det inte regnar in genom det lilla fönstret. Jag vet inte vad som hindrar det, vet inte ens var eller hur fönstret sitter på husväggen. Vet bara att jag bor två trappor upp.

Igår skrev jag lite om en arg och sur Agnes, inte den väna äldre kvinna hon hittills visat sig som. (Tjusig meningsbyggnad.) Ska kanske låta henne komma till tals lite mera och oftare. Hon har många sidor, Agnes – har utvecklat dem under sitt långa liv. Samlar hennes funderingar i en särskild mapp, allt är inte färdigt att publicera ens i bloggen.

Såg någonstans hur en annan äldre skrivande människa berättade hur hon aldrig fått lära sig hur det går till att leva som gammal. Både jag och Agnes tänkte lite elakt ”vem har det?”. Jag har i alla fall aldrig fått några erfarenheter eller lärdomar om åldrande från någon äldre släkting eller vän. Tror det är något vi alla får lära oss på egen hand, efter förmåga och säkert påverkat av våra gener, hälsa eller ohälsa. Det är definitivt inte alltid roligt, men det är lärorikt – och kanske kan skrivande om åldrande lära någon yngre människa något. Agnes får fortsätta berätta om sitt liv som 80+. Och så tycker vi båda att det är härligt att Siw Malmqvist blir årets julvärd i teve därhemma!

Kvällsbild