Skrivhive – konstigt ord, men det handlar om skrivande och många ord.

Idag har jag bara varit ut till Alteza för att handla bröd och vatten, sallad och tomater. Så tillbaka ”hem”, och en stunds skrivande. Ännu ingen lång promenad idag, ingen caña med Martti. Men det här är ju inte Agnes-jag, enbart jag-jag.

Hur få liv i Agnes? Hur kliva ur mig själv och in i en kvinna, som är ungefär lika gammal som jag, men som inte heter Margareta? Hon har levt länge, upplevt kärlek och glädje, sorg, sjukdomar och död – och hon har inte tappat sin lust att leva.

Är hon lika skrynklig som jag? När jag sprattlar och gör övningarna i artrosprogrammet, i sängen tidigt om morgonen – så ser jag hur både armar och ben är skrynkliga. Jag har tappat fem kilo genom att inte dricka lika många Dry Martinis som tidigare, skinnet hänger lite löst. Trist.

Ett av många åldersfenomen som hon vill att också en yngre kvinna ska lära sig något om. Varför vill hon det? Vad ska den unga kvinnan, kanske hennes sondotter som är runt 25, göra med den vetskapen? Tror hon att det ska ändra på något i det unga livet? Hur skulle hon själv ha reagerat om någon äldre kvinna en gång försökt få henne att begripa hur det kan vara att vara gammal? Hon skulle nog ha tyckt att det var väldigt ointressant, och stängt av lyssnandet.

Eller vill hon att andra gamla kvinnor ska se och känna igen? Ta till sig att de inte är ensamma, att vi alla lever också i det här skedet av våra liv, inombords är vi varken skrynkliga eller urgamla. Viktigast, vi kan göra det vi vill och förmår, med det liv vi har nu. Så länge vi är tillräckligt friska, så länge inte demensen slår till. För det gör den ju, runt omkring Agnes också. Det är inte enbart hennes döde ex-make det handlar om.

Hon har inte klart för sig om det faktiskt är så att antalet människor som drabbas av olika demenssjukdomar har ökat – eller om förklaringen kanske är att vi nu blir allt äldre, och därmed allt sjukare. Vi ska ju ”snart” dö, även om hundraåringar finns.

Kanske är det helt enkelt så att Agnes vill rota runt i sina egna tankar, sina rädslor, sin dödsångest. För den finns där, även om den ännu inte gör henne andlös av rädsla. Någonstans innerst inne har hon kvar en gnutta av den där orimliga tron på odödlighet som var stark så länge. Den har blivit svagare de senaste tio åren.

Hur får jag/Agnes/alla ett fortsatt levande liv, när de vi älskat är döda? När ensamheten är det som starkast kan förknippas med livet nu. Även om Agnes är på Teneriffa, och njuter av värme och sol. Hon slipper novemberledan och resten av vinter och snö i Sverige. Hon försöker hitta bra mat också här och sköta om kroppen med artrosträning och långa promenader.  

Hon tar en öl med Martti emellanåt, och de pratar lite, eller är tysta. Efter en stund går Agnes hemåt, han sitter kvar. Båda är ensamma, båda vill vara ensamma. Men inte hela tiden. Och de här stunderna av gemenskap räcker för dem båda. Att hon får i sig en liten caña är ett pris hon gärna betalar. 2 Euro räknat i pengar.

Det här med att leva och vara gammal är något som ingen kan lära sig förrän man är mitt i det livet. Det går ju inte att undvika, om man är frisk och får leva. Enda sättet att slippa bli gammal är att dö. Och det vill Agnes inte, inte än. Inte på länge.

(Mitt i skrivandet bestämmer jag mig för att ta en promenad när den här lektionen är klar. Behöver se något annat än väggarna här.)

Hon glider mig ur händerna, Agnes. Hon kanske inte alls vill bli levandegjord av mig, i en bok. För det är väl en bok jag skriver – även om den kanske enbart finns i min fantasi. Om den ska bli ljudbok, vem ska läsa in? Jag? Kanske. En mycket senare fråga.

Jag har en huvudkaraktär i mitt manus, som lätt gör sig suddig och svår att få en tydlig bild av. En som kanske protesterar mot mitt intrång i hennes liv och hennes historia, genom att göra sig vag. Är hon gråhårig eller färgar hon håret? Är hon smal eller tjock? Hur rör hon sig? Går hon fort, eller åldrat långsamt?

Klädsel? Tantig eller opersonligt hopplockad lite hur som helst? Tror hon skulle vilja skicka tydliga budskap med sina kläder, vilja ha fantastiska färger och material, sådant som inte många kan bära. Men hon är för feg, för osäker, törs inte riktigt låta den lusten visa sig. Så det blir mycket svart, hon har en enda neongrön kort klänning som hon tvättar om och om igen, och gärna bär här. Och hon skulle behöva flera.

I bakhuvudet har hon bilden av Iris Apfel, amerikansk modeikon med maximalistiska kläder och smycken, numera död, tror hon hann fylla 100. Hon önskar sig lite av hennes mod och självkänsla.

Smycken? Inga tjocka guldkedjor i alla fall, inte halsband överhuvudtaget. Ringar, ja, hon har ett par lite stora och häftiga, hon har sin ”kamratring” i vitt guld (som hon inte använder) och ett par andra enkla ringar hon också fått av sin döda särbo. Ett billigt och vackert armband från Marocko, från samma källa. De gamla vigselringarna ligger undanstoppade. Ett silverarmband från Ray Urban är borta, stulet en gång vid inbrott i lägenheten. Inga örhängen, öronen får numera ge plats åt hörapparater eller hörlurar.

Glasögon använder hon också, för att skriva och läsa. Ett annat par för att köra bil, vilket hon inte gör här. Hon ser inte bra utan glasögon när hon är ute, men det får gå. När hon väl är hemma i Sverige igen måste hon kolla synen.

Hudhunger – ett ord som fastnat i henne. Hon längtar efter beröring, måste nog se till att få en rejäl massage någon dag. Kanske kan hon hitta tillbaka till stället där hon varit tidigare. Calle Lomo någonting, hon känner nog igen stället om hon hittar gatan – och den finns i närheten.

Nu är hon hemma igen, hon hittade massagestället. Och åt middag, spaghetti med seafood (väldigt lite av det senare) på en krog hon inte behöver gå tillbaka till. Slappar och läser i soffan, med en liten Dry Martini. Ser Meester Cheng, film som tilldrar sig i Finland och som hon sett tidigare, på Netflix. En rar film. Somnar sent (och vaknar sent lördag morgon).

Bin.