Söndag – jag går ut vid elvatiden, och är hemma igen halv tre. Tog mitt piller i morse.Trött och svettig, och mätt. Har ätit en arepa, friterat majsbröd med fyllning av pulled pork och ost. Gott, mättande. Det blev en caña till maten, tidigare drack jag en cortado på strandcaféet, njöt av att se havet och pratade lite med Martti. 23-24 grader, lätt vind, luftfuktighet 87 procent…

Antal steg idag 5 700. Tillräckligt.

WordPress, där jag har min blogg, ger mig oktobers statistik. Nära 800 besökare (en ökning med 68 procent, jämfört med vad vet jag inte). Besökarna bidrog till att antalet views blev drygt 2 300, en ökning med 9 procent. Arkivet – där man har tillgång till alla inlägg – var det som lockade mest, därefter kom Döden är ingenting. Döden lockar till läsning nästan hela tiden.

(Engelskt original: Death is nothing at all (Canon Henry Scott-Holland, 1847-1918, Canon of St Paul’s Cathedral). Lästes 1910 vid Edvard VII´s (son till drottning Victoria) bår i Westminster Abbey.

Den får vara din också.)

Jag lade in den dikten för drygt nio år sedan. Ulf, min sambo, särbo, lekkamrat, vän och älskade, dog i maj 2016. Mitt liv fortsatte med att jag flyttade ihop – igen – med Jan, fd make och alltid älskad vän. Hans begynnande demens gjorde att han behövde hjälp, jag var fri att göra det jag kunde. Tills han hade levt färdigt, döden påskyndades av covid och han dog i december 2020. Jag var då tröttare än jag visste att jag kunde bli.

Och nu sitter jag i en soffa i Puerto de la Cruz på Teneriffa, och tar igen mig. Jag lever. Äter, dricker, läser, skriver. Är ensam för det mesta, gammal hela tiden. Livet är fint, också när det som kan kallas framtid är väldigt mycket kortare än det hittills levda livet.

Jag förundras över det som sker i mitt liv, gläds ofta, även om jag sällan storskrattar. Tacksam, för det som är nu. Och tacksam för det som nu är historia, människorna, åren av spelmissbruk som fick mig att skriva, annat som hänt. Tacksam att Ulf fick en snabb död, tacksam att Jan slapp ur det som inte längre var ett gott liv.

Jag kommer aldrig att vara tacksam över att vår son dog som han gjorde, och hans dotter förlorade sin pappa. Jag är stolt över vår sondotter och glad att hon finns i mitt liv, och kanske kommer hit i vinter.

Nu får det bli läspaus, fantasy med overkliga inslag är vad jag behöver just nu. Jag läste, jag trixade i ett par timmar med att ta mig in i skrivkursens olika ställen, skrev om min irritation över för lite utrymme när det skulle kommenteras något, det inlägget hamnade på fel ställe. Irriterad också över kommentarer och diskussioner som är 3-4 år gamla. Får väl se om Jeanette hittar mitt sura inlägg. Att det är krångligt och emellanåt obegripligt minskar min ömtåliga skrivglädje.

Nu har jag ätit kycklingrester, en halv fantastisk avocado och potatissallad från igår. Mätt igen. En svag Dry Martini (mest därför att vermouthen är för kryddig) efter maten. Klockan är sju, här.

Wordfeud förlorar jag så snart min kära syster sagt sitt, jag har en bokstav kvar, och ligger efter med 50-60 poäng – har inte brytt mig om att räkna ordentligt. Fortfarande är det kul. Laddar hörlurarna via datorn, som därför behöver vara igång. Min mobilladdare har ingen löstagbar eluttagskontakt, som min gamla hade. Det är ibland opraktiskt.

Just nu kan jag tycka att det var dumt att jag aldrig kategoriserat mina bloggtexter. Hade varit lättare att hitta sådant jag vill läsa igen, när jag funderar på manuset som jag tror att jag ska skriva i skrivkursen. Mycket kanske och tveksamhet och problem i de här få raderna, är nog så att jag är tveksam och virrig inför det jag ska göra.

Hörlurarna lyser grönt, jag kan stänga av laptopen för idag. Gör det. Och fortsätter läsa.