Tisdag, klockan är kvart i tio (här) och det är 23 grader varmt ute. Kan möjligen komma lite regn i eftermiddag. Allt enligt mobilen.

Jag har fyllt på mitt te, tagit mitt piller och ska klä på mig om en stund. Shorts och T-tröja. Har inget program idag, men klockan fem är det möte i skrivkursen för att analysera olika texter. Så jag kommer att ta en lång promenad, vara nere vid havet och bara sitta och glo. Ett favorittillstånd där. Kanske möter jag Martti, kanske går jag en annan sväng. Han sitter vid ”sitt” bord mest varje dag.

Tar nog med mig laptopen idag, har annars lämnat den hemma. Även om datorn är lätt, blir min kasse full av allt jag behöver ha med mig ut – vattenflaska, glasögon, en extra kasse om jag ska handla, pengar, solhatt, solskydd, pappersnäsdukar.

Har kollat nätet, läser om Migrationsverkets förskräckliga regler och förklaringar. Och om ett gäng som arbetar tillsammans på ett demensboende. En viktig person i gruppen har flyktingstatus från Syrien, men är nu rädd att han ska tvingas tillbaka efter nya regler. Framöver ska man tjäna mer än någon anställd inom kommunal vård gör ”på golvet”. Hans kollegor vill avstå från lönehöjningar för att öka hans lön, och kanske få ha honom kvar. De försöker få besked om vad som kommer att gälla just för honom, men får bara blabla tillbaka. Och det först sedan pressen uppmärksammat det hela. Dessförinnan ingenting.

Det är tortyr, det är omänskligt att människor ska tvingas leva under hot om utvisning – som i flera fall kan innebära döden i hemlandet. Den här personen har lärt sig svenska, varit här i tio år och har fast anställning, betalar skatt – men kan inte fatta några beslut om sin framtid i Sverige. Och är hela tiden rädd för vilka konsekvenser en utvisning kan få.

Det är inte upplyftande att hålla kontakt med Sverige via pressen. Ingen rubrik idag gjorde mig glad, eller imponerad, eller lättad. Jag blev bara arg, ledsen, rädd för vad mitt land förvandlas till. Den regering vi nu har, med sidoinflytande som är stort och skamligt, måste bort. Tyvärr känns inte alternativen lockande inför nästa års val.

Dagens politiska drapa. Nu går jag ut. Och sätter mig på en enpersons bänk nere i muelle. Skönt att inte trängas med män som röker cigarr och pratar mycket och högt. För det är mest infödda män på bänkarna, här och där några trötta turister om de hinner dit före de män som brukar sitta där. Tror många har ”sina” bänkar här, som gamla tiders ”ljugarbänkar” därhemma. Har en härlig tidningsbild av morfar, hans bror Daniel och vännen Gunnar plus någon till på en bänk på torget i Avesta. För länge sedan.

I hamnen lastar en man sin båt full med pick och pack, medan kvinnan sakta kör bort bilen för att parkera. Långsam färd, eftersom en omedveten turist går långsamt längs hamnkanten åt samma håll. Mannen med hundarna är här, en annan man med bara en hund också. Lek i vattnet.

Flockar med turister passerar, i täten en guide med flagga. Många låter sig fotograferas vid statyn av en kvinna med ett fat med färsk fisk på huvudet – alltihop i brons eller så. Några spanska gubbar som fiskat lite längre ut vid hamnen, går förbi med sina spön och hinkar. Det framgår inte om de fått någon fisk. Ytterligare två fiskare går förbi, den ena med en våg i handen. Den andre drar en stor hink efter sig i ett rep.

Kvinnan har parkerat bilen och är tillbaka för att bistå med packningen. Båda har nu på sig våtdräkter. Nyss hade mannen en blå solhatt på huvudet, den har nu kvinnan medan mannen står på stranden med armarna i kors. Han tycks vänta på att få börja lasta ner det som ligger på backen. Tre män med dyktuber och annan utrustning ansluter sig. Båten är en lång gummibåt, som tydligen ska rymma både människor och packning.

Varubilar med allt från öl till gas kör förbi framför fötterna på mig. En lekfull labrador jagar en duva. Ett familjedrama? Mannen slänger vatten och vattenflaska och kliver upp från hamnkanten med arga, hårda steg. Kvinnan står kvar på stranden och ringer, honom eller någon annan. Hon såg inte ut att begripa varför han var arg, och försvann. Bara står där, barfota och med en plastkasse och en mobil. Efter en stund kommer en äldre kvinna snabbt gående, med mobilen tryckt mot örat. De gör sällskap bort längs piren.

En äldre man kör sitt gymnastikprogram innan han går ner i vattnet via en stege.

Människor överallt.

Min vattenflaska visade sig vara ”con gas” när jag öppnade den och fick en lätt dusch. Tur att jag lagt undan laptopen. Nu sitter jag bakom kommunala polisstationen, ett par män fiskar, en ung mamma går sakta med sovande baby i bärsele. Det ser tungt ut. En man sitter en bit ifrån mig och pillar på sin mobil. Parkerade bilar, jag och några till. Ett par fiskare, en man med en liten hund, en man med långt lockigt grått hår och dito skägg, hans kvinna går före. Jag får ett leende när han går förbi.

Jag drack en cortado på café vid Charco, nu är klockan tolv och jag börjar vilja ha något att äta. Men jag väntar en stund.

T-tröja och shorts har torkat. Lago Martianez ligger här, på andra sidan den lilla bukten. För att komma dit måste man passera alla turistfällorna längs stranden – restauranger, butiker av många slag, någonstans där köpte jag min gröna klänning för några år sedan. Det år jag bodde i La Caleta och var här på besök.

Nu på en bänk med armstöd och rätt höjd i Lago Martianez. I skuggan, mitt emot en hög och relativt ny hotellbyggnad. Här verkar finnas det mesta någon kan behöva, inklusive det lilla tåget till Loro Parque. Dit vill jag inte igen, har varit där en gång, dyrt inträde och deprimerande att se alla fångna fåglar och annat som hör faunan till. Lejonen är bara ett exempel. Jag gick en sväng och tog mig sedan ut därifrån, eftersom jag kunde.

Klockan är ett. Nyss ett ögonblick av ömhet mellan en man och en kvinna, hon med rullator och ett hårt lindat ben, båda lite drygt fyrtio. Han kysste henne med så uppenbar kärlek, snabbt. Mera en puss. Det var fint att se.

Fick för mig att äta en hamburgare på Mango nere vid hamnen. Fick vänta orimligt länge på servering och in kommer en hamburgare med ägg och pommes, väldigt lite ost – vilket jag beställt. Jag sade det på spanska, kanske de hävda att de inte förstod den. ”Hamburguesa con queso” borde inte vara svårt att begripa. Nu blev jag lurad att äta något jag inte ville ha. Note to self: Ät inte där igen. Kunde ha sagt nej när den kom in, gjorde det inte. Hur dyrt det här blev vet jag ännu inte, men kan inte äta upp. Fick säga till om salt och peppar, inget ölunderlägg. Rekommenderas inte. Kostade 7,30 Euro, mindre än jag trodde. Blev inte bättre för det.

Jag har tydligen svårt att välja rätt ställe för mina måltider. Någon gång snart ska jag gå tillbaka till den indiska krogen, där kände jag mig åtminstone välkommen, även om jag inte visste vad jag åt.

Duolingo och så direkt på textpratandet i skrivkursen. Intressant, den första texten som jag tyckte var full av krångliga ord och gammaldags ton var skriven av Lena Andersson (minns nu inte vilken av hennes böcker). Jag behöver inte läsa mera av henne.

Fogelströms Stockholms-skildring däremot är ljuvligt fylld av miljö – hans sätt att skriva flyttar mig direkt dit där Henning kommer till stan. Och den fjärde (vi hoppade över nr 3) var av en amerikansk författare, Therese Widenfjord, som debuterade med Med bergens andetag.

Tre väldigt olika böcker och författare, med miljöbilder som både luktade och smakade, en del hördes, andra kändes i kroppen. Spännande. Nu kvällsvila, lite strötittande på nätet, kanske någon film.

Ville att min bild skulle visa att det idag var lite kalima, men det blev mest bil…