Fick en kommentar idag från en annan kvinna i skrivgruppen – ”vi är inte gamla, vi är äldre” ungefär, hon ville inte se sig som gammal. Jag vill inte se mig som gammal heller, men det är svårt att låta bli. Jag är gammal. 83 är gammalt, inte lite lättsamt äldre, eller ”+någonting”. Och jag pratar om att bli och vara gammal, och allt okänt liv det faktiskt medför. Så länge det är liv, resten är för all del också okänt, men inte liv.

Diskbara flip-flops i all ära, märke Birkenstock därtill – men fötterna blir svettiga i dem. Oskönt. Och eftersom golvet inte är rent, är det också oskönt med bara fötter. Men just nu är det ett bättre alternativ än flip-flops på.

Så jag läser någon sida med bara fötter, boken är inte så fängslande att jag läser mycket, fort och länge. Skriver någon mening som faller mig in. Tar en klunk av den utspädda drinken, eller rent vatten. Slänger kolapapperen så att jag inte påminns om att jag ätit flera. Och nu, drygt halv sju, är det svart utanför mitt lilla fönster.

Hur kan jag skriva om mitt liv som gammal kvinna, äldre, 84-åring eller vad sjutton jag nu är, på ett sätt som inte tråkar ut en läsare. (Helst flera icke-uttråkade läsare förstås.) Hur kan jag återge det här livet, och få det att både visa hur ensamt och trist det kan vara, och hur det samtidigt kan vara nyfiket, ibland roligt eller i alla fall roande. Ovant, och nyupptäckt, glädjande, tacksamt. Spännande. Är det möjligt, kan jag?

Det är omöjligt att veta, innan jag försökt. Så det är väl det jag gör nu, försöker. Jag sitter här i Puerto de la Cruz på Teneriffa, något inte alla som är lika gamla som jag, kan. Vet att jag är privilegierad som kan vara här, den här gången i fem månader. Och ändå ha ett hem att återvända till i Sverige. (Även om jag ibland fantiserar lite väl livfullt om alla möss som invaderat huset och vad där är medan jag är annanstans.)

Är det pretentiöst att skriva om mitt liv, det som inte är allas? Det är ju fult att vara pretentiös. Det är inte politiskt korrekt, och just det är väl något som framhålls och belönas därhemma numera. Bör jag skämmas som har råd, särskilt efter mina ekonomiska fadäser under tiden med spelmissbruk? Kan jag få de som då elakt morrade om ”skattepengar som jag försnillat” (det sades inte rakt ut så tydligt, men meningen var klar) – kan jag få dem att lugnas av att jag då också betalade skatt och fortfarande gör det som de flesta andra. Hyra här och där, och allt annat. Mina pengar, som jag använder för att leva det liv jag just nu kan ha, och vill, ha.

Kanske är det lätt att strunta i om mitt skrivande är pretentiöst. Vad gör det mig, om/att någon uppfattar det så? Ingenting. Det får mig inte att sluta skriva, det förändrar ingenting i min tillvaro. Jag kan låtsas att det inte finns. En vältränad förmåga sedan många år.

Nypedikurerade fötter, sköna fötter