Så kommer workshopen, med lite teknikstrul och med Jeanette som föreläsare om det här med att vara en skrivande människa, en författare – och allt som Bokskrivarakademien och Skriv – en skrivfamilj omfattar. En och en halv timme, jag är snurrig i huvudet, där fanns så mycket bra. Allt har inte landat. Idag utbyte enbart via chat, och det var inte fel.

Jag märker hur jag tappar lust när det blir för mycket, när goda råd kommer i en strid ström, när jag inte alltid hänger med. Det är något jag behöver ta mig ifrån, inte låta det ta min skrivlust. ”Mindset” har säkert mycket med det att göra, vacklande självförtroende, less på min egen berättelse om mitt liv idag. Och mitt liv då.

”Skriv det som brinner/bränner/bränns” – vad brinner i mig numera? Mitt drickande, det förekommer i olika skepnad i det här dokumentet, jag vill låta bli – men gör det inte. Det bränns. Och lusten att skriva om det är ungefär lika liten som lusten att skriva om mitt spelberoende en gång var. Till slut hjälpte mig skrivandet då att sluta spela, kan skrivandet nu få mig att sluta dricka mina Dry Martinis, och ibland vin? Får fortsätta bearbeta den frågan på de sätt jag kan, skriva det jag skriver, låta bli det jag låter bli.

I två månader lät jag all alkohol vara där den var, jag hade vin och annat hemma – drack ingenting. Tror att det som sporrade mig då var provtagning inför läkarbesök och koll av mitt blodtryck. Jag hade varit yr, och det visade sig att jag hade lite för högt blodtryck. Fick medicin, ett piller om dagen – och skulle tillbaka efter två månader för nya prover och ny koll. Jag hade inga problem med att låta bli att dricka, det gick lätt som en plätt. Ingen vånda, ingen längtan. Mådde dessutom bra, såg bättre ut enligt en vän, sov lite bättre. Gick ner 4-5 kg i vikt, vilket också var glädjande. Magen blev lite mindre rund.

Nu är jag tillbaka i längtan efter en drink sen eftermiddag. Och längtan övergår ofta i att jag blandar en drink.

Jag vill inte gå från att vara spelmissbrukare till alkoholist, vill inte byta ett beroende mot ett annat (även om jag nog gjort det). Eftersom det är svårt att låta bli, så är jag beroende. Punkt. Vill jag vara det? Nej. Då så. ”Det är väl bara att låta bli”, sade min mellanson om mitt casinospelande. Han som senare visade sig vara mera alkoholiserad än jag förstått, och som kämpade. Han dog innan han vare sig lyckades eller misslyckades med att ta sig ur sitt missbruk. I en bilolycka medan han försökte. Hans liv gör ont, hans död gör ont. Men hans historia är inte min att berätta. Det räcker med min egen.

Kommentar från Hanna, till bloggen där jag lade ut lite av texten om ”feelgood för äldre”

Hanna Lans

Du har säkert allt stoff du behöver både i ditt huvud och i din omgivning! Det kan starta med en äldre kvinna som promenerat t affären för att köpa mat med sin dramaten, men får ont i knät o tar bussen hem. Vagnen trilskas o en äldre herre med käpp hjälper henne. Så språkas de på bussen o som av en händelse gör hon samma resa varje dag vid samma tid o som en händelse gör han det också. Det ena leder till det andra. En dag följer han henne hela vägen hem, men hissen är trasig o ingen av dem kan ta sig upp till lägenheten. Då tar de sig in i förrådet som ligger i gatuplan o hånglar lite. 

Jag fick mig ett gott och tacksamt skratt – kanske kan det bli något!

Mitt drickande är lika mycket en vana, som ett alkoholberoende. Ungefär som rökandet var en syssla för händerna, kanske mera än längtan efter nikotinet. Kan jag fylla glaset med något annat än gin och vermouth, något som ändå är gott – bubbelvatten såg jag någonstans. Skulle det få mig att inte längta efter en DM?

Hur mycket har jag gjort den drinken till ett varumärke för mig? Lite tjusigt så där som Jane Fonda i filmerna Grace och…, där hon har ett martiniglas i handen för det mesta. Som mina Rillo en gång var, eller mitt hennaröda hår – jag kunde lämna båda utan vånda, en dag. Försökte sluta röka många gånger – och så den sista gången gick det. Kan jag hoppas på samma sak när det gäller drickandet?

När hennarött övergick till orange, tack vare allt grått hår – så var det lätt att också sluta med färgandet. Något påtagligt som jag inte kunde acceptera, något som gjorde det enkelt att sluta. Vad skulle vara samma sak när det handlar om mina drinkar?

Jag har ju en svag känsla av att jag börjar tröttna. Tröttna på att handla och bära hem, och bära bort tomma flaskor, tröttna på att ha is i ett frysfack här som är för litet, tröttna på att dricka ur fula glas här och nu. Tröttna på att inte hitta Marezzo, kanske kan bristen på bra vermouth få mig att lägga av?!

Vill inte att jag ska gå från att vara den där gamla kärringen som skrev om sitt spelmissbruk, till att bli den där ännu äldre kärringen, som nu skriver om sitt alkoholmissbruk. Från spelmissbrukare till alkoholist – inte några kul etiketter. Vill inte vara vare sig det ena eller det andra, är inte det ena numera, men kanske det andra.

Här tog sig Emilia in från havet

Halkrisk, jag sitter i soffan