Gick till Punta Brava, och satt en stund, om jag inte går för fort så tar det lite drygt en halvtimme dit. Så kom äntligen Palmyra, på väg till sin svägerska som bor runt hörnet. Vi kramade om varandra, hon kunde berätta att någon med två barn och ett tredje på väg, numera hyr åtminstone den ena lägenheten hos Asia. Kanske var det en mening med att jag inte hyr där den här gången. Nära små högljudda barn vill jag inte bo.

Vi babblade på, båda lika glada att ses. Hon talade om att Casa Canaria höll på att reparera taket, och därför var stängt. Såg ju igår att något var på gång. Så efter en stunds prat gick jag tillbaka längs stranden, glad till sinnes. Gott att veta att hon mår bra, och att hon för det mesta går sina promenader, inte häromdagen, ”då regnade det ju”.

Det blev en cortado på vanliga strandcaféet, brödinköp på El casa del panadero på Calle Hoya, gott bröd med valnötter. På en pastelaria köpte jag en hojaldre de manzanas, en wienerbrödsliknande bit med äppleskivor, godis till kaffet när jag väl var hemma igen.

9 700 steg som känns i kroppen. Och jag är stolt över att jag orkar, och går ändå. Nu är det skönt att sitta i soffan.

Har gjort Duolingo, jag far fram och tillbaka i rankingen, just nu tror jag att jag är nr fem i någon sorts ädelstensliga. Många nya ord idag, och en del nygamla. Cuchillo t ex är kniv, A Luisa gusta mucho – Luisa tycker mycket om att… Det där versala A före namn, eller benämning på personer (bara personer?) är nytt för mig, och något jag inte riktigt begriper. Kanske klarnar det så småningom. Verkar vara en förstärkning av namnet – Luisa, hon gillar verkligen…

Wordfeud? Syrran har 402, jag 230 – det är min tur och inga brickor kvar, inga nya bokstäver.

Pratar med yngste sonen, som var på väg hem från jobbet. Han ser fram emot jul- och nyårsledigheten, första gången på mycket länge som han inte jobbar någon av helgdagarna.

Jag får årets siffror från Avanza, och har faktiskt enligt rapport idag varit lite duktigare än genomsnittet. Mera tur än skicklighet tror jag. Sparar regelbundet, har sålt en del och flyttat de pengarna till bankkonto. Därmed är de snabbt tillgängliga, t ex när jag skulle betala dubbel deposition här på Teneriffa, innan kontraktet kunde bli klart för hyra av lägenheten. De pengarna får jag tillbaka när jag flyttar ut, i mars nästa år (utan ränta).

Min ränta hos Avanza har under året legat på drygt 7 procent, mer än någon bank. Å andra sidan kan börsen svaja, och förluster har jag också gjort. Börjar lära mig att skiljas från aktier som har någon konstig sorts känslomässigt värde, mera än ekonomiskt. Jag är inte någon stor kund, men tycker det är kul att försöka hänga med. Och jag är inte alldeles säker på att jag förstår det där med ränta och tillväxt. Än har jag inte förlorat mer än jag klarat av.

Kvart i tre. Och det är torsdag idag, har kollat.

Det här är definitivt inget romanmanus. Det är plotter hit och dit, dagbok och antagligen väldigt trist läsning för andra än de närmaste – som tål tråkighet från mig. Ingen lär vilja betala för att läsa det här.

Det är ingen större skillnad på den här texten jämfört med mina blogginlägg. Hur ska jag ta mig ifrån bloggstilen till något som mera liknar ett bokmanus? Hur skapa en dramatisk kurva – något som alla skrivcoacher pratar om och försöker beskriva? Någon sorts ökning av spänning och konflikter, tills de antingen far iväg åt Häcklefjäll, eller börjar lugna ner sig och lösas upp mot slutet.

Det är jag som är huvudkaraktären i den här berättelsen. Mina dilemman, konflikter, problem är de som skildras, utforskas, blir större eller mindre, lösningar testas och någon kanske fungerar till slut. Dramatiskt, tja – för mig förmodligen, men att läsa om för någon annan?

Att bli gammal, och vara gammal – liv med dilemman och problem som jag inte påtagligt kan göra mycket åt. Jag kan inte hindra mitt åldrande, bara försöka jobba på att fortsätta vara ”frisk för min ålder”.

Livet på gamla dar är ett emellanåt obekant liv, med hittills inte upplevda inslag. Och så är väl livet hela tiden, varje dag är ny, även om den kanske känns som om den är lik gårdagen.

Men på något sätt är det så många nyheter i det här gamla livet. Mycket som jag inte känner igen, inte är van vid. Kroppsliga funktioner som inte är desamma som för några år sedan. Känslomässigt och mentalt annorlunda liv. Lust som inte ger sig tillkänna längre. Noll sexliv. Ensamhet. Nyfikenhet som kanske sakta övergår till likgiltighet.

En positiv förändring för min del är att jag inte är deprimerad. Jag har tröttnat på att vara deprimerad, föredrar inte längre att känna igen mig i deppigheten. Och det är så skönt. Inte så att jag skuttar omkring och tjoar av glädje, det har jag nog sällan gjort. Men det tunga har på något sätt blivit lättare. Sorgen har inte försvunnit, men den är lugnare och snällare i mig numera. En ständig följeslagare, som inte längre gör mig desperat, paniskt förtvivlad, ångestfylld. Fortfarande kan jag behöva ”mantra” för att jaga oönskade tankar på flykten, men inte lika ofta som förr. Kanske handlar det bara om att katastroferna i mitt liv inte är några katastrofer längre. Kanske har de där kloka orden som ofta citeras, på engelska, landat i mig – This too shall pass. Det här går också över.

Måhända är vi skapta för att med tiden acceptera att det är så här livet ser ut, ska se ut – innan det tar slut och gör plats för andra, nya liv för de som ännu lever.

Många filosofer har säkert uttryckt detta klokare än jag förmår. Vill bara säga att det är ganska kul att vara gammal, också.