Klockan är fyra på juldagens eftermiddag. Jag är rastlös, i soffan. Har just diskat, gjort mig en Dry Martini utan is, men islådan med friskt vatten fick plats i frysfacket när jag tog ut morgondagens middag. Den kan tina i kylen tills det blir dags. Är skittrött på det här kylskåpet, med ett frysfack som Alejandra (mäklare) tyckte borde räcka för en person. Hon känner inte mig och min matlagning, mina behov.

Har noterat i separat dokument vad jag ska kolla ordentligt innan jag hyr något nästa gång. Bland annat ovanstående. Och jag ska inte boka flygbiljetter lika tidigt som den här gången, bara för att kunna inbilla mig att jag sparade några hundralappar. Betalda biljetter ska inte få stressa mig en gång till.

Läste nyss en text om Agnes, från november i år, ej bloggad. Noterar hur jag gärna skriver om Agnes i tredje person (hon, Agnes hit och dit), med författarens allkunniga perspektiv.  I det långa dokumentet som jag kallar manus är det jag, Margareta. Det handlar förmodligen inte enbart om olika namn.

I början av november skrev jag också om en man, som såg en annan man smita från betalningen i Ica-kassan, med scanner och full kundvagn. Allt lastades in i mannens bil, som försvann. Bara kundvagnen stod kvar. Nu funderar jag på om mannen faktiskt kunde klara sig från upptäckt, han måste ju ha fått ut scannern mot ett kundkort eller något liknande? Eller han kanske var begynnande dement, och helt enkelt glömde bort att sätta tillbaka scannern, och betala?

Idag har jag ingen skrivlust. Men då får jag väl skriva ändå. Mitt paraply har nog torkat nu, efter morgonens regnskur. Jag har bytt från linnebrallor och T-tröja till min sköna tunna rock. Poncho runt axlarna, lagom varmt. Har flera böcker plus e-böcker att läsa, men de får ligga olästa. Ingenting lockar mig idag, ingenting får mig att vilja berätta något, blogga om vad som helst, läsa vad som helst.

Det är trist, jag är uttråkad, understimulerad, less – ungefär som hemma när jag bara inte ids någonting. I morse låg jag och repeterade spanska ord i huvudet innan jag steg upp – nu minns jag inte ens vad det var jag inte kom ihåg då. Duolingo-orden fastnar lite hipp som happ, men en del minns jag faktiskt när de återkommer i lektionerna. Jag skriver upp ord och betydelser, och kan se hur en del ord bara inte vill stanna i min hjärna. Börjar bli less på Duolingo, men uppskattar att skrivcoach Jeanette har koll på mig och peppar mig när jag når någon sorts firande för x dagar i en följd. Tror jag är uppe i 126, men är osäker och har inte lust att kolla. Fyra månader, lång tid. Varje dag.

Såg nyligen filmen Sleepless in Seattle, därav rubriken på det här dokumentet. Med en vacker ung Tom Hanks i en romantisk och en aning sorglig film, och en bedårande liten son som bistod sin sega farsa med att hitta kärlek igen. Görs sådana filmer idag? Jag vet ingenting om nutida film eller teve – ser aldrig vare sig det ena eller det andra. Ser bara gamla filmer på Netflix, har ingen teve (annat än här, på dubbad spanska).

Försöker se en serie på Netflix, om kvinnliga förkläden till fina unga flickor av god familj, spansk och textad. Ibland blir jag glad åt att både höra och förstå några ord här och där. För det mesta är spanskan även där för snabb för mina öron och min hjärna. Duolingos långsammare tempo är lättare att följa (men inte lika glimtvis intressant).

En vän på Facebook använde idag ordet logaritmgen. Det tog en stund innan jag kunde urskilja ordet, för många bokstäver på ”fel” plats.

600 ord, de jag lovade att skriva varje dag för en månad sedan

Är fortfarande, kvart över nio på kvällen, rastlös. Skrivit lite i det långa dokumentet. Har slötittat på det där spanska förklädet, tröttnat. Tittat på mina anklar – vilket konstigt ord – den del av mina ben som är direkt efter (eller före) fötterna och innan det blir ben av det hela. Blodtryckspillret och soffsittande (och drinkar) gör att anklarna svullnar. Beskriven biverkning av medicinen. Gillar inte synen, men än är det inte besvärande.

Gillar inte heller att behöva medicin för mitt blodtryck. Borde förmodligen kolla det, så som jag på något apotek såg att man kan göra. Kanske efter helgerna. Tror det är stabilt, är inte yr eller konstigare än vanligt.

Har ett sånt där sjukvårdskort som man kan behöva, utanför Sverige och EU-ansluten. Hoppas slippa använda det.

Inte kul att vara gammal, att inte vara lika (oveterligt) frisk som förr, inte lika stark, inte lika balanserad (avser enbart kroppslig balans). Inte orka som förr. Inte kunna som förr. Då, när jag inte ens visste att jag kunde, jag bara kunde. Jag hade ingen aning om att jag (också) en dag inte skulle orka, inte kunna. Att jag också, som svärmor, skulle tycka att det var jobbigt att bädda rent i sängen. Att påslakan skulle kunna vara påfrestande.

Numera vet jag. Numera anammar jag systemet här, med ett löst lakan och en lätt filt ovanpå. Inga påslakan, med eller utan öppning upptill, som åtminstone gör det lättare att få in ett täcke. När jag kommer hem ska jag sluta slåss med påslakanen.

Utan något som helst sammanhang, Farmor, Jan, jag och lillasyster B, en gång för länge sedan