Lördag morgon med skönt långsam frukost. Vid halv tio är jag klar att gå ut, det är 17 grader och soligt, blir 21 grader lite längre fram på dagen. Inomhus har jag ponchon på. Var ute och gick ett par timmar, drack en cortado nere vid havet och satt där en stund.

Handlade lite på Dino, bland annat två dyra blockljus, kollade loppisen, köpte inget där. Caféet där jag brukar ta en cortado och äta cheesecake var semesterstängt. Hem med det jag handlat, och ut igen, utan mobilen och därmed stegräknaren. Den visar 6 300 från förmiddagen, och jag lägger till mina uppskattade steg under en och en halv timme därefter. Summa drygt 8 000 idag. Bra. Nu är jag hemma igen, klockan är halv två. Trötta knän.

Någon hade glömt sina gåstavar vid bordet på hamncaféet, där jag fick en caña för 1,70 Euro, lägre pris än nere vid playan. Hoppas den glömske kommer ihåg att hämta stavarna, som jag lämnade in.

Köpte mandariner i den lilla butiken runt hörnet, såg att de också hade gräslök i knippa, men den var lite för trött för att jag skulle vilja ha den. Ska kolla igen, kanske får de fräscha kryddor och grönsaker till nyår.

Nu Duolingo, dag 129 i en följd. Wordle och sudoku klart redan i morse. Syrran lägger emellanåt in ett ord i wordfeud, jag med – ändå leder hon hela tiden med MÅNGA poäng.

Fram på eftermiddagen öppnar jag förpackningen med rökt lax – och svär över att det är nästan omöjligt. Lägger skivorna med lax på en tallrik, med hushållspapper över och under, för att få bort lite av det feta. Gör också en röra med röd finhackad paprika, gravlaxsåsen förbättrad med lite crème fraîche, och lite majonnäs, slänger två öppnade burkar med salsa som börjat mögla. Tydligen håller de inte många dagar när de väl öppnats. Tvättar små rödbrokiga potatisar som jag avser att koka. Tror det blir ätbart. Om ett par timmar.

I natt blir det dubbla filtar, minns att det var lite för svalt när jag sov senast. 15-17 grader om nätterna blir kyligt inomhus, utan uppvärmning. Och en visserligen liten, men ändå glipa öppen uppe emot taket, eftersom jag inte når att stänga det fönstret helt.

49 970 ord, som i NaNoWriMo under november månad många gånger – ungefär lika lång tid nu, sedan Jeanettes utmaning i skrivkursen. Jag har nog gjort som då, skrivit det som hittat till fingrarna och tangenterna.

Det kan inte kallas ”flow”, som är någon sorts benådat tillstånd jag är ganska obekant med. Men det kan kallas ”fulskriv”, eller ”flödesskriv” – som för mig gör skrivandet lite mindre prestigefyllt och glorifierat, mera något för vem som helst. Som jag, inte något som förbehålls begåvade litterära personer.

Blockljusen jag köpte levereras i ett tight genomskinligt plaströr. Nu testar jag att tända ett och låta det stå kvar i plaströret, det verkar fungera. Plasten smälter inte. Text på en etikett säger förmodligen hur ljusen ska användas, men texten är för liten för att kunna läsas. Av mig. Blåsa ut går säkert bra, men för att tända igen behöver jag ruska ut det otända ljuset, tända det och låta det glida ner igen. En senare fråga, nu får det brinna. Lågan fladdrar inte, bryr sig inte om draget från fönsterglipan.

Det här livet är fyllt av små, men hittills icke havda erfarenheter. Nya lärdomar som jag ibland minns, och ibland glömmer lika fort som jag fick dem.

En person som kallar sig expert på nätbedrägerier låter sig intervjuas om hur han – det är en man – blivit av med 600 000 kronor genom att svara i telefon på samtal som utgav sig för att vara från hans bank. Han verkar närmast imponerad av att han faktiskt gick på bedrägeriet – vilket gör ett märkligt intryck.

Han tycks ha gjort precis det man inte ska göra, tagit för givet att samtalet verkligen var från hans bank. Veterligt så ringer banker inte upp sina kunder. Nu lär personen ifråga fortsätta med att sälja sina expertkunskaper om hur man undviker att bli bedragen – han har ju något att visa upp. Knasigt.

Kvart i sju har jag ätit en god middag och diskat. Röran var perfekt till laxen, med nymald svartpeppar på. Har några småbitar lax kvar, några potatisar och lite röra.

Mitt blockljus i plasthållare brinner fint. Jag masar mig upp ur soffan för att hämta laddaren till datorn. Mina knän är väldigt motsträviga idag. Vill helst inte börja äta smärtstillande (utskrivna av min erfarne doktor Calle), men kanske är det dags. Kortisonsprutan i höger knä är två månader gammal, det sägs att de brukar hjälpa i åtminstone tre månader. Det är också min erfarenhet av spruta i vänster knä, som inte fick någon senast.

Så här dags längtar jag efter att få gå och lägga mig, men gör det envist inte eftersom klockan bara är kvart över sju. Jag behöver inte tolv timmars sömn, eller lite mindre om jag ligger och inte kan somna om. Någon gång varje natt vaknar jag, och går på toa. Somnar för det mesta om ganska snart igen.

Tacksam för det, avskyr att ligga vaken och tugga mitt mantra för att förhoppningsvis somna snart igen, utan alltför plågsamma tankar. Jag är väldigt medveten om att den sortens tankar inte leder någon vart. De är bara plågsamma. De ändrar ingenting, de gör bara ont. Ibland är de bara tjatiga.

Söndag, jag skrev om sömn och sömnlöshet igår – i natt var en sån natt. Låg vaken, funderade på att gå upp, gjorde det inte och somnade förstås. Vaknade igen, somnade igen. Vaknade vid halv nio, fortfarande trött. Nu med påfylld tekopp, efter att ha ätit och plockat undan övrig frukostmat.

Den här bilden tog yngste sonen därhemma på altanen, i augusti. Jag tycker om den. Tack Anders.