Laddar laptopen. En After Eight får fungera som efterrätt. När jag skriver ordet minns jag hur vi ofta fick efterrätt hemma, när vi växte upp. Undrar om mina systrar minns samma sak, så det ju inte alltid. Minns ris à la Malta, ananasskivor från burk, fruktcocktail med konstiga bitar, saftkräm eller chokladkräm, fruktsallad, vispad grädde, risgrynspudding (som nog var mera huvudrätt). Farmors blåbärskaka, när någon – pappa? – varit ute och plockat blåbär.

Pappas sockerkakor. Mammas pannkakstårta. Och, mormors munkar när de var så färska att de precis kallnat från flottyrkoket i den gula Skultuna-kastrullen. Ingen har någonsin lyckats göra de munkarna lika goda som mormor. Vet att mamma hade receptet, vet inte om någon av syrrorna har det nu. En anteckningsbok med ordet Notes snett över framsidan – men nu kanske jag är ute och skapar minnen utan grund.

Tror inte mina barn har några minnesvärda efterrätter att komma ihåg hemifrån. Inga goda munkar heller, inga konserverade ananasbitar. Mosters plättar har de nog inte glömt, hon gräddade och gräddade och de åt och åt. Ulf gjorde gärna fruktsallad, och hade tålamod att skära frukterna i fina bitar. Jag är inte och har aldrig varit särdeles tålmodig.

Ska kolla om jag kan få tid för vård av händer och fötter i veckan. Och kanske en timmes massage. Sammantagen kostnad 80 Euro, väl värt det. Jag är värd det. Om jag räknar om det i ”Dry Martini-pengar” så är det ungefär fyra literflaskor bra gin, eller två av vardera gin och den franska dyra vermouthen Lillet. Klart nyttigare. Och inget jag går upp i vikt av.

Tittar lite på Rapport, och ser utrikesministern ducka och undvika klara besked om regeringens uppfattning om det som händer i Venezuela. Stänger av.

Bäddar sängen lite bättre än jag gjorde i morse, ställer in vattenglas, tänder sänglampan. Klockan är bara drygt åtta, så än är det inte riktigt dags att gå och lägga mig. Mobilen är laddad och avstängd. Hörlurarna får laddning via datorn tills jag stänger för i kväll. Har fyllt på Pellegrino och citronskivor, ser riktigt bra ut, och smakar gott. Noll alkohol är kanske en ny vana som jag kan tillägna mig, såg något annat tips om att ta isbitar i händerna och hålla i dem tills längtan efter en drink går över. Låter drastiskt, men det ligger nog mycket i att göra något annat än vanemässigt fixa sin drink.

Tur att jag inte har något värre än lust på Dry Martinis att kämpa emot – spelandet var värre, tror jag just nu i alla fall. Kickarna där var snabbare, att repetera dumma beslut gick fort, belöningarna var snabba och lockande. Om och om igen, repeat. Vill aldrig dit igen. Tunga droger har jag aldrig testat, bara mina cigarrcigaretter en gång för länge sedan. Nu kan jag inte tänka mig att röka.

Läser ibland någon av mina gamla bloggtexter, när någon annan läsare har plockat fram den. Som i morse, Förtvivlan – och kaffe med bulle, från februari 2013. Det gjorde ont, att läsa orden och känna det jag kände då, igen. Tacksam att det är historia. Undrar hur det kom sig att någon läste just den texten igår. Vill nog nu bara bekräfta att jag idag är gladare.

Och jag tror inte att det är en slump att en av mina texter som hela tiden plockas upp av läsare, är den med rubriken Döden är ingenting. De som kollar i mitt arkiv hittar alltid dit. Häromdagen var det 2 300 läsare som läst det jag återgivit, orden som lästes vid kung Edward VII´s lit de parade i Westminster 1910. Jag publicerade den när Ulf precis dött, gav den till honom, och den tröstade mig då, i maj 2016.

Slutorden, ”Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig? Jag väntar på dig någonstans väldigt nära. Allt är väl.” Och allt är väl, samtidigt som saknaden är beständig. Båda ryms i den människa som är jag.

Så här åt och drack jag för tre år sedan, i februari i Antibes, Frankrike. Tyvärr inte här.