En orolig natt, vaknar flera gånger, svårt att somna om. Ska nog dricka mindre Pellegrino. Drömde om Mats, som räddade två skadade stövare i skogen på landet. Ur sängen vid halv nio, och nu är frukosten snart klar, bara lite te kvar i muggen. Går inte ut före ”skrivhive” klockan elva. Har artrostränat, och löst wordle och sudoku.

Väder – 17 grader, övervägande molnigt, regn i morgon kväll, kanske. Regnmarkering på flera dagar framöver, ibland stämmer det. Idag blir det sol efter lunch.

Soffan. ”Skriv ändå” verkar tillämpligt idag, har ingen lust, inga idéer, till och med fingrarna är stela och ovilliga. Så jag skriver utan att veta vad eller varför. Att se Mats i drömmen är tungt så här efteråt, då och där var jag bara orolig, det kunde vara farligt, beväpnade jägare i skogen, och han gick lite kaxigt iväg ändå. Nu ledsen.

Så, skriv på. Fingrarna kanske tar mig annanstans, eller hit där jag ju faktiskt är, åtminstone till större delen. En del av mig är inte här, den är hos Mats, älskad och saknad son, död nu tolv år i maj. Död varje dag och levande varje dag, i dröm eller tanke när jag pratar mera med honom nu än då. Han är lika fåordig som han var i livet. Och det gör inget numera. Men nu behöver jag lämna honom där i skogen med två gnällande hundar i famnen. 

Undrar hur de andra sönerna har det i snön, eller halkan, eftersom det kanske regnade igår. Hoppas de kör och går försiktigt. Hoppas min bil fungerar som den ska om sonen måste använda den, medan hans är på verkstad.

Fan, jag är ledsen. Vill inte vara det. Jag tar ett par djupa andetag, dricker sista skvätten te och vill inte vara ledsen. Om jag ändå hörde vad jag säger, och gjorde som jag säger.

Att sätta te i halsen är ett sätt att släppa ledsenheten. Den får inte plats bredvid hostattacken. Och en stund med nätet, Trump och Grönland, gör mig mest arg.

Leder wordfeud än så länge, med 40 poäng. Men min kära syster har fått flera poäng än så, för ett ord. Än är jag inte säker.

Nu skrivhive. Och en titt på Jeeves´ (ChatGPT) kommentarer.

Jeeves: stryk hellre förklaringar än händelser; ställ frågan – behöver läsaren verkligen att jag säger detta? Har inte texten redan förklarat? Tror det är en bra fråga.

Fast jag ska ju inte börja stryka nånting ännu – den där kniven som ska till får vänta, tills jag känner att jag inte har mer att ge. Där är jag inte, inte ens när jag gnäller om att jag inte vet vad jag ska skriva.

Så, skriv ändå. Övriga i skrivgruppen vet vad de skriver, ska ”skriva färdigt kapitel 2”, ”skriva klart min novell”. De ska sluta skjuta upp skrivandet, låta bli att tycka att andras behov är viktigare än deras eget skrivande, lita mera på magkänslan när de skriver och redigerar. Kul att se hur alla tänker och funderar, vi är så lika – och ibland olika. Som tur är.

Tittar in i gruppen, de flesta skriver koncentrerat. Jag sprattlar. Och det gör ingenting. När jag sprattlat färdigt ska jag gå ut, i det som kanske är sol. Behöver inte göra nånting annat än det jag själv vill och väljer. Just nu ska jag släcka batteriljusen som tyst har lyst där borta på matbordet ända sedan i morse. Och göra mig en kopp te till.

Jag återvänder till Mats, och den sorg som finns i mig. Den gör mig ibland gråtfärdig när jag inte är beredd, inte tror att jag behöver gråta. Som just nu, igen. Jag – allt som jag kan kalla jag, vet att han är död. Han har upphört att leva, han finns inte längre som levande människa. Men han finns som minnen, bilder, drömmar, situationer där han kanske aldrig fanns i det vi kallar verklighet. Han finns i mig och i alla som minns honom. Jag tror de är många, kanske tänker de inte på honom varje dag eller vecka eller månad, eller ens år. Men han finns som en del i deras historia och deras minnen.

Jag sörjer Ulf och Jan också, ”mina män”, mina kärlekar. Joe, som aldrig blev min. Men den sorgen är mindre överrumplande, den drabbar mig inte, bara finns lite lågmält emellanåt. Kanske beror skillnaden på att Mats liv aldrig fick levas till slut, om det är begripligt.

Han dog när han var 47 år, i en olycka som tog hans liv. Han fick inte bli gammal, se sin dotter bli äldre än de 16 år hon var när han dog. Han slapp uppleva att hans pappa blev dement och dog, han också. Slapp få veta att Ulf dog två år efter hans egen död.

Ulf och Jan var gamla, båda över 80 år och hade haft liv med allt ett liv kan omfatta – glädje, sorg, död, kanske också lycka, åtminstone någon gång. Deras liv var ”färdiglevda” – som mitt kanske också är nu. Inte så att jag tror någon av dem ville dö, och inte så att jag vill dö. Jag är inte färdig med mitt liv, även om åren säger så.

Dricker mitt te, känner hur laptopen värmer i mitt knä. Sorgen lägger sig, dämpas av alla ord. Ord är hjälpsamma. Det kanske inte alltid framgår direkt, men om jag tittar tillbaka så har jag skrivit många ord de senaste drygt femton åren. Och en del av dem blev Free Spin, min berättelse om mitt spelmissbruk. Att skriva den boken hjälpte mig att sluta spela på internetcasinon.

Just nu tror jag att orden sysselsätter mig så att jag inte längtar efter en drink på eftermiddagen, att de får mig att vilja må bra och gå ner lite i vikt, se fräschare ut (om det alls är möjligt numera, jo, näsan är kanske aningen mindre röd).

Roar mig med att kolla vikten mest varje morgon – under natten brukar ungefär ett kilo försvinna, kanske genom alla vändor till toa för att kissa. I morse var jag nere på drygt 65 kilo och det kan få stanna där. Tyvärr syns färre kilo mest i ansiktet, men de känns också runt magen.

Lånar bild från Pexels.com – och det kanske inte är en stövare, och oskadd ser den ut – men det var två sådana här jag drömde om…