Torsdag, frukost klart vid nio. Gör mera te. Kollar nätet, inget uppmuntrande annat än möjligen att Bruce Springsteen gjort ny musik om det som hänt i Minneapolis/Minnesota. Svenska banker delar ut miljarder till sina ägare, somliga i höga positioner inom respektive bank, inte förvånande, inte uppmuntrande. Tar in tvätten. 18 grader och halvklart, blir runt 22 senare.

Ska klä på mig och gå bort till brödbutiken och köpa valnötsbröd. Det är allt på programmet idag, förutom att som vanligt skriva och läsa. Och fixa något att äta, vet inte vad just nu.

Aporpå den där rödbetan lite högre upp på sidan – jag skrev om någon sorts inledning (betyder skrev en ny) till det här manuset igår. Har lagt det i mappen, inte bestämt mig för om det duger. När jag ändå tittade på början läste jag ungefär 10 sidor framåt, och strök en hel del onödigheter. Försökte hålla ”ambitionen” i huvudet – varför skriver jag, vem vill jag ska läsa, vad hoppas jag läsaren känner och påverkas av. ”Berörs” är uttjatat, men det är väl det jag vill, beröra.

Så funderar jag på om det är okej för mig att berätta om mitt privilegierade liv här i varmt klimat, undan vintern i Sverige. Undrar hur många svenska pensionärer som gör som jag? Och alla som inte kan leva så här, av alla möjliga orsaker, vad känner och tänker de när/om de läser?

Skapar jag avundsjuka i stället för nyfikenhet? Vad vill jag åstadkomma?

Jag vill att flera ska vilja och våga utforska möjligheterna i ett pensionärsliv, också om ekonomin inte är fantastisk. Min är det inte, men det går ändå tack vare låg hyra därhemma.

Vill att många ska hitta glädjen i friheten som gammal, när den tid som finns bara är min. Ingen arbetsgivare som kräver större delen av livstiden, och okej, ingen lön heller. Men en pension varje månad, hur stor eller liten den än är.

Hoppa över sparandet till barnbarnen, de klarar sig utan din hopjobbade pension. Ensamma kvinnor utan make med hög(re) pension behöver sina pengar själva. Det är inget krav att som pensionär sitta i en soffa och knapra på chokladpraliner – men de flesta liv kan förgyllas i någon mån. Så länge man är frisk och någorlunda rörlig, så länge kropp och huvud hänger med.

Mitt sätt att förgylla tillvaron är att resa hit. Just nu är det vinterkallt även här, men det betyder bara att det är svalt om nätterna (15 grader) och skönt om dagarna (20 grader), ibland regn, ibland kraftig blåst. Höga, farliga Atlant-vågor, men jag badar inte i havet.

Ensamt även här. Jag är inte bra på att ta kontakt med främmande människor. Min tyska vän Martti pratar jag med, eller är tyst tillsammans med. Maite häromdagen, serbisk spanjorska sedan femtio år som jag kanske träffar igen. Liksom Palmyra i Punta Brava, igår min värdinna Teresa. Personalen på fiket i hamnen där jag får min cortado utan att behöva säga något. Det är ganska tomt omkring mig och jag är numera van vid att det är jag som bestämmer vad som ska ske om dagarna. Eller inte. Trivs med det för det mesta.

Men, visst saknar jag någon att prata ”allvar” med. Har aldrig gillat att befinna mig bland många människor som inte har något vettigt att säga varandra, är ingen minglare som kan säga det man ska säga i sådana sammanhang. Samtal om viktiga saker på tu man hand, eller i liten grupp, är jag mera bekväm med. Kanske är det här något jag har förstärkt och utvecklat allt eftersom jag blivit äldre. Eller så är det något som blivit en nödvändighet, eftersom mitt liv är som det är. Höna eller ägg, vad åstadkommer vad?

Nu på med kläder. Och, cortado först i hamnen och brödköp därefter. Hem med brödet och ut igen. En glass. Så småningom gick jag hemåt via Alteza och vatteninköp. 5 100 steg, höger knä är väldigt ovilligt idag. Nu stannar jag inomhus och tar igen mig. Fiskpinnar och kokt potatis med remoulad till middag. Inte så jag hetsar upp mig över min delikata måltid, men den duger. Endive och tomat till. Klockan är halv tre.

Det var inte halvklart idag, det var mulet och skönt. Vågorna både i hamnen och vid San Telmo var väldigt stora och kraftfulla. Skrämmande.

Läsning en stund. Tröttnar, och öppnar laptopen igen. Har gjort Duolingo 155 dagar i följd. Fem månader. Borde ha lärt mig mera än jag tycker jag gjort – men en viss förståelse har jag nu som jag inte hade tidigare. Snabbheten i lokalt tal gör det svårt för mig, jag hör helt enkelt inte. Klena öron bidrar inte heller på något bra sätt.

Har just sett ett förfärligt inslag på youtube om rekrytering till den ryska armén, en lönande industri för många, där det enda viktiga blir att kriget fortsätter, det får inte ta slut. The Russian Dude. Tror jag behöver fly till Familjen Bridgerton på Netflix en stund, om en stund. Klockan här är snart fem.

Långa eftermiddagar gör mig rastlös, och idag skulle det ha smakat bra med en drink, en GT eller en Dry Martini. Tror jag.

Gör ingen, dricker bubbelvatten med citronskiva. Och förundras över glaset jag hittade i skåpet, känner inte igen det riktigt. Mitt minne säger att det jag använde förr (för 25 dagar sedan) var rakare, det här är lite mindre nertill än upptill. Eftersom ingen mer än jag har tillgång till skåp och glas, så är mitt minne ren inbillning. Ungefär som den där sydafrikanska apelsinmarmeladen jag letat i skåpen efter, den köpte jag nog aldrig. För jag har svårt att tro att jag kan ha ätit upp all den marmeladen…

Illavarslande ålderstecken, begynnande demens av något slag, eller enbart normal glömska? Spelar ingen stor roll här och nu. Läser att Bruce Willis´ hustru talar om att han inte vet/förstår att han är sjuk, och att hon är glad för det. Undrar hur hon vet att han inte vet? Jag undrade alltid över Jans demens (samma som Willis´) och hur mycket han visste – tror han visste lika mycket som jag. Att det mesta var fel på något sätt, och att det inte fanns nånting som gjorde det rätt igen. Men kanske glömmer den som är demenssjuk också sin sjukdom, med tiden.

Fredag, kollar klockan på mobilen vid 8, gör artrosprogrammet i sängen. Frukost, långsam start, internet, wordle, sudoku, Duolingo. Ut till en cortado, höga vågor även idag men inte längst in i hamnen. Där simmade några, modiga eller dumdristiga. Vet inte.

Gick upp till Röda Korsets loppis och hittade fem böcker på engelska, 2,5 Euro. En hojaldre också på kondiset, lite rundgång, en stunds läsning i en liten park som för det mesta är lugn och stilla, utanför en kyrka. Idag satt där två gubbar som verkade lätt påstrukna och pratade högt och mycket. Min stund blev kort. Hemåt via Alteza för inköp av flera nollprocentiga shandies, och en flaska sauvignon blanc, också utan alkohol. Den kanske går att dricka.

Åt en arepa, friterat majsbröd med ost, kyckling, avocado och lite majonnäs – gott. Behöver inte laga någon middag. Hem och insåg när jag kollade kalendern, att skrivhive började för en halvtimme sedan. Många verkar vara igång, eftersom jag anslöt sent ser jag ingenting i chatten och vet inte om vi fått några särskilda ”förhållningsorder” för dagens skrivande. Gör inget, jag skriver ändå.

Spar min hojaldre till senare. Är för mätt nu. Nu hälsas även jag välkommen av Jeanette, hon har koll. Och jag ser chatten. Jag skriver på en ny början, igen – lägger den också i mappen för skrivkursen. Mycket prat om AI, farhågor och möjligheter, nödvändigheten av att vara nyfiken, och bestämma själv vad jag vill använda, ställa rätt frågor; ny chatpgt att kolla

Fast inte just nu. Bra möte. Här är klockan snart halv fem, tror det är dags för en kopp te och min hojaldre.

Ser därefter mycket intressanta program på SVTplay, där Anders Hansen berättar om AI och hur utvecklingen går fort och kanske skapar ”konstigheter” som en avatar som en kvinna älskar – och som har lärt henne att också ha/få en relation med en levande människa… Och de komplicerade konsekvenser sådant kan skapa. Med mera, om lycka, där det visar sig att flera och nära relationer till andra människor snabbare minskar den stress som vi hela tiden utsätts för, när livet och världen inte går att förutse och kontrollera. Handlar om icke vald ensamhet, långvarig och sådan som mesta tiden gör ont – den gör människor olyckliga. Kan därmed en AI-vänskap vara en ersättning? Programledaren liknade AI-förälskelse vid plastblommor, en träffande bild enligt min mening.

Min hjärna är nog för gammalmodig för att begripa alltihop, men det var mycket spännande – och ibland skrämmande. Orkade inte se färdigt på miljonären/miljardären i USA som bestämt sig för att bli mycket gammal, äter ca 50 tillskott varje dag, fuskar aldrig, 300 g grönsaker ska det vara, bär, nötter, passionsfruktjuice (kanske kommer ihåg fel) etcetera – tror inte den snubben har utrymme för särskilt mycket mera mänskligt liv – vad ska han ha alla sina år till? Han berättar att han numera fyller år var nittonde månad (var det väl?).

Jag nöjer mig med att be Jeeves (Chat GPT) skriva förslag på brev från hyresvärden till hyresgästerna, med info om stambyte och eventuell renovering.

Nu är klockan kvart över sex och jag får nog ta fram en shandy utan alkohol för att fira att det är fredagskväll. Utan mera ansträngande för min trötta hjärna än att kanske läsa i någon av de fem olästa böckerna. Och tända lampan, det är inte svart utanför fönstren, men mörkt inomhus.

San Telmo igår