Jag tänder lampan och drar ner persiennerna, känner mig vänligt omsluten av fönster och väggar. I början här kändes det mera som om jag var instängd, började fundera på vad ordet ”cellskräck” kunde innebära, kändes inte bra. Nu har jag vant mig, jag känner mig mest skönt beskyddad härinne. Men längtar samtidigt efter att kunna resa mig upp och se ut över havet, som i Punta Brava. Höra havet om jag vill, stänga ute ljudet om jag vill. Hörapparater är praktiska även när det handlar om att inte höra.

I morgon och på tisdag verkar det kunna bli kraftig calima, finkornig sand från Sahara som förs med starka vindar hit. Gult damm över allt. Olämpligt att vara ute för den som är känslig. Om jag måste gå ut så kanske jag ska sätta på mig ett munskydd, har några med mig i fall att. Måste nog inte.

Läser mellan varven i Strange Sally Diamond, av Liz Nugent. Fick irländskt bokpris för ett par år sedan, ”crime novel of the year” – en märklig historia om just en konstig kvinna vid namn Sally. Jag har bara börjat läsningen, fortsätter några sidor i taget. Sally har just eldat upp sin döda far, i sopförbränningen därhemma. Han hade sagt åt henne att kasta honom i soporna när han dog. Kremering hemma är inte att rekommendera, hon är nog på väg att arresteras, men jag låter henne få en lugn natt dessförinnan. Eller jag får en lugn natt, hoppas jag.

Med böcker blir det så här, när jag inte medvetet väljer själv – bara tar till mig de som finns på loppis, eller i hotellbokhyllor i entrén, eller på en bänk där någon släppt dem. Maxpris när jag betalar, 1 Euro per styck.

Flera funderingar – jag blir irriterad på Flixbus reklam i wordfeud, tar för lång tid att ta bort. Kommer aldrig att använda Flixbus.

Hur många av läsarna av min blogg irriterar sig på mitt sätt att kursivera ord på spanska och boktitlar? Vilka vill inte se mina tankstreck – i meningar som jag tycker behöver tankstreck? Och vilka tycker att jag kan lägga av med att ange hur många steg jag gått, så gott som varje dag? Dito om vad jag äter? Eller de tre punkter jag ofta använder för att ange att mera kunde sägas?

Men sådana kommentarer får jag inte, mina bloggläsare är för snälla, för artiga, för väluppfostrade eller ängsliga för att vara tydliga. De som någon gång kommenterar är positiva. Annat gives ej. Ibland skulle det förmodligen vara välgörande – för båda parter – om någon var tydligt less, eller till och med arg, på det jag skriver. Kanske kunde jag ta till mig något att tänka på. Och lära mig något av.

Jag må vara gammal, men är fortfarande öppen för att andra människor kan ha en rättmätigt annorlunda uppfattning om saker och ting, än jag.

Läser om GoRead, ett relativt nytt företag som använder AI och publicerar tryckta böcker. Låter intressant, vill veta mera. Och jag sätter mig med mitt manus till ”demensboken”, läser alltihop. Behöver försöka begripa hur manus behöver disponeras. En annan dag, nu är klockan halv tolv på kvällen. Och jag är utmattad av att ha läst om Jan och mig och vår demens.

Kollar lite igen nästa dag i manuset till demensboken – dokumentet är nog sparat i det format som krävs. Jag skriver ett förord för att förklara skilsmässa, mitt spelmissbruk, Mats död, Ulfs död, att jag levde med Jan igen. Att vi rörde oss mellan Sundbyberg och Jans lägenhet där, ”landet” och mitt hem i Roslagen. Det är ganska rörigt alltihop. Men nu ska jag inte tugga mera på det manuset. Jag behöver hitta en bra titel. Har lagt in rubriker som får vara där, tills jag orkar ta tag i det hela igen.

Riktigt så här många böcker har jag inte omkring mig här, ännu