Det här dokumentet börjar likna Ulf Lundells Vardagar (bryr mig inte om nummer), en mängd ord, många dagar/vardagar – inga liknelser i övrigt. Enbart omfång och fokus. Han lär inte komma med någon vardagsbok i år, ”har inte skrivit något” enligt förläggaren. Jag har inte läst någon av böckerna, vet bara att de är omfångsrika. Kanske läsvärda. Om inte annat för att han är en kändis.

Det jag skrivit om här är spanska vardagar, eller svenska vardagar, på spanska Teneriffa, med minimal spansk influens. Dessutom skrivna med en gammal kvinnas perspektiv, eller brist på sådant. Tror att jag lever mitt liv här som därhemma, gör ungefär detsamma med andra vyer, andra människor, ett eller flera andra språk. Jag städar, tvättar, lagar mat, handlar, dricker mitt vin eller mina drinkar – eller låter bli, funderar, glömmer, minns. Lever. Längtar och saknar. Gläds och sörjer. Och dagarna går.

Snart ska jag återvända till svenska vardagar, därhemma i Roslagen. I ”mitt” hus, min säng, med mina böcker och pinaler. Min sjö som kanske släppt isen nu. Mina förmodligen döda pelargoner i källaren, mina spår av möss i huset som behöver städas bort.  Min nysotade vedspis, och kanske en bunt reklam och någon annan post i en hög på en stol. Min altan där jag kan sitta i svensk sol under mitt parasoll, ärvt av syster K (liksom soffa och bord).

Jag vet att jag kommer att fortsätta att beskriva mina dagar, vardagar och helgdagar. Så länge jag kan. Om inte för någon annan, så för mig själv.

Det lär inte bli mycket av fantasi framöver heller. Har numera accepterat att min skrivförmåga inte omfattar påhittade historier. Jag behöver hålla mig till det jag själv upplevt, eller upplever. Det jag ser, känner, hör (ibland), tror mig förstå eller läser, och ofta inte alls förstår. Det gör inget, emellanåt leder den där icke-förståelsen till att jag saktar ner, funderar och kanske kommer fram till något jag inte hade en aning om nyss. Det är bra.

Ser att författaren Gerda Antti är död, 96 år gammal. Tyckte om flera av hennes böcker och hennes sätt att berätta. Tolv år äldre än jag, död. Det väcker tankar jag inte vill ha just nu. Spar dem till senare, många år senare. Kanske tolv, kanske ännu flera. Men jäklar, ibland är döden så nära, så rimligt snart här, min död. Har inte tid med den här och nu.

”Still going strong?” undrade min gamle (= lika gammal som jag) chef Calle häromsistens. Tror jag precis hade bytt profilbild på Facebook när han hörde av sig. Jag svarade något om att jag hoppades att han också hängde med.

Men ”going strong” är nog att ta i, för närvarande är min kropp inte villig att vara stark på något sätt. Ben och knän morrar och protesterar. Om jag kommer ihåg det, är det bra med en paracetamol innan jag går ut. Den dämpar smärtan i knäna och får mig att gå lite till. Och samtidigt är ju värmen här (inte just idag, men annars) något som gör gott. Ska boka doktor Calle på vårdcentralen så fort jag är hemma, för diskussion om knän och kortison. Ska kanske boka honom redan nu, det lär ta tid att få en tid.

Det är svårt att vänja sig vid annan takt än den jag hittills mäktat, att gå långsamt har aldrig varit något för mig. Nu måste jag gå långsamt. Ibland stanna till när ett knä ”loggar ut” från hjärnan och inte vill det jag vill. Jag får tid att se mig omkring, kanske är det något jag aldrig hann förr. Men jag saknar den där snabba gången jag hade, med rak rygg och bestämda steg. Den är borta. Och Sofia lade ut en bild på Instagram där jag syns en bit bort i bilden, ”lilla farmor” – jag ser verkligen liten ut.

Jag har krympt, Sofia påtalade det redan i fjol. Nu ser jag det också. Har inte mätt centimetrarna, men de är nog färre än passet hävdar.  Livet är konstigt, det händer så mycket jag inte väntat mig, inte förstått är ”normalt”. Eller inte förstått att jag inte är unik. Det som händer andra, händer också mig.

Tror det är dags för Rapport, och andra ”bekymmer” än mina små. Det blev jag inte gladare av. Dricker Sofias halvtorra vin, och finner det riktigt gott. Det får räcka några dagar. Mitt röda tog slut igår. Det går att hitta bra (för min ouppfostrade gom) vin, både vitt och rött, till en billig penning här. Det röda jag hade var en Viña Albali, Crianza (har glömt årtal), men det kostade inte mera än ca 50 kronor. Ids inte kolla vad det vita i glaset just nu är. Men, inte dyrt, och tillräckligt bra.

Nu överger jag skrivandet en stund, och läser i stället. Ord in – ord ut. Utbyte.

Mitt icke-ergonomiska och tyvärr flyttbara kylskåp…