Onsdag kväll, pratar med yngste sonen, Samhall-anställd. Han har just fått veta att den senaste arbetsplatsen – som han tyckte mycket om – inte längre vill ha honom där. Varför är oklart, kanske pratar han för mycket (det gör han), kanske tycker de att han inte passar in (det gör han sällan). Jag försöker tala med honom om den rädsla många har inför det som inte är välbekant och ”som vanligt”.

Tänker på den yngre man jag såg här i eftermiddags och ser mest varje dag. Han hjälpte en kvinna i elrullstol in till Alteza. Så gick han – på det sätt han kan – till bröddisken och lite annanstans, och kom tillbaka till kvinnan med diverse produkter som han la i hennes knä. Hon betalade. Och han tog hand om det hon handlat, det var hennes gåva till denna olyckliga varelse. Han bor ingenstans, hans kläder hänger nätt och jämnt ihop, håret är samlat i två tofsar över öronen. Hon gav honom något hon kunde ge. Han pratade på ett sätt som nog ingen förstår. Jag skäms över att inte vilja/kunna hjälpa, tittar gärna bort när jag ser honom.

Så länge min son orkar vara den han är, och inte anpassa sig alltför mycket till andras oförståelse, ”vanliga” människors ängslan och rädsla – så är jag nöjd. Honom kostar det. Nu var han ledsen, och förstod nog inte hur det hängde ihop, men i morgon ska han vara tillbaka på tvätteriet som ger honom ångest med dålig luft. Tacksam att han berättar för mig hur han har det, och hur han tacklar det. Just nu med att fortsätta skriva på sina fantastiska fantasyhistorier. Och vara ledsen. Han är stark, och han är också ledsen och svag. Han lever sitt liv, och jag är stolt över hans kraft att leva det liv som är hans.

Själv har jag ätit kletiga makaroner med en stekt tysk korv, resten kvar till i morgon. Skulle nog inte ha gjort makaronerna färdiga ett par timmar innan jag ville äta dem…
Nåja. Jag är mätt, om än inte särskilt belåten. Det var ingen gourmet-middag. Möjligen en gourmand-variant. Jag lever också det liv som är mitt. Tacksam därför.

Hoppas äldste sonen och hans hustru har det bra i Sevilla. Och att vädret möjligen är bättre där än här.

Läste att kvinnan som skapade begreppet döstädning, Margareta Magnusson (tror jag), avlidit. Och dottern talar om hur författaren levde som hon lärde. Hon har verkligen döstädat, inget i vare sig källare eller på vinden. Allt var i ordning. ”Och ändå var det så trivsamt där hon bodde.” Hon lär komma med ytterligare en bok postumt i vår. Till glädje för arvingarna. Önskar ibland att jag var sådan. Till glädje för mina arvingar.

Men, det där med att döstäda är inte fel. Något jag bör ägna mig åt när jag väl är hemma igen. På allvar. Om någon skulle tvingas ta hand om mina ”eftermälen” idag – så skulle vederbörande hitta en massa ord i diverse dokument i datorn, lösenord hit och dit, en del samlade i någon anteckningsbok, oklart vilken. Oklart också vilka som är senare än andra. Konto på Facebook, i WordPress med min blogg, Instagram, annat. Flera skrivböcker som ingen någonsin skulle orka läsa igenom. Skräp som jag inte förmått slänga, kläder som jag inte kunnat ha på länge, konserver och annat med utgångna datum. Kryddor som inte doftar som kryddor längre. Obegripliga småsaker som kanske betydde något för mig, och inget för den som måste ta hand om dem. CD-skivor utan spelare. Böcker, böcker och böcker.

Bland annat många exemplar av min egen, Free Spin, i en kartong under en gästsäng. En annan i utrymmet mellan byråer, på väg ut till duschen. På högkant. Vad skulle hända, hur skulle jag känna det, om jag vågade ta en av kartongerna med mig till sopstationen, och välta ner den i containern? Törs inte ta reda på det.

tapas