beskrivarblogg

Inser att jag kan ta hörapparaterna ur öronen, det kommer ingen ”Ibrahim” eller någon annan ikväll som behöver höras. Skönt.

Värmer fisken i såsen, försiktigt, för att så småningom lägga till räkorna. De jag redan hade hemma. Potatisen sätter jag på om en stund, än är klockan bara fyra på söndagseftermiddagen.

Förundrad över att blåsten kan hålla i sig så här. Syrenhäcken suckar, och jag med. Det är inte promenadbefrämjande med den här vinden – och jag behöver få mig till att gå mera än jag gjort sedan jag kom tillbaka hem. Eller så är jag bara lat. Vad som, det känns i kroppen att jag behöver mera ”gå”. Medan jag ännu kan.

Nästa helg kommer yngste sonen hit, hoppas han kan övertala sin vän att följa med. De kan båda behöva lite omväxling från stan. Här är stilla och lugnt, de kan göra det de vill – jag lagar mat och hoppas att de gillar det jag gör. Har redan bestämt att en sida med marinerade tunna revben blir en bra middag någon dag. Kanske med en potatisgratäng till. Utan Coca-cola, sådana köper jag inte längre – men det finns alternativ. Jag hämtar i Norrtälje vid busstationen nära biblioteket, och kör dit igen när det är dags för hemfärd. Fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Är tacksam att sonen vill umgås med sin gamla morsa.

En skvätt vitt vin i fisksåsen är inte fel. Snart dags att sätta på potatisen.

Smöret till framtida bullbak får fortsätta vara rumsvarmt. Kanske kommer jag iväg att köpa mjölk i morgon, beror lite på när räkleveransen förmodas anlända, om.

Måndagsmorgon med sol och vind, men än inte lika blåsigt som tidigare. 13 grader klockan nio. Ingen gröt till frukost idag, har ju ingen mjölk – och de havregryn (Icas egna) jag har vill jag inte äta – de får hamna i komposten. Kändes som något man sopat upp från golvet.

Än har förstås inget hörts från transportörerna av räkor från Vasafiskerian. Och inget hördes resten av måndagen heller.

Jag åkte in och lämnade bok och handlade. Sen eftermiddag bakade jag bullar, med kardemumma. Jisses så kletigt, ”häll i nästan allt mjöl”, jag sparade lite men fick fylla på med mera när jag skulle baka ut… Orutinerad, men nu ligger deg i formar för att gräddas. Gjorde det enkelt för mig. Kavlade ut och smetade på smör och kardemumma, rullade ihop och skar. Vackra bullar blir det inte, men kanske ätliga. Tre plåtar, flera än receptet angav. Någon bakpensel hade jag inte, har ett svagt minne av att mössen varit på den jag hade och jag har slängt den. Nu fick en oanvänd sminkpensel fungera för att få ägget på bullarna. Och ovanpå det lite muscovado-socker och kardemumma. Sockret var stenhårt av brist på användning, men jag lyckades smula så det räckte. Skulle vara ”råsocker” enligt receptet. Det vet jag inte vad det är.

Flyttar upp plåten ett snäpp. Bullarna ser minst sagt märkliga ut. De får stå lite längre än 8-10 minuter enligt receptet. Sista plåtens bullar flyter ut, och blir inte vackrare för det. Hoppas de ändå smakar bra. Kanske kan jag öva upp min bakfärdighet, den har legat i träda länge. Har just inte bakat sedan sönerna och deras kompisar kom hem och snabbt åt upp det jag bakat, innan jag hann blinka. Tror jag kom av mig i bakandet då och där. Och jag tror att det blir kanel i stället för kardemumma, nästa gång. För nog ska jag baka igen, både matbröd och bullar. Ska kanske också våga mig på att snurra bullarna lite enligt receptet, inte bara rulla och skära. Den här degen var för kletig för sådant. Syrrans recept på matbröd var bättre än den här expertens bullrecept – eller så var jag mera mottaglig för min systers råd.

Den oanvända sminkpenseln från Korea dög bra som bakpensel. Jag använder ändå aldrig någon sån sminkpensel. Nu är den diskad, och ligger på tork på spisen nära ventilerna från ugnen.

Återstår att lägga kallnade bullar i frysen. Om en stund.

Medan jag satt på altanen undrade jag vad som pågick vid det tomma huset tvärs över vägen, där Mischa de senaste dagarna kittat och målat fönster. En bil, en man som har någon text om taköversyn på bilen – har hela eftermiddagen sprutat vatten (plus något?) på husets väggar. Nu syns det att färgen är påverkad – huset ska förmodligen målas om. Bra att huset tas omhand. Mitt hus är inte värt någon större insats – tror jag.

Efter att ha provsmakat tre bullar orkar jag inte någon middag. Så torsken med kokta potatisar och sås får vänta till i morgon.

Har fått meddelande från transportören av räkor att de ska leverera på söndag – kör här enbart på söndagar, vilket hade varit bra att veta från början. Nu kan jag bara hoppas att den som kör har en bra GPS och är läskunnig, och kanske tar sig in trots vägbommen… Inbjuder inte till vidare köp från Vasafiskerian.

Har artrostränat, men inte promenerat. 500 steg på Ica räknas inte.

De blev inte vackrare på sista plåten…

Började plocka fram ingredienser till bullbak, insåg att jag hade för lite mjölk. Så baket får vänta. När jag kollade i frysen hade jag en bit rabarberkaka till, den får duga till fikat om en stund. Behöver tina lite innan jag sätter tänderna i den.

Ser på nätet hur Bruce Springsteen talar om USA idag – så långt ifrån det Amerika en gång stod för. Och, naturligtvis, blir han nergjord av DT som ”left” med mera som inte är värt att upprepa. Vuxenmobbning, ovärdigt vilken president som helst. Men DT väjer inte för sådant, tvärtom excellerar han i det, om och om igen. Mot olika människor som inte delar hans syn på ledarskap, lagstiftning och personligt uppträdande.

Obegripligt sorgligt – det som händer överallt i världen, mycket beroende på maktgalna makthavare, ibland demokratiskt valda, ibland klamrande sig fast vid makten med alla medel. I USA kanske barn kommer att dö på grund av nerlagd hälsovård och en hälsominister som är anti-vaxare. Möjligen börjar Kennedy sväva lite på målet efter att några barn dött i mässling. I Gaza och Ukraina dör barn, många barn, dagligen – av bomber eller svält. Putin fortsätter, Erdogan fortsätter, Trump fortsätter – och alla de andra i länder som är svåra att stava till och en del långt ifrån vårt lilla land.

Här har vi ”Trumpare”, i mindre format än så länge, men med klar påverkan från USA idag. Alla misstag, all omdömeslöshet flera av regeringens medlemmar och nästående visat, ingenting får någon, minst av allt statsministern – att reflektera, backa, göra om och kanske göra rätt. I stället reformerar man avdrag för renovering och städning som bara förmodat moderata och ekonomiskt starka svenskar har möjlighet att utnyttja.

Finansministern figurerar dessutom i artikel i ”kvällstidning” under den gripande rubriken ”Jag var mamma till min mamma”. Ett försök att rehabilitera den politik hon står för? Har inte läst artikeln, tänker inte läsa den. Men ser den som ett politiskt inlägg. Pressen har ett ansvar, i Sverige och överallt, att inte spela med och försköna, inte låta bli att skriva om det som behöver berättas. Är inte säker på att journalister idag har modet att leva upp till den pressfrihet vi trots allt fortfarande har.

Nog av.

Så här kan det bli när inte mjölken räcker till att baka bullar. Däremot hade jag ingredienser till mintgelé, och nu har jag gelé som räcker länge. Saknar bara lamm att ackompanjera gelén.

Idag blir det potatismos, eller kanske enbart kokt potatis, med kokt torsk och ägg-/räksås, till middag. Men dit är det långt, än är klockan bara kvart över tolv. Har dock skalat potatisen redan. Tinar torsken, har hårdkokat äggen. Och om ett par timmar kommer förhoppningsvis Ibrahim hit med frysta räkor från Vasafiskerian – ska bli intressant att se om de är bättre än Icas lösfrysta (som är bäst hittills av frysta räkor). Chauffören verkar vara i Uppsala-trakten just nu, och har 16 stopp före mig.

Mjölken räckte precis till äggsåsen till torsken.

Jag gick ut på altanen och satt en stund i solen. Men så smet vinden runt stugknuten och det var inte skönt längre. Nu inomhus, har fått besked från Ibrahim ”är snart hos dig”. De flesta som kör med GPS brukar hamna fel, ringa och undra hur de ska köra… Och eftersom jag inte vet var de är, kan jag inte vägleda. Det visar sig.

Det som visade sig var ett SMS från leverantören, ”leveransen kunde tyvärr inte genomföras, nytt meddelande i morgon”… Skitdåligt, ingen har ringt, och meddelandet går inte att svara på – ”frågor? Kontakta vår support”. Morr – lär inte bli flera affärer med Vasafiskerian. Jäklar vad sur jag är. Mejlar transportören med en adress ”successtower@….”, ironiskt nog. Får mejl tillbaka (med annan adress) om att ”du skapat ett ärende och får här en inloggning så att du kan följa…”.

Igår såg jag en svala, idag säger Merlin att hussvalan är här, och igår såg jag forsärlan, idag är den tydligen fortfarande här, enligt Merlin. Liksom steglits, talgoxe, kaja, grågäss som ropar ovanför huvudet på mig. Svarthätta – den jag nog aldrig vare sig sett eller hört. Jag satte mig en stund igen på altanen för att dämpa min irritation. Nu inne, solen flyttar sig.

Eftersom jag också ville ha några räkor i fisksåsen – och trodde mig få leverans av sådana – så fick jag nu ta fram de jag hade i frysen, Icas lösfrysta. De tinar nu bäst de kan på en tidning på diskbänken. 

Stackars ”Ibrahim” – vet inte vad som gjorde att han inte kunde leverera. Bilen kanske dog, han kanske lackade ur på att inte hitta. Vad som än hände är det dålig kommunikation till väntande kund att ”leveransen tyvärr inte kunde genomföras”. ”Tyvärr” är ingen acceptabel ursäkt, inge förklaring. Hoppas ”Ibrahim” mår bra och inte får alltför mycket skit för att leveransen hit misslyckades. Något behöver uppenbarligen korrigeras i transportörens (Gordon delivery) kommunikation till väntande kunder – eller kanske kommunikationen till de som ska utföra tjänsterna de tar betalt för.

God middag. Blir lunch i morgon, med resten av den gula paprikan till. Dock utan lax.

 Läser att Meta Welander och Marianne Bernadotte, båda 100 år gamla, har dött. Jag vill veta mera om hur deras liv var de sista åren – eller jag vill kanske inte veta, men behöver det ändå på något obegripligt sätt. För hur skulle jag använda vetskapen? Vad skulle den ändra?

Inte vet jag, det heller… Men jag vill förstå hur det kan vara att få/tvingas bli så gammal. Och om jag som nu är 83 år, kanske inte vill leva så länge – vad skulle jag kunna göra åt det? Hur ta sitt liv på ett sätt som är uthärdligt för mig själv, och för de mina? Jag är inte där – bli inte oroliga ni som läser. Än lever jag, än värderar jag mitt liv högt och vill göra vad jag kan för att fortsätta leva.

Men sedan? När jag kanske inte vill längre, men ändå lever? I Sverige finns inget alternativ – fortsätt leva, som grönsak eller något annat, men lev på. Överlev icke-fungerande så kallad äldrevård.

Det gillar inte jag. Jag vill faktiskt bestämma också över mitt sista liv, min död. Om jag inte vill leva längre, ska ingen stackars hjälpsam läkare (sådana finns) behöva straffas för att hen hört min bön. Och jag vill inte lägga mina sista kronor på en död i Schweiz. De pengarna kan jag ha roligare för, dessförinnan.

Här hamnade jag efter att ha sett rubrikerna om hur två kända kvinnor dött vid 100 års ålder.

Det här säger väl det om mig, att jag faktiskt börjar begripa att jag är gammal. Gammal nog att dö. Idag, när jag ville gratulera kompisen Vidar på födelsedagen – så skickade jag ett SMS. Visste ju att han varit mycket sjuk, visste inte om han levde. Vågade inte ringa. Så kan det vara att bli gammal, vänner är kanske alltför sjuka för att riktigt hålla kontakten, och de/jag som är friskare vågar inte kolla hur det är.

Ibland gör jag livet krångligare än det behöver vara. Ovanstående är ett exempel. Jag har tänkt på Vidar den senaste tiden, undrat hur han har det, och hur han och hans hustru mår efter hans sjukdom och allt den fört med sig. Jag har inte frågat. Varför? Antagligen för att jag varit rädd för svaren – handlar alltså om att beskydda mig själv. Jag vill inte hantera en svår vetskap, vill inte veta om någon jag tycker om och värderar som vän är alltför sjuk, kanske döende. Handlar inte om vännen, handlar om mig. Bra att inse, kanske blir jag modigare hädanefter. Tror jag tacksamt lärde mig något, när jag fick hans SMS med tack för gratulation och lite frågor om hur jag hade det.

Nu springer en blöt hare över tomten och vägen. Hoppas han har ett bra ställe att tillbringa natten på. Jag äter en bit rabarberkaka som efterrätt. Vaniljsåsen är slut (och den var inte så särdeles god, Arlas variant, nästa gång blir det glass till i stället).

Klockan sju petar jag i mig det sista av rabarberkakan, en efter-efterrätt. Nu behöver jag mera rabarber. I morgon får det bli bullbak. Tar fram smör så att det ska fara rumsvarmt i morgon. Och få mig att baka.

”Räkna med att måndag blir nästa soliga dag”, säger mobilen. Okej, får väl göra det då. Lär väl överleva en mulen söndag också (hoppas jag, det lät lite övermodigt).

Söndagsmorgonen är solig, men mobilen är full av moln lite längre fram på dagen. Jag äter min havregrynsgröt – de här havregrynen får jag tugga i mig, trots kok, gröten är sig inte lik. Nyköpta, på Ica, 2 kg för lägre pris – har de bytt leverantör. Känns som om det är väl mycket ”kli” iblandat. Nyttigt kanske, men inte gott. Med vita jordgubbar, några hallon och blåbär gick den ändå ner.

Smöret väntar på mig och bullbak. Om en stund, ska tömma temuggen först. Och kanske byta sängkläder.

utsikt från mitt köksfönster, vissna påskliljor i förgrunden

Det är lördag, och jag har läst klart vännens manus, och skickat, med mina kommentarer. Det blir en bra, praktisk och användbar för alla som i någon roll befinner sig på arbetsmarknaden – boken visar vilka krav t ex ”arbeta hemma” ställer på medarbetare och organisation. Ny ordning kräver nya synsätt, här får läsaren exempel och kunskap om vad ”self-leadership” kan omfatta. Boken är skriven på engelska, borde översättas. Boken förtjänar läsning, utgivningsdatum berättar jag när det föreligger.

Önskar dig lycka till med din bok, Karin Zastrow, kär kollega som handledare i The Human Element, och aktiv med både jobb och skrivande. Jag är en lat pensionär jämförelsevis.

Här regnar det nu lätt när klockan är tolv, det är mulet och ungefär 10 grader. Blåser dock inte som det gjort.

Har löst wordle, och sudoku. Får plocka fram en av syrrans Vi-tidningar och lösa korsord. Regnskurar är inte lockande för en promenad, även om kroppen behöver den. Hoppas det regnar lite på utepelargonerna och potatisen också. Pratade med syster K, som igår inte kunde cykla hemifrån in till centrum i Uppsala, hon fick gå. Mindre risk att blåsa omkull, lättare att ta sig fram i motvinden.

Syster B berättar att hon lämnar Nicosia i morgon och åker norrut till vänner på andra sidan gränsen.

Smakar de vita jordgubbarna. Söta, saftiga, men inte smakar de jordgubbe. Inte det minsta, och det gör inte röda spanska gubbar heller. Bättre vänta på de svenska. De här vita behöver jag inte igen.

Rejält regn nu när klockan strax är två på eftermiddagen, jag har börjat fundera på middagsmat. Alternativ finns, i både kyl och frys. Sparris, den varmrökta laxbiten, ett par kokta potatisar i kylen, färsk lök – kan kanske bli något. En omelett med ovanstående lätt stekt innan äggsmeten hälls på? Röd eller gul paprika som ”sallad”.

Det ryker in när jag eldar, begriper inte varför. Handlar nog om att det inte började brinna tillräckligt kraftigt till att börja med. Nu okej. Lätt röklukt i köket. Vädrar samtidigt som jag eldar…

Och så får jag ett välkommet SMS som svar på min födelsedagsgratulation till Vidar, Arla-kompis som fyller år denna dag. Skönt att höra av honom. Missade däremot Anders vän Lottas födelsedag igår, fick komma med ett försenat grattis idag i stället. Jag kollade just inte på Facebook igår, annars hade jag kanske fått en påminnelse.

Packar ännu en Bokbörsen-bok. Lämnar in den på måndag.

En talgoxe dimper ner från mitt tak, vid trappen. Jag hinner bara se hur den far uppåt igen med en tuss av något fluffigt i näbben. Kanske något jag bidragit med när jag ruskade mattor, eller någon någon fågel tappat. Hoppas fluffet kommer till nytta i ett talgoxebo, kanske under någon tegelpanna på mitt tak.

Molnen tornar upp sig över sjön. De gör precis det, växer och lägger sig som ett tak längs med horisonten, ett liggande torn. Vackert, ser mjukt ut, ganska vita mot resten av den mulna himlen. Tror att både jag och syrenhäcken är glada att det inte blåser lika hårt idag som de senaste dagarna. Blåser det mindre när solen är annanstans? Så mycket jag inte vet.

En liten nattfjäril, sort obekant apropå så mycket jag inte vet. Så vacker där den sitter som klistrad på mitt köksfönsters utsida. Den är nog död, har inte rört sig på hela dagen – eller tänker den kvickna till frampå kvällskvisten?

De enda fåglar, förutom talgoxen, som jag ser idag, är kajor, någon fiskmås (min benämning på alla mer eller mindre vita måsfåglar). Merlin får vila, eftersom jag inte är ute och går.

Jag hackar lök, en vitlöksklyfta, sparris och kokt potatis, laxen får vänta i kylen än ett par timmar. Paprikan skär jag inte heller förrän det är dags att äta. Tar fram äggen så de inte är så kylskåpskalla, inte för att jag vet om det spelar någon roll. Steker det som ska stekas försiktigt redan nu, så får det vila i stekpannan tills det är dags för resten.

Nu är himlen så där slätt, trist, helmulen igen. Åns vatten är just nu inte prickigt av regndroppar, ån är min regnmätare, den i plast får ligga kvar i källaren. Den är ful, och jag behöver inte veta antal millimeter. Regn eller inte regn räcker. Trappen är också användbar därvidlag. I och för sig är jag tacksam för regn ibland, jorden behöver det och min bil behöver det – ibland regnar till och med fågelskiten bort.

Jag har sonens fula noppriga militärgröna gamla fleece på mig, den är lång och skön och jag har den enbart när det bara är jag som ser mig. Möjligen kan yngste sonen få se mig i den, han blir inte förskräckt.

Tänker på King´s råd om att skriva minimum 1 000 ord per dag, själv skriver han åtminstone 2 000.

Det jag skrivit idag är ungefär 800 ord, och inte i något definierat skrivprojekt. Bara i bloggen som handlar om mig och mitt liv, ofta dag för dag. Mat, utfört hushållsarbete, kroppen mår bra/mindre bra, artrosprogram, promenader eller inte, drycker, lästa böcker, sålda böcker, vänner si och så, systrar dito, liksom övrig familj. Bilder på frukost, middag, drinkar, mig själv i varierat hyfsat slag. Härhemma eller i Puerto de la Cruz under vintern. Inga särdeles upphetsande texter, numera heller inte särdeles sorgsna som många gånger förr. Livet är förom det mesta gott.

Jag har 90 prenumeranter till bloggen, inte alla tittar in och läser varje dag. Men jag uppskattar varje läsare, och än mer en kommentar, hur den än må låta. Och jag är nyfiken på vissa trogna läsare, Angeli till exempel, vem är du? Var är du? Du läser alltid min blogg, du gillar det allra mesta. Och jag vet inte vem du är. Du har varit med mig i många år. Några i USA gör mig också nyfiken.

(Snart är jag uppe i 1 000 ord.)

Mitt liv härhemma är stillsamt, jag ser inte många människor varje dag, pratar inte heller med många, vinkar åt de som jobbar här på gården. Pratar oftast bara med mig själv, eller med yngste sonen som är trogen med att ”kolla läget”. Jag tycker bättre om att skicka SMS eller mejl, hör ibland inte vad som sägs i telefonen, även om jag har hörapparaterna i öronen. Utan dem hör jag ingenting.

Och jag vill bo här så länge jag kan. Så länge jag kan köra bil, så länge bilen håller, så länge jag kan laga mat, handla, tvätta, städa etc utan hjälp. Behöver naturen här, behöver sjön. Än är det så. Och ingen i min ålder vet hur länge. Men om det bara blir lite varmare ska jag nog ta mig både nerför och tillbaka upp i sjön, via badstegen. Inga långa simturer, men vederkvickande dopp. Baddräkten får stanna hemma, men jag går nog ner i Jans gamla hellånga badrock.

Början på en middag…

Torsdag kväll, klockan är lite över sex och det är sol fortfarande, vinden verkar ha lagt sig något. Jag kunde i alla fall skaka mattorna på trappen innan jag dammsög i kök och hall – resten en annan dag. Min hare satt i det gröna på andra sidan vägen och åt sin middag samtidigt som jag åt min. Den varmrökta laxbiten vad riktigt god, halva är kvar att konsumeras vid en senare middag.

Jag är mätt, jag är ganska belåten med att jag tog lite städtag, och har diskat middagsdisken, torkat och plockat undan. Och så är jag nöjd med att soppagrytan är uppäten efter tre måltider med den. Med och utan prinskorv.

Tror inte jag ska ägna mig åt vännens manus mera i kväll, men göra klart i morgon. Nu är min hjärna trött, klarar på sin höjd att läsa vidare i Folk som sår i snö, jag är lika fängslad av den boken som när jag började läsa. Och vem är Tina Harnesk, boken ger ingen upplysning om författaren, märkligt nog. ”Årets bok”, utgiven av Bokfabriken, det är allt. Jag får googla om jag vill veta mera. Inaktiverar den på Bokbörsen, så att syster B kan låna den och läsa när hon är hemma igen.

Fredag morgon kliver jag ur sömnen och sängen kvart i nio, ovanligt sent för att vara jag. Visserligen var jag vaken någon timme (som vanligt) under natten, men ändå. Solen lyser på blå himmel med bara enstaka moln, det är 13 grader en timme senare, när jag plockar undan efter frukosten. Ännu en bok såld på Bokbörsen.

Blåser även idag, nästan lika vildsint som igår, byig vind. ”Tur vi inte är på sjön” skulle Jan ha sagt om han varit här nu.

Har planterat om även kaktus och julstjärna, båda ser fortsatt taffliga ut. Får stå ute i solen en stund. Kaffe med skorpa, glömde ta fram rabarberkakan ur frysen. Kör en tvättmaskin och slår in böcker. Nu är frågan – ska jag åka in idag och lämna dem, eller vänta till i morgon? Åker in idag.

Gjorde det jag skulle när jag hängt tvätten. När jag kom hem satt jag ett par timmar med vännens manus – är klar att skriva rent mina kommentarer i morgon. Nu ska jag ta in tvätten, den lär ha blåst torr. Och paketera ännu en Bokbörsen-bok, som får vänta till måndag.

Jag satt en stund på altanen, men flyttade till trappen, mera lä av ytterdörren där. Läser i King´s On writing: Läs, skriv och stäng alla dörrar när du gör det. Minimum 1 000 ord per dag, själv har han som minimumkrav att skriva 2 000 ord.

Och vad ska du skriva? Din sanning, var sann i det du skriver. Punkt. Som så mycket, lättare sagt än gjort.

Som alla förstår så har jag nu gått in till köksbordet igen, och skriver på laptopen. Kanske är det fel skrivmiljö? Enligt King ska miljön inte vara något där du kan bli störd. Här är det inte mycket som stör mig, en hare utanför fönstren ibland, eller en fasan. En bil som sakta far förbi. Kanske är köksbordet okej?

För mig är det så, köksbordet och köket, är där jag tillbringar mest tid. Jag ”spenderar” den inte, väl att märka. Less på alla angliwhateverdenukankallas i vårt svenska språk, men använder dem säkert omedvetet själv. Gillar det inte.

Middag idag, för att återkomma till ett ständigt tema, mat – en bit oxfilé av de jag köpte till lägre pris för någon vecka sedan, grön sparris till hyfsat pris idag – räcker till flera måltider – potatis i någon form, bearnaisesås och champinjoner i någon sorts mörk sås från frysen. Det senare ser lite suspekt ut, rödvinssås eller för mycket ”collorit”? Tror jag bara kokar potatisen, med skalen på.

Har idag handlat både myntablad, ekologiska från Sydamerika, och torkade på Sta Maria-burk. Ska göra mintgelé vid tillfälle.

Nyss skulle jag gå ut på toaletten. Jag behöver bara tänka tanken, eller närma mig dörren, så läcker jag. Tur jag har råd att ha många par trosor och kan tvätta (mig och dem ofta). Trist är det, och även om jag har fått inkontinensskydd (=kvinnliga blöjor) av vården, så vägrar jag använda dem till vardags. De behövs bara om jag är orolig för att läcka i något sammanhang, och de visar sig oftast inte ha varit behövda. Men det här vardagliga läckaget, när jag närmar mig toaletten, det är trist. På morgonen, under dagen, och nattetid. Jag som trodde att det skulle vara ”kränkande” för Jan om jag beställde blöjor, som han (och jag) behövde. Att bli gammal handlar väldigt mycket om att lära sig nya saker – ungefär som när du är liten, och ska lära dig att gå och prata. Fast annat, men en del är samma sak igen. Blöjor är bara en sak av alltihop.

Hjärnan styr kroppen. Ett annat exempel på det är förmodligen att Ica idag sålde ”vita jordgubbar” till lägre pris. Ingen köpte dem till det ursprungliga priset – vi känner inte igen dem, de ser konstiga ut, vad är det? Jag köpte en förpackning, ska berätta vad jag tyckte om smaken. De ser inte så kul ut, smakar förhoppningsvis bättre än de ser ut. Men, varför manipulera jordgubbar så att de tappar sin färg? Bara ”för att vi kan”?

Lagar mat, dvs kokar potatis, värmer champinjoner i sås från frysen, bryter sparris som ska stekas efter eller innan jag steker biten med oxfilé. Har satt fram färdigköpt bearnaise om jag skulle vilja ha det. Bestick. Dryck, en Dry Martini. Rödvinet jag har i vinstället näns jag inte öppna, ensam. Äter, diskar, plockar undan. Det var gott. Sparrisen stektes mycket lätt medan köttbiten låg i pannan.

Har just kommit hem och provat de Icebugs jag köpt. De är för små, samma storlek som de jag har sedan tidigare, men för små. Retur igen, retar mig – som får köra till paketinlämning i Norrtälje, igen. Nu gör jag ett nytt försök, beställer ett halvnummer större, samma sort. Ändrar mig, ser att det finns en sportbutik i Norrtälje som har skorna enligt uppgift på Icebug´s hemsida. Ska prova skon där, och försöka hitta rätt storlek.

Så har jag åter fått en påminnelse om vikten av att spara det jag skriver, titt och tätt. Igår satt jag och kollade samt skrev rent mina kommentarer till vännens manus – glömde spara. Hade ju två sidor att hantera, då blev det fel. Så idag har jag gjort om det hela och kan börja läsa igen. I morgon. Nu är både hjärna och ögon trötta. Tur jag har soppagryta kvar från igår, det får bli middag även idag.

När jag sitter vid datorn så länge som jag gjort några dagar, blir knäna stelare och ovilliga. Visar tydligt att jag behöver gå mycket mera än jag gör och har gjort de senaste veckorna (undantag med syrran i Uppsala). I morgon ska jag in till Norrtälje igen med returen av skorna, jag ska nog försöka gå lite där om det inte blåser ”storm” som idag.

Jobbade mig igenom större delen av vännens manus igår, sparade och sparade. Vaknar till en torsdag med lyxig gröt, hallon och blåbär på. Blåsigt ute, ungefär sju grader vid niotiden. Sol och en del moln. Får lust att baka igen, bullar. Det var länge sedan. Ska dock inhandla ny kardemumma, den jag har är däven.

Nu artrosprogrammet. Och sedan for jag in med returen till Icebugs. Åkte till Sportringen nära Lidl, provade och köpte ett par storlek 41, svarta, samma pris som på nätet. Skönt att slippa krångla mera med att skicka tillbaka det som är fel.

Det blåser iskallt ute, solen hjälper bara där det är lä. Här hos mig är det inte lä. Ingen promenad idag heller. Så nu har jag ätit min sista bit av rabarberkakan med resten av färdiga vaniljsåsen, kaffe därtill – min lunch. Middag blir soppagrytan, kanske med tillägg av en bit varmrökt lax.

Handlade också jäst för söta degar, och fräsch kardemumma, och vetemjöl Special. Någon dag kanske det blir bullar. Fryst ankbröst till bra pris hamnade i frysen, liksom ”tjocka grillkorvar” från Lidl, som fått gott betyg av en smakpanel i någon av kvällstidningarna. Om inte annat så gillar sonen korv. Läste också att Lidls tonfisk på burk både smakade bäst och hade minst av skadliga ämnen, som tonfisk i burk ofta har. En vuxen kan äta 4,5 burkar per vecka för att nå gränsvärdet av vad det nu var. Den risken är för min del liten, men ibland är det bra att ha en burk i reserv. När inspirationen tryter.

Har sökt mintgelé på Lidl och Ica, ingen har någon. Vill ha till nästa måltid med lamm. Minns att jag gjort egen gelé, har t o m en liten flaska med grön livsmedelsfärg i skafferiet. Dags att köpa drickfärdig äppeljuice, torkad mynta, gult melatin, socker och vitvinsvinäger har jag.

Jobbade ett par timmar med manuset, försökte sitta ute en stund, men vinden var för vild. Nu behöver jag göra annat, ska värma min gryta och fatta ett stort beslut, lax i eller inte.

Tisdag morgon, vaknar vid sex, går upp sju. Frukosten avklarad, lite kallnande te kvar i muggen. Får betalning för bok efter påminnelse, plus ny order på Bokbörsen.

Himlen ser disig ut, ungefär 13 grader varmt. Mischa fixar med ännu ett fönster borta i tomma huset. Borstar målningen runt fönsteröppningarna och ser ut att kitta eller måla. Syster B åker till Cypern på två veckor, ska besöka vännen Lena i Nicosia och andra vänner ”på norra sidan”. Syster K fyller 80 år den 30 maj, dessförinnan fyller äldste sonsonen Simon år den 20 maj, 34 tror jag visst att det är.

En björktrast studsar uppför det lilla berget utanför mitt köksfönster.

Klockan tio har jag satt potatis (12 stycken, jag tömde tre säckar jord ovanpå löven i pallen), planterat om pelargonerna och satt ner timjan och rosmarin (butikskryddor) i jorden. Överlever de så är det trevligt. Två pelargoner får stå ute. Dem kan jag lyfta in om det blir kallt.

Jag har också matat en stor trött humla som satt inomhus på min fönsterkarm i sovrummet. Öppnade fönstret och spillde en droppe honung alldeles bredvid humlan, som åt och åt och så småningom orkade flyga vidare. I alla fall ett tag. Jag hoppas den håller sig utomhus. Vill inte att de ska dö av svält inne hos mig, som inte hör dem och kanske inte upptäcker dem.

Nu är frågan om jag även ska plantera om julstjärnan och den ledsna kaktusen. Tror det får vänta, åtminstone tills jag fikat.

Medan jag pysslar med kaffet ser jag humlan inne igen, uppe mot kökstaket. Öppnar fönstret i sovrummet, tror den hittade ut. Ser den i alla fall inte just nu.

Lite senare går jag ner till sjön och känner på vattnet. Kallt och skönt. Stegen är slemmig, den har nog legat i sjön hela vintern. Jag städade bara de två översta stegen. Fåglar längs den korta promenaden: grönfink, gräsand, grågås, kaja, bofink, fasan, gransångare, koltrast, talgoxe, göktyta, svartvit flugsnappare. Tyvärr hör jag dem inte, några såg jag, men de finns enligt Merlin.  1200 steg. Kroppen är trött idag.

Har tagit fram en rulle med markplast ur skrubben, om det blir kallt någon natt får plasten skydda potatisarna. Paketerar bok, den får följa med in till Norrtälje i morgon, om mina nya Icebugs kommer då.

Det är trevligt med pelargoner i ”riktiga” krukor, inte i de där små vingliga plastsakerna. Påskliljorna och de tre narcisserna i ”rabatten” har vissnat. Ska de klippas av där de står, eller ska de få vissna ner? Samma fråga varje år, jag gör förmodligen olika varje år, dessutom. De två pionerna ser ganska blygsamma ut, men de lever mitt bland gräs och annat.

Skriver rent början av mina kommentarer till Karins bokmanus, tyvärr fungerade det inte att lägga in dem direkt vid sidan av texten – något jag missat med inställningarna. Hoppas det fungerar för min vän ändå. Nu paus.

Har tömt kylen på vad grönsaker jag hade – vitkål, palsternacka, morötter, små potatisar, en halv röd paprika, en halv aubergine, purjolök. Alltihop puttrar nu med grönsaksbuljong och blir förmodligen en god soppa/gryta till middag idag, med små prinskorvar ditlagda. Inte den raka tråkiga sorten, det här är den sort som ser ut som prinskorv ska. Sonen har stoppat dem i min frys. Det doftar i alla fall gott i köket.

Och det som är bra med den här soppagrytan är att jag kan plocka upp det jag vill ha, när jag äter. Ingenting är hopblandat till något konstifik gröt, allt kan identifieras (möjligen inte auberginen) och gillas eller ställas på väntelista. I morgon får jag köpa mera grönsaksbuljong, men kanske inte Knorr, tyckte inte den hade någon bra smak.

Karin, vännen som skriver bok om Leading yourself , i Danmark, berättar att hon lagt ut en bild på alla sina anteckningsböcker – de som hon samlat länge, och nu slänger. Det inlägget fick stor respons på Linkedin. Tror många känner igen sig, jag gör det. Min stora kasse med sådana anteckningsböcker ligger i skrubben och bara väntar på att jag ska våga göra mig av med dem. Lovar, ska. Medan jag kan. Karin ska flytta, därav hennes städiver bland sådant som kanske inte behövs längre. Jag ska inte flytta, vill i alla fall inte flytta, men jag är äldre än Karin och vill inte dö med de där böckerna kvar i skrubben…

Och just nu, när jag skriver detta om mina ”dagböcker”, läser jag i Folk som sår i snö, hur Máriddja läser sin svägerskas dagböcker, med minst sagt blandade känslor. Och försöker värja sig.

Har just tagit ut gurkan ur kylen, efter att ha sett en rubrik någonstans om att ”absolut inte ha gurka i kylen”. Nu ligger min gurka på bänken invid diskbänken, hoppas den mår bra där.

Det känns som om jag varit duktig idag – tagit hand om sådant som behövde tas omhand. Sättpotatis, kryddor, pelargoner, grönsaker i kylen, lite manuskoll och kommentarer, läsning när jag ville. Trots att jag var trött, och är fortsatt trött. Doppet i sjön av fötterna lockar till mera dopp, om vädret tillåter. Saknar det.

I morgon fortsätter jag läsa Karins bokmanus, och kommentera på diverse lösa papper som jag renskriver senare. Och jag åker in till stan för att hämta mina Icebugs, och lämna bok. Hoppas jag.

”Hon behövde ta en promenad för att byta ut bilderna i huvudet. Så det gjorde hon”. Citat ur Folk som sår i snö.

Jag äter min soppagryta, den är god. Och räcker till flera måltider. Den får stanna i kylen, så länge. Om kastrullen får plats.

Måndag eftermiddag har jag varit in till Norrtälje, lämnat beställd bok, hämtat ett paket på samma ställe, och ett annat på ett annat ställe, i Norrtälje dock. Så jäkla krångligt att leta sig fram till obekanta utlämningsplatser. Obekvämt. Ibland kan jag välja var jag vill hämta något, men inte alltid.

Men nu har jag ett par nya flipflops från Birkenstock, och en foundation från Lyko (som jag kanske kan använda). Väntar på Icebugs i rätt storlek, de jag beställde tidigare var för små, en annan modell än den jag har. Jag har återvänt till den välkända, hoppas den också passar.

Funderar på det där med att sätta potatis – mina sättpotatisar är redan vackert gröna, kommer de att frysa om nätterna om jag petar ner dem i jorden redan nu? Har jag någon van odlare bland mina läsare som kan ge mig ett råd?

Köpte solhatt också, på Kapp-Ahl – ser ut att vara samma som den jag köpte där i förfjol, möjligen en aning mindre brätte, men samma pris som för två år sedan, 249 kronor. One size, made in China av ansvarskännande papper… Känns lite trång på mitt stora huvud, men jag kan nog få den att anpassa sig, kanske gå ut med den i regn?

Nu har jag ägnat ytterligare några timmar till läsning av vännen Karins bokmanus – det blir en bok som behöver läsas av alla som på något sätt finns i en organisation, och tar sin plats där på allvar. Med respekt för sig själv och för de andra i organisationen. Arbetslivet i dag är ett annat än det var för bara några år sedan – och de som finns där behöver orientera sig på nytt. Den här boken visar hur det kan gå till.

Tar paus nu för att göra ugnspannkaka med knaperstekt bacon, och sylt till som jag inte vet vad det är, tror plommon, men har som vanligt inte etiketterat…Visar sig om det är gott till. Eftersom klockan bara är fyra får jag vänta ett tag, läser lite i Folk som sår i snö under tiden. Bokens titel är bara den så förunderlig, och stämmer så fint med innehållet. Det bästa jag läst på mycket länge.

Krånglar med att försöka få åtkomst till sådant som sparats i mitt personliga valv – dels har det fel namn (icke godkänt namn), dels kommer jag inte åt det annat än plötsligt, utan att jag riktigt begripit hur… Nu ville jag ha ett recept på limoncello som en vän efterfrågat, lyckades få fram det – och Word-dokumentet som jag flyttade till mitt skrivbord kan jag öppna. Men inte när jag lägger in det i Facebook´s meddelanden för att skicka till kompisen. Där går det inte att öppna. Pust.

Nu har jag bytt lösenord till mitt Microsoft-konto – såg att det gjorts många försök till inloggning som misslyckats, från Ryssland, Kina, Afghanistan, Palestina… Nu är kontot antagligen så säkert att jag aldrig kommer dit igen.

Ugnspannkakan står i ugnen, önskar att jag haft rimmat fläsk i stället för bacon, men nu får det duga ändå. Längesedan, därnere i Puerto hade jag ingen ugn så all mat jag härhemma gör i ugnen fick utgå.

Det blåser, men solen lyser fortfarande bland moln som verkar vara väl utspridda över himlen. Sätter mig på trappen en stund, med den nya solhatten på. Den haspade ytterdörren ger mig lä.

Jag går in när pannkakan i ugnen är klar. Sylten är plommon, och god, lagom icke-söt. Men nog är det godare med fläsktärningar. Välsignar den som lärde mig att blöta och vrida ur ett bakpapper, som nu till pannkakan. Lättdiskat.

Släpper ut ännu en stor humla som förirrat sig in i huset. Tror mina rosa pelargoner lockar in dem när dörren är öppen.

Nu har jag pannkaka kvar till ännu en middag, i morgon. Men jag tror inte jag värmer den, känns inte som om det blir så gott. Kanske tar jag lite till frukost, i stället för havregrynsgröt och smörgåsar.

Okej, jag är mätt. Disken får vänta en stund. Jag har använt Skona diskmedel – för att inte använda USA-amerikanska Yes – men kommer nog av bli en avfälling, och gå tillbaka till Yes. Som är drygare, och bättre. Hanterligare. Har porovat också Icas handdiskmedel, men nej. Nästa gång blir det Yes igen. Får väl motverka Trump på andra sätt. Alternativa tvättmedel verkar fungera – hur vet jag? Disk för hand är mera lätt att bestämma vad som fungerar och inte.

Jag tänker på solhatten som definitivt har ett par ”rader” färre som brätte än häromsistens. Förstår hur de inbesparade raderna av brätte gör att tillverkaren kanske får lite mera för sin produkt, till lägre kostnad. Etc. Vad som avgör hur klokt beslutet var är min reaktion, efter en tids användning. Jag har köpt solhatten i år igen, men kanske inte nästa år. Etcetera.

Noterar också hur förpackningar blir mindre, till ungefär samma pris som de tidigare större. Några ekonomisinnade människor hos diverse producenter tycker sig ha kommit på något smart. Ungefär som handlarnas ”köp 2” – av alla möjliga produkter som ingen behöver två av samtidigt. Tror de biter sig i, vad är det man biter sig i, foten? Avskyr att känna mig manipulerad och halvt om halvt lurad av producenter och butiker. Kan t ex få mig att gå över från smör till rapsolja i brödrecept. Bland annat.

Sofia, älskad sondotter, framförde sitt hyllningstal till mig i skolan i morse. Det gick bra, hon var stark och publiken berörd. Jag är fortfarande nästan bedövad av det hon skrev. Och jag känner att jag nog idag är den farmor hon behöver, även om jag inte var det när hon behövde det som mest. Då var jag upptagen av mig och mitt. Kanske har hon förlåtit mig. Kanske skulle hennes pappa, Mats, också förlåta mig, nu. Den förlåtelsen får jag inbilla mig.

Anders har nu också läst Sofias ord till mig, och tyckte mycket om det han läste.

Solen stör mig när den lyser rakt in genom kvällens solfönster. Jag sätter laptopen i knät, och försöker skriva medan den hoppar lätt. Än håller den sig där den ska. Varför jag tror att jag ska fortsätta skriva vet jag inte. Tror jag lägger av för idag. Godkväll – god natt får dröja ännu några timmar.

Så här såg det ut i mars i Puerto de la Cruz.

Den dagen, och det året var tungt. Nu är det åter 12 maj, året är 2025 och livet fortgår. En strålande blå himmel och sol – minns inte hur vädret var då, för nio år sedan. Minns bara att jag sörjde över att Mats inte skulle få se några liljekonvaljer – inte för att jag tror han brydde sig speciellt mycket om dem.

Citat ur Folk som sår i snö, av Tina Harnesk – ”bara eftervärmen av tidigare levda dagar fanns kvar”.

Där är nog jag idag, i eftervärmen som ändå värmer lite. Tillräckligt för att vilja fortsätta leva. Så, jag befriar melonen från kärnor, än ska jag inte försöka äta den, om ett par timmar. Med de sista skivorna av den spanska lufttorkade skinkan, märke ”1954” – bästa smaken och lätta att dela tack vare plastpapper mellan varje skiva. Finns tyvärr inte i Sverige.

Som avkoppling just nu läser jag vidare i Stephen King´s On writing. Där finns många godbitar – en är denna – ”för att skriva bra, läs mycket och skriv mycket” (min dåliga översättning). Tror det stämmer, gör det för min del i alla fall.

Kan inte belägga vad jag lärt mig under mina numera ganska många år som skrivande människa, men tror de varit lärorika. Och läst i mångas ögon orimligt många böcker har jag gjort hela livet, också när jag ”inte haft tid”. Ingenting har hindrat mig från att läsa – bra böcker, ibland dåliga böcker (eller i alla fall klent författade böcker), många gånger sådant som andra läsare menar är ”skräp”. Mycket fantasy på senare år, och ibland en bok som den aktuella, Folk som sår i snö. ”En av de aktuella” borde jag skriva – King´s bok läses parallellt, liksom Wähä´s Testamente, och ett par till. Alltid flera böcker samtidigt.

Melonen var duglig, inte mera. Köp inte länge och långt forslad melon, råd till mig själv. En liten tugga St Agûr, ost, därefter, hjälpte upp måltiden. Och några plastburkar lämnade kylen. Diskar, eftersom jag inte tycker om att komma ut på morgonen till en diskbänk full av disk. Möjligen kan en gaffel – som nu, efter osttuggan – få dölja sig i diskhon.

Solen fortsätter lysa, himlen är blå, regn verkar vara annanstans. I morgon ska jag sätta potatis, och plantera om blommor. Hoppas jag. Smörjer in händerna med Eucerin Urea Repair, en väldigt bra handkräm. Bästa hittills. Men det tar en stund innan den sjunker in, och då får jag vänta med att skriva om jag inte vill ”diska” klaviaturen.

I Wordfeud är syrran och jag tämligen likvärdiga, just nu. Det lär ändra sig.

Nu är det ännu en humla inne i köket. Lyckades skrämma ut den genom ett öppnat fönster. Vad håller de på med? Varför hamnar de fel?

Jag sätter mig på trappen, bara fötter på varm betong, dörren förankrad med hasp till vänster, King´s bok, glasögon, solglasögon och Dry Martini på höger trappräcke. Livet är gott. Så länge jag inte viftar ner mitt glas…

Kvart över sex går jag in igen, solen blir för stark. Glas och övrigt i behåll. Syrran leder i Wordfeud, inget nytt. Syrenhäckens grönska fyller mitt köksfönster åt det hållet. Och jag ”mäter” vinden genom grenarnas rörelser. Min slokande kaktus och min likaledes tråkiga julstjärna får nu samsas i gästrummets fönster. Där är svalare, ingen värme på, och mindre solljus in genom fönstret. Om de inte piggnar till, får de hamna i komposten. Ska kanske plantera om dem dessförinnan dock.

Jag byter batterier i temperaturmätaren, inne och ute. Så fungerar den som den ska igen. 10 grader vid åttatiden på måndagsmorgonen.

Glömmer, när jag är annanstans, hur mycket jag tycker om att vara här, i det här huset, med mina böcker och allt annat, i tystnaden och lugnet, det stilla livet. Det som ger mig utrymme att vara den jag (kanske) är. En förutsättning är noll snö och värme, från solen därute helst. Som just nu.

Och vetskapen att jag har en vedspis som fungerar, och torr ved i källaren (om inte i vedboden). Plus en bil som tar mig dit jag behöver. Så länge jag kan hantera bilen. Därefter vet jag inget om. En ovetskap om framtiden som jag delar med många i min ålder. Den kan begränsa dig, men den kan också få dig att inte bry dig förrän du måste. Jag ansluter mig till den senare varianten.

Klockan är fem, det är lördag och jag har ätit min middag, och diskat. Mätt och belåten. Har pratat med kusin Lena i Avesta, som läst Sofias tal i min blogg – och hoppas att vi någon gång ska komma och hälsa på henne, och hennes sondotter Maya som tar studenten i vår. Kanske kan det bli av.

Har tagit bort många gamla mejl i datorn, men fortfarande är det en hel del kvar. Syrran gav upp i wordfeud, hade bara Z kvar – så jag ”vann”. Räknar det inte som någon vinst, hon hade betydligt flera poäng än jag. Nu kör vi igen.

Köpte sättpotatis i fredags, den behöver kanske komma i jorden innan den vissnar. I morgon? Det vill till att potatisarna förökar sig, två gånger sex sättpotatisar kostade 149 kronor. Min pappa skulle ha skrattat. Men, lite ska man kanske betala också för att se om/att det händer något därnere i jorden. Har nog bestämt mig för att bara hälla på de jordsäckar jag har, och låta löven ligga där de ligger i pallen. Tror inte de gör någon skada.

 NU skiner solen, rakt in där jag sitter vid datorn. Önskar bara att den gjort det lite tidigare idag. Sätter mig en stund på trappen. När jag sitter där ser jag koltrastarna genom syrenhäcken, det ser ut som om de går inne i häcken. Allt är inte vad det ser ut att vara.

Solen lyser, badstegen ligger där den ska, jag har inte badat sedan jag kom hem. Det har varit kallt, blåsigt, sjön har inte sett välkomnande ut. Men snart. Snart ska jag ner där i det kalla vattnet, och känna hur det får mig att bli levande. Som om jag inte varit det innan jag var där. Inne i köket är solen plågsamt stark. Jag behöver en gardin även i det fönstret. Men jag kan ju byta plats, sätta mig på andra sidan bordet, få solen i ryggen.

Kollar om jag har kardemummakärnor och bakpulver till eventuell rabarberkaka i morgon – det har jag. Bakpulvret är för gammalt, men jag testar. Detsamma gäller förmodligen kardemummakärnorna.

Nu sitter jag på andra sidan köksbordet, glömde ta med mig min sittkudde. Åtgärdat. Lägger ordet pirk för att åtminstone komma ikapp syrran, hennes tur. I wordfeud.

Ibland längtar jag efter att måla. Kunna måla, inte nödvändigtvis återskapa något som redan finns, men måla en längtan, en sorg, en kärlek. Ibland har jag nog gjort det, men det känns som länge sedan. Och inget finns kvar av det som var en gång. Varken längtan, sorg eller kärlek.

Tror sorgen förvandlas med tid. På ett annat sätt än längtan och kärlek. Kan inte beskriva hur, vare sig det ena eller det andra. Sorgen blir som lättare och evig, längtan tynar av brist på respons, och kärleken finns där bara, ganska oföränderlig. Den blir kanske flyktigare, mera obegriplig. Men den finns som ett minne, en tacksamhet, en förundran.

Och nu är jag trött på internet, på bloggande, på mig och mina funderingar. Klockan är bara åtta denna lördagskväll, men jag säger god natt. Även om jag sitter uppe och läser en stund till.

Kvällen blev så småningom söndagsmorgon, med 8 grader och en hare som springer fram och tillbaka på vägen, ett lätt molntäcke på himlen. Verkar inte bli mycket till sol idag heller. Äter min frukost, dricker mitt te.

Gör en rabarberkaka, som är lagom klar att äta när jag fikar vid tiotiden. Bakat två dagar i rad! Vaniljglass till i brist på vaniljsås. Kardemummakärnorna var gamla, i oöppnad förpackning, lite av doft och smak fanns kvar. Känner mig vådligt husmoderlig. Gott var det också, tre bitar i frysen och en i kylen för framtida bruk. Läser och kommenterar (korrar) min danska vän Karins manus, fortsätter i morgon.

Lunchen idag blir två Falu rutbröd med sikröra, ett glas torrt vitt vin till, portugisiskt Ramon. Och jag sitter ute i solen, okej med en fårfäll över benen men ändå, så skönt. Molnen skymmer just nu inte solen. 14 grader och sol, regn möjligt till natten. Det får så gärna komma, då.

Läser en av vännens avlagda böcker, Folk som sår i snö, av Tina Harnesk. Så alldeles otroligt bra, ett fantastiskt språk, burleska karaktärer, en alldeles egen värld. Har vunnit ”Årets bok” – det är den verkligen värd. Hoppas författaren skriver mera.

I morgon är det redan elva år sedan vår son Mats dog. Och den 14 maj är det nio år sedan Ulf dog. Maj är inte fylld av glädje – mera av sorg, saknad, minnen av kärlek, längtan, tacksamhet. Och acceptans att livet samtidigt pågår parallellt. Den 20 maj fyller äldsta barnbarnet Simon 34 år.

Släppte ut en humla som förirrat sig in i huset. Glad att se den, glad att den hittade ut genom mitt öppna fönster. En liten spindel ligger på rygg (?) på altanbordet och ser väldigt död ut. När jag försiktigt petar lite på den, springer den iväg.

Tvätt hänger på tork inomhus, mobilen trodde det skulle bli regn nu, i eftermiddag. Det blev det inte, men tvätten torkar även där den är.

Känner mig priviligierad som kan göra det jag vill när jag vill – eller låta bli. Det är jag som fattar besluten i min värld, ibland bra beslut, emellanåt mindre bra. Numera inga så katastrofalt dåliga som för nu länge sedan. Just nu funderar jag på om det var ett bra beslut att beställa 5 kg frysta stora räkor på nätet – får de plats i mina två frysar (som ju inte är direkt tomma nu)? Tror och hoppas, annars blir det att äta räkor ”en masse”. De här var faktiskt billigare än Icas lösfrysta stora (som annars är bättre än mycket annat), såg bra ut, det visar sig om det var ett bra beslut.

Utan Jans gamla urblekta keps känner datorn igen mig. Med keps är det ”kod” som gäller. Nu är jag inne i köket igen. Med böcker, vattenglas och Dry Martini inom räckhåll. Middag så småningom blir melon och skinka, om melonen mognat till sig i kylen. Om inte, åker den ut. Tyckte den doftade moget när jag köpte den för någon vecka sedan, men icke.