beskrivarblogg

Det är lördag, och jag har läst klart vännens manus, och skickat, med mina kommentarer. Det blir en bra, praktisk och användbar för alla som i någon roll befinner sig på arbetsmarknaden – boken visar vilka krav t ex ”arbeta hemma” ställer på medarbetare och organisation. Ny ordning kräver nya synsätt, här får läsaren exempel och kunskap om vad ”self-leadership” kan omfatta. Boken är skriven på engelska, borde översättas. Boken förtjänar läsning, utgivningsdatum berättar jag när det föreligger.

Önskar dig lycka till med din bok, Karin Zastrow, kär kollega som handledare i The Human Element, och aktiv med både jobb och skrivande. Jag är en lat pensionär jämförelsevis.

Här regnar det nu lätt när klockan är tolv, det är mulet och ungefär 10 grader. Blåser dock inte som det gjort.

Har löst wordle, och sudoku. Får plocka fram en av syrrans Vi-tidningar och lösa korsord. Regnskurar är inte lockande för en promenad, även om kroppen behöver den. Hoppas det regnar lite på utepelargonerna och potatisen också. Pratade med syster K, som igår inte kunde cykla hemifrån in till centrum i Uppsala, hon fick gå. Mindre risk att blåsa omkull, lättare att ta sig fram i motvinden.

Syster B berättar att hon lämnar Nicosia i morgon och åker norrut till vänner på andra sidan gränsen.

Smakar de vita jordgubbarna. Söta, saftiga, men inte smakar de jordgubbe. Inte det minsta, och det gör inte röda spanska gubbar heller. Bättre vänta på de svenska. De här vita behöver jag inte igen.

Rejält regn nu när klockan strax är två på eftermiddagen, jag har börjat fundera på middagsmat. Alternativ finns, i både kyl och frys. Sparris, den varmrökta laxbiten, ett par kokta potatisar i kylen, färsk lök – kan kanske bli något. En omelett med ovanstående lätt stekt innan äggsmeten hälls på? Röd eller gul paprika som ”sallad”.

Det ryker in när jag eldar, begriper inte varför. Handlar nog om att det inte började brinna tillräckligt kraftigt till att börja med. Nu okej. Lätt röklukt i köket. Vädrar samtidigt som jag eldar…

Och så får jag ett välkommet SMS som svar på min födelsedagsgratulation till Vidar, Arla-kompis som fyller år denna dag. Skönt att höra av honom. Missade däremot Anders vän Lottas födelsedag igår, fick komma med ett försenat grattis idag i stället. Jag kollade just inte på Facebook igår, annars hade jag kanske fått en påminnelse.

Packar ännu en Bokbörsen-bok. Lämnar in den på måndag.

En talgoxe dimper ner från mitt tak, vid trappen. Jag hinner bara se hur den far uppåt igen med en tuss av något fluffigt i näbben. Kanske något jag bidragit med när jag ruskade mattor, eller någon någon fågel tappat. Hoppas fluffet kommer till nytta i ett talgoxebo, kanske under någon tegelpanna på mitt tak.

Molnen tornar upp sig över sjön. De gör precis det, växer och lägger sig som ett tak längs med horisonten, ett liggande torn. Vackert, ser mjukt ut, ganska vita mot resten av den mulna himlen. Tror att både jag och syrenhäcken är glada att det inte blåser lika hårt idag som de senaste dagarna. Blåser det mindre när solen är annanstans? Så mycket jag inte vet.

En liten nattfjäril, sort obekant apropå så mycket jag inte vet. Så vacker där den sitter som klistrad på mitt köksfönsters utsida. Den är nog död, har inte rört sig på hela dagen – eller tänker den kvickna till frampå kvällskvisten?

De enda fåglar, förutom talgoxen, som jag ser idag, är kajor, någon fiskmås (min benämning på alla mer eller mindre vita måsfåglar). Merlin får vila, eftersom jag inte är ute och går.

Jag hackar lök, en vitlöksklyfta, sparris och kokt potatis, laxen får vänta i kylen än ett par timmar. Paprikan skär jag inte heller förrän det är dags att äta. Tar fram äggen så de inte är så kylskåpskalla, inte för att jag vet om det spelar någon roll. Steker det som ska stekas försiktigt redan nu, så får det vila i stekpannan tills det är dags för resten.

Nu är himlen så där slätt, trist, helmulen igen. Åns vatten är just nu inte prickigt av regndroppar, ån är min regnmätare, den i plast får ligga kvar i källaren. Den är ful, och jag behöver inte veta antal millimeter. Regn eller inte regn räcker. Trappen är också användbar därvidlag. I och för sig är jag tacksam för regn ibland, jorden behöver det och min bil behöver det – ibland regnar till och med fågelskiten bort.

Jag har sonens fula noppriga militärgröna gamla fleece på mig, den är lång och skön och jag har den enbart när det bara är jag som ser mig. Möjligen kan yngste sonen få se mig i den, han blir inte förskräckt.

Tänker på King´s råd om att skriva minimum 1 000 ord per dag, själv skriver han åtminstone 2 000.

Det jag skrivit idag är ungefär 800 ord, och inte i något definierat skrivprojekt. Bara i bloggen som handlar om mig och mitt liv, ofta dag för dag. Mat, utfört hushållsarbete, kroppen mår bra/mindre bra, artrosprogram, promenader eller inte, drycker, lästa böcker, sålda böcker, vänner si och så, systrar dito, liksom övrig familj. Bilder på frukost, middag, drinkar, mig själv i varierat hyfsat slag. Härhemma eller i Puerto de la Cruz under vintern. Inga särdeles upphetsande texter, numera heller inte särdeles sorgsna som många gånger förr. Livet är förom det mesta gott.

Jag har 90 prenumeranter till bloggen, inte alla tittar in och läser varje dag. Men jag uppskattar varje läsare, och än mer en kommentar, hur den än må låta. Och jag är nyfiken på vissa trogna läsare, Angeli till exempel, vem är du? Var är du? Du läser alltid min blogg, du gillar det allra mesta. Och jag vet inte vem du är. Du har varit med mig i många år. Några i USA gör mig också nyfiken.

(Snart är jag uppe i 1 000 ord.)

Mitt liv härhemma är stillsamt, jag ser inte många människor varje dag, pratar inte heller med många, vinkar åt de som jobbar här på gården. Pratar oftast bara med mig själv, eller med yngste sonen som är trogen med att ”kolla läget”. Jag tycker bättre om att skicka SMS eller mejl, hör ibland inte vad som sägs i telefonen, även om jag har hörapparaterna i öronen. Utan dem hör jag ingenting.

Och jag vill bo här så länge jag kan. Så länge jag kan köra bil, så länge bilen håller, så länge jag kan laga mat, handla, tvätta, städa etc utan hjälp. Behöver naturen här, behöver sjön. Än är det så. Och ingen i min ålder vet hur länge. Men om det bara blir lite varmare ska jag nog ta mig både nerför och tillbaka upp i sjön, via badstegen. Inga långa simturer, men vederkvickande dopp. Baddräkten får stanna hemma, men jag går nog ner i Jans gamla hellånga badrock.

Början på en middag…

Torsdag kväll, klockan är lite över sex och det är sol fortfarande, vinden verkar ha lagt sig något. Jag kunde i alla fall skaka mattorna på trappen innan jag dammsög i kök och hall – resten en annan dag. Min hare satt i det gröna på andra sidan vägen och åt sin middag samtidigt som jag åt min. Den varmrökta laxbiten vad riktigt god, halva är kvar att konsumeras vid en senare middag.

Jag är mätt, jag är ganska belåten med att jag tog lite städtag, och har diskat middagsdisken, torkat och plockat undan. Och så är jag nöjd med att soppagrytan är uppäten efter tre måltider med den. Med och utan prinskorv.

Tror inte jag ska ägna mig åt vännens manus mera i kväll, men göra klart i morgon. Nu är min hjärna trött, klarar på sin höjd att läsa vidare i Folk som sår i snö, jag är lika fängslad av den boken som när jag började läsa. Och vem är Tina Harnesk, boken ger ingen upplysning om författaren, märkligt nog. ”Årets bok”, utgiven av Bokfabriken, det är allt. Jag får googla om jag vill veta mera. Inaktiverar den på Bokbörsen, så att syster B kan låna den och läsa när hon är hemma igen.

Fredag morgon kliver jag ur sömnen och sängen kvart i nio, ovanligt sent för att vara jag. Visserligen var jag vaken någon timme (som vanligt) under natten, men ändå. Solen lyser på blå himmel med bara enstaka moln, det är 13 grader en timme senare, när jag plockar undan efter frukosten. Ännu en bok såld på Bokbörsen.

Blåser även idag, nästan lika vildsint som igår, byig vind. ”Tur vi inte är på sjön” skulle Jan ha sagt om han varit här nu.

Har planterat om även kaktus och julstjärna, båda ser fortsatt taffliga ut. Får stå ute i solen en stund. Kaffe med skorpa, glömde ta fram rabarberkakan ur frysen. Kör en tvättmaskin och slår in böcker. Nu är frågan – ska jag åka in idag och lämna dem, eller vänta till i morgon? Åker in idag.

Gjorde det jag skulle när jag hängt tvätten. När jag kom hem satt jag ett par timmar med vännens manus – är klar att skriva rent mina kommentarer i morgon. Nu ska jag ta in tvätten, den lär ha blåst torr. Och paketera ännu en Bokbörsen-bok, som får vänta till måndag.

Jag satt en stund på altanen, men flyttade till trappen, mera lä av ytterdörren där. Läser i King´s On writing: Läs, skriv och stäng alla dörrar när du gör det. Minimum 1 000 ord per dag, själv har han som minimumkrav att skriva 2 000 ord.

Och vad ska du skriva? Din sanning, var sann i det du skriver. Punkt. Som så mycket, lättare sagt än gjort.

Som alla förstår så har jag nu gått in till köksbordet igen, och skriver på laptopen. Kanske är det fel skrivmiljö? Enligt King ska miljön inte vara något där du kan bli störd. Här är det inte mycket som stör mig, en hare utanför fönstren ibland, eller en fasan. En bil som sakta far förbi. Kanske är köksbordet okej?

För mig är det så, köksbordet och köket, är där jag tillbringar mest tid. Jag ”spenderar” den inte, väl att märka. Less på alla angliwhateverdenukankallas i vårt svenska språk, men använder dem säkert omedvetet själv. Gillar det inte.

Middag idag, för att återkomma till ett ständigt tema, mat – en bit oxfilé av de jag köpte till lägre pris för någon vecka sedan, grön sparris till hyfsat pris idag – räcker till flera måltider – potatis i någon form, bearnaisesås och champinjoner i någon sorts mörk sås från frysen. Det senare ser lite suspekt ut, rödvinssås eller för mycket ”collorit”? Tror jag bara kokar potatisen, med skalen på.

Har idag handlat både myntablad, ekologiska från Sydamerika, och torkade på Sta Maria-burk. Ska göra mintgelé vid tillfälle.

Nyss skulle jag gå ut på toaletten. Jag behöver bara tänka tanken, eller närma mig dörren, så läcker jag. Tur jag har råd att ha många par trosor och kan tvätta (mig och dem ofta). Trist är det, och även om jag har fått inkontinensskydd (=kvinnliga blöjor) av vården, så vägrar jag använda dem till vardags. De behövs bara om jag är orolig för att läcka i något sammanhang, och de visar sig oftast inte ha varit behövda. Men det här vardagliga läckaget, när jag närmar mig toaletten, det är trist. På morgonen, under dagen, och nattetid. Jag som trodde att det skulle vara ”kränkande” för Jan om jag beställde blöjor, som han (och jag) behövde. Att bli gammal handlar väldigt mycket om att lära sig nya saker – ungefär som när du är liten, och ska lära dig att gå och prata. Fast annat, men en del är samma sak igen. Blöjor är bara en sak av alltihop.

Hjärnan styr kroppen. Ett annat exempel på det är förmodligen att Ica idag sålde ”vita jordgubbar” till lägre pris. Ingen köpte dem till det ursprungliga priset – vi känner inte igen dem, de ser konstiga ut, vad är det? Jag köpte en förpackning, ska berätta vad jag tyckte om smaken. De ser inte så kul ut, smakar förhoppningsvis bättre än de ser ut. Men, varför manipulera jordgubbar så att de tappar sin färg? Bara ”för att vi kan”?

Lagar mat, dvs kokar potatis, värmer champinjoner i sås från frysen, bryter sparris som ska stekas efter eller innan jag steker biten med oxfilé. Har satt fram färdigköpt bearnaise om jag skulle vilja ha det. Bestick. Dryck, en Dry Martini. Rödvinet jag har i vinstället näns jag inte öppna, ensam. Äter, diskar, plockar undan. Det var gott. Sparrisen stektes mycket lätt medan köttbiten låg i pannan.

Har just kommit hem och provat de Icebugs jag köpt. De är för små, samma storlek som de jag har sedan tidigare, men för små. Retur igen, retar mig – som får köra till paketinlämning i Norrtälje, igen. Nu gör jag ett nytt försök, beställer ett halvnummer större, samma sort. Ändrar mig, ser att det finns en sportbutik i Norrtälje som har skorna enligt uppgift på Icebug´s hemsida. Ska prova skon där, och försöka hitta rätt storlek.

Så har jag åter fått en påminnelse om vikten av att spara det jag skriver, titt och tätt. Igår satt jag och kollade samt skrev rent mina kommentarer till vännens manus – glömde spara. Hade ju två sidor att hantera, då blev det fel. Så idag har jag gjort om det hela och kan börja läsa igen. I morgon. Nu är både hjärna och ögon trötta. Tur jag har soppagryta kvar från igår, det får bli middag även idag.

När jag sitter vid datorn så länge som jag gjort några dagar, blir knäna stelare och ovilliga. Visar tydligt att jag behöver gå mycket mera än jag gör och har gjort de senaste veckorna (undantag med syrran i Uppsala). I morgon ska jag in till Norrtälje igen med returen av skorna, jag ska nog försöka gå lite där om det inte blåser ”storm” som idag.

Jobbade mig igenom större delen av vännens manus igår, sparade och sparade. Vaknar till en torsdag med lyxig gröt, hallon och blåbär på. Blåsigt ute, ungefär sju grader vid niotiden. Sol och en del moln. Får lust att baka igen, bullar. Det var länge sedan. Ska dock inhandla ny kardemumma, den jag har är däven.

Nu artrosprogrammet. Och sedan for jag in med returen till Icebugs. Åkte till Sportringen nära Lidl, provade och köpte ett par storlek 41, svarta, samma pris som på nätet. Skönt att slippa krångla mera med att skicka tillbaka det som är fel.

Det blåser iskallt ute, solen hjälper bara där det är lä. Här hos mig är det inte lä. Ingen promenad idag heller. Så nu har jag ätit min sista bit av rabarberkakan med resten av färdiga vaniljsåsen, kaffe därtill – min lunch. Middag blir soppagrytan, kanske med tillägg av en bit varmrökt lax.

Handlade också jäst för söta degar, och fräsch kardemumma, och vetemjöl Special. Någon dag kanske det blir bullar. Fryst ankbröst till bra pris hamnade i frysen, liksom ”tjocka grillkorvar” från Lidl, som fått gott betyg av en smakpanel i någon av kvällstidningarna. Om inte annat så gillar sonen korv. Läste också att Lidls tonfisk på burk både smakade bäst och hade minst av skadliga ämnen, som tonfisk i burk ofta har. En vuxen kan äta 4,5 burkar per vecka för att nå gränsvärdet av vad det nu var. Den risken är för min del liten, men ibland är det bra att ha en burk i reserv. När inspirationen tryter.

Har sökt mintgelé på Lidl och Ica, ingen har någon. Vill ha till nästa måltid med lamm. Minns att jag gjort egen gelé, har t o m en liten flaska med grön livsmedelsfärg i skafferiet. Dags att köpa drickfärdig äppeljuice, torkad mynta, gult melatin, socker och vitvinsvinäger har jag.

Jobbade ett par timmar med manuset, försökte sitta ute en stund, men vinden var för vild. Nu behöver jag göra annat, ska värma min gryta och fatta ett stort beslut, lax i eller inte.

Tisdag morgon, vaknar vid sex, går upp sju. Frukosten avklarad, lite kallnande te kvar i muggen. Får betalning för bok efter påminnelse, plus ny order på Bokbörsen.

Himlen ser disig ut, ungefär 13 grader varmt. Mischa fixar med ännu ett fönster borta i tomma huset. Borstar målningen runt fönsteröppningarna och ser ut att kitta eller måla. Syster B åker till Cypern på två veckor, ska besöka vännen Lena i Nicosia och andra vänner ”på norra sidan”. Syster K fyller 80 år den 30 maj, dessförinnan fyller äldste sonsonen Simon år den 20 maj, 34 tror jag visst att det är.

En björktrast studsar uppför det lilla berget utanför mitt köksfönster.

Klockan tio har jag satt potatis (12 stycken, jag tömde tre säckar jord ovanpå löven i pallen), planterat om pelargonerna och satt ner timjan och rosmarin (butikskryddor) i jorden. Överlever de så är det trevligt. Två pelargoner får stå ute. Dem kan jag lyfta in om det blir kallt.

Jag har också matat en stor trött humla som satt inomhus på min fönsterkarm i sovrummet. Öppnade fönstret och spillde en droppe honung alldeles bredvid humlan, som åt och åt och så småningom orkade flyga vidare. I alla fall ett tag. Jag hoppas den håller sig utomhus. Vill inte att de ska dö av svält inne hos mig, som inte hör dem och kanske inte upptäcker dem.

Nu är frågan om jag även ska plantera om julstjärnan och den ledsna kaktusen. Tror det får vänta, åtminstone tills jag fikat.

Medan jag pysslar med kaffet ser jag humlan inne igen, uppe mot kökstaket. Öppnar fönstret i sovrummet, tror den hittade ut. Ser den i alla fall inte just nu.

Lite senare går jag ner till sjön och känner på vattnet. Kallt och skönt. Stegen är slemmig, den har nog legat i sjön hela vintern. Jag städade bara de två översta stegen. Fåglar längs den korta promenaden: grönfink, gräsand, grågås, kaja, bofink, fasan, gransångare, koltrast, talgoxe, göktyta, svartvit flugsnappare. Tyvärr hör jag dem inte, några såg jag, men de finns enligt Merlin.  1200 steg. Kroppen är trött idag.

Har tagit fram en rulle med markplast ur skrubben, om det blir kallt någon natt får plasten skydda potatisarna. Paketerar bok, den får följa med in till Norrtälje i morgon, om mina nya Icebugs kommer då.

Det är trevligt med pelargoner i ”riktiga” krukor, inte i de där små vingliga plastsakerna. Påskliljorna och de tre narcisserna i ”rabatten” har vissnat. Ska de klippas av där de står, eller ska de få vissna ner? Samma fråga varje år, jag gör förmodligen olika varje år, dessutom. De två pionerna ser ganska blygsamma ut, men de lever mitt bland gräs och annat.

Skriver rent början av mina kommentarer till Karins bokmanus, tyvärr fungerade det inte att lägga in dem direkt vid sidan av texten – något jag missat med inställningarna. Hoppas det fungerar för min vän ändå. Nu paus.

Har tömt kylen på vad grönsaker jag hade – vitkål, palsternacka, morötter, små potatisar, en halv röd paprika, en halv aubergine, purjolök. Alltihop puttrar nu med grönsaksbuljong och blir förmodligen en god soppa/gryta till middag idag, med små prinskorvar ditlagda. Inte den raka tråkiga sorten, det här är den sort som ser ut som prinskorv ska. Sonen har stoppat dem i min frys. Det doftar i alla fall gott i köket.

Och det som är bra med den här soppagrytan är att jag kan plocka upp det jag vill ha, när jag äter. Ingenting är hopblandat till något konstifik gröt, allt kan identifieras (möjligen inte auberginen) och gillas eller ställas på väntelista. I morgon får jag köpa mera grönsaksbuljong, men kanske inte Knorr, tyckte inte den hade någon bra smak.

Karin, vännen som skriver bok om Leading yourself , i Danmark, berättar att hon lagt ut en bild på alla sina anteckningsböcker – de som hon samlat länge, och nu slänger. Det inlägget fick stor respons på Linkedin. Tror många känner igen sig, jag gör det. Min stora kasse med sådana anteckningsböcker ligger i skrubben och bara väntar på att jag ska våga göra mig av med dem. Lovar, ska. Medan jag kan. Karin ska flytta, därav hennes städiver bland sådant som kanske inte behövs längre. Jag ska inte flytta, vill i alla fall inte flytta, men jag är äldre än Karin och vill inte dö med de där böckerna kvar i skrubben…

Och just nu, när jag skriver detta om mina ”dagböcker”, läser jag i Folk som sår i snö, hur Máriddja läser sin svägerskas dagböcker, med minst sagt blandade känslor. Och försöker värja sig.

Har just tagit ut gurkan ur kylen, efter att ha sett en rubrik någonstans om att ”absolut inte ha gurka i kylen”. Nu ligger min gurka på bänken invid diskbänken, hoppas den mår bra där.

Det känns som om jag varit duktig idag – tagit hand om sådant som behövde tas omhand. Sättpotatis, kryddor, pelargoner, grönsaker i kylen, lite manuskoll och kommentarer, läsning när jag ville. Trots att jag var trött, och är fortsatt trött. Doppet i sjön av fötterna lockar till mera dopp, om vädret tillåter. Saknar det.

I morgon fortsätter jag läsa Karins bokmanus, och kommentera på diverse lösa papper som jag renskriver senare. Och jag åker in till stan för att hämta mina Icebugs, och lämna bok. Hoppas jag.

”Hon behövde ta en promenad för att byta ut bilderna i huvudet. Så det gjorde hon”. Citat ur Folk som sår i snö.

Jag äter min soppagryta, den är god. Och räcker till flera måltider. Den får stanna i kylen, så länge. Om kastrullen får plats.

Måndag eftermiddag har jag varit in till Norrtälje, lämnat beställd bok, hämtat ett paket på samma ställe, och ett annat på ett annat ställe, i Norrtälje dock. Så jäkla krångligt att leta sig fram till obekanta utlämningsplatser. Obekvämt. Ibland kan jag välja var jag vill hämta något, men inte alltid.

Men nu har jag ett par nya flipflops från Birkenstock, och en foundation från Lyko (som jag kanske kan använda). Väntar på Icebugs i rätt storlek, de jag beställde tidigare var för små, en annan modell än den jag har. Jag har återvänt till den välkända, hoppas den också passar.

Funderar på det där med att sätta potatis – mina sättpotatisar är redan vackert gröna, kommer de att frysa om nätterna om jag petar ner dem i jorden redan nu? Har jag någon van odlare bland mina läsare som kan ge mig ett råd?

Köpte solhatt också, på Kapp-Ahl – ser ut att vara samma som den jag köpte där i förfjol, möjligen en aning mindre brätte, men samma pris som för två år sedan, 249 kronor. One size, made in China av ansvarskännande papper… Känns lite trång på mitt stora huvud, men jag kan nog få den att anpassa sig, kanske gå ut med den i regn?

Nu har jag ägnat ytterligare några timmar till läsning av vännen Karins bokmanus – det blir en bok som behöver läsas av alla som på något sätt finns i en organisation, och tar sin plats där på allvar. Med respekt för sig själv och för de andra i organisationen. Arbetslivet i dag är ett annat än det var för bara några år sedan – och de som finns där behöver orientera sig på nytt. Den här boken visar hur det kan gå till.

Tar paus nu för att göra ugnspannkaka med knaperstekt bacon, och sylt till som jag inte vet vad det är, tror plommon, men har som vanligt inte etiketterat…Visar sig om det är gott till. Eftersom klockan bara är fyra får jag vänta ett tag, läser lite i Folk som sår i snö under tiden. Bokens titel är bara den så förunderlig, och stämmer så fint med innehållet. Det bästa jag läst på mycket länge.

Krånglar med att försöka få åtkomst till sådant som sparats i mitt personliga valv – dels har det fel namn (icke godkänt namn), dels kommer jag inte åt det annat än plötsligt, utan att jag riktigt begripit hur… Nu ville jag ha ett recept på limoncello som en vän efterfrågat, lyckades få fram det – och Word-dokumentet som jag flyttade till mitt skrivbord kan jag öppna. Men inte när jag lägger in det i Facebook´s meddelanden för att skicka till kompisen. Där går det inte att öppna. Pust.

Nu har jag bytt lösenord till mitt Microsoft-konto – såg att det gjorts många försök till inloggning som misslyckats, från Ryssland, Kina, Afghanistan, Palestina… Nu är kontot antagligen så säkert att jag aldrig kommer dit igen.

Ugnspannkakan står i ugnen, önskar att jag haft rimmat fläsk i stället för bacon, men nu får det duga ändå. Längesedan, därnere i Puerto hade jag ingen ugn så all mat jag härhemma gör i ugnen fick utgå.

Det blåser, men solen lyser fortfarande bland moln som verkar vara väl utspridda över himlen. Sätter mig på trappen en stund, med den nya solhatten på. Den haspade ytterdörren ger mig lä.

Jag går in när pannkakan i ugnen är klar. Sylten är plommon, och god, lagom icke-söt. Men nog är det godare med fläsktärningar. Välsignar den som lärde mig att blöta och vrida ur ett bakpapper, som nu till pannkakan. Lättdiskat.

Släpper ut ännu en stor humla som förirrat sig in i huset. Tror mina rosa pelargoner lockar in dem när dörren är öppen.

Nu har jag pannkaka kvar till ännu en middag, i morgon. Men jag tror inte jag värmer den, känns inte som om det blir så gott. Kanske tar jag lite till frukost, i stället för havregrynsgröt och smörgåsar.

Okej, jag är mätt. Disken får vänta en stund. Jag har använt Skona diskmedel – för att inte använda USA-amerikanska Yes – men kommer nog av bli en avfälling, och gå tillbaka till Yes. Som är drygare, och bättre. Hanterligare. Har porovat också Icas handdiskmedel, men nej. Nästa gång blir det Yes igen. Får väl motverka Trump på andra sätt. Alternativa tvättmedel verkar fungera – hur vet jag? Disk för hand är mera lätt att bestämma vad som fungerar och inte.

Jag tänker på solhatten som definitivt har ett par ”rader” färre som brätte än häromsistens. Förstår hur de inbesparade raderna av brätte gör att tillverkaren kanske får lite mera för sin produkt, till lägre kostnad. Etc. Vad som avgör hur klokt beslutet var är min reaktion, efter en tids användning. Jag har köpt solhatten i år igen, men kanske inte nästa år. Etcetera.

Noterar också hur förpackningar blir mindre, till ungefär samma pris som de tidigare större. Några ekonomisinnade människor hos diverse producenter tycker sig ha kommit på något smart. Ungefär som handlarnas ”köp 2” – av alla möjliga produkter som ingen behöver två av samtidigt. Tror de biter sig i, vad är det man biter sig i, foten? Avskyr att känna mig manipulerad och halvt om halvt lurad av producenter och butiker. Kan t ex få mig att gå över från smör till rapsolja i brödrecept. Bland annat.

Sofia, älskad sondotter, framförde sitt hyllningstal till mig i skolan i morse. Det gick bra, hon var stark och publiken berörd. Jag är fortfarande nästan bedövad av det hon skrev. Och jag känner att jag nog idag är den farmor hon behöver, även om jag inte var det när hon behövde det som mest. Då var jag upptagen av mig och mitt. Kanske har hon förlåtit mig. Kanske skulle hennes pappa, Mats, också förlåta mig, nu. Den förlåtelsen får jag inbilla mig.

Anders har nu också läst Sofias ord till mig, och tyckte mycket om det han läste.

Solen stör mig när den lyser rakt in genom kvällens solfönster. Jag sätter laptopen i knät, och försöker skriva medan den hoppar lätt. Än håller den sig där den ska. Varför jag tror att jag ska fortsätta skriva vet jag inte. Tror jag lägger av för idag. Godkväll – god natt får dröja ännu några timmar.

Så här såg det ut i mars i Puerto de la Cruz.

Den dagen, och det året var tungt. Nu är det åter 12 maj, året är 2025 och livet fortgår. En strålande blå himmel och sol – minns inte hur vädret var då, för nio år sedan. Minns bara att jag sörjde över att Mats inte skulle få se några liljekonvaljer – inte för att jag tror han brydde sig speciellt mycket om dem.

Citat ur Folk som sår i snö, av Tina Harnesk – ”bara eftervärmen av tidigare levda dagar fanns kvar”.

Där är nog jag idag, i eftervärmen som ändå värmer lite. Tillräckligt för att vilja fortsätta leva. Så, jag befriar melonen från kärnor, än ska jag inte försöka äta den, om ett par timmar. Med de sista skivorna av den spanska lufttorkade skinkan, märke ”1954” – bästa smaken och lätta att dela tack vare plastpapper mellan varje skiva. Finns tyvärr inte i Sverige.

Som avkoppling just nu läser jag vidare i Stephen King´s On writing. Där finns många godbitar – en är denna – ”för att skriva bra, läs mycket och skriv mycket” (min dåliga översättning). Tror det stämmer, gör det för min del i alla fall.

Kan inte belägga vad jag lärt mig under mina numera ganska många år som skrivande människa, men tror de varit lärorika. Och läst i mångas ögon orimligt många böcker har jag gjort hela livet, också när jag ”inte haft tid”. Ingenting har hindrat mig från att läsa – bra böcker, ibland dåliga böcker (eller i alla fall klent författade böcker), många gånger sådant som andra läsare menar är ”skräp”. Mycket fantasy på senare år, och ibland en bok som den aktuella, Folk som sår i snö. ”En av de aktuella” borde jag skriva – King´s bok läses parallellt, liksom Wähä´s Testamente, och ett par till. Alltid flera böcker samtidigt.

Melonen var duglig, inte mera. Köp inte länge och långt forslad melon, råd till mig själv. En liten tugga St Agûr, ost, därefter, hjälpte upp måltiden. Och några plastburkar lämnade kylen. Diskar, eftersom jag inte tycker om att komma ut på morgonen till en diskbänk full av disk. Möjligen kan en gaffel – som nu, efter osttuggan – få dölja sig i diskhon.

Solen fortsätter lysa, himlen är blå, regn verkar vara annanstans. I morgon ska jag sätta potatis, och plantera om blommor. Hoppas jag. Smörjer in händerna med Eucerin Urea Repair, en väldigt bra handkräm. Bästa hittills. Men det tar en stund innan den sjunker in, och då får jag vänta med att skriva om jag inte vill ”diska” klaviaturen.

I Wordfeud är syrran och jag tämligen likvärdiga, just nu. Det lär ändra sig.

Nu är det ännu en humla inne i köket. Lyckades skrämma ut den genom ett öppnat fönster. Vad håller de på med? Varför hamnar de fel?

Jag sätter mig på trappen, bara fötter på varm betong, dörren förankrad med hasp till vänster, King´s bok, glasögon, solglasögon och Dry Martini på höger trappräcke. Livet är gott. Så länge jag inte viftar ner mitt glas…

Kvart över sex går jag in igen, solen blir för stark. Glas och övrigt i behåll. Syrran leder i Wordfeud, inget nytt. Syrenhäckens grönska fyller mitt köksfönster åt det hållet. Och jag ”mäter” vinden genom grenarnas rörelser. Min slokande kaktus och min likaledes tråkiga julstjärna får nu samsas i gästrummets fönster. Där är svalare, ingen värme på, och mindre solljus in genom fönstret. Om de inte piggnar till, får de hamna i komposten. Ska kanske plantera om dem dessförinnan dock.

Jag byter batterier i temperaturmätaren, inne och ute. Så fungerar den som den ska igen. 10 grader vid åttatiden på måndagsmorgonen.

Glömmer, när jag är annanstans, hur mycket jag tycker om att vara här, i det här huset, med mina böcker och allt annat, i tystnaden och lugnet, det stilla livet. Det som ger mig utrymme att vara den jag (kanske) är. En förutsättning är noll snö och värme, från solen därute helst. Som just nu.

Och vetskapen att jag har en vedspis som fungerar, och torr ved i källaren (om inte i vedboden). Plus en bil som tar mig dit jag behöver. Så länge jag kan hantera bilen. Därefter vet jag inget om. En ovetskap om framtiden som jag delar med många i min ålder. Den kan begränsa dig, men den kan också få dig att inte bry dig förrän du måste. Jag ansluter mig till den senare varianten.

Klockan är fem, det är lördag och jag har ätit min middag, och diskat. Mätt och belåten. Har pratat med kusin Lena i Avesta, som läst Sofias tal i min blogg – och hoppas att vi någon gång ska komma och hälsa på henne, och hennes sondotter Maya som tar studenten i vår. Kanske kan det bli av.

Har tagit bort många gamla mejl i datorn, men fortfarande är det en hel del kvar. Syrran gav upp i wordfeud, hade bara Z kvar – så jag ”vann”. Räknar det inte som någon vinst, hon hade betydligt flera poäng än jag. Nu kör vi igen.

Köpte sättpotatis i fredags, den behöver kanske komma i jorden innan den vissnar. I morgon? Det vill till att potatisarna förökar sig, två gånger sex sättpotatisar kostade 149 kronor. Min pappa skulle ha skrattat. Men, lite ska man kanske betala också för att se om/att det händer något därnere i jorden. Har nog bestämt mig för att bara hälla på de jordsäckar jag har, och låta löven ligga där de ligger i pallen. Tror inte de gör någon skada.

 NU skiner solen, rakt in där jag sitter vid datorn. Önskar bara att den gjort det lite tidigare idag. Sätter mig en stund på trappen. När jag sitter där ser jag koltrastarna genom syrenhäcken, det ser ut som om de går inne i häcken. Allt är inte vad det ser ut att vara.

Solen lyser, badstegen ligger där den ska, jag har inte badat sedan jag kom hem. Det har varit kallt, blåsigt, sjön har inte sett välkomnande ut. Men snart. Snart ska jag ner där i det kalla vattnet, och känna hur det får mig att bli levande. Som om jag inte varit det innan jag var där. Inne i köket är solen plågsamt stark. Jag behöver en gardin även i det fönstret. Men jag kan ju byta plats, sätta mig på andra sidan bordet, få solen i ryggen.

Kollar om jag har kardemummakärnor och bakpulver till eventuell rabarberkaka i morgon – det har jag. Bakpulvret är för gammalt, men jag testar. Detsamma gäller förmodligen kardemummakärnorna.

Nu sitter jag på andra sidan köksbordet, glömde ta med mig min sittkudde. Åtgärdat. Lägger ordet pirk för att åtminstone komma ikapp syrran, hennes tur. I wordfeud.

Ibland längtar jag efter att måla. Kunna måla, inte nödvändigtvis återskapa något som redan finns, men måla en längtan, en sorg, en kärlek. Ibland har jag nog gjort det, men det känns som länge sedan. Och inget finns kvar av det som var en gång. Varken längtan, sorg eller kärlek.

Tror sorgen förvandlas med tid. På ett annat sätt än längtan och kärlek. Kan inte beskriva hur, vare sig det ena eller det andra. Sorgen blir som lättare och evig, längtan tynar av brist på respons, och kärleken finns där bara, ganska oföränderlig. Den blir kanske flyktigare, mera obegriplig. Men den finns som ett minne, en tacksamhet, en förundran.

Och nu är jag trött på internet, på bloggande, på mig och mina funderingar. Klockan är bara åtta denna lördagskväll, men jag säger god natt. Även om jag sitter uppe och läser en stund till.

Kvällen blev så småningom söndagsmorgon, med 8 grader och en hare som springer fram och tillbaka på vägen, ett lätt molntäcke på himlen. Verkar inte bli mycket till sol idag heller. Äter min frukost, dricker mitt te.

Gör en rabarberkaka, som är lagom klar att äta när jag fikar vid tiotiden. Bakat två dagar i rad! Vaniljglass till i brist på vaniljsås. Kardemummakärnorna var gamla, i oöppnad förpackning, lite av doft och smak fanns kvar. Känner mig vådligt husmoderlig. Gott var det också, tre bitar i frysen och en i kylen för framtida bruk. Läser och kommenterar (korrar) min danska vän Karins manus, fortsätter i morgon.

Lunchen idag blir två Falu rutbröd med sikröra, ett glas torrt vitt vin till, portugisiskt Ramon. Och jag sitter ute i solen, okej med en fårfäll över benen men ändå, så skönt. Molnen skymmer just nu inte solen. 14 grader och sol, regn möjligt till natten. Det får så gärna komma, då.

Läser en av vännens avlagda böcker, Folk som sår i snö, av Tina Harnesk. Så alldeles otroligt bra, ett fantastiskt språk, burleska karaktärer, en alldeles egen värld. Har vunnit ”Årets bok” – det är den verkligen värd. Hoppas författaren skriver mera.

I morgon är det redan elva år sedan vår son Mats dog. Och den 14 maj är det nio år sedan Ulf dog. Maj är inte fylld av glädje – mera av sorg, saknad, minnen av kärlek, längtan, tacksamhet. Och acceptans att livet samtidigt pågår parallellt. Den 20 maj fyller äldsta barnbarnet Simon 34 år.

Släppte ut en humla som förirrat sig in i huset. Glad att se den, glad att den hittade ut genom mitt öppna fönster. En liten spindel ligger på rygg (?) på altanbordet och ser väldigt död ut. När jag försiktigt petar lite på den, springer den iväg.

Tvätt hänger på tork inomhus, mobilen trodde det skulle bli regn nu, i eftermiddag. Det blev det inte, men tvätten torkar även där den är.

Känner mig priviligierad som kan göra det jag vill när jag vill – eller låta bli. Det är jag som fattar besluten i min värld, ibland bra beslut, emellanåt mindre bra. Numera inga så katastrofalt dåliga som för nu länge sedan. Just nu funderar jag på om det var ett bra beslut att beställa 5 kg frysta stora räkor på nätet – får de plats i mina två frysar (som ju inte är direkt tomma nu)? Tror och hoppas, annars blir det att äta räkor ”en masse”. De här var faktiskt billigare än Icas lösfrysta stora (som annars är bättre än mycket annat), såg bra ut, det visar sig om det var ett bra beslut.

Utan Jans gamla urblekta keps känner datorn igen mig. Med keps är det ”kod” som gäller. Nu är jag inne i köket igen. Med böcker, vattenglas och Dry Martini inom räckhåll. Middag så småningom blir melon och skinka, om melonen mognat till sig i kylen. Om inte, åker den ut. Tyckte den doftade moget när jag köpte den för någon vecka sedan, men icke.

Jag gläds fortfarande åt Sofias hyllningstal, en uppgift i plugget. Vilken fin och klok kvinna du är, kära sondotter. Jag är tacksam att jag är din farmor.

Idag ringde jag syster K och fick hennes brödrecept, med rågsikt, vetemjöl och valnötter. Nu står två lite märkligt formade bröd och väntar på att få komma in i ugnen. Inte blir de lika fina som syrrans, men ska förhoppningsvis gå att äta ändå. Ca en halvtimme i ugnen, startar äggklockan. Är trött på dyrt och trist köpebröd.

Får fråga från Asia och mäklaren på Teneriffa om jag vill hyra lägenhet i november t o m mars också i höst. Det har jag visserligen redan talat om, men bekräftar det nu. Tyvärr inte lägenheten på en trappa, den är redan långtidsuthyrd. Hoppas jag klarar trapporna den här gången också. Har mejlat svar, så nu är det bestämt.

Tagit upp ved från källaren, och flera blomkrukor. Någon dag ska det väl bli varmt nog att plantera om mina pelargoner. Eldar lite i vedspisen även idag, det är svalt i köket. Brödbaket doftar gott. Syrrans döttrar lär ”dra” i degen, inte knåda, när de bakar. Jag gjorde just inte någotdera, degen var ganska kladdig. Det är mycket länge sedan jag bakade. Hoppas jag fortfarande kan känna om bröden är färdiggräddade. Om ett par minuter. De känns lite tunga, får stå fem minuter till. Ska kallna på galler, utan brödduk.

När brödet var kallt gjorde jag mig en smörgås, med enbart Bregott på. Så gott. Nu har jag delat limporna i fyra delar, tre åker in i frysen, en får stanna i köket som frukostbröd. Det var enkelt, gick ganska fort, och blev gott – varför har jag givit upp bakandet? Kanske för att mitt bröd och mina bullar försvann så fort, när sönerna bodde hemma och ofta hade kompisar med sig…

Konstaterar att min oanvända hushållsapparat är för liten för den här degen, rymmer max 500 g mjöl. Vad ska jag ha den till? Tror att jag försökte göra deg till korintkakor en gång, med mycket smör. Allt fastnade där det inte skulle vara, och därefter har Bosch´en fått stå i skafferiet. Kanske kan jag sälja den på Tradera? Den är som ny, tre-fyra år sedan jag köpte den. (När det gäller tid är jag opålitlig.) Bruksanvisningen finns kvar.

Önskar att jag hade en Electrolux stor hushållsmaskin, den var perfekt för bak. Men den vi hade finns någon annanstans. Och den är väldigt skrymmande. Kanske därför jag köpte den här lilla Bosch-apparaten.

Jag har en gammal handvevad Moulinex som ibland används för att grovriva ost eller skiva/strimla rå potatis. Och så har jag en elektrisk riskokare, som är guld värd. Riset blir perfekt, det enda som inte är perfekt är att den skvätter lite vätska omkring sig, så den får alltid stå på diskbänken när den är igång. Vattenkokaren vill jag heller inte vara utan. Våffeljärnet används mycket sällan, och brödrosten likaså.

Har tagit fram lammkotletter ur frysen, stekt champinjoner med schalottenlök och vitlök (och lite umami som jag inte riktigt vet hur jag ska använda), svartpeppar och salt. Kokar lite ris till, plus svampen och sallad. Har lite grädde i kylen, kanske häller jag den över champinjonerna, och låter lammkotletterna värmas i den pannan. Saknar mintgelé, brukar gilla det till lamm. Nu står det på listan, tillsammans med vitlök, ägg, vaniljsås. Plus solhatt, kanske har Kapp-Ahl något som liknar den jag köpte där för ett år sedan. Och ”hämta paket” i en sån där box utanför ”postdisken”. Tror jag vet hur man gör.

Någon sol tar sig inte fram, men temperaturen har ändå stigit till 11 grader. Blåser även idag.

Inser att jag nog inte orkar se alla blommor och blad på de nya bordstabletterna. I morse var det lite för mycket för ögon och hjärna, men kanske vänjer jag mig. Annars hamnar de i någon loppiskartong, jag tror fortfarande att jag ska komma iväg någonstans i sommar. Roslags-stoppet var inte särskilt intressant i fjol, få och betalningsovilliga köpare. Om kostnaderna för plats och bord är högre än intäkterna, är det inte intressant att använda en hel dag till att stå där.

Byter bricka under mina vitmetalljusstakar, Kosta Bodas svarta ”Saturnus” passar inte ihop med blommor och blad. Nu står ljusstakarna på en gammal oval bricka av vitmetall. Mindre rörig syn. Ljus vill jag ha, även om det inte är svart natt utanför fönstren.

Vännen Jack kallade mig en ”jordaängel” idag i bloggen, apropå min sondotters hyllningstal. Så glad att jag har den släkt jag har och de vänner jag har. De jag har kvar av vänner är generösa och trogna. Några har lämnat och är inte vänner längre, jag lever med de förlusterna och försöker förstå hur jag bidrog till att vänskapen inte höll. Ibland begriper jag, ibland inte. Och det är bra, vilket som. Det är väl livet, det där som är svårt att förstå sig på.

Fick rabarber häromsistens hos äldste sonen. Frågan är, vad ska jag göra med den? Paj – har pajdeg i frysen? Smulpaj – kan jag använda Panko, har inget annat ströbröd? Har ingen vaniljsås heller, så projektet får nog vänta tills jag kan handla. Vet att jag var på väg att köpa vaniljsås senast i butiken, men mitt undermedvetna var inte tillräckligt tydligt i sitt budskap. Jag for hem utan.

Nyss såg jag haren springa som för livet på vägen här utanför. Ingenting jag såg jagade honom, men fort gick det.

När jag kände mig lite kulen tidigare idag, behövde jag bestämma mig för vad som skulle vara skönt att ha på mig. Det blev Mats gamla militärgröna fleece, nopprig och inte vacker, men skön och lagom varm. Med lite eld i vedspisen (hittade en bortglömd plastburk med ljusstumpar högt uppe i skafferiet, de är perfekta för att få veden att börja brinna) så är temperaturen nu som den ska vara, i mig och i köket.

Läser Terry McMillan När Stella fick tillbaka lusten – vet att jag läst den på engelska och gillat. På svenska är den mest tjatig med alltför långa meningar, utan kommatering. Trist. Bekräftar min rigida uppfattning att böcker ska läsas på originalspråk, i den mån det är möjligt.  Boken stod i omloppshyllan på biblioteket, den hamnar nog där igen. Titeln på engelska är How Stella got her groove back, för mig en kraftfullare och bättre titel.

Vvvgg – skriver datorn när jag krånglar mig neråt golvet för att fånga upp laddsladden till mobilen.

Nu springer haren förbi, åt andra hållet. Lite långsammare än tidigare. Men för fort för att jag ska hinna fotografera.

Fredag morgon, regn. 4 grader ute. Bara 17 i köket, lite för svalt att sitta still vid datorn.

Har precis avslutat frukosten, klockan är kvart i nio och jag ska köra igenom artrosprogrammet. Det är alltför många dagar sedan. Just nu ser det inte ut att bli någon promenad idag. Tror att jag såg Mischa stanna till och plocka bort de grenar jag lagt utanför häcken.

Senare idag ska jag läsa några kapitel i Karin Zastrows kommande bok Leading yourself. En bok om att själv också ta ansvar för sig själv, vilken roll man än har på en arbetsplats, i ett arbetssammanhang. Tacksam att boken skrivs på engelska, om det varit danska skulle jag ha problem. Karin och jag har en gemensam bakgrund som handledare för The Human Element, även om jag sedan länge pensionerat mig.

Åkte in till Norrtälje och biblioteket, plus handlade. På vägen hem, den lilla vägen – stod två unga fasantuppar mitt på vägen, inbegripna i ett lätt slagsmål. De hängde i varandras näbbar, jag fick snällt vänta tills de behagade fortsätta sitt käbbel i vägkanten. Unga tror jag, eftersom de var ganska små jämfört med tuppen jag ser utanför mitt köksfönster. Fjolårsungar? Inte kan väl årets tuppkycklingar vara så stora redan?

Precis när jag kom hem fick jag meddelande om att jag kan hämta en försändelse i Norrtälje. Den får nog vänta till nästa vecka. Det är opraktiskt att bo på landet, men jag föredrar det alla gånger jämfört med att bo i ”stan”.

Jag har läst ”section 1” i Karins bok, fortsätter i morgon.

Frysta stora räkor från Vasa Fiskerian är beställda och betalda på nätet, leverans till dörrten 18 maj – får se om de är bättre än Icas lösfrysta. Resten av vännens böcker är inlagda till låga priser på Bokbörsen. Nöjd med det jobbet. Har just sålt en annan bok som legat där länge, vilket bevisar att det mesta går att sälja, även om det tar tid. (Fast den tiden har jag nog inte, sonen planerar bokbål när det är dags…)

Har också gjort en röra med resten av den varmrökta siken, röd paprika, fin purjolök, crème fraîche, lite majonnäs och lite gräddfil, kryddor och dill. Äter detta till en brödskiva, tror jag, med sallad vid sidan. I morgon får det bli köttgryta av något slag, har champinjoner och annat som behöver användas. Och olika sorters kött i frysen. Jag är nöjd med kycklingsallad och fisk för ögonblicket, vill ha något varmt med ris eller kokt potatis till. Eller kanske när jag tänker efter, en oxfilébit, råstekt potatis och lätt stekta champinjoner till? Tar inte detta viktiga beslut nu, väntar till i morgon.

Sex grader ute verkar vara maxtemperaturen idag. Skönt att inte måsta gå ut mera. Ser på syrenhäcken att det också blåser lite, och regnar lite gör det mest hela eftermiddagen.

Nya bordstabletter köpta på Ica är väldigt blom- och bladiga. Mycket blåklint, stämmer med stolarna i färg. Vänjer mig kanske, de är i alla fall hårda nog att gå att torka av. Och de är fyra, för en hundralapp. Härmed slapp jag ta mig till Ikea.

Och så, sent på fredagskvällen, får jag en gåva jag inte väntat mig. Ovärderlig. Ett hyllningstal från min sondotter, som får mig att gråta av tacksamhet och kärlek. Oj. Jag torkar tårarna och försöker ta in det hon skriver, min Sofia. Ingenting har på väldigt länge gjort mig så tacksam, så tårögt glad. Och min tanke är – någonting har jag gjort rätt, som morsa, som farmor, som jag. Tack Sofia.

Sofias ord:

”Det finns människor man beundrar för det de gör. Och så finns det människor som man beundrar för det de orkar vara. Min farmor, Margareta Börjesson, är en sådan människa. Det här är inte en påhittad berättelse. Det här är ett liv, levt på riktigt. Fullt av prövningar, förluster och kamp. Men också ett liv där styrkan alltid lyckades resa sig ur sorgen som bars. Farmor har levt ett liv med prövningar som många inte ens kan föreställa sig. Hon mötte ett beroende, ett spelmissbruk som höll henne fast i ett mörkt hål. Men Margareta lät inte det besegra henne. Hon vände sig inte bort, hon gick rakt in i bekännelsen. Hon erkände, kämpade och tog sig upp och så gjorde hon något ännu större. Margareta skrev om det i sin självbiografi där hon delade sin berättelse med hela världen. Inte för att bli beundrad utan för att ge hopp och hjälpa andra.

Precis när hon började hitta tillbaka till sig själv, kom det största slaget av alla. Hon förlorade sin son, min pappa, i en tragisk bilolycka. En mamma ska inte behöva begrava sitt barn, men det gjorde hon. Och hon fortsatte, med ett hjärta krossat, men ändå med blicken kvar mot livet. Efter det flyttade hon och min farfar ihop igen. Inte för att det var lätt, utan för att de behövde ta hand om varandra. Farfar Jan hjälpte till med ekonomin och farmor med omsorgen. När sorgen slog hårdast, och hans demens fördjupades, så var det hon som höll ihop det lilla som fanns kvar. Hon satt där trött, men närvarande. Svag, men starkare än någonsin. Och så gick farfar bort också, ytterligare en kärlek att förlora, även om de levde tillsammans på ett annat sätt än de tidigare under livet hade gjort. Ännu ett hjärtslag att bära i tystnad. Men hon föll inte här heller. För det gör inte min farmor.

Idag är Margareta 83 år gammal, men du skulle aldrig kunna gissa dig till det. Hon bor själv i ett hus hon tar hand om, hon kör bil och hon brukar åka utomlands sex månader om året. För att slippa den svenska kylan. Hon lever, inte bara som förr utan som någon som vet vad det kostar att leva ett värdefullt liv. Men det som fascinerar mig mest, det är inte allt hon gör. Det är hur hon tänker. Hur hon skriver. Hur hon använder sig av orden som ett sätt att förstå, bearbeta och förklara för sig själv och för andra.

Min farmor, min älskade Margareta, bloggar varje dag med en känsla, med en skärpa och med en ärlighet. Hon skriver om livet, sitt eget och andras och gör det med en röst som är både trygg och modig. Hon skriver inte för att imponera. Hon skriver inte för att försköna. Hon skriver för att förstå. För att minnas, men också för att överleva.

Och för mig har hennes ord alltid varit mer än texter. De har varit samtal, som en slags tröst. Hennes sanningar, och mina landar rakt i mitt hjärta. När jag varit vilsen, har hon funnits där. Inte med färdiga svar, men med frågor som fått mig att tänka. Inte med enkla lösningar, men med närvaro. Med värme. Med ett “jag förstår” som bara någon som levt på djupet kan säga och mena. Vi har suttit många kvällar tillsammans. Pratat, skrattat, gråtit. Jag minns hur hon kunde se på mig och veta precis hur jag mådde även om jag försökte dölja det. Hon har sett mig, verkligen sett mig i alla mina versioner i livet. Och aldrig dömt, alltid stöttat. Det är något särskilt med att bli älskad av någon som vet hur det känns att förlora. Någon som burit på en sorg som aldrig riktigt lämnar, men som ändå väljer att älska helhjärtat, försiktigt och envist.

När farmor kramar mig, gör hon det med hela sitt hjärta. Som om hon vet hur värdefullt varje ögonblick är. Som om hon håller både mig och minnet av alla dem hon förlorat i samma famn. Hennes kärlek har aldrig varit högljudd eller påträngande. Den har funnits där i små handlingar, i ett sms när jag inte mår bra, i en kopp te när orden har tagit slut och i hur hon alltid vet när jag bara behöver sitta tyst en stund i hennes sällskap. Hon h De har varit samtal, som en slags tröst. Hennes sanningar, och mina landar rakt i mitt hjärta. När jag varit vilsen, har hon funnits där. Inte med färdiga svar, men med frågor som fått mig att tänka. Inte med enkla lösningar, men med närvaro. Med värme. Med ett “jag förstår” som bara någon som levt på djupet kan säga och mena. Vi har suttit många kvällar tillsammans. Pratat, skrattat, gråtit. Jag minns hur hon kunde se på mig och veta precis hur jag mådde även om jag försökte dölja det. Hon har sett mig, verkligen sett mig i alla mina versioner i livet. Och aldrig dömt, alltid stöttat. Det är något särskilt med att bli älskad av någon som vet hur det känns att förlora. Någon som burit på en sorg som aldrig riktigt lämnar, men som ändå väljer att älska helhjärtat, försiktigt och envist. När farmor kramar mig, gör hon det med hela sitt hjärta. Som om hon vet hur värdefullt varje ögonblick är. Som om hon håller både mig och minnet av alla dem hon förlorat i samma famn.

Hennes kärlek har aldrig varit högljudd eller påträngande. Den har funnits där i små handlingar, i ett sms när jag inte mår bra, i en kopp te när orden har tagit slut och i hur hon alltid vet när jag bara behöver sitta tyst en stund i hennes sällskap. Hon har älskat mig med den sortens omsorg som bara kommer från någon som själv har gått genom mörker och som därför vet exakt hur det känns att bli buren av någon annan. När farmor säger att hon är stolt över mig, känns det på riktigt. Inte som något man säger för att man ska, utan som något hon menar med hela sin historia bakom orden. Och kanske är det just det som gör att hennes kärlek betyder så mycket.

Den bär på liv, erfarenhet och smärta. Och ändå väljer hon att älska – öppet, varmt och generöst. När jag ser farmor idag, ser jag inte bara styrka. Jag ser trygghet. Jag ser en hand att hålla i när livet gör ont. Jag ser en vän, vägvisare, en själ med skörhet och skönhet i samma andetag. Tack för att du är den du är. Tack för att du har delat med mig av dig själv, av ditt liv och av din varma kärlek. Du har inte bara varit en del av min uppväxt, du är en del av den jag är. Och det är jag evigt tacksam för. Min älskade Farmor Margareta.”

Jag är stumt tacksam, glad och gråter. Och här blir det ingen bild.

A day of fallen Night – hur i all världen kom författaren på den titeln? Och vad betyder den, egentligen? Jag läser boken – vacklar mellan att tycka den är seg, tjatig, hoppar mellan geografi/liv/karaktärer och händelser – ena kapitlet de här och nästa kapitel de där. Inget grepp jag gillar. Men ändå fascineras jag av påhittigheten, detaljerna (utan att jag förmår kolla alla), författandet. Samantha Shannon är författare till denna tjocka fantasybok, som jag kanske läser ut, det här är del 2. Just nu är ”kanske” starkt. Wähä´s Testamente vinner.

Avundsjuk är jag dock. Önskar att jag kunde, önskar att jag ville tillräckligt starkt för att slåss med min egen seghet, mitt uppskjutande, som om jag har hela livet framför mig. Har knappast det vid 83 års ålder, och vill fortfarande skriva. Jag gör det i den här formen, inte i tjocka böcker.

Det där var igår kväll, nu är det solig torsdagsmorgon. Med ganska mycket moln, och 8 grader när klockan är halv nio. Mischa jobbar med fönstren på det tomma huset på andra sidan vägen, tar bort dem, målar/kittar och sätter dit dem igen. Gluggen täcks under tiden med en skiva. Det stora samlingshuset vid ån ska få nytt staket, byggnadsställning uppsatt sedan någon vecka. Min ”gräsmatta” klipps igen.

Jag har löst wordle och sudoku. Syrran leder förstås i wordfeud, med 18 poäng när det är hennes tur. Nu frukostdisk.

Därefter använde jag ett par timmar till att registrera böcker på Bokbörsen, från vännens kassar. Det blir några över som redan finns i stort antal på Bokbörsen, jag får fundera på om jag ska lägga in dem för en tia per styck, eller ta med på loppis (om jag kommer iväg) i sommar.

Middagen idag står svärdotter Lotta för – kycklingsalladen med god sås räcker även i kväll.

Trodde ett tag att jag skulle sitta ute i solen, men molnen tog över. Jag är kvar inomhus, har bara varit ut och flyttat in de tömda soptunnorna. Har även flyttat min trötta lilla kaktus till ett annat fönster, får se om den blir piggare där. Den var spänstig när jag tog hem den för en månad sedan efter ett halvår hos sonen med familj – nu är den tillbaka till att se nedslagen ut. Och den piggnar inte till vare sig jag låter bli att vattna eller vattnar försiktigt. Plantera om? Det blåser även idag, känns inte som ”sköna maj”. Men mina icke omplanterade pelargoner är fina i både köks- och sovrumsfönster i fula plastkrukor. Får ta upp riktiga krukor från källaren när det blir läge att plantera om dem.

Tror att den där ”barkbiten” jag fick med mig från svärdottern häromdagen – och som hon fått efter äldste sonens resa till Seychellerna, tillsammans med kryddor – tror att den kan vara något som heter Cassia, bark som används i indisk matlagning, ger lite sötma om jag fattade rätt. Bör silas bort från rätten man använt den i. Inget man ska äta alltså.

Nätet är fantastiskt, också.

Tiden går fort, ibland för fort. Det är redan torsdag, veckan är snart slut – jag hänger inte med. Blir dagvill – ett utomordentligt väl beskrivande ord för min oförmåga att hålla reda på vilken dag det är, idag och andra dagar. Kollar ofta tid och datum längst ner till höger på skärmen. Tacksam för den hjälpen.

Hittade något jag skrev för snart tio år sedan. Gäller fortfarande.

Min är varken ”århundradets kärlekssaga” eller något kärlekskrig. Det är ingenting, just nu bokstavligt ingenting.

”Den jag tyckte om är död” sade en vän för ett par år sedan, nu säger jag detsamma. Han är död. Jag är fattigare. Han var inte mitt ”raison d´être” då när han levde. Nu när han inte finns längre känns saknaden större än kärleken ibland gjorde. Någon har skrivit något om detta, jag minns inte vem.  Det som fattas blir större än det som var… (Julian Barnes´ Livslägen?)

Ett enda liv är för kort för kärlek och död. Ändå är det ibland för långvarigt för många. Jag borde naturligtvis inte gny. Det gör jag ändå.

Blåmesens fjädrar rufsar till sig i vinden, nötväckan får skägg. Mitt hår står på ända när jag tar min korta promenad ner till sjön och hem igen. Kall vind, men plusgrader. Molnigt, ensamt. Det här var då. I maj 2016, när hans liv slutade. Vårt liv slutade.

Du med en silvershaker för våra Dry Martinis, i Rålambshovsparken