beskrivarblogg

Där jag sitter, på min svarta sittdyna från höftoperationen, på en av Asias stolar, saknar jag en skön fåtölj. En där jag kan sitta bekvämt, med eller utan dyna – och läsa och skriva. De här stolarna är inte bekväma, och soffan är det definitivt inte heller. Den är kanske tänkt att fungera som extrabädd, och det kanske den gör. Men jag behöver inte någon extrabädd, har för många rum och sängar som det är. Jag behöver en bekväm stol.

Har jag det hemma? Tveksamt, fåtöljen Pernilla är lite väl djup och svår att ta sig upp ifrån, bekväm dock, köksstolarna är bra med dynan, sofforna lika osittbara som soffan här.

Kanske ett projekt för mitt hem, slänga ut åtminstone en soffa (har ju två), och se till att skaffa en skön fåtölj i stället. Behöver inga extra bäddar (via soffa) där heller, har två i det som tidigare var mitt och Ulfs sovrum, nu har jag mitt sovrum.

Längtar hem, längtar efter att få bekanta mig med mitt och städa, diska och gå igenom saker och ting. Inse vad mössen haft för sig under vintern, morra och städa. Känna att jag är hemma. Slänga sådant jag varken vill ha eller behöver, kanske sälja det jag tror går att sälja. Knalla omkring i Norrtälje, gå på biblioteket, hitta någon förmodat läsvärd bok i omloppshyllan. Köpa pelargoner till altanen när det är dags, sitta därute och bara vara.

Kanske stoppa in min egen bok igen i omloppshyllan på bibblan, Free Spin. En tanke, den boken kanske kan bli den första av mina böcker på Bokbörsen att säljas för en krona plus frakt?

Vill att Free Spin läses, den behövs tror jag. Ingenting är bättre eller annorlunda när det gäller spelmissbruk och spelberoende nu, jämfört med när jag var fast där. Förmodligen värre, även om det inte debatteras bland allt annat som debatteras. Och en bok lär inte få någon att sluta spela – men kan kanske ändå få någon att fundera, att se sig själv med andra ögon. Att se hur eländigt det kan vara, och vilka konsekvenser det kan få. Och även förstå att livet kan bli annorlunda, bättre, värt att leva – efteråt. Så – nu har jag ändrat priset på min bok på Bokbörsen till en krona, plus porto. Aktiverar mitt säljarkonto efter sex månaders dvala.

Kan väl inte säga att jag direkt längtar efter att träffa min tandläkare, men jag behöver leta upp henne i Vällingby. Jag behöver henne, om inte annat för att ersätta den där ”temporary crown” som jag fått här i Puerto de la Cruz. Och, om jag någonsin i livet längtat efter en tandläkare, så är det henne, Ulrika Molund. Hon är bäst.

Samtidigt som jag längtar hem, så sörjer jag att lämna detta – lämna havet som en ständigt energisk kraft, lämna sol och moln och berg och människor jag mött, och människor jag enbart sett.

Kommer att sakna att inte få min cortado varje morgon på Casa C, ingen caña med Martti, ingen morgonkram och kort pratstund med Palmyra, inget buon dìa till Asia om deras dörr är öppen när jag går ut. Inga hönor, tuppar och kycklingar i häcken längs vägen in till Puerto. Ingen irritation över ständigt gläfsande små jyckar i allehanda form, jag har ingen aning om ras eller sort. Ingen hundskit att undvika att kliva i här och där. Kommer inte att sakna ryggsäckstjuvar, har lärt mig hur de fungerar. Hoppas komma tillbaka hit till Punta Brava, kanske i november.

Klockan är halv åtta, jag behöver tända bordslampan bakom mig för att se vad jag gör.

Jag tänker på hur det var att skriva, när skrivmaskiner och möjligen Tip-Ex att måla över fel bokstäver, var det som fanns. När kopior skulle göras med konstiga maskiner, och vätska och papper hit och dit. När karbonpapper var det som annars fixade kopior. Tacksamt längesedan. Och jag minns hur svårt min hjärna hade att fatta hur det kunde vara att skriva, utan papper. Att ha en skärm och där se vad som skrevs, det var då obegripligt. Idag är det underlättad vardag.

Minns att jag vann en röd IBM-skrivmaskin med kula, för att jag morrade åt en fjantig annons med tjej som i bilannonser. Tror den skrivmaskinen stannade hos arbetsgivaren. Kan ha varit sent 70-tal. Är osäker.

Beach ball-spelarna är i full gång i mörkret på stranden, med lampor nära spelplanen. Det är ett nöje att se dem, när jag går förbi om morgnarna. Alla åldrar, tjejer och killar, äldre män, inte så många äldre kvinnor. De spelar med en glädje som de sprider till oss som ser dem. Jag skrattar ibland högt när jag passerar ovanför dem, och blir lite svenskt förskräckt över att kanske gå över någon obekant gräns. Hittills har det bara väckt ytterligare leenden.

Äldre kvinnor här gör mig också förtjust, även om de inte spelar beach ball. De bär bikinis, åtsittande kläder, fantastiska smycken och väskor och skor och hundar och gubbar som hänger med. Kvinnorna försöker inte se slankare ut, de bryr sig inte om att jag och alla andra ser att de är runda både här och där. Och det är fint, skönt, lätt att omfatta.

Lättare än de unga med sina tangas – heter kanske något annat, men det jag avser är ett snöre mellan skinkorna och möjligen en tyglapp där fram. Har aldrig i livet sett så många kvinnliga rumpor som här. Alla inte njutbara.

Själv har jag inte använt min hela svarta baddräkt en enda gång, vattnet är inte badbart. Och jag längtar inte direkt efter att exponera min gamla kropp i en bikini, är inte lika stark i gillandet av den, som de spanska kvinnorna. Uppskattar de som gillar sig. Tränar på det.

Ibland ser jag kvinnor som är ”omgjorda”, med ansikten som är lyfta och därefter tappade neråt igen – som har hår (eget eller löst) i färger som inte finns. Och som går som de kan, försiktigare än jag, osäkrare på fötterna än jag. Osäkerheten sitter inte enbart i fötterna, den är där i hela apparitionen. Glad att jag aldrig vare sig haft råd eller lust att göra ingrepp i mitt ansikte, fylla ut och släta bort. Det är sorgligt, ingenting får mig att tro att de här kvinnorna är lyckliga och nöjda med sina liv, med resten av sina liv.

Och så såg jag den eleganta kvinnan med omöjligt höga och smala klackar. Kul att det finns alla sorter.

Onsdagsmorgonen är molnig, 17 grader halv nio. Blåsigt och mycket högt UV-index. Får smörja in mig. Nu resten av frukosten, en mandarin, och det sista av mitt te.

Gröna växter

Tisdagseftermiddag – det blir ingen städning idag, kanske i morgon. Nu bara slappar jag vid datorn, plockar konstant bort Avasts meddelanden, och har plockat fram det som ska utgöra min middag idag – gambas från frysen, pasta, tomatsås/alternativ lättstekt färsk babyspenat, vitlök, grovt riven spansk ost, plus lite nyinköpt semicurado ost, som jag tror betyder att den bara är lagrad 1-2 månader, curado är minst 4 månader. Har smakat den och den är god.

Blå himmel, moln över bergen, ljumma vindar – livet är gott. 21 grader säger mobilen, jag tror den. Samma i morgon, torsdag kanske regn, men varmt, fredag likaså, och ännu lite varmare på lördag.

Syster min därhemma i Uppsala har förmodligen ett mera aktivt socialt liv än jag. Nu kanske hon spelar bridge med gänget, eller är hos dotter och måg och barnbarn, eller gör något annat, hon wordfeudar i alla fall inte just nu.

Jag läser att kvinnan som vann miljoner på ATG häromdagen, inte fem som jag trodde, utan 25 – hon säger att hon mår illa. ”Lilla jag, vad ska jag göra?” Kan förstå den känslan. Lär inte behöva uppleva den i det här sammanhanget.

Har pratat med ledig yngsta son, som bad om ursäkt för att han troligen lämnat lite disk kvar i mitt hus. Han hade haft bråttom iväg tillbaka till stan. Jag tyckte att han kanske kunde tänka på att faktiskt diska i god tid nästa gång. Inget att tjafsa om, men kanske lära sig något av. Hur gammal man än är. Och så har jag sett bild på äldste sonen i Lissabon, tydligen mycket backigt. Sonhustru Lotta berättade om väldigt många steg.

När jag var ute satte jag mig en stund på en bänk och läste lite i Queen of Babble, boken jag nyligen tyckte var lite väl tramsig. Den bättrar sig kanske, ett par kapitel in i boken tycker jag att den ibland är riktigt kul. Den duger att förspilla tid på medan jag väntar på flygplatsen på lördag.

Jag har ett svårt beslut att fatta inför packandet av resväskan. Ska jag lämna – i en påse bredvid soptunnorna – min gamla och väl använda axelremsväska i amerikanskt buckskin? Köpte den i San Fransisco 1992 (tror jag) och den har gjort god tjänst. Nu är den lite sliten, och behöver behandlas för att mjukna. Kanske kan någon här göra det? Den tar plats i resväskan. Väntar med beslut till fredag. Drygt trettio års användning är kanske tillräckligt för min del? Jag är ungefär lika sentimental kring den här väskan som kring min utslitna svarta linneklänning – men jag har ingen syrra som kan fixa en ny väska som denna. Den åker nog ut.

När jag kommer hem har jag flera beslut att fatta. Har för mycket prylar och pinaler, behöver bli av med mycket innan jag börjar drömma mardrömmar om allt. Böcker, har drygt tre tusen registrerade på Bokbörsen, och i natt drömde jag att jag ändrade priset på allihop till 1 krona per styck, plus frakt. Kanske är en bra idé, skulle behöva leva många decennier till om alla ska hinna säljas.

Och farmors och farfars (Jans föräldrar) servis, fint benporslin från 30-talet. Jag har använt den några gånger, men tror inte jag kommer att behöva den. Vad ska jag göra med den – kan lägga ut på Tradera, men vilket elände att packa alltihop om någon vill köpa den! Liksom med böckerna, kom gärna hem till mig utanför Norrtälje och hämta – och slipp därmed frakt och krångel.

Har nu hackat vitlök och grön paprika att lägga till middagsmaten, det blir tomatsås och inte spenat till pasta och gambas. Spenaten kan vara ett tillägg till rostat bröd med bacon och stekt ägg, eller den halva pizzan någon dag.

Himlen är fortsatt blå, vinden ljum när jag öppnar fönstret och tittar ut. Klockan är fyra.

Och nu, halv sex, har jag ätit en mycket god middag. Och diskat. Tuggat i mig en palmerita till efterrätt, den mandarin jag har kvar spar jag till frukost i morgon. Får köpa några till. I övrigt är det icke-påfyllning som gäller. Maten i kyl och frys räcker till fredag, då jag har tänkt äta ute någonstans. Bröd förslår till lördag morgon, och om jag vill kan jag göra matsäck också.

Den gin som är kvar får jag fylla på tom tonicflaska, och stoppa i resväskan. Bredvid whiskyn till min förvaltare därhemma. All italiensk extra dry vermouth är slut, och jag saknar den inte, tacka vet jag Marezzo. Som jag kan skaffa när jag är hemma igen. Beställa för hemkörning, eller hämtning på systembolaget i Norrtälje.

Jag växlar mellan glasögon, progressiva och läsglas. Det fungerar sådär. Jag ser ingenting på långt håll med läsglasögonen, och ser hyfsat med de progressiva. Så länge jag inte försöker förflytta mig med dem på näsan. Då blir det lite stolpigt och konstigt. Där fungerar inga glasögon eller läsglas, bättre. Krångligt.

”Berätta vad du vill göra” – står det mitt framför ögonen på mig. På datorskärmen. Om det vore så enkelt, om jag hade rätt ord så skulle jag kunna berätta. Men först måste jag veta, och så hitta sammanhang och känslor och tankar och först därefter kanske berätta.

Just nu är berättarlusten större än förmågan. Jag är surrig, har inte lust att gå och lägga mig halv nio, men heller ingen stor lust att hålla mig vaken. Har en känsla av att jag kommer att väckas ganska tidigt i morgon bitti, av jobbare på ställningen på grannhuset.

Har absolut ingenting viktigt att förmedla, bara fingrar som vill skriva ord. Fortfarande är jag glad att jag kan, att kunskaperna från handelsskolan i början av 60-talet och Fru Lindströms envisa jobb med att lära oss i klassen att skriva snabbt utan att se vad vi gjorde. På skrivmaskiner, med en skärm över tangentbordet. Lärde mig stenografera också, men det har jag lyckligen glömt. Och någon särdeles engagerad och bra sekreterare var jag kanske aldrig, men jag hamnade på bokförlag några år innan vi fick tre söner, lärde mig mycket om redigering och korrekturläsning, och göra innehållsregister i fackböcker – och lite på den vägen är det fortfarande, drygt sextio år senare.

Där for jag iväg igen, sådär som ”det blir” när jag skriver. Jag läser om författare som gör en synopsis, mer eller mindre detaljerad, och som sedan följer den och skriver, bekantar sig med sina karaktärer och miljö, och skriver och skriver. Redigerar och skriver om, redigerar kanske en vända till. Många har till slut en färdig bok, kanske också ett förlag som tar hand om produktionen.

Jag har ingen synopsis, jag är inte disciplinerad, tvärtom är jag nog ganska lat. Har dåligt tålamod att köra igenom mina texter flera gånger, men har lärt mig att det för det mesta går bra att stryka en hel del. Åtminstone i det jag tror kan ”bli något”, det jag vill ska bli något. Det jag lägger ut i bloggen får vara som det är, med stavfel ibland. ”Apropå” felstavat häromsistens kliar i ögonen varje gång jag får syn på rubriken. Det går för fort emellanåt.

Nu är det tisdagsmorgon, klockan är halv åtta, jag har artrostränat och äter nu frukost. Blåbär utan gröt, klarade inte riktigt av tanken att äta gröt utan mjölk. De få återstående grynen fick åka i soporna. Två smörgåsar, te och en mandarin är övriga frukosten.

Utanför fönstren är det disigt, 17 grader och molnigt enligt mobilen. Blir runt 20 senare under dagen. Jag har inte bråttom ut. Först en härligt långsam frukost med internetkoll. Ser bland annat att min blogg hade 101 visningar, 66 besökare från dessa länder – Sverige (flest), Norge, USA, Spanien, Tyskland, Nederländerna, Irland, Portugal, Finland och Belgien. Tack för läsning, vänner i världen.

För övrigt mest elände. Trump´s medarbetare avslöjar sådant som inte borde avslöjas i chatt, ryska miljardärers hus brinner i Moskva, i Turkiet fortsätter demonstrationerna mot Erdogan och reseledare undrar vad svenska UD har att säga.

Frukosten är konsumerad. Matbojkotten sägs ha lett till matsvinn (som kanske påverkar handlarna). Och Lena Mellin i Aftonbladet hävdar att bred bojkott inte är rätt väg, och att havregryn är gott. Hon rekommenderar oss konsumenter att laga billig mat i stället. Kan ligga något i det.

Fyller på temuggen. Fönstren är täckta av det som kanske är dis, kanske mycket lätt regn. Tämligen ogenomskinliga, men jag tänker inte klänga och tvätta dem. Ingen aktivitet i byggställningen vid huset här bredvid. Bara havet som gungar och skälver i eviga vågor.

Borde någon lära Avast någonting om konsumenters gillande och ogillande? Hur kan de mena att jag ska få lust att köpa något som bara irriterar mig, när köpuppmaningen och varningen kommer ungefär en gång i timmen, när datorn är igång? Och jag har tackat nej, köper alltså inte trots tjatet. Borde vara begripligt. Jag har lust att slänga ut även den gratisprenumeration jag har på deras virusskydd. Har skickat flera mejl, de säger sig vara tacksamma för feedback – men agerar inte på den. Läser förmodligen inte mejlen heller. Dåligt beteende. Eftersom mitt ”ärende” inte stämmer in på något förslag, när man söker kontakt – så fungerar kontakten inte. Moment 22. Är aldrig bra marknadsföring. Men nu ska de inte få stjäla mera energi idag.

Syrran leder wordfeud med 52 poäng, känns ganska oslagbart, men än är det 41 brickor kvar och min tur. Hemma igen, och tar in på syrrans ledning, just nu leder hon bara med 2 poäng, men det är hennes tur. Fick 48 poäng för ordet ”pissa”.

Klockan är två, jag har gått 8 000 steg, druckit en cortado, ätit två stora kulor glass, vanilj och limon, gott. Suttit en stund med Martti och hans tyska vän, pratat en aning tyska och fått mig en caña. Nu skönt att vara hemma.

Diskar frukostdisken, tar bort ännu ett meddelande från Avast om osäkert nätverk, och ännu en fråga från FB om det är jag som loggat in från Puerto de la Cruz, den frågan återkommer varje gång jag går in på FB. De där vad de nu heter, lär de sig aldrig något?

Såg idag en kvinna med de högsta och tunnaste klackar på eleganta skor jag sett på länge. Hur hon kunde gå på knagglig stensättning utan att åka på öronen begriper jag inte. Tog bild utan att fråga.

Fixar tyvärr inte att ta bort alla gata framför damen, hoppas de eleganta skorna syns

Vaknar redan klockan sex, ligger kvar en stund och tar mig så småningom igenom artrosprogrammet, i och utanför sängen. Känns bra. Måndagsmorgonen är molnig, 16 grader klockan åtta.  Mobilen hävdar ”halvklart” och lovar att det blir 20-21 grader fram på dagen. Te och mandarin återstår av frukosten. Går väl som vanligt ut vid halv tiotiden, och hejar på Palmyra som brukar promenera på plazan ungefär vid den tiden. Igår var hon lite sur på grannen, som påpekat för henne att hon borde röra på armarna när hon går. ”It´s my body, isn´t it?”

Molnlocket lättar lite, kanske det är halvklart ändå. Och solen tar sig igenom, hittar ett hål en liten stund, och gömmer sig igen. Wordle och sudoku avklarade, wordfeud påbörjat, syrran vann förra omgången, också. Men bara med några poäng.

Bekräftar mitt vinstval i Postkodlotteriet, sex vinglas, leverans om två veckor. Diskar. Ska ta med mig soppåsen – och min väska – när jag går ut.

Just nu monteras en byggnadsställning nedanför mina fönster mot havet, har än så länge ingen aning om varför. När jag kommer hem vid ett har ställningen nått min höjd, det är huset bredvid som ska hanteras. Jag tar ur hörapparaterna och slipper höra bangandet när ställningen säkras. Lagom med hemfärd när jobbet bredvid börjar.

6 500 steg idag, räcker. Påsen med fleece och böcker var borta, hoppas någon får glädje av något.

Har fått besked från förvaltaren därhemma, värmen är igång i huset. En hård macka med tonfiskröra får utgöra min lunch, vad det blir till middag har jag ännu inte bestämt. Kanske bacon, stekt ägg och en rostad brödskiva. Babyspenat lätt stekt i olivolja till.

Glömde köpa mjölk. Frågan är om jag kan äta den sista (havregrynen tar slut) gröten i morgon, med blåbär, men utan mjölk? Har inget behov av mjölk annat än till gröten, kaffe med mjölk får jag på Casa C. Och några fler tunnpannkakor ska jag inte göra. Här.

Halv pizza till middag i morgon, pasta med gambas, riven ost och tomatsås onsdag, pizza igen torsdag, och middag ute fredag. Det blir bra.

Middagen äten och disken diskad, klockan är sex och himlen helmulen. Men än är det inte mörkt, och det regnar inte.

Jag har läst Kindle, lättläst – wordfeudat lite med syrran som leder igen. Tvättat den sista tvätt jag tänker tvätta här, den här vändan. Och hängt den inomhus på torkställningen i mitt sovrum. Börjar plocka ihop det som ska med hem i min svårhanterliga stora resväska. I morgon städar jag nog smårummen, de har inte använts sedan mina danska vänner var här. Det handlar mest om att torka golven och damma av de ytor som är dammiga. Förutsätter att Asia inspekterar att allt är okej efter mitt halvår här, på fredag.

Talar med yngste sonen, och det hörs på hans röst att han trivs på sin nya arbetsplats. Hoppas han får stanna där. I morgon är han ledig och då ska han ta ett tag och städa därhemma, ”jag har fått mera energi”. Min energi är slut just nu, klockan är visserligen bara kvart i åtta, men när jag plockat lite mera bland allt som ska få plats i resväskan, så kryper jag nog till kojs. Kanske läser jag lite i den där tramsiga tjocka boken.

Lite onödigt mycket trottoar, men en perfekt landning av en sån där himmelsflygare

Halv sex har jag ätit min tonfiskröra med två aningen övermogna avocados. Tja. Resten av röran får ätas i morgon, med rostat bröd. Har också hunnit läsa lite i boken jag trodde jag skulle ha som trygghetsläsning på flygplatsen. Tror inte det, den är för tramsig – hamnar nog i en påse bredvid soptunnorna, den med.

Kanske tillsammans med regnjackan, som jag kanske behöver under veckan. Bok och jacka får vänta på deportation. Otäckt ord, varför använder jag det – kanske för att jag sett det flera gånger nyligen än någonsin hittills, Trump´s vansinniga deportering av människor som är tatuerade och ser ut som om de kommer från Venezuela. En galen president i USA, makthavare har nog varit mer eller mindre galna förr – men denne utgör ett hot mot hela världen.

Kristersson och Sverige är små i jämförelse, men galenskaperna hör hemma i samma härad – maktmissbruk, pengar, ett självförhärligande som saknar sin like (tacksamt nog). Låt oss och resten av världen snart slippa dessa despoter.

En vän menade att jag nog inte skulle behöva bekymra mig om bojkott av stora matkedjor när jag kommer hem – apropå att jag frågat i bloggen om alternativ i Norrtälje. Jag har nog inte tänkt avsluta vare sig bojkotten av USA-produkter eller matjättar som skor sig på sina vinster, samtidigt som konsumenter inte har råd att äta. Min bojkott kan fortsätta så länge den behövs, och så gott jag begriper. Den lär inte sätta stora spår, men den kommer att göra mig nöjd med min markering. Jag kommer att bli en mera medveten konsument.

Finns det andra butiker i Norrtälje än Coop, ICA (flera butiker), Willys? Tips tas tacksamt emot. Annars kanske det finns altär ernativ på nätet?

Sofia lämnade en energidryck i min kyl. Nu har jag druckit upp den, och kommit fram till att jag aldrig behöver köpa en sådan. Liksom inte heller den ”body wash” hon lämnade, med lätt peeling i form av små korn som känns som om de sitter kvar, hur väl du än duschar efteråt. Vi gamla och de unga har inte riktigt samma behov. Däremot tänker jag försöka hitta den där foundation´en (ursäkta) jag fotade, Naked någonting. Den verkar kunna fungera även för mig. Det jag lämnar kvar här i skåp och badrum, gör Asia vad hon vill med.

Himlen är nu lite blåsvart, innan det blir helmörkt. Molnigt. Vackert. Havet gör det det gör, rör sig, skvätter, skräms med sin kraft, samlar ihop sig till vågor. Och lägger sig till ro för en ny vända av kraft. Ständigt igen, om och om igen.

Jag tänker på mina döda. Nåja, på mina levande också. Men ibland tränger sig de döda fram, de tar plats och vill inte låta sig tystas, eller förflyttas. Inte så att de plågar mig, men de finns där någonstans i ett intet som jag inte kan benämna. Vet inte vad det skulle kallas. Vet bara att det finns. De är för det mesta vänliga, de jag saknar. Hittills har ingen krävt någonting av mig som jag inte skulle finna rimligt. Tror att de enbart vill bli ihågkomna, vill bli fortsatt älskade och viktiga, vill att jag inte ska glömma. Som om det vore möjligt. Kanske finns det människor som kan glömma de de har älskat. Inte jag. Och de jag älskat vet nog det, även som döda. Minns hur jag frågade Ulf, när han precis dött – ”vet du om att du är död”? Inte fick jag något svar, jag fick bestämma att det visste han nog, redan innan han dog. Och han lever ännu, i mig. Liksom Mats, och Jan. Och föräldrar, svärmor och svärfar. Mormor och morfar, moster. Syster Christina. Andra. Alla de som en gång funnits, finns så länge jag finns och minns – och förstås så länge andra som minns dem, finns. Tacksam tanke att inte allt och alla försvinner i döden. Mycket, men inte allt.

Ser att Målle Lindberg också är död, 95 år. En gång Sveriges Billy Graham. Hoppas han får frid nu.

95 år – det är tolv år längre än jag hittills levat. Vill jag bli 95, eller till och med äldre än så? Tveksam, samtidigt som jag inte vill dö, inte nu, inte än. Någon/något lär svara på den frågan utan min inblandning.

Jag må vara nöjd så länge jag kan göra det jag gjort nu i ett halvår – tillbringa vintern i varmare klimat. Tycka att det är okej att betala hyra på två ställen (tacksam för att det ena är låg) – orka resa, vilja resa, kunna ta mig fram också med knackig spanska och kroppsspråk. Nästa resa kanske inte ska vara ett halvår, fyra eller fem månader räcker nog. Just nu vet jag inte. Men jag vet att jag vill detta igen, om jag kan, om jag förmår, om kroppen och ekonomin håller. Och allt annat.

Martti från Frankfurt-trakten i Tyskland vill nog bo här om han kan och har råd, när han blir pensionär om några år. Så långt vill inte jag gå, jag vill fortfarande kalla Sverige hemma, men gärna vara vintertid här. Åtminstone några år till.

Numera har jag en liten broms, som slår till om jag blir alltför års-yvig. Hur länge kan jag faktiskt räkna med att kunna åka som de senaste fyra-fem åren? Bryr mig inte om att skrumpna och förfäras, jag gör det så länge det går och inte allt sammansvärjer sig och säger NEJ!

Är övertygad om att ”mina män” – så döda de än är – gillar vad jag håller på med, och kanske till och med applåderar, sådär lite försynt som döda människor kanske gör. Ulf  säger möjligen det han ofta gjorde när jag var den som körde bilen, ”du kör för fort, du ligger för nära”. Fast kanske inte i det här sammanhanget. Jag bestämmer att jag har deras stöd och gillande.

Och just nu vill jag inte veta mera om världen utanför min bubbla. Jag mår bra, tänker gå till sängs om någon timme. Kanske läsa något dessförinnan, den där tramsiga boken eller Kindle. Visar sig. I morgon är en ny dag.

Och ännu är det söndagskväll. Svart utanför fönstren, lamporna tända inomhus. Här och i husen runt Puerto och upp i bergen.

Kanske blir det regn i morgon. Ibland har mobilens väder rätt, ofta inte. Känns som mera varningar för att ha varnat, ifall att. Något paraply tänker jag inte köpa, har hemma och får ta med nästa resa. Regnjackan duger om det blir regn.

Om några dagar fyller Mats år, det gör inget att han är död. Femtioåtta år. Jag har svårt att förstå att jag för så många år sedan födde honom, minns att morfar Erik samtidigt låg på sjukhus. Minns inte om det var då han dog. Vet att Mats är död, hos mig fyller han fortfarande år.

Här är Mats när jag fyllde sextio – 23 år sefan

Nu har jag gjort en tonfiskröra, med – kom just på att jag glömt det hårdkokta ägget, sätter på spisen – schalottenlök, vitlök, cornichoner och tonfisk i vatten, majonnäs och crème fraîche, svartpeppar. Den får stå till sig och är tänkt att ätas till avocados, om de är lagom mogna. Annars på rostat bröd. Middag idag, denna söndag i slutet av mars, min sista söndag här denna gången.

Nu är det 20 grader och halvklart, kanske regn igen i morgon bitti. Leder wordfeud med fem poäng mera än syrran, det är hennes tur. Klockan är tre på eftermiddagen. Håller med flit min värld liten och nära, vill inte släppa in resten. När jag ögnar rubrikerna i press på internet kan jag ändå inte undvika att se att Hamas hävdar 50 000 döda i Gaza. Att Trump ger nya exempel på sin galenskap, att Putin förmodligen smilar i Moskva, att Ukrainas ledare ser trött och ledsen ut. En kvinna har satsat 150 kr på hästlopp, och ovetande (”hon var ute och planterade”) vunnit 5 miljoner (eller så). Hoppas hon blir lycklig(are).

Annonser överallt för internetcasinon och spelande, även i min mejl. Tar bort. Och Avast envisas med att skicka säljförslag eftersom min dator är så hotad, senast av spårare. Jag tar bort deras påträngande information också.

(Kom just ihåg att ta äggen från spisen. Nu på kylning, ett ska hackas ner i röran, ett spar jag till i morgon i kylen.)

Försöker begripa om jag bör bojkotta wordpress – grundat av en amerikan och en engelsman. Vill inte, trivs med formen.

Äter de sista cornichonerna till min drink, och undrar varför jag biter av och lägger bort den lilla snutten med skaftände på, lika mycket gurka som resten ju! Vilka dumma vanor jag har. Påminner mig om en vän en gång, som alltid delade julskinkan i två delar, innan den kunde griljeras. ”Så gjorde mamma.” Förklaringen var att mammas ugn var lite liten för en stor skinka… Det var inte vännens.

Hur mycket av det vi lärde oss hemifrån och när vi var unga, är fortfarande relevant? Något att fundera på när man inte har annat för sig. Och vad lärde vi oss inte därhemma, och fick kanske lära oss själva längre fram i livet?

Hur upplevde våra föräldrar det, att av fyra systrar var vi tre som utbildade oss i varierad grad mera än de någonsin fick göra själva (en syster började jobba direkt efter skolan)?

Vår mammas mamma, vår mormor, sade kort och gott till prästen som menade att mamma borde få studera – ”hon ska tjäna”. Och tjänade gjorde hon, strävsamt och antagligen inte alltid fyllt av någon glädje. Hon arbetade som servitris vid stadshotellet i Avesta så småningom, liksom sin halvsyster och sin svägerska, jobbade ofta natt, var trött. Och pappa jobbade skift i järnverket som mejslare. Vi var fyra barn, de försörjde oss, de såg till att vi fick ett annat liv än det de hade. Jag är inte säker på att vi begrep det, när det hände. Nu gör jag det.

Nog är det lite fantastiskt vart skrivandet kan ta den som skriver (är trött på att skriva ”mig” och ”en” och ”man”). Fast förstås är det jag som förundras över vad som dyker upp på skärmen och dessförinnan passerat någonting i min hjärna. Ibland kan jag se en i alla fall lite röd tråd, ofta inte.

Intryck fylls hela tiden på, hoppas hjärnan länge till klarar att slänga bort de som är otjänliga.

Längtar hem till tystnaden. Det är tyst här också, när jag är ensam hemma. Utomhus är det en ständig kakafoni av ljud, prat, somligt begripligt, annat inte. Idag tog jag en av hörapparaterna ur örat, det fick räcka med en för möjlig nödvändighet att höra. Kan nog aldrig vänja mig vid det spanska sättet att samtala, jag blir sällan klok på om människorna har ett trevligt samtal, eller om grälar. Kroppsspråk och min svenska tolkning av det får avgöra.

Vet inte om förvaltaren därhemma sett mitt mejl, har inte fått något svar. Det är kanske läge att skicka ett SMS lite försynt i morgon. Och huruvida bilen är besiktigad och klar vet jag inte heller. Antar att jag får veta när jag kommer hem. Det får läggas på den där hyllan där ”acceptera det du inte kan göra något åt” läggs, en bra hylla som rymmer en hel del.

Glömde kolla när jag kom hem, om påsen med två böcker på engelska och en fleece som jag inte behöver, låg kvar bredvid sopcontainrarna.

Om nätterna, i dröm eller halvvaket tillstånd, packar jag, hittar manus och med porto försedda postpåsar, alltihop tillhör en vän, som letar och letar. Vi blir väldigt glada båda när vi hittar varandra, och hon förstår att jag har hennes plastkasse. Hennes bok skulle hamna i påsarna, manuset var egentligen bara för att hon ville ha det. Några böcker såg jag inte till i drömmen. Och häromnatten tog jag livet av en man (har ingen aning nu om varför, då var det rimligt) med en kökskniv med ljusgrönt plasthandtag. Tack och lov har jag aldrig i verkligheten sett en sådan kniv. Varken här eller där.

Tror röriga och märkliga drömmar hör till min resa hem om några dagar. Sinne och kropp försöker anpassa sig till och ta hand om förändringen, som ju är både positiv och lite ledsam. Jag vill se till att säga adjö till Palmyra, och Martti, och få Asia att förstå hur jag uppskattat hennes och hennes mans vänlighet, när jag skapat problem med nycklar. Miguel, mäklaren, ska jag också tacka och betona att jag kommer igen i augusti för att boka lägenheten på en trappa. Sedan ska jag åka hem, och förhoppningsvis börja med den taxi Asia bokat till 8.30 på lördagsmorgonen, lämna min nyckel i lägenheten eller utanför deras dörr, om jag behöver den för att låsa upp ytterdörren. Får kolla om porten är öppen, ibland är den inte det tidigt.

Jag ska stå i kö till buss 343 till flygplatsen på busstationen, hiva in resväskan i utrymmet under bussen, hoppas mitt Titsa-kort betalar bussresan, får fylla på med pengar annars. Och pusta ut, när jag väl är på flygplatsen och inte ska flyga förrän sent på eftermiddagen. Checka in per mobil, lämna väskan så snart möjligt, hitta ett ställe att sitta och läsa/skriva. Andas. Hålla reda på ryggsäck, kasse med sittdyna, kasse med skor som ska in i bagagehyllan på planet. Andas igen, kanske äta något till lunch mitt på dagen.

Hitta min plats, be till makterna om att slippa småbarn, eller passagerare som väldigt ofta vill ta sig förbi mig till toaletten. Beställa en gin tonic, och tapas. Läsa, kanske skriva.

Väl hemma ska jag hämta bagaget, och hitta sonen. Hittills har det fungerat bra, tror jag minns var han brukar finnas. Och sedan ska jag krama honom och glädjas åt att vara hemma igen, nästan. Sova i rummet hemma hos son och sonhustru, vakna, äta frukost, kanske träffa sonson med sambo och dotter, åka hem. Om så till ett kyligt hus med musspår överallt, hem. Städa får jag göra en annan dag.

Tänkbar läsning på flygplatsen, och kanske lite dessförinnan, 2×310 sidor cirka

Tomt dokument, igen. Vad kommer jag att skriva här, om alls? Inte vet jag. Har sällan några tydliga planer eller tankar kring vad som ska hamna på skärmen, är helt beroende av ögonblickets infall och lust. Och då blir det ibland ingenting. Även om det finns ord i dokumentet.

Just nu är jag stilla i själen, havet gör mig lugn, också när det är fullt av energi. Jag låter mig vila. Klockan är bara halv sju, så ingen säng ännu. Om, så vaknar jag bara och ligger där och vrider och vänder på mig, känns alltid som om det är länge, kanske det inte är. Vill inte kolla på mobilen vad klockan är när jag är sådär nattvaken.

Den sol som inte synts till idag, går snart ner. Enligt mobilen 19 minuter över sju. Då blir det svart. Fönstret täcks av mikrodroppar av regn, kan nog inte ens kallas droppar, mera fuktighet som ändå lägger sig på rutan, men inte orkar rinna ner.

Läser om en ung man med nyfådd lägenhet i Sollentuna, som har kackerlackor överallt. Och jag visste inte ens att de fanns i Sverige, också. Här har jag lyckats hålla dem ifrån mig, men vet att de finns, har torkat ur skåp och sprejat med något Asia lämnat för ändamålet. Och jag ser döda kackerlackor på trottoarerna när jag går ut om morgnarna. Stackars kille, hoppas han hittar en lägenhet utan ohyra. Hyresvärden ska sanera, och han behöver ”bara” betala halva hyran under sin tre månaders uppsägningstid.

Fyra minuter kvar till solnedgång, jag tänder lampan bakom mig. Himlen har klarnat något, bergen syns nu så att jag inte behöver tveka om mitt minne av dem. Och plötsligt, oj vad jag längtar hem till svensk natur, till skog och grusvägar, inte hårda stadsgator. Till ett måttfullare vatten (Addarn). Till våren i Sverige. Vitsippor, blåsippor och tussilago.

Intressant, en läsare av min blogg är agorapulse, vilket verkar vara en fransk app för internet. De som vill har koll (jag blockar ju USA så gott jag kan, även om jag använder Facebook. Inser att jag faktiskt inte vet om wordpress är USA…). Gillar den plattformen sedan många år, vill helst inte byta.

Den här världen med vad som är okej att använda och vad som inte är det, är inte enkel att navigera i. Därtill ska jag när jag kommer hem till Sverige undvika ”matjättarna” och deras höga matpriser. Vilka alternativ finns i Norrtälje?

Nu, tre minuter över halv åtta, är det mörkt utanför fönstren. Som vanligt smyger sig mörkret på.

Och på söndagsmorgonen, halv nio, säger mobilen regn och 17 grader. Jag ser inget regn, det har kanske varit här och försvunnit. Men det är rejält molnigt, anar att det finns en sol genom ett hål bland molnen.

Nu frukost. Och därefter ut, i både mycket lätt regn och sol på hemvägen – 8 300 steg och trötta ben när jag var hemma igen vid halv två. Nöjd.

Hav och himmel idag

Lördag, lätt regn tidig morgon, nu kvart över nio, 17 grader och övervägande molnigt. Har avslutat min frukost, men går inte ut ännu. Gjorde det vid halv tio. Pratade lite med Palmyra, vinkade åt Asia med make, fick min cortado. Och gick vidare in mot Puerto, utan ärende, bara gå.

På hemvägen en caña med Martti, och lite prat. Gladdes båda åt familjer med många barn som bollade över ett nät, ingen var sur på någon annan, alla slängde sig i sanden, när de inte lyckades fånga bollen. Alla var glada – och gladde oss som såg på. Så gick jag hemåt när det verkade kunna börja regna igen – och ett mycket lätt regndis var på väg precis när jag var hemma.  8 900 steg drygt. Nöjd och trött. Klockan är snart ett.

Min sista lördag här, för den här gången. Nästa vecka blir varje dag ”sista”.

Nu en stunds läsning, Hiasen är inte utläst, och den andra boken spar jag till väntan på flygplatsen, nästa lördag. Diset består, bergen syns inte, men inget regn.

Har fortfarande lite crèpes kvar, spär på med schalottenlök, champinjoner, färsk spenat och grön paprika, ost. Sallad till. Blir bra middag så småningom. Längtar hem till min vanliga ugn för diverse matlagning, hemma använder jag nästan aldrig mikron. Här finns bara den.

Steker lök och champinjoner, paprika och färsk spenat. Tänker lägga detta över resterna från häromdagen, och ost överst, in i mikron någon minut, senare. Tror jag hoppar över salladen.

Just nu, kvart i tre, är mina fönster en aning blöta av ett mycket lätt duggregn. Mera behövs, både för att fönstren ska bli renare, men också för allt som vill växa nu när det är vår. Farbrorn med stängda krogen kommer hem, hans steg ser lika trötta ut som mina brukar göra, han har en tung kasse i ena handen. Han pratar en stund med sin granne/hyresgäst (?) på väg till den egna dörren.

Avast struntar i mitt mejl om att jag inte vill höra av dem. Hela tiden får jag meddelanden om att mitt nätverk här inte är okej. Snart lägger jag av Avast helt och hållet, även det program som är gratis. Har någon alternativ att rekommendera?

Nu, sen eftermiddag, har jag ätit min kanske lite konstiga – men välsmakande – middag. Gillar inte att slänga mat som är okej, så jag äter det jag kan.  Fryser in en del, just nu ligger den där pizzan kvar i frysen och väntar på konsumtion. Plus några påsar med bröd för veckan som kommer. Och lite pasta, några gambas. Kanske blir det middagen i morgon, med den napolitanska tomatsås som är kvar i burken i kylen, och resten av den spanska numera lite hård-rivna ostbiten, eller kanske fetaost. Har färsk spenat kvar också. Visar sig. Nu är jag mätt och belåten, saknar bara det vin jag inte köpte igår. Nu jordgubbar till efterrätt, stora och märkligt välsmakande.

Har läst ut Hiasen, kan med gott samvete lägga den och en annan bok i plastpåse nära sopbehållarna. Blir de regnade på så okej, annars kanske någon vill ha dem. I morgon. Morrar åt Avast igen. De säger sig vilja ha feedback, men bryr sig inte om den de får (om den inte passar).

Nu syns konturen av bergen bakom Puerto igen – ett tag tvivlade jag på mig själv, var det berg där eller hade jag hittat på dem (och sedan tappat bort dem i diset, ändå)? De är där.

Halv sex, det verkar inte bli något riktigt regn. När jag ser på muren under den stängda krogen, ser jag hur det ser ut som en fisk, där muren är trasig eller lagad, vet inte vilket. En fisk utan riktig stjärtfena och nosen (har fiskar nos?) vänd neråt.

Jag såg i alla fall en levande tornfalkshane, liten och vacker, tyckte den såg ut att ha mera rödbruna fjädrar än jag sett tidigare. Idag, längs vägen in till Puerto. Samma väg som på andra sidan hyser hönor, tuppar och kycklingar, i häcken mot stängslet/muren till Loro Parque.

Fönstren är öppna, det är 17 grader och känns lite svalt. Lätt vind, molnigt. Havet lever.

Syrran tar in på mig i wordfeud, ett tag ledde jag med något som kändes hållbart – nu är jag inte lika stöddig.

”Fisken” först, titta noga så kanske ni också ser den – sedan middagen

Fredag, gick ut tidigt, halv tio – med nycklar etcetera i väskan som låg i andra väskan. Rustad för att kunna komma in här hemma av egen kraft idag. Satt en stund med Martti och pratade över en caña, gick hemåt när hans tyske vän kom. Ungefär halv två hemma efter 10 500 steg, med mörkt bröd och en bit ostkaka. Och jordgubbar.

Ostkakan har jag nu ätit upp till en kopp kaffe. Nu är det soligare än i morse, 20 grader, fortfarande kanske regn i morgon bitti. Nu ska jag ta hand om brödet, och lägga en del i frysen.

Jag hittade en tjock, förmodligen lättläst, bok på Röda Korsets loppis, 1 Euro. Den kanske räcker medan jag väntar på flygplatsen nästa lördag. The Queen of Babble in the Big City och The Queen of Babble – big mouth, big heart, big problems, författare Meg Cabot. Alternativ till Hiasen.

En vän på FB kunde berätta att den där pinalen jag inte kunde komma ihåg namnet på, nog var en karbinhake. Så sant, borde ha kunnat det efter åratals seglande. Men ordet gömde sig bland alla andra i min hjärna. Nu vet jag, och ska skaffa ett par sådana till ryggsäcken (om jag bara kommer på hur det kan fungera). Har skrivit in det i min hela tiden reviderade lista på sådant jag vill ha med mig nästa gång (och sådant jag inte behöver ta med mig).

Wordle och sudoku avklarade för idag. Och jag leder wordfeud. Ett tag i alla fall. Middag blir resten av det jag kallade crèpes igår.

Har gett Avast feedback kring deras tjatiga ”varningar” om hur hotad min dator är – jag är nöjd med deras gratisprogram, har haft och betalat mycket för deras andra program, men gillade dem inte. Har bara ett kvar nu, till i höst. Får se om jag kan slippa deras störande, och aggressiva försäljningsförsök.

Har också noterat hur Philadelphia-ost promotas av olika kedjor i Sverige, och Yes diskmedel av Hemköp, bara för att ta några exempel på produkter med USA-ursprung, som just nu bojkottas av många, däribland av mig. Så gott jag begriper. Även om annonser tar tid på sig att planeras och skapas, tycker jag nog att annonsörerna och deras byråer kunde ha lite mera känslighet för vad som rör sig i världen, just nu. Hemköp och Antonia A-J delar också ut rekordvinst för närvarande till sina aktieägare – det är rent av korkat. Vår totalt okänsliga finansminister eller regeringen som helhet ser också till att Rut-avdraget ska öka till 50 procent – jag har aldrig haft råd att använda mig av Rut, men det är förstås inte sådana som mig man vill blidka.

Och Vardaga, fd Carema med dåligt rykte redan för tio år sedan. Nu har en äldre dement kvinna inte fått den vård hon behövde, de ansvariga vägrar medge att de handlat fel, ingen Lex Maria-anmälan har gjorts, kvinnans sår på ben och fötter var förfärliga. Den sk vården på Silverparken sägs ledas av läkare och utbildad personal – läkaren verkar sällan vara fysiskt närvarande vid sina ronder, och personalen hinner inte det de kanske vill och kan. Den här kvinnan har en dotter som till slut fick sin mamma till sjukhus och adekvat vård, och ett annat boende. Hur kan det här få hända om och om igen? De som bor på sådana här institutioner betalar för att få det de behöver under det som ofta är deras sista år i livet.

Världen är galen, och Sverige med. Låt oss skapa en värld där människor har lika värde, där alla kan hitta sin plats, oavsett bakgrund, ålder, kön, etnicitet, status som asylsökande eller immigrant av andra skäl. Sverige behöver människor som vill någonting, i stället utvisas utbildade personer av skäl som bara den av regler besatta tjänstemannen kan svälja. Detta ofta efter många år i Sverige. Ibland inga år i det land de utvisas till, och förpassningen sker för det mesta i smyg, för att i görligaste mån slippa kritik från media och andra.

Nu ska jag läsa lite ”skräplitteratur” för att balansera sinnesintrycken. Det gjorde jag, men blev just inte vare sig gladare eller lugnare. Jag är förstås rädd för egen del också, min upprördhet handlar inte enbart om det enstaka fall som just rapporterats.

Om jag blir dement och behöver tas om hand, må någon högre makt se till att jag hamnar på något som åtminstone inte har med Vardaga att göra. Jag försökte orientera mig i den här världen under Jans sista år, tyckte mig inte hitta något som gjorde ett gott intryck. (Definitivt en mycket amatörmässig genomgång, inte heltäckande.)

Minns fortfarande det danska demensboende som skildrades på teve för ett antal år sedan, det drevs av unga välutbildade människor med stor kärlek och professionalitet, och med respekt. Privat regi, men inte dyrare för de boende än den kommunala vården. Hoppas det finns kvar. Även Nederländerna lär ha vård som fungerar. Kanske dags att emigrera?

Hoppar över bild idag…

Tomt dokument igen. Skrivlust, men inget att skriva om. I alla fall inget jag har lust att skriva om. Hepp.

Ett olösligt dilemma? Nej, knappast – alltför vanligt för att vara olösligt. Om, så skulle den skrivande världen gå under, åtminstone de som finns där och skriver. Jag är en del av den världen, och jag fortsätter att skriva. Om något.

Till exempel om att min pincett väldigt ofta används dessa dagar – för att avlägsna skäggstrån från hakan. Så har det varit nu i några år. Handlar det om testosteronpåslag i hög ålder, som kvinna? Eller kanske före detta kvinna? Trist hur som helst, vill inte vara skäggig. Till skillnad från många män numera. Inte alla/många män klär i skägg…

Det regnar fortfarande inte, men är väldigt molnigt. Nu, när jag är inomhus, får det gärna regna, för det behövs. Det är en fröjd att se hur grönt och blommor tar till sig vattnet och slår ut, kryper fram, börjar leva. Och den lilla svarta hönan, med kycklingar i alla de färger – en vit, två svarta, och två melerade. De hittade alla något att äta när jag gick förbi i förmiddags. Tuppen såg jag inte till. Han hördes inte heller.

Jag har lite tvättmedel, lite diskmedel, lite hushållspapper och väldigt få servietter kvar. Hoppas det mesta räcker också nästa vecka, har inte lust att köpa mera. Diverse specerier, kryddor och annat, kommer jag att lämna kvar, plastpåsar och påsklämmor också.

Syrran har kommit igång med wordfeud, just nu är hon ”stinn”. Jag får försöka matcha.

Himlen börjar klarna, innan den blir svart. Molnen flyttar på sig, vart vet jag inte. Men där är blått igen. Klockan är halv sju. Och jag är tom på ord.

Är less på säkerhetsprogram – nu Avast gratis – som hela tiden varnar för problem. Syfte att få sälja sina vassare program. Har betalat för Avast länge, men tröttnat på komplikationer. Nu försöker jag tro att deras gratisprogram är okej. Men de lägger sig hela tiden i, tycker att jag borde betala för något mera si eller så. Vill inte.

Nu är himlen sådär uppdelad i lager igen, som igår – mörkare, dimmiga lager, och däremellan ljus och blå himmel. Kan inte läsa av himlen här, vet för lite. Kanske blir det dis och regn även i morgon. Det visar sig. Hoppas inte.

Tänker på de som kommer hit en vecka. Jag skulle aldrig åka hit – eller någon annanstans – bara för en vecka. För kort tid för att hinna med annat än det som just då är på gång, vädermässigt och annars. Jag behöverl landa, försöka begripa var jag är och hur, knalla omkring och se saker, förundras, bli uttråkad, glädjas, bli blöt i duggregn, komma hem och ha glömt nycklarna (fast det senare räcker med att ha gjort en gång).

Förstå, så gott det är möjligt, och begripa var jag är. Att jag är här, i Puerto de la Cruz på Teneriffa, och att jag stannar i flera månader. Oavsett vilka idéer jag hade när jag kom hit. Oavsett om jag inte gjort någonting av det jag menade att jag skulle. Oavsett, bara glädjas åt att jag var här, jag är här och snart är jag hemma. Och hoppas komma tillbaka.

Läser om Vardaga, fd Carema, skandalomsusat äldrevårdsbolag – där en boende nu har sår som är fulla av larver – och personalen förmodas hålla tyst om det. Fy fan, vem kan få bort dessa profitörer från det som kallas äldrevård? De här som bara vill tjäna pengar på att ta betalt för något de som betalar aldrig får ta del av. Jag är snart där, om oklar tid behöver jag också omvårdnad – ett vackert, idag tomt ord. Varför ska jag betala för något jag inte får? Vem kan förändra detta? En regering som själva skor sig på alla de sätt som makthavare kan? Nej, det tror jag inte.

Men jag tror på att vi andra kan förändra världen vi lever i. Vi kan se till att den här moderata SD-röran vi har nu åker ut. Vi kan se till att de gamla som skapat det välstånd som kanske fortfarande finns någonstans, att de/vi får det vi betalar för. Åtminstone.

Gå inte på Vardagas vänliga och hjärtknipande annonser på Facebook – det är lögner och bedrägerier. Enbart till för att lura oss. Få oss att tro på något som inte är.

Fredag morgon är molnig, ”halvklar”, och 16 grader klockan åtta. Kan bli regn i morgon bitti. Havet lever som vanligt. Några morgontidiga motionärer går raskt längs stranden, en man i badbyxor har kanske badat. Jag har frukostgröten med blåbär (vackra, men utan svensk blåbärssmak) framför mig, och två mackor med spansk skinka, temugg. Har artrostränat.