beskrivarblogg

Fredag, gick ut tidigt, halv tio – med nycklar etcetera i väskan som låg i andra väskan. Rustad för att kunna komma in här hemma av egen kraft idag. Satt en stund med Martti och pratade över en caña, gick hemåt när hans tyske vän kom. Ungefär halv två hemma efter 10 500 steg, med mörkt bröd och en bit ostkaka. Och jordgubbar.

Ostkakan har jag nu ätit upp till en kopp kaffe. Nu är det soligare än i morse, 20 grader, fortfarande kanske regn i morgon bitti. Nu ska jag ta hand om brödet, och lägga en del i frysen.

Jag hittade en tjock, förmodligen lättläst, bok på Röda Korsets loppis, 1 Euro. Den kanske räcker medan jag väntar på flygplatsen nästa lördag. The Queen of Babble in the Big City och The Queen of Babble – big mouth, big heart, big problems, författare Meg Cabot. Alternativ till Hiasen.

En vän på FB kunde berätta att den där pinalen jag inte kunde komma ihåg namnet på, nog var en karbinhake. Så sant, borde ha kunnat det efter åratals seglande. Men ordet gömde sig bland alla andra i min hjärna. Nu vet jag, och ska skaffa ett par sådana till ryggsäcken (om jag bara kommer på hur det kan fungera). Har skrivit in det i min hela tiden reviderade lista på sådant jag vill ha med mig nästa gång (och sådant jag inte behöver ta med mig).

Wordle och sudoku avklarade för idag. Och jag leder wordfeud. Ett tag i alla fall. Middag blir resten av det jag kallade crèpes igår.

Har gett Avast feedback kring deras tjatiga ”varningar” om hur hotad min dator är – jag är nöjd med deras gratisprogram, har haft och betalat mycket för deras andra program, men gillade dem inte. Har bara ett kvar nu, till i höst. Får se om jag kan slippa deras störande, och aggressiva försäljningsförsök.

Har också noterat hur Philadelphia-ost promotas av olika kedjor i Sverige, och Yes diskmedel av Hemköp, bara för att ta några exempel på produkter med USA-ursprung, som just nu bojkottas av många, däribland av mig. Så gott jag begriper. Även om annonser tar tid på sig att planeras och skapas, tycker jag nog att annonsörerna och deras byråer kunde ha lite mera känslighet för vad som rör sig i världen, just nu. Hemköp och Antonia A-J delar också ut rekordvinst för närvarande till sina aktieägare – det är rent av korkat. Vår totalt okänsliga finansminister eller regeringen som helhet ser också till att Rut-avdraget ska öka till 50 procent – jag har aldrig haft råd att använda mig av Rut, men det är förstås inte sådana som mig man vill blidka.

Och Vardaga, fd Carema med dåligt rykte redan för tio år sedan. Nu har en äldre dement kvinna inte fått den vård hon behövde, de ansvariga vägrar medge att de handlat fel, ingen Lex Maria-anmälan har gjorts, kvinnans sår på ben och fötter var förfärliga. Den sk vården på Silverparken sägs ledas av läkare och utbildad personal – läkaren verkar sällan vara fysiskt närvarande vid sina ronder, och personalen hinner inte det de kanske vill och kan. Den här kvinnan har en dotter som till slut fick sin mamma till sjukhus och adekvat vård, och ett annat boende. Hur kan det här få hända om och om igen? De som bor på sådana här institutioner betalar för att få det de behöver under det som ofta är deras sista år i livet.

Världen är galen, och Sverige med. Låt oss skapa en värld där människor har lika värde, där alla kan hitta sin plats, oavsett bakgrund, ålder, kön, etnicitet, status som asylsökande eller immigrant av andra skäl. Sverige behöver människor som vill någonting, i stället utvisas utbildade personer av skäl som bara den av regler besatta tjänstemannen kan svälja. Detta ofta efter många år i Sverige. Ibland inga år i det land de utvisas till, och förpassningen sker för det mesta i smyg, för att i görligaste mån slippa kritik från media och andra.

Nu ska jag läsa lite ”skräplitteratur” för att balansera sinnesintrycken. Det gjorde jag, men blev just inte vare sig gladare eller lugnare. Jag är förstås rädd för egen del också, min upprördhet handlar inte enbart om det enstaka fall som just rapporterats.

Om jag blir dement och behöver tas om hand, må någon högre makt se till att jag hamnar på något som åtminstone inte har med Vardaga att göra. Jag försökte orientera mig i den här världen under Jans sista år, tyckte mig inte hitta något som gjorde ett gott intryck. (Definitivt en mycket amatörmässig genomgång, inte heltäckande.)

Minns fortfarande det danska demensboende som skildrades på teve för ett antal år sedan, det drevs av unga välutbildade människor med stor kärlek och professionalitet, och med respekt. Privat regi, men inte dyrare för de boende än den kommunala vården. Hoppas det finns kvar. Även Nederländerna lär ha vård som fungerar. Kanske dags att emigrera?

Hoppar över bild idag…

Tomt dokument igen. Skrivlust, men inget att skriva om. I alla fall inget jag har lust att skriva om. Hepp.

Ett olösligt dilemma? Nej, knappast – alltför vanligt för att vara olösligt. Om, så skulle den skrivande världen gå under, åtminstone de som finns där och skriver. Jag är en del av den världen, och jag fortsätter att skriva. Om något.

Till exempel om att min pincett väldigt ofta används dessa dagar – för att avlägsna skäggstrån från hakan. Så har det varit nu i några år. Handlar det om testosteronpåslag i hög ålder, som kvinna? Eller kanske före detta kvinna? Trist hur som helst, vill inte vara skäggig. Till skillnad från många män numera. Inte alla/många män klär i skägg…

Det regnar fortfarande inte, men är väldigt molnigt. Nu, när jag är inomhus, får det gärna regna, för det behövs. Det är en fröjd att se hur grönt och blommor tar till sig vattnet och slår ut, kryper fram, börjar leva. Och den lilla svarta hönan, med kycklingar i alla de färger – en vit, två svarta, och två melerade. De hittade alla något att äta när jag gick förbi i förmiddags. Tuppen såg jag inte till. Han hördes inte heller.

Jag har lite tvättmedel, lite diskmedel, lite hushållspapper och väldigt få servietter kvar. Hoppas det mesta räcker också nästa vecka, har inte lust att köpa mera. Diverse specerier, kryddor och annat, kommer jag att lämna kvar, plastpåsar och påsklämmor också.

Syrran har kommit igång med wordfeud, just nu är hon ”stinn”. Jag får försöka matcha.

Himlen börjar klarna, innan den blir svart. Molnen flyttar på sig, vart vet jag inte. Men där är blått igen. Klockan är halv sju. Och jag är tom på ord.

Är less på säkerhetsprogram – nu Avast gratis – som hela tiden varnar för problem. Syfte att få sälja sina vassare program. Har betalat för Avast länge, men tröttnat på komplikationer. Nu försöker jag tro att deras gratisprogram är okej. Men de lägger sig hela tiden i, tycker att jag borde betala för något mera si eller så. Vill inte.

Nu är himlen sådär uppdelad i lager igen, som igår – mörkare, dimmiga lager, och däremellan ljus och blå himmel. Kan inte läsa av himlen här, vet för lite. Kanske blir det dis och regn även i morgon. Det visar sig. Hoppas inte.

Tänker på de som kommer hit en vecka. Jag skulle aldrig åka hit – eller någon annanstans – bara för en vecka. För kort tid för att hinna med annat än det som just då är på gång, vädermässigt och annars. Jag behöverl landa, försöka begripa var jag är och hur, knalla omkring och se saker, förundras, bli uttråkad, glädjas, bli blöt i duggregn, komma hem och ha glömt nycklarna (fast det senare räcker med att ha gjort en gång).

Förstå, så gott det är möjligt, och begripa var jag är. Att jag är här, i Puerto de la Cruz på Teneriffa, och att jag stannar i flera månader. Oavsett vilka idéer jag hade när jag kom hit. Oavsett om jag inte gjort någonting av det jag menade att jag skulle. Oavsett, bara glädjas åt att jag var här, jag är här och snart är jag hemma. Och hoppas komma tillbaka.

Läser om Vardaga, fd Carema, skandalomsusat äldrevårdsbolag – där en boende nu har sår som är fulla av larver – och personalen förmodas hålla tyst om det. Fy fan, vem kan få bort dessa profitörer från det som kallas äldrevård? De här som bara vill tjäna pengar på att ta betalt för något de som betalar aldrig får ta del av. Jag är snart där, om oklar tid behöver jag också omvårdnad – ett vackert, idag tomt ord. Varför ska jag betala för något jag inte får? Vem kan förändra detta? En regering som själva skor sig på alla de sätt som makthavare kan? Nej, det tror jag inte.

Men jag tror på att vi andra kan förändra världen vi lever i. Vi kan se till att den här moderata SD-röran vi har nu åker ut. Vi kan se till att de gamla som skapat det välstånd som kanske fortfarande finns någonstans, att de/vi får det vi betalar för. Åtminstone.

Gå inte på Vardagas vänliga och hjärtknipande annonser på Facebook – det är lögner och bedrägerier. Enbart till för att lura oss. Få oss att tro på något som inte är.

Fredag morgon är molnig, ”halvklar”, och 16 grader klockan åtta. Kan bli regn i morgon bitti. Havet lever som vanligt. Några morgontidiga motionärer går raskt längs stranden, en man i badbyxor har kanske badat. Jag har frukostgröten med blåbär (vackra, men utan svensk blåbärssmak) framför mig, och två mackor med spansk skinka, temugg. Har artrostränat.

Fortfarande torsdag, nu i trygghet innanför ”mina” dörrar, med nycklarna på rätt ställe i lilla väskan och den i sin tur på soffan. Så att den skriker åt mig om jag försöker gå ut utan den. Flyttar den till dörrhandtaget, där kan jag inte missa den. I morgon, idag ska jag inte ut mera. Maten väntar på att ätas om ett tag, mina crèpes ser nog inte ut som de ska, så jag tänker inte visa någon bild. Tror de är ätbara hur de än ser ut.

Får väl läsa en stund i Hiasen-boken, även om jag tycker den är trist. Om jag hade haft alternativ läsning hade den åkt ut, eller åtminstone i en plastpåse ut till sopstället (när det inte regnar). Fiskeintresserade kanske tycker boken är bra.

Asia försökte öppna min dörr med hjälp av en stor styv röntgenbild i dörrspringan – makens nya höft för några år sedan. Vi utbytte höfterfarenheter en stund. Han sjöng en liten sång som just spelades på radion, medan jag satt där. Den var så vacker, och plötsligt såg jag den romantiker denne äldre, i mina ögon lite stränga man, kanske är. Jag beklagade att jag inte begriper spanska bättre… Asia ville nog göra ungefär som den unge man som hjälpte mig att ta mig in i bilen, därhemma en gång, när jag stängt in både de nycklar jag använde och extranycklarna i den låsta bilen. Nu lyckades inte Asia, men någon gjorde det, kanske med det där lilla myntet? Min fantasi räcker inte till.

Hoppas de inte behövde betala någon, eftersom de vägrade ta emot betalning från mig. Kan kanske smuggla kvar några Euro när jag åker härifrån. För besvär, och för nycklar som försvann när någon stal min börs. ”I huset?” Undrade Asia förskräckt, när jag för jag vet inte vilken gång i ordningen berättade vad som hänt. ”Nej, på gatan” – ordet ”pickpockets” tror jag hon förstod, min spanska hade nog inte tidigare förklarat vad som hänt. Men mitt ”perdido” betyder ”förlorad”, kanske behövdes flera spanska ord. Jag må lära mig mera spanska, det jag minns av den jag fick med mig från gymnasiet för drygt sextio år sedan förslår inte.

Det har slutat regna, men diset hänger kvar. 18 grader och molnigt, i mobilen. I morgon har jag blåbär till frukostgröten, inte fel. Och det är fredag igen, nu går tiden fort. På söndag fyller Jans syster år, därnere i Skåne, hoppas min virriga hjärna inte tar fel på datum. Och jag vet inte hur hans bror i Östersund mår – har bara sporadisk kontakt med dotter och fd hustru (födelsedagar). Jag är dålig på att hålla reda på oss i släkten.

Har i alla fall fått kontakt med systerdotter Petra, som kan berätta att hon och hennes man är mycket på ”landet”, att hon jobbar därifrån och mår bra. Svar på direkt fråga från mig. Hoppas hon inte har ärvt min oduglighet på att kommunicera med oss i släkten, vi som fortfarande finns kvar. Hon berättade för mig om dagsboksskrivandet i Nordiska Museets regi, tack Petra. Saknar dig.

Som jag saknar många idag – levande, och döda. Så blir det väl om en blir tillräckligt gammal. Första gången jag medvetet använder ordet ”en” i stället för ”man”. Känns aningen obekvämt. Lär inte bli en vana, så politiskt korrekt kommer jag aldrig att bli.

Och, även om syrran nu insett att hon vann, om än snålt – och har inbjudit till ny match. Så har hon inte börjat. Kanske har hon ändå något viktigare/trevligare/mera utmanande på gång? Vad vet jag.

Det jag vet är, att när jag sträcker ut armen utanför fönstret, så blir den inte blöt. Det regnar alltså inte just nu. Svag vind, som lyfter gardinen bara så att jag ser att den lyfter. Och havets vågor är som alltid där, lugnare än för några dagar sedan, fortfarande fyllda av kraft. Det kommer jag att sakna. Kanske bara över sommaren och hösten i Sverige, om livet går vidare som jag vill. I november vill jag vara här igen. Om min värdinna vill och mäklaren inte hittar bättre/längre hyresgäst.

Får förslag från Hanna i Eslöv, att hyska kanske är det ord jag söker för den där ryggsäckslåsande-grejen. Men nej, det är det nog inte. Tar gärna emot flera förslag.

Nu blir det middag, klockan är fem. Här. Och mina pannkakor är goda, också i den här formen. Och räcker till lunch i morgon, dessutom.

När ska jag lära mig att laga lagom mycket mat – och inte som om jag fortfarande hade tre hungriga söner och deras kompisar på middag? Förmodligen aldrig, men numera slipper jag ju laga middag igen, om maten räcker flera dagar. Mina föräldrar lärde sig inte, de fortsatte att laga mat som om alla fyra systrarna var hemma – när vi ibland var därhemma, men också när vi var långt därifrån. Ibland kan jag sörja över att vi var så långt borta, så fort. Vi lämnade dem när vi kunde. I alla fall jag. Kanske är det bara så livet är, och ska vara. Historia, som inte går att göra ogjord.

20 grader och regnskurar torsdag morgon, regnet upphör vid 11-tiden, enligt mobilen. Artrostränar. Halv tio har jag avslutat frukosten och diskat, torkat av köksfönstret slarvigt. Ser lite bättre ut. Nu ska jag klä på mig och gå ut, det verkar inte regna just nu. Men först resten av mitt kalla te.

Förlorade wordfeud, syrran vann med två poäng – det lägsta hittills. Jag tar mig.

Så gick jag ut, med soppåsen. Slängde den och insåg att jag lämnat väska och nycklar, mobil etc inne i lägenheten. Gick tillbaka, ringde på hos Asia – som inte hade några extra nycklar, de låg i min lägenhet sedan Sofia var här. Och Miguel, mäklaren, var ”in the south” och skulle inte vara tillbaka förrän vid 18-tiden. Nu var klockan lite över tio.

Jag bjöds in att vänta i Asias och makens kök, det regnar därute. Fantastisk utsikt över havet från stort fönster. De ringer, de kollar en bunt nycklar, alla gamla och några till lägenheten på en trappa. Det var kanske bra att de fick gå igenom allt det. Tonen dem emellan var lite irriterad en stund. Gentemot mig var de enbart förstående och vänliga. Inga nycklar som passade, men de ringde flera samtal och fick napp någonstans. En person som fick upp dörren, med ett encents mynt? I alla fall låg det en cent på trappräcket när dörren var öppen och jag kunde komma in, igen. Nu är klockan tolv, jag satt på en stol i köket och stirrade ut på havet, efter att ha bett om ursäkt för mitt slarv, och för att jag uppehöll dem. Asia har fått de nycklar Sofia lånade.

Nu är alla lättade, de slipper mig i köket, och kan göra vad de ska resten av den här dagen.

Jag behöver gå ut och röra på mig, men försöker vänta ut regnet. Det är mycket lätt, och mycket blött. Gick ut när det verkade hålla uppe, tog på mig regnjackan. Till Dino vid busstationen och handlade (större sortiment än den mindre butiken, som är närmare Punta Brava), och hem igen – i lätt regn.

En kasse på vardera axeln, 5 200 steg, hemma halv tre. Genomsnitt så här långt för veckan 8 000 steg per dag. Duggregnet verkar räcka hela dagen idag, inte en skymt av solen. Himlen är jämngrå.

Syrran har förhoppningsvis något trevligt för sig idag, har inte tid med wordfeud.

Försöker förgäves komma på vad den kan heta, den där grejen jag såg någon ha på sin ryggsäck. Inte schackel, inte hake, inte hasp – men en sak av metall som förband två dragkedjor på ryggsäcken med varandra – och antagligen gjorde det lite svårare för en tjuv att obemärkt ta sig in. Man får klämma den öppen och haka loss den. Vet någon vad jag pratar om?

Nu ska jag snart steka lök, vitlök och champinjoner, kanske lite grön hackad paprika också, och förbereda den lätta stuvning jag tänker mig till de överblivna pannkakorna från igår. Hittade fransk crème fraîche. Gambas läggs inte till förrän crèpen är värmda i mikron, med mycket riven ost. De är ju redan kokta, och blir stenhårda och tråkiga om de får en stund i mikron.

Onsdag, 19 grader och sol klockan nio. Frukost och wordle klart, avslutar mitt kalla te. Har tvättat håret som snart är torrt. Dags att gå ut.

Det gjorde jag, drack min cortado på caféet bredvid kyrkan (Casa C har stängt på onsdagsmorgnar) och lyckades hitta två tygbutiker (tack Palmyra för väginformation, ”gå rakt upp vid plazan”, jag drog rätt slutsats, plazan är Plaza Charco) – men ingen av dem hade något tunt svart linnetyg. Lärde mig att fråga efter material, det engelska ordet cloth känner man inte igen (och vifta med min gamla klänning som jag hade i kassen). Så nu vet jag (och syrran) det. Tyginköp får vänta tills jag är hemma igen.

Gick tillbaka hemåt, tills jag kom till caféet där Martti satt, så då satte jag mig också och tog en caña, väl behövd. Det blåser kraftigt idag, caféet hade plockat in alla parasoll. 9 600 steg idag, känns.

23 grader och sol när klockan är drygt ett. Jag är nöjd att vara inomhus nu.

Jag blir glad och uppmuntrad av goda ord kring mig och mitt bloggande, både i bloggen och på Facebook. Tacksam för de som både läser och ids kommentera. Jag fortsätter.

Gör pannkakssmet, som får stå till sig ett par timmar innan jag börjar grädda. Och äta, brukar för det mesta köra parallellt – en nygräddad pannkaka som jag äter medan den är krispig och fin, och nästa gräddas. Det blir inget sittande vid fint dukat bord, men det är gott. Har bara lite konstig tysk sylt till, det får duga. (Kan köra med socker också, om jag vill.)

Såg en tornfalkshona idag, hon hade det kämpigt i vinden. Som jag uppfattar det är hon nästan dubbelt så stor som hanen. Och jag höll på att kliva rakt på en liten ödla som plötsligt befanns sig nästan under min fot. Det gick bra, för ödlan och för mig.

Nu sitter jag med öppna fönster där gardinen rör sig i vinden. I min tunna morgonrock, hittad på loppis för 2 Euro. Ska testa min lika billiga, snygga ofodrade jacka och se om den kliar – det är ylletyg såvitt jag begriper. Kliar den, hamnar den i en soppåse bredvid sopcontainrarna. Idag låg där ett par ganska slitna damskor och väntade på att någon skulle förbarma sig.

Kollade resväskor idag, men vill helst inte köpa en ny stor väska som jag sedan inte vill använda. Ska ju försöka resa med mindre bagage framöver. Väntar nog med det inköpet också, tills jag är hemma. Det är mycket som ska göras då – deklarera, boka tider hos tandläkare, audionom och optiker, öppna Bokbörsen och försöka bli av med lite böcker. Städa ut alla spår av möss i huset – vill inte fantisera om vad som kan ha hänt på musfronten därhemma.

Pratar med syster B på whatsapp, nästa gång ska jag hämta hörapparaterna så att jag inte bara ser, utan hör också… Hon berättade om lunch med löjrom och väldigt goda Wallenbergare, och en trevlig kompis – jag blev avundsjuk (snällt). Snart är jag hemma så vi får träffas igen, alla tre – syster K kommer hem från London ungefär samtidigt som jag kommer till Sverige.

En manlig hyresgäst (ovanför farbrorn med stängda krogen) har hängt lite tvätt på balkonräcket, tydligen hade han klädnypor, men inte någon torkställning. Alla sätt är bra.

Det är faktiskt kul att vara tyst och anonym deltagare i världen omkring mig här i Punta Brava. En yogakunnig, mycket slank äldre kvinna, sällskapade med Palmyra på promenaden igår när jag kom ut. Jag anslöt, vi log och vinkade, kvinnan gick hem till sitt – och Palmyra berättade hur den här kvinnan, spanjorska eller vad vet jag inte, hade sagt åt henne att röra armar och axlar när hon går.

Och det är sant att Palmyra behöver släppa loss axlar och armar. Idag viftade hon lite med armarna, men tyckte det nog såg löjligt ut. Jag försökte bedyra att det är viktigt. Och igår, när den andra kvinnan tog tag i hennes armar och visade hur hon skulle röra på dem, var Palmyra rädd att ”folk” skulle tro att hon var queer. Hon och jag kramas, men inte är hon rädd då. Kanske vet hon att den här kvinnan är lesbisk, jag vet inte.

Vad vi krånglar till det.

Förmodligen är jag mindre anonym än jag tror. Några hälsar på mig, en gammal kvinna i rullstol med följeslagare vinkar alltid och ser glad ut. Andra som jag vet är grannar eller vänner till Palmyra eller Asia, hälsar också. Några av gubbarna, men inte farbrorn med stängda krogen. Och jag morsar inte på honom heller. Vad är så farligt att jag låter bli? Att han skulle blänga oförstående på den där gamla okända kärringen? Hur farligt är det?

Läser lite till i Double Whammy (Hiasen) och inser att jag har svårt att hålla isär karaktärerna. Det komplicerar läsandet, gör det tämligen tråkigt. Men, eftersom det för ögonblicket är den enda ”fysiska” bok jag har, så tuggar jag vidare. Några sidor. Kanske åker boken ut i morgon, till stenen bredvid sopcontainrarna där den kanske kan hitta en annan läsare.

Jag har ätit lite för många pannkakor, och har flera kvar att göra crèpes av – med lök, vitlök, svamp, gambas och mycket riven ost, lite crème fraîche till för att hålla ihop det hela. Bör fungera också i mikron. Det blir nog middagen i morgon. Sallad till. Och i morgon får jag handla det jag inte handlade idag. Har diskat.

Molnen ligger i lager på himlen, fortfarande sol också. I morgon kanske regn, enligt mobilen.

Klockan är sex

Laddar laptopen och hämtar ett tomt dokument. Vad jag kommer att skriva här vet jag inte. Än. Som vanligt sätter jag fingrarna i läge på klaviaturen, och något händer. Ibland, ibland inte.

Jag är trött på att kolla tidningar, nät, mejl etcetera. Inget kul någonstans. Trump och Putin, och kompisen i Israel som jag inte kan stava till – har för mycket utrymme, dödar för många på de olika sätt de använder sig av. Vapenvilan i Gaza bröts av ny israelisk attack. N vill inte ha slut på kriget. Vad vill Trump och Putin? Vad vill alla vi andra?

Hänger min lilla tvätt. Och går ut i köket för att fixa min lätt fixade middag. Även om klockan bara är halv fem. Och äter småningom, gott även idag. I morgon blir det nog pannkakor.

Den här omgången i wordfeud jagar vi varandra, syrran och jag. Kul. Just nu leder jag med 22 poäng, det är syrrans tur.

En metare nedanför köksfönstret, han ser inte ut att ha någon fiskelycka. Men han blir inte blöt om fötterna heller idag. Bergen börjar gömma sig i diset, eller molnen. Här nedanför, i Puerto, är det fortfarande lite sol. Mina fönster är öppna.

Systerdotter Petra tipsar om Nordiska Museet som söker dagboksskrivare till ett årslångt projekt. Ska ta kontakt. Så, nu har även jag skickat in min ansökan – liksom många andra. Tack Petra för tanken!

Ytterligare en kille metar. Och farbrorn med stängda krogen går ut en vända. Kollar noga att han stängt sin dörr. Jag slöskriver. Har diskat. Klockan är halv sju. Läser lite igen, i brist på annan sysselsättning.

Längtar hem till mitt bibliotek i Norrtälje, där hittar jag alltid något att läsa – ibland på ”omloppshyllan” där gratisböckerna finns, och där jag brukat ställa min egen bok Free Spin för någon att läsa. Den brukar försvinna, om det är någon bibliotekspersonal som städar bort den vet jag förstås inte.

Saknar sådant här, har varit in på biblioteket här i Puerto, men fastnade inte för att gå tillbaka. Oklart varför, kändes inte tillräckligt enkelt att navigera kanske.

Dammar av klaviaturen på laptopen – det som kanske inte längre heter klaviatur. Hur var det nu? Tangentbord, klaviatur? Strunt samma. Jag vet vad jag dammat av. Vågorna där borta vid den avstängda kajen visar att avstängningen behövs. Även om havet är lugnare i kväll än igår.

Får svar från Miguel. Asia, som hyr ut lägenheten, kollar den 28 att allt är okej, och om, så betalar hon tillbaka min deposit kontant. Tror jag förstod hans roliga engelska – den blir ungefär som min, när autocorrect lägger sig i. Jag får se till att ha städat till den 28 mars alltså, vilket jag nog skulle ha gjort ändå. Den sista lakans- och handdukstvätten får Asia hantera. Liksom fönstertvätt.

Metarna har slutat meta. Snart är det mörkt. Men än flyger både måsfåglar och duvor över husen och havet. Snart landar åtminstone duvorna på det trasiga taket till huset bredvid ”mitt” för natten. Vart måsfåglarna tar vägen vet jag inte, ut över havet? Än har jag fönstren öppna.

Jag börjar bli så där rastlös igen. Vill skriva, vet inte vad. Vill inte skriva, vet inte då heller vad. Nöjd med att ha tvättat sådant som behövde det, och som jag kanske vill använda på hemresan.

När jag provade jeansen idag hittade jag 40 Euro i sedlar i en ficka. Hade jag glömt bort.

Min resväska går inte längre att leda med ett sådant där teleskophandtag – det skadades när jag åkte hit och går inte att dra upp. Därmed blir väskan närmast ohanterlig, om jag ska huka mig och försöka styra den hit eller dit. Nu får den fungera tills jag kommer hem, men det får nog bli en annan väska till nästa resa. En mindre, men bra sort. Vill inte längre checka in bagage. Får se till att ta med mig färre kläder och pinaler. Lär mig allt mera om vad jag behöver och inte behöver, förutsatt tvättmöjligheter.

Efter vägen…

17 grader och halvklart denna tisdagsmorgon när klockan är nio. Frukosten klar, har bara lite te kvar i muggen och en mandarin på assietten. Kraftiga vågor även nu, men inte som igår.

För ögonblicket leder jag wordfeud, det är syrrans tur.

 Blir arg när jag läser företrädare för handeln, som med många och långa ord förklarar för oss konsumenter att det minsann inte är de stora livsmedelshandlarnas fel att matpriserna går upp. Det beror på allt ifrån världsmarknadspriser och tillgång, till lönsamhet i mjölkpulver, till långa ledtider. Har förstås absolut ingenting att göra med de vinster de olika kedjorna drar in till sina ägare.

Och att en bojkott skulle göra skillnad tror man inte på. Skärholmen-kvinnornas mjölkbojkott på 70-talet gjorde skillnad. Så bojkotta på – jag ska dra mitt strå till stacken när jag kommer hem. Dags igen för mera medvetna konsumenter. En bojkott behöver inte sluta ett visst datum.

Här undviker jag att handla USA-producerat – och ser att Dino promotar CocaCola, har ingen uppfattning om huruvida konsumenter här väljer medvetet annat än Trumps varor. Jag tänker fortsätta försöka ta reda på varifrån produkter kommer, vem som tjänar på dem. Om USA, så nobbar jag. Igår blev det mjukost från President, som är franskt – i stället för Philadelphia. Ett  piss i Nilen (för att tala med min döda sambo), men något.

Hemma igen strax efter ett, har gått 8 000 steg. Cortado, caña som vanligt, inköp av läppbalsam som jag bara har lite kvar av, och som varit bra. Ingen Martti idag, kanske pratar han med sin arbetsgivare…

Nu är det 21 grader, mest sol. Kajen vid fortet är fortfarande avstängd, betyder höga vågor även idag. Middagsmat från igår, med tillägg bockwurst från frysen. Sedan är det bara en pizza kvar där. Får väl konsumeras i lagom portionsbitar, värmd i mikron. Inte särskilt lockande, men mat. I morgon får jag handla frukt och grönt igen, bananer som passar i frukostgröten och flera mandariner. Inga fler stora burkar äppelmos, men kanske några äpplen till gröten.

En bloggläsare, vars egna skrivande jag beundrar, och vars omdöme jag litar på, menar att jag borde paketera mina betraktelser och ge ut dem – jag blev glad över den kommentaren. Även om jag förmodligen är för lat för att göra något. Ibland när jag läser en text jag skrivit för länge sedan, blir jag förvånad. Har jag skrivit det där? Det är ju bra? Apropå självkritikern i mig, som jag både döpte till något jag glömt, och slängde ut, symboliskt. Hen finns nog, om än lite på sparlåga, fortfarande.

Artrostränade i morse, känns bra att börja dagen med det. Kanske inte varje morgon, men varannan. Programmet rekommenderar två gånger i veckan. Nu har jag berättat det mäklaren behöver veta om min hemfärd och lämnat mina bankuppgifter. Väntar nu bara på att höra av sonsonen om bilen och besiktning, och likaså förvaltaren därhemma. Och så ska jag tala om för Postkodlotteriet vilka tre vinster jag vill ha, före 1 april. Vill inte göra det än, då kanske Postnord fungerar och skickar innan jag hinner hem…

Har löst både wordle och DN´s ultrasvåra sudoku, läser några sidor i Hiasen´s bok som inte direkt fängslar mig. Lär mig att en ”basser” är en person som fiskar bass, havsabborre. Liknar gös och svensk abborre.

Abborre, filead, och även gös, är bland de godaste fiskar jag vet. Numera sällsynta på mitt bord, förr brukade de äldsta sönerna komma hem med sådan fångst. Och strömming från skärgården, lika sällsynt den med, även i butikerna. Pigghajen har varit utrotningshotad, och är fortfarande svår att finna i någon fiskdisk – den var så himla bra att göra fisksoppa med. Höll fint ihop, utan ben som kunde störa vissa matgäster. Från 2023 får den fiskas igen talar Google om, måste kolla när jag kommer hem.

Har nu provat jeans som jag kanske skulle lämna, liksom shorts – båda passade bättre nu än tidigare, så de får följa med hem. Men jag tror jag tar på mig mina skrymmande vida linnebrallor och flipflops för hemresan – så att resten kanske får bättre plats i resväskan. Flipflops för att det är för jobbigt att ta av och på sneakers, om tullarna är nitiska.

Livet som gammal kräver en del tänkande i förväg, vill inte kalla det planering, men något ditåt som kanske fungerar. Som alltid visar det sig. Har ingen våg att väga resväskan på här, så det visar sig också när jag lämnar in den.

Nu, runt klockan fyra på eftermiddagen, är det mindre sol och mera halvklart. Fortfarande varmt, 20 grader. Älskar det här klimatet, är inte lika förtjust i temperaturer runt 30 grader varmt – eller alla minusgrader som kan komma därhemma. Just idag verkar det dock vara cirka 10 plusgrader i trakterna runt Norrtälje. Hoppas det håller i sig.

Kör en tvättmaskin. Innehållet kan hängas inomhus om så behövs.

En eftermiddag i parken, med silvershaker för att drajjorna skulle bli perfekta – saknar dig

Måndag, 18 grader och halvklart när klockan är kvart över nio. Jag går ut i shorts och med vattenflaska, tror det blir betydligt varmare fram på dagen. Det blev det, och kraftiga vindar därtill. Varningar om 12 meter höga vågor på Kanarieöarna. Här har man stängt av en hög kaj, där många brukar stå och titta på havet. Så höga vågor blir det kanske, men förmodligen inga 12 meter.

Jag tog en caña med Martti på hemvägen, och gick därefter till Dino och handlade. Bland annat en flaska Grant´s whisky till min förvaltare därhemma, som tack för hustillsyn. 8 700 steg blev det tills jag var hemma vid halv två. Trött i kroppen. Nu en hård macka med resterna av den där tråkiga salladen. En läcker mandarin som efterrätt hjälper upp det hela.

Några paragliders går ner lite ovanligt tidigt, kanske av respekt för vindarna däruppe.

Klockan tre är vågorna mycket starka och höga, de plaskar långt upp på husväggarna och långt in på stranden. Har ingen aning om hur man kan mäta vågornas höjd, men de här är nog de kraftigaste jag sett hittills. Farbrorn med den stängda krogen sitter lugnt på sin terrass och tittar på havet, dricker ett glas rödvin och äter något, oliver kanske.

Jag har gjort en tomatsås med jamon, där skivorna inte gick att separera från varandra. Klippte helt sonika det hela i småbitar (exklusive plasten) och stekte, lade på hushållspapper i djup tallrik för att få mindre fett med i maten. Så stekte jag några hackade vitlöksklyftor och en halv röd paprika, öste på med färdig tomatsås (som var ganska stark) och nu står det hela och puttrar, har spätt med vatten för att göra såsen lite ”snällare”. Pasta till i sinom tid, och nyss riven spansk ost. Det blir en bra middag, som vanligt räcker den till åtminstone två måltider.

Nu gör jag mig en Dry Martini och tittar på havet, jag med. Det är mäktigt. Jag ser att avstängningen av kajen längre bort var rätt tänkt – där forsar vattnet nu fram i vågorna.

Får skräpsamtal, som jag blockerar. Men får ändå meddelande på datorn om samtalet, och att jag kan besvara det via telefonlänk. Hm. Visste inte att jag kan telefonera via datorn… Det räcker väldigt väl med mobilen.

I slutet av veckan ska jag komma ihåg att ge mäklare Miguel information om att jag åker den 29, att Asia bokar taxi, och att jag lämnar nycklarna till Asia. Att jag har städat hyfsat. Och mina bankfakta, så att han när det passar kan sätta in min deponerade månadshyra. Det kommer nog väl till pass när jag väl är hemma.

Och jag ska komma ihåg att välja Postkod-vinster – det blir nog sex Orrefors-vinglas. Inte för att jag behöver dem, men jag kan alltid ge bort dem. Övriga vinster lockade inte. En grannyra på 76193 vore fint däremot.

Halv sex har jag ätit pasta med tomatsås. Och ett gult plommon som efterrätt, aningen omoget och lite surt. Diskat. Fortfarande dånar vågorna in mot stranden. Havet skummar. Börjar förstå varför huset längst ut på stranden nära ser ut som det gör. Ingen rappning kan hålla emot detta.

Tre killar metar här nedanför, och det verkar som om vågorna inte når upp till dem. Bara nästan.

Fortfarande lyser solen över oss, bara några moln över bergen. Och fortfarande, halv sex, är det 20 grader. Vinden som driver vågorna är inte kall. Bara stark.

Tänker inte leta linnetyg här, har bara sett en enda butik som kanske har tyger. Väntar tills jag är hemma. Varken syrran eller jag har bråttom med klänningen. Det är skönt att fatta sådana här små beslut, de gör mig friare. Jag kan lägga sådant åt sidan som inte kräver min uppmärksamhet nu. Utan kval.

Karnevalerna är över för ögonblicket, blir nya när det närmar sig påsk. Men då är jag inte här. Idag monterades lampslingor ner vid gamla fiskehamnen, jag satt en stund och såg på när kranbilen försökte backa bland alla turister som inte brydde sig om att se sig för. Det gick bra, men jag kan undra hur folk är funtade, som bara går utan att kolla var och hur. Gör det förmodligen själv också…

Less på att inte se ordentligt. Vare sig med eller utan glasögon. Ser fortfarande dubbelt utan glasögon, ser inte bra med de progressiva, och använder ibland läsglasögon för jobbet vid laptopen, ibland inte.  Har fått för mig att allt det här började när jag opererade ögonen för starr. Sedan upptäcktes mina vinda ögon (som syrrornas), och det skulle gå att korrigera med dyra specialslipade glas – fungerar inte. Mina systrar har opererat ögonen, och slipper de tunga specialglasen de fick lov att ha i början. Och jag är tacksam att de progressiva glasen faktiskt fungerar när jag kör bil – som jag minns det. Är ju ett tag sedan nu. Visar sig.

En drunknad liten fluga i min Dry Martini, jag lyckas fiska upp den. Lägger den på en serviett, och efter en liten stund börjar den krypa omkring, kanske bara berusad. Inte död alltså, men nu är den det. Flugor, myggor (och getingar i den mån de blir närgångna) är jag grym och dödlig mot. Spindlar lyfter jag ut och undan, och flyttar på dem igen när de kommer åter. Harkrankar också, även om det ibland är svårt att inte skada de långa benen. Möss ska inte leva nära mig. Punkt. Saknar jagande katt därhemma.

Snokar kan få bo under huset som de ibland gjort, bara de inte ligger i vägen för mina fötter när jag går ut på altanen. Ormar vill jag inte ha nära, men jag dödar dem inte. Hoppas bara att de ska flytta annanstans. Paddor och grodor bekymrar mig inte. Inte kackerlackor här heller, torkar rent i skåpen när jag misstänker att de finns där – och ser de som dödats under natten när jag går ut om morgonen. De finns, eller fanns, inte mera med det.

Tittar lite på några avsnitt av program om den dödshjälp som inte är tillåten i Sverige. På SVTplay. Men, någonting gör att jag inte vill se färdigt. Tror inte det handlar om det svåra ämnet, att vilja, men inte få, avsluta sitt liv. Vet faktiskt inte. Tror att jag skulle vilja få hjälp att sluta leva om livet är outhärdligt, utan bättring. Men vet förstås inte.

Det är någonting med all byråkrati, alla regler och allt som inte är möjligt för dessa människor som bestämt sig för att inte vilja leva längre. Låt dem befria sig själva, med hjälp av läkare eller andra som vet vad de gör. Alla kan inte åka till Schweiz, alla har inte de pengarna. Läkare fattar hela tiden svåra beslut, de här besluten borde inte vara svårare än alla andra.

En stilla stund på en bänk, före vind och vågor

Söndag, vid halv tvåtiden – hemma igen efter tre timmar ute. Pratade med Palmyra i morse, hon var orolig över att England med flera kanske ska skicka soldater till Ryssland, även om hon inte riktigt trodde på det. En fredsbevarande styrka. Vi enades om att världen är farlig just nu, och att det inte är mycket vi kan göra åt det. Annat än protestera på de sätt vi hittar.

Två cortados, och en caña med Martti på hemvägen. En stunds prat, en stunds tystnad. Har lärt mig (som svar på direkt fråga) att han jobbat/jobbar med maskiner för SKF i Tyskland, och nu väntar på att få besked om han kan lämna med avgångsvederlag, eller inte. Resorna världen över har skett som semester, inte i jobbet, vilket jag trodde. Han vill helst inte jobba mera, men blir kanske tvungen. Har fyra år kvar till vanlig pension, som inte kommer att hålla honom med det liv han lever idag. Han behöver hitta billigare boende, men det är ingen idé att leta innan han vet mera om hur det blir framöver. Tror dock att han bestämt sig för att Puerto är hans plats i livet. Frankfurt och någonstans därutanför i Tyskland låter inte som något han önskar, även om han har bröder och en syster där. Hans mamma dog för några år sedan, hon var nog den som höll honom kvar i kontakten med Tyskland.

8 300 steg blev det idag – när jag gick funderade jag på när jag senast gick, utan att det var jobbigt, utan att något av knäna ville lägga av någon gång, utan att jag kom hem trött i kroppen. Länge sedan, minns nog inte ens hur det kändes. Idag talar min kropp om för mig vad den orkar och kan – och definitivt vad den inte vill vara med om. Ännu något att utforska i åldrandet, där mycket har varit okänt och oväntat. Mycket sådant återstår säkert, om livet fortsätter.

Har använt en timme av mitt pågående liv till att kolla nätet – blev påmind om den franska demi-monde vars lägenhet återfanns 2010. Då hade den stått som hon lämnade den. Hennes liv har tydligen inspirerat till feelgood-format och bok. Marthe de Florian är namnet på kvinnan, vad bok och författare heter har jag glömt. Googla. Spännande kvinna, som dog 1939.

Nu lunch, två hårda mackor med gårdagens trista fisksallad, kryddad efter förmåga. Den är snart slut. Klockan är kvart i tre.

Läser oengagerat i Hiasen´s bok Double Whammy – om basset-fiskande fuskare och motvillig privatdetektiv, ex-fotograf. Tja, är hittills mitt omdöme. Bättre än Kindle-fantasy dock.

Skickar 50 kr till Anneli Wester i Nepal – swish +46 73 7846 2752, hon använder inkomna medel väl. Inga sjuka taxar som tillhör någon svensk kändis, och samlar in 90 000 kronor – här är det ännu levande, behövande, människor, unga och gamla, många sjuka eller beroendesjuka, barn som lever på sophögar, noll sociala hjälpinstanser. Anneli är värd allt stöd i sitt frivilliga arbete. Skicka något, behöver inte vara mycket.

Svenska Kyrkan i utlandet skulle ha stor glädje och goodwill av att bistå Anneli, och även använda hennes kunskaper och erfarenheter – både de personliga och av livet i Nepal. Jag beundrar hennes kraft, hennes mod och hennes generositet – och gillar hennes berättelser om livet i Kathmandu. Kolla på Facebook, också om du inte gillar Facebook.

Jag vann just wordfeud – syrran hade visserligen drygt 20 poäng mera än jag, men när vi bara hade varsin bokstav kvar och hon hade ett z, så gav hon mig segern. Jag hade ett d… Tror inte jag vunnit en enda gång med flera poäng än syster min, det vill säga, vunnit ”på riktigt”. Det ser jag fram emot.

Det är 22 grader och sol utanför fönstren. Jag är nöjd att vara inomhus i lagom temperatur, att sitta på terrassen och sola är inget för mig. Och bevare mig för att ligga i sanden, på stranden, och försöka ta sig upp och fortfarande kunna gå efter några dötrista soltimmar. Kan jag inte tänka mig. Jag ÄR gammal. Fast när det gäller solbadande har jag nog alltid varit gammal. Har varken hy eller tålamod.

Några av klipporna bortöver i havet ser ut som om två ljushyade människor klamrar sig fast vid varandra. Det ÄR stenar, bara i en ljusare nyans än övriga svarta vulkanklippor – och med dåliga ögon/glasögon ser de otäckt mänskliga ut. Jag borde ha lärt mig det vid det här laget.

Oj, vad jag kommer att sakna havet. Snart. Får sitta på bänken nere vid badhuset vid Addarn och glo. Vatten är det ju i alla fall, men inte levande på samma sätt. Levande dock. Och badbart, bara stegen kommer i sjön. Inga avlopp rakt ut i sjön. Har mejlat förvaltaren därhemma idag om att sätta på värmen i huset tills jag kommer.

Nu återstår att mejla/what´s appa mäklaren här, Miguel – och ge honom mina bankuppgifter för återbetalning av min deposit så småningom. Och berätta att jag lämnar huset den 29 mars på morgonen, att Asia bokar taxi åt mig till busstationen. Och att jag kommer tillbaka om möjligt, i augusti för bokning.

Jag ska förstås också städa ordentligt innan jag lämnar, men det får vänta till fredagskvällen innan. Har redan pratat med Asia om att hon gör vad hon vill med det jag lämnar kvar.

Klockan är fem, en söndagseftermiddag i Puerto. Karnevalen tror jag slutade igår, efter att ha flyttats fram en vecka på grund av (förmodat) regn. Som inte kom. Har sett bilder på Facebook, och är fortsatt tacksam att jag slipper närvara.

Det jag saknar här – förutom en ugn att laga mat i – är en skön fåtölj att sitta och läsa i. Soffan är inte bekväm, stolen jag sitter på med min sittdyna, vid skrivbordet och datorn, är inte heller skön, länge. Får duga – för 850 Euro i månaden. Två och en halv gång så mycket som jag samtidigt betalar i hyra därhemma. Borde kanske leta billigare boende även jag, men gillar Punta Brava, Asia och mäklaren Miguel.

Ibland är det påfrestande att se hur människor beter sig i havet – just nu en familj med små barn, där pappan håller i det minsta barnet, men två andra får klara sig själva. Och gör det, än så länge – men utan att riktigt verka förstå hur starka vågor och ström kan vara. Jag tittar inte, väljer att se på havet bortanför de här turisterna. Minns hur jag själv åkte på öronen i en liten pool i La Caleta de Interian första gången jag var här på Teneriffa, och inte visste någonting om vågor och hav.

Oj, så skönt att veta att jag blir mött av äldste sonen, som parkerar lite speciellt på Arlanda, när jag kommer hem. Tror jag kommer ihåg var och hur. Och min bil verkar kunna fungera – även om sonen tyckte att jag nog borde se till den lite bättre… Jag kan bara instämma, är totalt okunnig som bilägare, och har inte öron att höra när saker behöver bytas ut. Nu har han och sonsonen fått bilen i skick som förhoppningsvis går igenom besiktningen. Och gör att jag slipper samtal och meddelanden med frågor om bilen är (även defekt) till salu…

Tror inte att de mina förstår hur sånt här krångel kan uppta min hjärna. Nu är jag lättad, jag vet att jag slipper stök på Arlanda, och tror att jag kan köra hem dagen efter landning, i min bil. Utan att oroa mig för att ha en bil med körförbud. Tack igen, son och sonson. Innan jag åker tillbaka hit i höst ska jag själv besiktiga bilen, och ta reda på vad som behöver hanteras. Även om bara ett halvår gått sedan förra besiktningen.

Nu släpper jag tankarna på bilen och allt som hör dit. Än tror jag mig om att kunna köra, och så länge jag bor där jag bor, behöver jag bil.  

Läser Hiasen´s bok om bass-fiske och lurendrejerier, Double Whammy. Har gillat de böcker av författaren jag hittills läst, är kanske inte väldigt intresserad av bass-fiske, men okej. So far. Klockan är fyra, bacon stekt och lagt att släppa fett, champinjoner, vitlök och paprika dito. Pastan väntar.

Igår lyckades jag tvätta den där lilla konstiga mattan/handduken som ska ligga på golvet nära duschkaret. Tillsammans med min illgröna klänning. Nu är det mera som är, inte illgrönt, men grönare. Tror inte det spelar stor roll.

Har nu ätit min middag – och den var god. Carbonara-variant. Har diskat. Fönstren är fortfarande öppna, och det är skönt.

Klockan är snart sex. Kanske är det idag det är en parad, en karneval, i Puerto. Bryr mig inte mycket om sådant, mest glad att slippa både höra och trängas. 

Har pratat med syrran, hon som åker till Cypern i maj. Två veckor, till vår gemensamma vän Lena, som flyttar till annan lägenhet i Nicosia, och även tillbringar några dagar med vänner i norra delen av ön. Glad att hon får lite semester.

Oroar mig att många verkar var sjuka i Sverige. Hosta, influensa, och annat. Vill inte komma hem och bli sjuk. Syrran fick kortison för sin hosta, och det hjälpte. Nu ska hon få röntga lungorna för att få besked om hur de är. Sjukvård i Sverige är bra – när den fungerar. Alltför ofta gör den inte det, vårdcentralerna har för mycket att göra och allt hinns inte med. Tacksam att jag veterligt är frisk (frånsett öron, ögon och tänder). Inget som vårdcentralen hanterar.

Vaknar till en söndag med 19 grader och ”mestadels klart” klockan nio. Utanför mitt fönster ser det mest molnigt ut, men det går nog över. Jag ska klä på mig efter frukosten, och gå ut och kolla.

Det här kanske blev en sk blodmåne, den lyste mycket kraftigt och jag sov gott