beskrivarblogg

Torsdagsmorgon, 17 grader klockan åtta. Blir runt 20, kanske regnskurar i eftermiddag. Halvklart nu. Jag har ätit min frukost, te, macka med ost, en avocado och havregrynsgröt med mjölk och äppelmos. Artrostränat dessförinnan. Nöjd så här långt.

Går upp till lilla butiken och köper två femliters dunkar vatten. Pratar en stund med Palmyra. Casa C stängt även idag. Liksom fiket vid kyrkan. Det får bli strandcaféet för en cortado, tar min linnerock på mig. Det var lite kyligt, men solen värmer.

Det gjorde den rejält, och jag var hemma igen redan kvart över tolv, gick ut strax efter nio. 8 250 steg idag, plus uppför backen och ner med vattnet i morse utan stegräknare. Känns i benen, de var trötta redan när jag började gå. Nu ska jag bara ta det lugnt, har middagen färdig sedan igår. Behöver inte göra någonting. Diskade gjorde jag i morse. Återstår att frosta av frysen, så får den duga tills jag åker hem. Klart, tog en stund.

Det här med att ha för mycket tid – och samtidigt veta att min framtid (vilket bokstavligt ord) är kortare än någonsin tillförne (vackert, oanvänt ord). Knepigt. Inte kan jag påstå att jag använder min tid till något konstruktivt, samhällsvänligt, viktigt för världen, eller för mig. Det gör jag inte, låter bara som hittills tiden gå som den gör, uträttar något litet här och där, bloggar… Min värld krymper, samtidigt som den har utvidgats till att omfatta Teneriffa och Puerto de la Cruz. Livet är spännande, ovisst, än så länge tämligen friskt och definitivt värt att leva.

Slänger tomma plastdunkar i därför avsedd container, även om jag då får gå uppför backen till ett stängt Casa C. Lägger som nyss en kofta jag inte behöver ta med mig hem – men som är okej – i påse bredvid sopcontainern närmare plazan. Kanske någon vill ha den. Min utslitna, fd svarta, långa linneklänning får följa med hem, jag kan inte skiljas från den (även om jag inte kan visa mig utanför väggarna i den heller).

Så här håller jag på.

Hela tiden ser jag på havet, noterar att vågorna är höga idag, har oklara begrepp om varför. Lite vind är det, kanske bidrar, eller tide? Borde ha tagit reda på mera om hur Atlanten här beter sig, men eftersom jag inte badar, så har jag inte brytt mig. Och när jag väl är hemma vid Addarn får jag bearbeta förvaltaren så att badstegen kommer i sjön, tidigt. Där är vågorna hanterliga även för mig.

Just nu sitter en metare på klipporna, där han undgår att bli blöt. Och mannen med färggranna sneakers och krog som inte är öppen, pysslar med sina bord. Målar, torkar av.  Gör dem färdiga för den turistsäsong som är på gång.

Ser en bild på Facebook av min vän Rose-Marie, som dog för femton år sedan. Hon var mig nära, dagmamma åt mina barn, granne och vän. Så fick hon ett nytt liv i Norrland, och flyttade. Levde och fick två döttrar, och dog. 2010 – då jag var så självupptagen av min egen ände på det liv jag kände till. Men jag fick fortsätta leva, hon fick det inte. Och bilden idag gick rakt in i mitt hjärta. Nu fick jag kontakt med hennes dotter Greta, och vi ska höra av varandra när jag är hemma igen. Tack Greta. Tack Rose-Marie. Tack till hela din familj. Du är stark i mitt minne.

Idag är det fredag, 16 grader vid åttatiden, halvklart. Jag kör en tvättmaskin och hoppas på torkväder. Rena lakan behöver torka på terrassen, får inte plats på torkställningen för småtvätt.

Putin säger nej till Trumps förslag. Vad händer nu?

Solen försöker ta sig igenom morgonens moln över bergen

Sol och 20 grader, kan bli 23-24 längre fram på onsdagen. Nu är klockan halv tio, frukosten är avklarad, titt på internet likaså. Börsen inte kul. Men jag har artrostränat och städat av golven nu på morgonen. Det känns bra.

Gick ut, utan mobil och därmed stegräknare. Ner till caféet längs stranden, Casa C är stängt, åtminstone på morgonen. Pratade lite med Palmyra, som kunde bekräfta att det gått bra igår för killarna som var dumma nog att ge sig ut i vågorna, och även för de som försökte rädda dem. Hennes niece hade berättat.

Promenad via Dino och inköp av fyra mandariner för 0,9 Euro. Hem. Det är för varmt att vara ute och gå idag. Bara mycket lätta moln på himlen, mörkare uppe över bergen. Kanske blir det regn i morgon eftermiddag, enligt mobilen. Har väl gått drygt 5 000 steg hittills, går kanske ut igen senare i eftermiddag. Pratar en stund med Karin i Danmark.

Gör soppa/gryta på de få morötter som inte möglat i sin plastpåse i kylen, några potatisar, röd och grön paprika, gul lök och vitlök, buljongtärningar och vatten. Lägger kanske i en bockwurst när det blir dags för middag. Möjligen väl varm mat en varm dag. Skrämmer ut en spindel genom fönstret, den ville jag inte ha inomhus. Är lite tveksam till kryp här.

Inga brädbadare i havet idag.

Klarar wordle på två försök. Syrran B har annat för sig, wordfeudar inte just nu. Klockan är snart ett.

Nu, när klockan är halv fem, har jag ätit min gryta – den var god. Räcker till en måltid i morgon också. Det blev ingen ytterligare promenad idag, nöjd med att vara hemma. Har pratat med syster K.

Nyss var fyra ynglingar med bräda på stranden, några i havet, nu har de dragit sig tillbaka. Klokt tänker jag efter gårdagens pådrag. Det är inte enbart vågorna som är farliga, strömmar också. Den som vill bada och surfa här måste veta hur. Och det gör inte ens de infödda, än mindre vi turister. Med dålig kvalitet dessutom på badvattnet i Atlanten, så behöver jag inte ha någon baddräkt med mig nästa resa.

Tänker nog testa att resa med enbart ”handbagage”, ingen stor incheckad resväska som är tung att manövrera. Och vänta på. Inser att det jag behöver är mindre än jag tror, och om jag saknar något kan jag köpa det där jag är. ”Laundry sheets” t ex, har nog ett sådant kvarlämnat ovanpå tvättmaskinen, men har inte förstått vad det är. Ska testa.

Många rekommenderar plagg av merlino ull – har ett ställ från Calida, och det räcker nog att ha det med, inga ytterligare tights. Kanske mina sköna bomullstights också. Och ”packing cubes” – har mina vanliga dragkedjeförsedda ”tvättpåsar”, men detta är nog något annat. Får kolla. Vill inte streta med en tung resväska igen. Har kollat vad jag inte använt denna gång, behöver inte ta det med nästa resa.

Många par trosor behövs, tre T-shirts, 3-4 par små sockor att ha i skorna – mina Icebugs (eller nya sådana), kanske mina Stan Smith-sneakers – är inte säker på att jag behöver dem, om jag har två par Birkenstock flip-flops. En skjorta, en eller två långa sköna klänningar, en kort dito. En lite varmare skjorta/jacka. Kanske min jeansjacka, om den hänger ihop. Ingen fleece, räcker med varm skjorta. Inga raggsockor, när jag har mina flip-flops. Ett par ute, ett par inne. Kanske en regnjacka, men har bara behövt den jag hade med mig en enda gång…

Tre kökshanddukar, några mikrodukar till köket. Tvättlappar. Löst, gott te. Marezzo, i alla fall ett par flaskor. (Kanske vacuumkork till bubbel, tång att öppna bubbel med – sällan använt den här gången, är inte förtjust i spansk cava.) Mosters gröna lilla verktyg att öppna burkar med skruvlock med. Min sittdyna, och mina hörlurar, batterier till hörapparaterna. Två batteriljus med stakar. Inga värmeljus, de jag hade med mig lämnar jag här, inklusive Ikea-ljushållarna.

Specialtandkräm. Extra tandborste, ifall att. Vitaminpiller. Läsglasögon, två par. Solglasögon. Solhatt. Solkräm, åtminstone liten förpackning till att börja med. Sjal. Det jag har i necessären.  Och datorn och mobilen med laddningspinaler, förstås. Hörlurarna med laddsladd. Var fodralet är vet jag inte, kanske hemma? Inte här i alla fall. En extra sladdosa med flera uttag, här sitter eluttagen på konstiga ställen, och lägenheten har bara en extradosa.

Sånt behöver jag ha med mig.

Här sitter jag och fantiserar redan om nästa resa – om två veckor åker jag hem efter ett halvår här i Punta Brava, Puerto de la Cruz. Tror nästan att det inte är sant. Och jag kommer gärna tillbaka. Till Palmyra, Asia, kanske Martti. Andra ansikten som jag hejar på och känner igen. Casa C för min cortado nästan varje morgon. En strand som kanske går att bada på, nästa gång. ”Mañana”.

Hem ska jag ha med mig en bra whisky till min förvaltare som ser om ”mitt” hus medan jag är borta. Och kanske en eller ett par flaskor gin till mig. Lämnar kvar sådant jag inte behöver – shoppern jag köpte direkt och just aldrig använt, till exempel. Asia låter den stå till nästa hyresgäst. Och gör det hon vill med det jag lämnar i skåpen. Lär inte hinna äta upp alltihop.

I morgon ska jag nog frosta av frysen och kylen – det behövs.

Laddar datorn igen, tycker den behöver laddas stup i kvarten. Kanske lika bra att låta den laddas hela tiden?

Molnen börjar tätna över havet och bergen. Klockan är bara halv sju, så det är inte mörkt än.

Mannen med restaurangen som är stängd nu, sköter om sina bord – målar benen svarta och ser till att räcket längs trappen är fint grönmålat. Om vi ska prata färger, så har han väldigt synligt orangea sneakers. Det gör att jag kan skilja honom från andra gubbar på Casa C. Har ingen aning om huruvida han känner igen mig, som jag känner igen honom.

Några av människorna här i Punta Brava börjar våga heja på mig – jag har kanske varit här tillräckligt länge – och de har sett hur jag kramat Palmyra om förmiddagarna, klockan tio påpekade hon idag – för att bli hejad på. Ger mig en uppfattning om hur det är att vara främmande, inte höra till. Och samtidigt känna mig tillräckligt inkluderad här för att trivas. På Dino ler kassörskan (en av dem) och känner igen mig. Likaså på Casa C, och caféet längs stranden, och stället inne i Puerto där jag ibland tar en hamburgare och en caña. Där servitrisen numera ler lite, medan hon tuggar sitt tuggummi. Gillar henne för det leendet.

Dimmig bild p g a ånga från kokande gryta – gott var det

Jag kom av mig i skrivandet, när kvällens dramatiska händelser ägde rum. Är innerligt tacksam att jag slapp se ambulanspersonalen komma med döda människor på bårar. Det kunde så lätt ha blivit så. Nu är här lugnt och stilla igen, folk är hemma hos de sina och förmodligen lika tacksamma som jag.

Försöker läsa lite Kindle för att landa. Går inte så bra. De här nästan-drunkningarna fick mig att tänka på vår sons olycka. Han dog. Så fort kan en människas liv ta slut. Och här sitter hans gamla mamma och är omskakad av att ingen dog här idag. Liv är skört, också de liv jag har kärast. Mitt också.

Jag försöker se mig för när jag går över en gata, och jag tycker att spanska bilförare är bra på att släppa fram fotgängare – även om de inte klarar av att köra i rondeller. (Rondeller är relativt nymodiga i Spanien, vilket märks när flera bilar närmar sig en rondell, samtidigt. I La Zenia, nära Torrevieja, var det påtagligt. Här kanske inte finns så många rondeller.)

Häromdagen höll en kvinna på att snubbla över ett trafikhinder, hon var upptagen av att prata med sin kamrat. Som tur var kunde hon stödja sig på den där saken, och slapp trilla i backen. Hon och vännen fick ta mitt cafébord, jag hade druckit min cortado och hon behövde nog samla sig lite. Även om hon, som jag skulle gjort, hävdade att allt var bara bra…

Jag undviker trappor, och om jag måste gå i en trappa ute, så går det ett steg i taget. Mycket långsamt, vilket är bra träning för mig som alltid gått fort och verkat som om jag har bråttom. Det har jag inte längre, och ovanan börjar avta, därtill nödd och tvungen. Tacksam för att ben och fötter ändå klarar att gå som idag, det gjorde de inte när jag kom hit. Dagliga promenader, med korta sådana emellanåt, gör nytta – liksom artrosprogrammet som jag välsignar. Även om jag inte varje morgon kör igenom det. Jag får dåligt samvete om jag låter bli, men ger mig ändå någon morgon emellanåt utan sprattel.

Nu är jag stel efter för många steg, men vet att det går över. Stelheten gör inte ont. Jag kan inte låta bli att undra hur mina knän ser ut, om de röntgades. Nytt brosk blir det inte, och cortisonet i vänster knä är säkert borta nu. Är det faktiskt så att träningen har givit mig muskler runt knäna – och det gör att smärtan från artrosen minskar, kanske försvinner? Får kolla med doktor Calle när jag kommer hem.

Mina fötter är omskötta, naglarna mörkt röda. Händerna är också fixade, men där är naglarna lackade med ofärgat lack. ”Normal” undrade min manikyrist när jag tagit plats på britsen. Jag nickade utan att riktigt begripa, men insåg så att hon undrade om jag skulle ha ”gel” eller vanligt nagellack. Bevare mig väl för gel, det har jag bara haft en gång, i La Zenia. Och det gick att dra bort i stora flak efter ett par dagar. Isch.

Det känns som om jag har väldigt kort hår i nacken. Har inte sett i någon spegel. Inte mig emot, det är där jag blir svettigast när det är varmt. Lucy klippte lite mera än hon gjorde förra gången, men det är bra. Då behöver jag inte kuta till frisörskan i Norrtälje direkt när jag är hemma. Vilket påminner mig om att jag behöver be förvaltaren värma upp mitt hus.

Hemma strax efter ett, har bokat manikyr och pedikyr till halv fyra. En caña med Martti, lite prat, och 7 600 steg så här långt idag. Soligt och varmt, jag blev svettig. Molnen från i morse är nu borta över bergen.

Nu ska jag bara slappa tills jag ska ut igen. Har just ätit en god mandarin, så jag kanske väntar med mat tills jag är hemma igen. Har bacon och ägg, wienerkorv, potatis, morötter, paprika i kylen. Och en pizza som Sofia och jag aldrig åt, i frysen.

Har bett Asia boka taxi åt mig för resan 29 mars på morgonen till busstationen. Hoppas hon förstod tider och datum, kanske ska lämna en lapp till henne. Det gjorde jag när jag gick ut igen.

Tog en långsam promenad till pedikyren, eftersom jag tog fel på tiden först. Skulle inte vara där förrän halv fem… Men då fick jag en fullkomligt och totalt avslappnande pedikyr först, somnade nästan, och så manikyr därefter. Ingen färg på fingrarna dock. Vacklade hemåt efter en dryg timme. Nu är jag vid datorn, har kollat börsen – usch – och börjar vakna så smått. 13 700 steg totalt idag, för många.

Lär vara trött i ben och fötter i morgon, men ska försöka göra artrosträningen före frukost. Idag blev det ingen sådan.

Havet fick ingen dumdristig ungdom idag – människor stod på stranden och pekade, så småningom kom polis och ambulanspersonal – två, en kvinna och en man tog sig ut med en livboj, men drev nog även de in mot klipporna. De jobbade hårt innan några poliser kom – jag utgår från att alla inblandade överlevde. Såg människor som bor här i Punta Brava springa förbi nedanför mina fönster – för att se om deras söner/barnbarn levde eller inte. Jag såg till slut två unga pojkar med varsin bräda (omgivna av anhöriga) som kom tillbaka, de hade uppenbarligen inte begripit hur farligt det var att ge sig ut, en kompis tog sig och sin bräda in till stranden, och sprang så runt klipporna för att se hur det gick för kompisarna.

Ambulansen har åkt härifrån, polisbilarna är kvar. Och många människor. Havet är farligt. Jag behöver en Dry Martini. Och det är en lysande fullmåne på blå himmel, som mörknar. Tack för att inget liv gick till spillo idag, här.

Nu är det mörkt, tacksam att det var så här ljus när det blev dramatiskt

19 grader och molnigt (inte halvklart), kan bli regn till kvällen, säger mobilen denna måndag. Klockan är nu fyra på eftermiddagen. Jag har klippt håret och lärt mig att det är nästan lika dyrt/billigt att tvätta det samtidigt, som klippningen, totalt 35 Euro hos Lucy nära busstationen. Det är det värt, hon är bra.

9 500 steg blev det idag, sista biten hem med två tunga kassar, handlade på Dino. Nöjd. Börsen däremot, är inget glädjeämne – lider av Trump-feber och faller varje dag. Tacksam för författarkund som betalar sin faktura nästan innan den kommit fram – vet ingen kund som är så snabb. Uppskattar det.

Idag blir det pasta med resten av tonfiskröran och tillägg av gambas, vitlök, riven spansk ost och kanske fetaost. Det blir nog bra. Om ett tag ska jag ringa yngste sonen, som haft sin första arbetsdag på annan arbetsplats idag. Hoppas så att han haft det bra. Pratar med sonen som känns lugn och glad, han har haft en bra första dag. Behöver kolla lite vad det innebär att han går ner i arbetstid, och se till att han klarar det. Jag är tacksam att det efter den här första dagen verkar som om han finns på en arbetsplats som kanske är bättre än den förra, den är åtminstone lite närmare Sundbyberg (Älvsjö jämfört med Jordbro).

Wordle gick bra, tre försök, men DNs ultrasvåra sudoku gick snett från början. Tyckte väl att det var lite för enkelt…

Har nog skrivit om detta tidigare – men här längtar jag efter att kunna laga mat i ugn, färsk pasta, Falu Rutbröd, Kalles kaviar, ”vanliga” ansjovisar. Och Marezzo, den numera finska vermouthen jag vill ha till mina Dry Martinis. Den var svensk en gång, skapad av en svensk kvinna.

I övrigt saknar jag ingenting annat än familj och vänner. Natur, skog, sjöar. Och de finns förhoppningsvis kvar när jag kommer hem.

Nu har jag ätit min middag, och den var precis så god som jag trodde. Vitlöken känns i munnen, går kanske att borsta bort så småningom. Lite pasta över, blir bra en annan dag. Och jag har kvar ost att riva, har kvar Feta-ost, och gambas i frysen. Och en burk med tonfisk i vatten, lite färsk paprika, både röd och grön. Lök och vitlök. Lite majonnäs i kylen, Hellman´s tog slut. Det passar just nu. Försöker att inte köpa mera USA-producerat. Bara gratisböcker på Kindle, och använda Facebook. På Instagram har jag visst ett gammalt konto som jag försökt göra mig av med för länge sedan, vet inte om jag lyckats. Använder inte.

Tisdag tidig långsam frukost, nu när klockan är kvart i tio här är det 20 grader och ”mestadels klart”, jag tycker det ser väldigt molnigt ut. Men ska förstås ändå gå ut om en stund. När jag klätt på mig.

Efter regnet

Det är söndagskväll, molnigt, men inget regn, 18 grader när klockan är lite över sju. Jag är mätt och belåten, har ätit min tonfiskröra på rostat bröd. Och diskat. Ställt undan. Havet är ännu i full gång utanför fönstren, vågorna lite mindre än tidigare idag.

Jag tänder mitt blockljus. Det tänker jag nog lämna kvar, när jag åker härifrån. Tar plats i resväskan. Ljusstakarna och de två höga ljusen får följa med hem, stakarna har jag lovat Sofia.

Tittar ut – en arm och en hand med en cigarrett sticker ut genom ett fönster. Många röker här. På serveringar och gator, och i sin lägenhet – om än lite utanför sitt fönster. Glad att jag inte röker längre, man jag kan fortfarande känna doften av en cigarr eller cigarrcigarett – som de jag rökte innan jag slutade – och tycka att det doftar gott. På håll.

Om jag sätter mig på ett café för en cortado – eller ibland något att äta – så vill jag helst slippa både rökare alldeles nära, och det som kanske kan kallas gatumusik. Det händer att något kan sjunga, men det händer alldeles för ofta motsatsen. Beklagar de som försöker överleva på sin musik. Klappar inte i händerna, ger inga pengar för något jag inte uppskattar.

Så är det mörkt inomhus, lika oväntat som alltid. Ute är det fortfarande inte ljust, men inte mörkt heller. Molnen täcker himlen, bergen försvinner i dis, havet syns fortfarande vitt, skummande. Och mitt blockljus flämtar. Snart tänder jag bordslampan bakom mig. Hoppas yngste sonen får en bra första dag på sin nya arbetsplats i morgon.

En halvfull eller lite mera måne lyser ensam på himlen om jag tittar rakt uppåt från mitt fönster, stjärnor ser jag sällan här. Något tycks alltid vara i vägen. Halv åtta syns inga berg, bara husen med lampor in mot Puerto och serveringarna längs stranden. Jag tänder lampan bakom mig. Och i sovrummet, så att jag hittar dit med mitt vattenglas när det är dags.

Jag äter en mandarin av den där sorten som jag inte kommer att hitta hemma, saftig, söt, god, lättskalad. Glömde att jag tänkt ta en avocado till middagen, nu får den komma till frukosten i morgon i stället. Tillsammans med havregrynsgröten och äppelmoset, mjölken, mackan och temuggen. Inget ägg i morgon.

Och i morgon ska jag inte jobba, bara artrosträna och promenera. Med mina nya solglasögon på, vare det sol eller inte. Någon dag ska jag också försöka vika dra-på-lakanet till min stora säng så där som Asia kan – får testa med lakanet utlagt över sängen. Hon gör det snyggt och utan skrynklor, jag gör det inte. Hittills. Tror jag förstått hur det kan gå till.

Behöver klippa håret innan jag åker hem. Ska kanske kolla om Lucy har tid i veckan. Billigare här än hemma, och minst lika bra. 18 Euro för klippning.

Måndagsmorgon med lite moln och mycket sol, 18 grader och halvklart enligt mobilen, klockan nio. Långsam frukost med internetkoll, disk och så småningom ut för promenad även idag. Har artrostränat.

Te, macka med spansk skinka, avocado, mandarin och havregrynsgröt med äppelmos och mjölk. Jag står mig en stund.

Söndagen börjar med frukost, minns faktiskt inte om jag artrostränade eller inte… Sval morgon, lite molnig, men inget regn. Jobbar med redigering i ett par timmar, och går så ut. Vinkar åt Martti, men vi går åt olika håll. Jag knallar på in till Puerto, dricker en cortado, går runt lite – och köper nya solglasögon eftersom de gamla gick ohjälpligt sönder. Tänker på hur jag häromdagen funderade över om jag skulle köpa nya, eller inte. Nu bestämde de gamla solbrillorna åt mig. 16 Euro.

19-20 grader på eftermiddagen, när jag är hemma igen vid halv två. 8 900 steg, det är jag nöjd med.

Nu redigerande igen, men först ska jag koka ett par ägg. Middag blir rostat bröd med tonfisk- och gambasröra (inkl finhackad gul lök, dito röd paprika och majonnäs, svartpeppar, plus de hackade äggen, åtminstone ett).

Pratar med syster K som åker till döttrarna i London om någon vecka, stannar två veckor. Jag hade tydligen råkat ringa henne i morse, av misstag.

Äggen blev väldigt hårdkokta medan jag satt vid datorn och jobbade. Inte första gången. Tror de duger ändå. Och jag är klar med redigerandet, har skickat manus tillbaka till författaren, liksom överenskommen faktura. Känns bra, hoppas han tycker så också. Nu en drink före matlagningen.

Ännu varmt ute, 20 grader nu när klockan är halv fem. Jag stannar ändå inne, och tar det lugnt. Känns att jag suttit flera timmar både igår och idag vid datorn. Glad att jag har min sittdyna med mig, den som jag fick av vården när jag opererat min höft. Den gör att jag kommer upp lagom för att kunna använda datorn utan problem för axlarna. Min upphöjda toalettstol (från samma tillfälle) är lite svårare att få med sig hit…

Svettig, okammad, inga filter – men med nya solbrillor

Fredagen börjar med dusch och hårtvätt, därmed ingen artrosträning med blött hår. Sätter mig i stället med manuset som ska redigeras, och går igenom några kapitel. Går ut med hyfsat torrt hår vid 11-tiden. Äter en lätt lunch ute, och går hemåt.

9 300 steg när jag väl är hemma. Sätter mig med manuset igen. Har hittills jobbat igenom 12 kapitel. Har några kvar… Klockan är nu fyra, och det är ”övervägande molnigt” och 21 grader. Kanske blir det regn sent.

Behöver ingen middag i kväll heller, men äter kanske en avocado och/eller lite sallad.

Datorn krånglar – går inte att komma ut på internet på morgonen, ”nätverksfel”. När jag så är hemma igen fram på eftermiddagen, fungerar allt som det ska. Det finns ett nätverk till här i huset, misstänker att det är det som stör på ett sätt som jag inte begriper.

Jag kan wordfeuda med syrran och det gläder mig. Även när hon vinner, hon leder nu som vanligt. Men med mindre än vanligt. Jag kan kolla börsen, vilket inte är lika kul. Trump-effekt. Än ligger jag på plus.

Här i lägenheten finns helkroppsspeglar i varje rum, utom köket. Inget jag behöver, inget jag har hemma. Jag ser en kortare än i självuppfattningen, ganska rund, gammal kvinna, med hår som är rätt okej, ögon som är trötta, rund mage, slokande axlar. Blåmärkena syns inte. De här synerna behöver jag inte. Varför ha sådana speglar i alla rum? Det hade räckt med en. Eller ingen. Därhemma ser jag bara mitt ansikte. Tillräcklig erodering.

Nu börjar bergen gömma sig i det dis som kanske blir regn till natten. Klockan är halv sju, så det är inte mörkt ännu – men snart.

Jag har klippt fingernaglarna nästan lika bra som manikyristen. Ska kolla om Lucy kan klippa mitt hår igen, innan jag åker hem. Och försöka få tag på pedikyristen. Tre veckor kvar.

Igår lade jag en påse vid sidan av sop”burkarna”, med lite kläder som var okej, men inte behövde följa med mig hem. Påsen var borta idag, och jag kan bara hoppas att någon fann den. Den kan ha hamnat i soporna, men jag är glad att inte veta.

Och jag tittar på pappersbunten som handlar om demensboken. Tror den får följa med hem trots allt. Orden där vill mig något, jag får försöka begripa vad. Vet att ju fler vi blir, som blir riktigt gamla, desto räddare är vi för att bli dementa. Och desto flera blir dementa.

Kan min berättelse göra något, utan att skrämma? Den är inte hoppfull. Det finns inget hopp när det handlar om demens, bara acceptans, och en önskan om något som skapar en tillvaro som är uthärdlig, som kanske till och med är bra och fylld av glädje.

Tror inte att vi anhöriga kan skapa den tillvaron, vi orkar inte – men kanske samhället, om det tar till sig kunskaper och exempel, som från Nederländerna, och kanske Danmark. Minns ett program från Danmark om ett äldreboende där dementa människor fann ett bemötande med kärlek och omtanke. Har vi det i Sverige? Tror jag inte, vet inte.

Såg en karneval-parad idag – med många, många barn i olika storlekar som gick, sjöng och spelade, utklädda och glada. Många människor, föräldrar och abuelas, väntade och gick glatt med när paraden väl kom igång. Begriper mig inte på detta, men det är nog kul för de barn som deltar. Ambulansen for efter tåget, och ner i Punta Brava – på en smal enkelriktad gata, som hindrade all annan trafik, och ambulansen. Den bara stod där när jag gick förbi. Hoppas den inte behövdes.

Hade väl aldrig trott att jag skulle gilla spansk polis. Har ingen personlig erfarenhet – men igår såg jag en motorcykelpolis som leende lotsade en kvinnlig bilförare som kört fel. Han fick henne att lugnt köra fram och backa enligt hans anvisningar och vända för att så ta sig ut till en framkomlig väg. Gott att se.

Tänder mitt blockljus, det som jag tänker lämna här. Kanske någon gillar det. Lämnar några batterier också. Miguel (mäklaren) säger ”lämna det du inte vill ha med dig”. Så då gör jag väl det.

(En parentes – jag är så less på att fortfarande hela tiden få reklam och lockrop från internetcasinon. Vill inte ha dem. De finns överallt, inte enbart som mejl. I svenska sk kvällstidningar, t ex. Men än klarar jag att stå emot. Borde inte behöva prövas så här.)

Himlen dimmar till sig, blir mjukt grå, havet är lugnare, kanske vinden lagt sig lite. Och nu är det mörkt, halv åtta. Fortfarande ser jag hus och ljus och skum från vågorna, men det blir fort svart och då blir det mesta osynligt. Utom lamporna – de blå ljusen kan vara polisbilar om de rör sig, annars vet jag inte. Men det är en hel del liv längs stranden på kvällstid, som jag inte är bekant med. Och inte tänker bekanta mig med heller.

I morgon ska jag kanske gå upp till loppisen vid Dino ovanför backen. Den långa, med bänkar som hjälper en trött vandrare. Det jag behöver handla inskränker sig till citroner. Kommer nog på något mera i morgon.

Vaknar till ett stillsamt regn på lördagsmorgonen, en blöt och ruggig duva har krupit upp på fönsterblecket när jag tänder ljuset vid mitt skrivbord. Det blir nog ingen loppis idag, himlen är jämngrå och det kommer mera regn, åtminstone någon timme till enligt mobilen. 17 grader, blir 18.

Jag redigerar en stund efter frukosten. Artrostränade i morse. Regnet fortsatte, så jag satt med manuset tills jag gått igenom hela, en gång. Började läsa allt en gång till, men gick ut vid tolvtiden, en sväng i det lätta duggregnet.

Fick min cortado, hejade på Asia och Miguel, handlade citron och pappersnäsdukar i den lilla butiken uppe vid kyrkan. Gick vidare ner på stranden och så småningom hemåt igen, mötte Asia och Miguel en gång till, de öppnade porten så slapp jag dra fram nyckeln där nere. Nu inne vid datorn, efter 3 400 steg. Om en stund mera läsning av manuset. Det var skönt att komma ut även om det var kort.

Vet inte hur det går med paraden i Puerto i kväll. Kan kanske läsa mig till det i morgon, på FB. Jag stannar hemma, inomhus. Har jobbat med mitt kundmanus en andra vända, har klarat av ungefär hälften. Tar resten i morgon. Nu får det vara helgledigt, klockan är kvart i fyra.

Ser ut som om jag tänt eld på duvan, det har jag inte. Gläds åt regnet som ger växterna livskraft.

Fluffiga Sverige-sommarmoln på himlen, och några mörkare upp emot bergen. Ännu är det ljust, ännu ungefär 19 grader ute. Havet rullar på nedanför mina fönster, jag har ätit min middag och jag försöker komma på något att skriva om. Läser Pride and Prejudice, tror inte jag läst den tidigare. På Kindle, USA-bojkott till trots. Annat, men inte FB och inte Kindle. Än.

Nöjd med att ha redigerat sju kapitel av manuset, fortsätter i morgon. Kanske går jag också upp till loppisen högst uppe i backen, vid Dino. Där finns också marknad för grönsaker, frukt, kyckling, fisk – även om jag inte kommer att äta ostron där igen. När jag gjorde det för några månader sedan, så mådde jag inte bra efteråt… Jag får längta tills jag är hemma igen. Kanske Ingwor och jag hinner äta en omgång innan säsongen tar slut.

Intressant att USA-bojkotten väckt sådant intresse på Facebook. För och emot, dumma kommentarer och kloka, men ändå. Människor engagerar sig, vill – även om de kanske inte annars heller handlar mycket ”amerikanskt”. Fint tycker jag. Som inser att jag behöver byta märke på den majonnäs jag vill ha, Hellman´s är inte okej längre. Coca Cola har jag inga problem med, köper det aldrig. Försökte lära sonen lite häromsistens om att skippa USA-produkter.

Gillar den danska modellen – bilder på produkter från USA och inte från USA – och orden ”your choice”. Allt är alltid mitt val, här blir det lätt. Liksom på Systembolaget i Sverige – där syns det alltid varifrån en vara kommer. Mera sådant. Hallå, Ica, Willys, Hemköp med flera. Lyssna till konsumenter som ser till att ni fortfarande finns.

Nu är himlen rosa borta över bergen. Kanske syns det inte på mitt foto. Vackert är det. Tänder mitt batteriblockljus, som jag tänker lämna kvar när jag åker härifrån. Tar plats i resväskan. Någon annan kan kanske ha glädje av det. Funderar fortfarande på om jag ska köpa en ny resväska, i stället för den som inte går att ”leda”, eftersom handtaget inte går att dra upp. Väntar med beslut.

Himlen mörknar, jag kan inte längre avgöra vad som kanske är moln eller inte. Jämngrått/-svart.

Vad jag förstod på Martti idag, så pågår fiestan för fullt nere runt Charco i centrala Puerto ytterligare några dagar. Tacksam att jag är i Punta Brava, och inte där. Som okunnig turist och svensk, har jag svårt att förstå behovet av fiesta/karneval. Och skulle inte orka med ljudet, musiken, alltihop sådant jag inte längre vill ha eller vill behöva utstå.

Havet rör sig, sakta. Och mitt blockljus flämtar, hur det nu går till. Himlen är svart, lampor här och där runt Puerto. Jag tänder ingen bordslampa här i kväll, går och lägger mig nu när klockan är åtta. Kommer att ligga i sängen och fundera, ibland länge, ibland kortare tid. Nu ska jag borsta tänderna. God natt, vänner och alla andra.

Torsdag eftermiddag, lite molnigare nu än tidigare idag, 19 grader. Klockan är halv tre och jag har just kommit in efter en promenad och en caña med Martti. Fint samtal, när jag berättade om Anneli Wester i Kathmandu blev han starkt berörd – vi pratade om hur hon hittat sin plats, sitt liv. Han letar efter sin plats.

Jag har bara gått 4 000 steg idag, satt och jobbade med ett kundmanus i tre timmar innan jag kom ut. Artrostränade i morse, det känns skönt. Nu blir det inte mera jobb idag, fortsätter i morgon med redigerandet. Än fungerar anslutning och internet som det ska.

Jag åt en stadig frukost med havregrynsgröt, äppelmos och mjölk, te, en smörgås med spansk skinka, ett hårdkokt ägg och en mandarin. Är därmed fortfarande inte hungrig, men har tagit fram ett par wienerkorvar till middag, med rostat bröd, paprika och gurka, fetaost. Tror det blir bra. Det blev bra.

Kanske blir det regn i morgon och på lördag. Behövs, och om det regnar kan jag lugnt sitta hemma och jobba med manusredigering.

18 grader nu när klockan är sex, sol och moln. Jag är trött, det var kanske mera ansträngande att redigera några timmar i förmiddags, än jag trodde. Jag gillar ju att hantera ord, men det är ett tag sedan jag jobbade med någon annans ord än mina egna. Kul är det och jag ser fram emot att läsa resten och bli klar över hur det går för Nora. Tacksam för förtroendet.

Det starkaste intrycket idag är Marttis reaktion när jag talade om att hitta sin plats (som Anneli Wester i Kathmandu, Nepal) och att göra skillnad. Att leva det liv man vill och kan. Hans ögon var så sorgsna, hans plåga så stark – min fantasi. Han ville inte prata mera om det, när jag försiktigt efter en stunds tystnad frågade ”what happened”. Och det var okej, vi har en konstig sorts förtrolighet utan förtroenden. Jag tror att jag förstår när hans ögon signalerar något, liksom han när mina (bakom solglasögonen) gör det. Intressant. Ingen kroppslig längtan.

Tror den här boken gjort större intryck på mig än jag riktigt begriper