beskrivarblogg

Torsdag, sol och 23 grader när jag är hemma igen, 5 600 steg – buss till och från Lidl. En caña med Martti och fint samtal efter att jag tagit mig hem med det jag handlat.

När klockan är sex på eftermiddagen har jag ätit en halv färdiggrillad kyckling med uppvärmt potatismos – som blev bättre än jag vågat tro. Värmt det hela i mikron. Är nu mätt och trött, läser, löser Wordle, kollar internet. Son och sonson fixar sådant som behöver fixas på bilen inför ny besiktning… Glad jag och bilen har dem!

Det är fortfarande sol därute, även om stranden nu ligger i skugga. 23 grader en halvtimme före solnedgång. Nu står det ”soligt” på mobilen. Verkar bli varmare över helgen. Nu, när solen är borta snart, är himlen svagt rosalila över bergen.

Jag tänker på den gamla kvinna jag sett här ett par gånger. Med ett parasoll (som ser kinesiskt ut, enligt min klena fantasi), en fantastisk skjorta i många färger, och dito byxor, hennafärgat orange hår, stora smycken, bestämd, långsam gång. Hon får mig att minnas en amerikansk ”influencer”, som jag förstås just nu inte kommer ihåg namnet på. Hon är död, tämligen nyligen – var sisådär 100 år. Gillar kvinnor som vet vilka de är, vilka de vill vara och som står för det. Iris Apfel hette hon, jag kom ihåg Iris, och Google hade resten. Jag är definitivt vagare.

Nu kolsvart utanför fönstren – om man inte bryr sig om alla lampor och blinkande ljus här och där. Lite blått, lite rött och en del lila som flämtar och släcks, till och från. Stillsam trafik däruppe på vägen härifrån och in till Puerto. Ett höghus fullt med upplysta fönster. Havet är mera stillsamt nu än tidigare idag. Aldrig helt stilla. Aldrig spegelblankt som en sjö i Sverige.

Martti och jag pratade idag om att vi/ingen någonsin har mera än dagen som är. Ingen av oss vet mera än det som är i ögonblicket, nästa ögonblick kan allt vara slut (om man har tur när det är dags). Vi pratade om hur meningslöst det är att oroa sig för något man inte kan på verka – jag påminde om ”alkoholistbönen”, att släppa det man inte kan göra något åt, men ändra det man kan. Vi har så otroligt olika livserfarenheter, men vi förstår varandra ändå. Det är fint.

Katarina var annanstans idag, liksom den äldre tyske man jag såg honom sitta med igår. De hade tydligen ätit middag tillsammans, på en dyr restaurang. Martti uppskattade inte maten efter vad den kostade, alldeles för dyrt (jag utgår från att det var den andre som betalade). Vi kunde enas om att spansk mat är ganska tråkig, och ibland för dyr. Fisk är gott, om den bara inte är fiskad just nu i Atlanten här utanför. Instämmer.

Fredag, 19 grader och soligt när klockan är nio. Lär bli 25 mitt på dagen. Jag försöker torka de skjutbara fönstren, men det är svårt att får armarna att räcka till. De får duga, även om de i solskenet nästan ser värre ut än innan jag började. Klämde ett finger också, plåster på som gör skrivandet knepigt.

Har ätit frukost, testar mina progressiva glasögon, fungerar hyfsat. Ska nog ha dem på mig ute idag, får väl ta dem av mig om jag börjar snubbla. Syrran mår ”halvdussin”, stavningskollens tolkning av ”halvvissen” – ingen feber dock. Vinner wordfeud gör hon hur hon än mår.

Nu ska jag klä på mig och gå ut, ta en långsam promenad utan något särskilt jag ”måste” göra. Jo, en cortado på Casa C måste jag ha.

Och det fick jag. Sedan gick jag. Hemma igen halv tre, efter 13 250 steg som visserligen inte var lätta, men inte heller mera plågsamma än att jag kom hem. Köpte gott rågbröd, åt en Angus-hamburgare med ett lass pommes och en caña efter vägen. Nu är det skönt att sitta för öppet fönster i min tunna morgonrock och bara slappa. Just nu ser jag dessutom inte hur smutsiga fönstren fortfarande är.

Provade att använda mina progressiva glasögon, men det går inte riktigt bra. Jag blir fumlig på fötterna, och jag har inte råd att ramla. Om jag har lyckats leva så här länge utan brutna armar och ben, vill jag inte börja nu.

Någon middag behöver jag inte idag, resten av den färdiggrillade kycklingen får vänta till i morgon. Efter loppis i Tauro, om jag hittar dit.

Ska försöka klippa den klämda nageln så gott det går. Fingertoppens lilla spricka slipper plåster nu, blöder inte.

Folk badar från stranden här utanför. Vågorna är kraftiga, men jag har slutat oroa mig, badvakterna har bra koll och visslar skarpt när de tycker någon bär sig olämpligt åt. Jag kan längta efter att bada, men är parallellt rädd för de starka vågorna. Just nu gör dessutom vattenkvaliteten det omöjligt, vill inte bli sjuk av att bada.

Det ser ut som om jag får danskt besök nästa vecka, Karin bokar flyg i helgen. Jag får städa dessförinnan, torka golv och bädda sängar. Plocka undan mina prylar. Handla mat får vänta tills de är här, jag är inte bra på att hitta sådant som K kan äta. Tror att maken också kommer, vi får försöka göra oss förstådda på de språk vi kan. K pratar bra svenska och det är en lättnad för min del. Min danska är tveksam.

Inser att jag nu haft mina progressiva glasögon på mig sedan jag kom hem. De fungerar med datorn, och jag har inte snubblat inomhus.

Månen syns på himlen, den är snart full. Igår kväll var det stjärnklart, tror inte det varit det tidigare. Eller så har jag inte lagt märke till det. Uppmärksamheten svajar hit och dit.

När klockan är kvart över fem är jag innerligt trött på Facebook. Men vill inte sluta använda det ändå, har många vänner där som jag skulle tappa bort utan Facebook. Twitter och Instagram använder jag inte.

Lite senare – jag bara älskar att sitta här och se ut på havet, när det mörknar och månen börjar bli full däruppe. Vågorna är starka, ingen badar längre. Kanske är det calima där borta till vänster, dis är det i alla fall. Att se vattnet och förundras över kraften, att vara trygg i en lägenhet några våningar ovanför, att veta att i morgon är det ungefär samma temperatur som idag, samtidigt som vinden drar in genom mina öppna fönster. Jag har ett batteriblockljus tänt bredvid datorn, har just ätit en palmerita, har en GT (vermouthen är slut) i glaset bredvid mig.

Idag såg jag hur man plockar bort all juldekoration från gatorna. Och från palmerna, män som virar ner sladdar som lyst upp, klättrande på palmstammarna som telegrafanställda gjorde förr i Avesta. Med gripfötter för att ta sig upp eller ner. Palmerna är högre än telegrafstolparna var. På andra ställen här fanns lyftkranar och gubbar som gjorde samma sak.

Julen städas bort. Ungefär som hemma, eller i många hem här att döma av sopcontainers som är överfulla. Och väl tömda när det är dags. Palmyra muttrade häromdagen om ”money, money” apropå julklappar. Jag kan bara instämma, många barn tycks ha fått det jag kallar rullskridskor – heter förmodligen något annat numera. Men ungarna behöver stöd av åtminstone en förälder för att inte braka rakt in i oss andra på trottoarerna. Och de – barn och föräldrar – stretar på och vi som tar oss förbi dem, ler åt deras glädje.

Gjorde artrosträningen i morse, gick sedan 8 200 steg, plus upp och ner i de två trapporna här hemma, när jag försökte få nycklar att fungera. Nu är kroppen trött, och benen stela och stumma. Klockan är kvart i fem, jag har ätit upp cheese-kakan. Behöver ingen stor middag, har lite sallad och fetaost kvar från igår, det räcker.

Molnigt och 20 grader en timme före solnedgången, ”regn möjligt över natten”.

Natten är här, klockan är halv nio och jag är redo för sängen. God natt!

Onsdag morgon, molnigt och 17 grader, blir 21 längre fram på dagen. Vågorna är magnifika så här på morgonen. Dis över bergen. Om det har regnat i natt, vet jag inte. Kanske ser terrassen därnere lite blöt ut (stavade rätt efter markering…).

Solen tar sig långsamt fram över himlen, medan jag diskar frukostdisken. Ställer om inloggningen på datorn till ”ansiktsigenkänning” – fungerar snabbare än kod. Kollar, bra. Det försvann när datorn var på reparation, och jag kom inte ihåg att det var Windows Hello som skötte det hela.

Var ute ett par timmar, gick 5 800 steg, vilket var bra. Fick inte lika ont i knäna som när jag går dubbelt så långt. När klockan är fem har jag just ätit gott hemmalagat potatismos, tyvärr med ganska äckliga kycklingnuggets till. Åt några och resten hamnade i soporna. Smakade absolut ingenting, och hade ingen konsistens alls. Så nu vet jag det. Mos över till potatisbullar. Får handla bacon i morgon.

Läser, ser på paragliders som landar, människor som badar eller går längs stranden. Ser på havet. Moln över bergen, 21 grader.

Mina danska vänner vill komma hit tio dagar, och hade kontakt med Miguel som kunde meddela att våningen på en trappa är uthyrd till sista mars. Så det fungerade inte. Kanske kommer de hit till mig, vi får se.

Torsdag, tvättat håret som nu torkar medan jag ser ut över havet. Sol, 16 grader klockan nio. Bara 13 i natt, blir 23-24 fram på dagen. Ska klä på mig och kanske ta bussen till Lidl för att handla lite.

Ni ser, hårtvätt behövdes

Författare sägs bekanta sig med sina karaktärer när de (författarna) sover och drömmer. Kanske är det så för många som har mycket att berätta. De som inte vill annat än vakna och skriva allt som hänt under natten. Mina drömmar fungerar inte så. Ibland gör de mig nyfiken och undrande, varför kom just den personen nu, och gjorde si eller så? Ibland bara sömnigt konstaterande, jaså, jaha. Och? Exempel från i morse, har gått upp två kilo trots alla steg.

Så där har jag inte mycket att hämta, i alla fall inte medvetet. Säkert skulle en mera självkännande person än jag få ”grist for the mill” – ett uttryck som jag inte kände igen när jag hittade det i Ken Wilber´s en bok. Finns han fortfarande? Han var en klok man för mig, när jag läste hans böcker på 90-talet. Trettio år sedan, jag var femtio och är nu drygt åttio. Har inte läst om böckerna, undviker att göra det, vill slippa bli besviken. Tydligen är uttrycket också en boktitel, författare Ram Dass. Betyder ungefär att få kunskap, erfarenheter som är bra, förstärkning.

Några böcker läser jag om varje år, Röde Orm, Katrina. Andra som jag inte minns just nu – har en liten avdelning i bokhyllorna därhemma med böcker jag inte vill göra mig av med. Kanske ett femtiotal, som jag plockar fram och läser/tittar i emellanåt. Några lyrikböcker, minns Lars Forsells kärleksdikter, Tomas Tranströmer, Rumi, i engelsk/amerikansk översättning, annat är inte läsbart språk för mig. Hans Vikstens Livsbok. Resten av mina runt 4 000 böcker i bokhyllor överallt i huset därhemma är till salu på Bokbörsen, säljarnamn Kultamanka. Det är kanske inte så konstigt att yngste sonen nog har flera böcker än jag, på mindre utrymme – men han har inte insett att många går att skiljas ifrån, sälja eller ge bort.

Jag fortsätter läsa mig igenom livet, just nu och här utan fysiska böcker, mycket Kindle gratisböcker. Många första delar av serier, mycket fantasy och romance och annat ”oviktigt”. Jag har lyckats köpa några böcker på engelska på loppis, och låna andra på svenska hos Skandinaviska turistkyrkan här på ön. Får väl bära tillbaka en kasse och lämna den där, någon dag när de har öppet efter alla helger. Och utan morgonbön, gillade inte pastorn som höll den jag råkade komma i tid till för några veckor sedan.

Om ungefär en vecka är det loppis uppe vid kyrkan i Tauro här i Puerto – då ska jag göra ett nytt försök att hitta dit. Senast hamnade jag vid utkiksplatsen högt ovanför staden, det var fint, och det var fel. På den här loppisen lär det också finnas böcker. Det är svårt att hitta böcker på engelska här, La Zenia och tanterna i välgörenhetsbutiken där var som ett bibliotek. Flera engelskatalande turister där än här. Om jag gillade/kunde läsa böcker på tyska med behållning skulle jag inte ha några bekymmer. Men nu är jag inte funtad så, gillar inte tyska så där särdeles mycket, har läst en del i realskola och gymnasium för decennier sedan – har inte använt språket.

I morgon blir det max 23 grader varmt och delvis molnigt. Mobilutsaga.

Jag sitter här och kontaktar mäklaren för att boka samma period som i år till nästa år, och kanske kan mina danska vänner också komma hit en vända i januari. Det visar sig.

Om jag ska bo här igen blir det på en trappa, en lisa för mina knän. Och jag hoppas förstås att vattnet är badvänligare i höst än det är nu.  Och att jag lever och är här… Fick kontakt med gammal vän på FB, skrev något om att ”fint att vi finns” och fick respons ”ja, inte så självklart längre” – och så är det ju. Livet är inte lika självklart som det varit. Hur kunde det vara självklart någonsin?

Tisdag, varmt och soligt. Köpte bröd och cheesecake på det bra bageriet i Puerto, gick runt lite och tog en caña på fiket vid stranden, vinkade åt Martti och Katarina. Väl hemma insåg jag att min ryggsäck var lite öppen och börsen borta. Inte så mycket pengar, inga kort – men nycklarna till port och lägenhet… Om jag slarvat eller någon lyckats fingra åt sig min fina sammetsbörs vet jag inte. Asias son var hemma och letade rätt på nycklar – som inte fungerade. Miguel kom med nycklar som heller inte fungerade, jag satte mig på terassen och åt lite cheesecake. Generad över att ställa till så mycket besvär. När väl Asia kom så hade kanske Miguel kommit en vända till med nycklar som var rätt – och inne i lägenheten har jag ju mina vänners nycklar. Allt löste sig.

När jag beklagade för sonen att jag ställde till så mycket besvär, svarade den kloka ynglingen, ”no problem, if you were sick och dead, that would be a problem”. Jag kunde bara hålla med.

Klockan är nu två, och jag har serverat mig en whisky. Jag behöver den. 8 200 steg.

Det är måndag och det är trettondag, jag var tvungen att kolla. Lätt att bli dagvill. Har varit ute, morsat på Martti, gått till stan och hem igen – det var mycket folk ute, och det mesta av affärer och krogar var stängda. Fick en cortado på strandfiket, och en caña vid parken nära hamnen. Nu när klockan är kvart över ett är jag hemma igen, det är 22 grader och varmt ute. Det förmodade regnet syns inte till, varken på himlen eller i mobilen.

7 400 steg, alldeles tillräckligt. Annons om lägenhet för samma kostnad som den här, samma mäklare, en trappa upp utan hiss. Kanske är det t o m i samma hus som nu. Adressen ”Antarve” förvirrar mig, men taklampan ser väldigt bekant ut. Min vän tycker jag ska boka nu. Jag kontaktar Miguel per whatsapp och får besked att han ska kolla med Asia. Så det är i samma hus.

Såg en fisk hoppa upp ur havet när jag gick hemåt längs stranden. På ungefär samma ställe som häromdagen. Stranden bortanför ”min”.

Klockan fem har jag ätit en god sallad – grön paprika, finskuren purjo och dito vitlök, tomat, gambas, fetaost, färska champinjoner, perfekt avocado – och en ”sås” till med majonnäs, lite crème fraîche, en aning senap, svartpeppar och salt, ett löskokt mosat ägg från i morse. Även om det kanske låter konstigt var det mycket gott. Nu är jag mätt och belåten.

Någon dag ska jag kanske tvätta fönstren på utsidan – hur det nu ska gå till. Regn och smuts gör dem ganska ogenomskinliga, och jag vill gärna se havet utan gamla regndroppar i vägen. De unga männen som metade tidigare idag har lämnat en illgrön plastpåse på klipporna. Trist. Här finns fina gatsopare som gör gator och trottoarer fria från allt det skräp vi släpper, men inte därute. Hoppas nästa metare tar med sig påsen och slänger den i soptunnorna alldeles nära.

Allt kan dumpas där – madrasser, kylskåp, trasiga garderober och allt däremellan. Jag bär svenskt plikttroget mina tomma vattendunkar upp till plast-/glasbehållarna vid Casa C, men ser ju att många hamnar här också. Varför inte ha sorteringsmöjligheter överallt? Av samma orsak som man har avlopp och trasiga sådana rakt ut i Atlanten, är en tanke som faller mig in. Beslutsfattare långt härifrån, korrupta sådana om man ska tro de tygskynken på husen, som hävdar det. Folket här saknar sitt badvatten av många skäl. Nu har det inte varit tillgängligt sedan i juni (tror jag), inget tyder på att det blir åtgärdat snart.

Någon varm dag ska jag göra en utflykt till Bajamar, där jag bokade en lägenhet innan denna blev ledig. Där finns tydligen fina saltvattenpooler, enligt vännerna i Punta de Hidalgo. Om jag läser rätt är det buss 103, och tar en dryg timme. Via Laguna.

Paragliders landar ”på löpande band” just nu, förundrad över att de inte krockar med varandra eller folket på stranden. En seglare åker mera upp och ner än rättvänd, skulle inte vilja sitta där. Inte vilja paraglida alls faktiskt, lika lite som dyka. Har nog med att hålla mig på jorden. Förmodar att det är något med vindarna som gör att alla ska ner så här mitt på eftermiddagen. Klockan är halv tre. Tror att åtminstone femton paragliders landat den senaste halvtimmen.

Ännu en ljuvlig dag här, i värme och trygghet. Känner mig väldigt trygg när jag vandrar omkring i Puerto, människor är vänliga, inga känns hotfulla. Inte ens mer eller mindre berusade ynglingar, engelska eller tyska. De bryr sig inte om mig.

Jag gör mig förstådd, idag lärde jag Palmyra ”väldigt bra” – som svar på hennes fråga ”muy bien?”. Tror ibland att vi skulle prata bättre tillsammans om vi struntade i engelskan, om hon pratade spanska – långsamt – och jag försökte begripa vad hon säger. Hennes engelska är inte min, och det är tyvärr inte hennes spanska heller – men vi gillar att ses, och önska varandra ”buen dìa” – hur det nu skrivs.

Ännu är ett par tre seglare kvar där uppe. Ser dem genom fönstret ut mot havet. Molnen bäddar in bergen, solen lyser här nere. Har dragit gardinen lite för fönstret för att se vad jag gör. Gillar inte att mina ögon inte fungerar som de ska, med eller utan glasögon. På långt håll kan jag inte använda de läsglasögon jag har för datorn. Tyvärr inte heller de dyra specialslipade progressiva – de fungerar enbart när jag kör bil. Och det är förstås bra. Men jag kör inte bil här. Allt det här får mig ibland att känna mig som om jag inte riktigt finns, varken här eller där. Varken nära eller långt borta. Lägg därtill hörapparaters vara eller icke-vara…

Parallellt talar min inre pratare om för mig att jag är privilegierad, att jag har det så bra jag bara kan, att jag bör vara nöjd. Nöjd är ett ord jag har ogillat hela mitt liv. Tänker inte börja gilla det nu.

En liten båt med utombordsmotor är på stranden, killarna har nog fiskat hela dagen. Trodde de var på hemväg, men nu drar de tre männen ut båten i havet. Ror här inne där vattnet inte är djupt nog för motorn.

Nu, när klockan är åtta har jag sett Sleepless in Seattle ,  lagom seg. Inte alls som jag trodde den skulle vara. En filmtitel som fastnat i huvudet, en önskan om att se mera av Seattle – och så bara en gullig ung Tom Hanks. Tja.

Söndagen är solig, 22 grader halv elva. Jag går ut. Hemma igen vid tvåtiden, hejade på Martti på utvägen, när jag gick tillbaka senare såg jag honom inte, men Katarina satt där. Cortado på Casa C, och två dunkar med vatten från lilla butiken, som är stängd i morgon. Helgdag? Inser så småningom att det nog är trettondagsafton idag, och därmed trettondag i morgon. Handlade sedan på Alteza och var rätt mör när jag kom hem. 7 600 steg.

WhatsApp-pratar med Mira, men hör dåligt vad hon säger. Kanske beroende på att hon satt på ett fik och det var mycket ljud omkring. Kort samtal med Anders, som var hemma. Lotta kände sig inte frisk, igen. Och ett snabbt avslutat samtal med Karin i Danmark, jag var precis på Alteza när hon ringde. Försökte nyss själv ringa tillbaka, men inser att jag inte behärskar den där appen.

Nu har vi pratat, och hon har fått kontakt med Miguel, mäklaren som ordnat min lägenhet här i Punta Brava. Han kollar om han kan hjälpa henne och hennes man hitta kort boende.

Ett par fyrverkerier ovanför Puerto lyser upp himlen. De är de enda fyrverkerier jag sett. Jag dricker att par glas cava, som låg i kylen, avsett för nyårsafton. Och äter resterna av middagen från igår. Plus några gräddkolor, den här gången var de inte lika hårda som i förra påsen. Klockan är halv åtta.

Solig trettondagsmorgon, ett gäng har dukat upp knytkalas på terassen utanför den alltid stängda krogen, äter, pratar och har trevlig samvaro. Halv nio på morgonen. Jag gör min frukost och kollar nätet. Det är 20 grader varmt, men varnas för regnskurar under eftermiddagen. Det tror jag när jag ser det.

Har kört en tvättmaskin med frottéhanddukar som nu är klar att hänga på tork. Sedan går jag ut i solen.

Gamla fiskehamnen i Puerto de la Cruz

7 500 steg under fredagens promenad in till gamla fiskehamnen i Puerto, och hem. Skönt väder, aningen svalare än i december, 21 grader nu när klockan är två på eftermiddagen. Letar efter fodralet till mina hörlurar, hittar det inte. Men jag lyckades till slut få lurarna att fungera med datorn genom att stänga av dem på mobilen, eller så… Något gjorde jag, nu hör jag ljudet från datorn när jag slår på hörlurarna.

Middag idag, pasta, riven ost och kyckling från frysen. En mandarin och palmerita som efterrätt. Och en Dry Martini.

Läser Kindle fantasy, och storknar.

Såg tyska Katarina vid fiket längs stranden när jag gick ut, och när jag gick tillbaka ett par timmar senare. Inte Martti. Han kanske var hemma och tvättade sina skjortor, hade ”den sista rena” på sig häromdagen, när jag talade om att jag tvättat på förmiddagen. Jag tror att Katarina – som bor här, tror jag mig ha förstått – varit vacker en gång. Nu är hennes hår färgat svart, och det blir sällan bra, och hennes hy är fläckig av ålder, läpparna alltför starkt målade. Bra hållning, när hon sitter stilla, hon rör sig lika försiktigt som jag när hon går. Brydde mig inte om att hälsa på henne idag, liksom hon inte hälsade på mig. Flinar lite inombords åt oss tre, vem som undviker vem är oklart.

På söndag den 5 januari lär de tre vise männen ha kommit till Betlehem. Och då får barn i Spanien julklappar, vilket nog förklarade alla män med rullar av omslagspapper i sina kassar idag på stan. Kanske får barnen julklappar på julafton också.

Asia och sonen hade varit och handlat, med en annan bil än den jag vet är hennes. Flera stora flaskor med tvättmedel/rengöringsmedel, annat stort och tungt – det stod mitt i trappen när jag kom och slapp fiska fram nyckeln för att komma in. Jag klev över utan problem, Asia kom ut och bad om ursäkt – jag försäkrade att allt var okej. Vad gör Asia med allt det där? Har ju sett det tidigare – tvättar hon åt andra här eller städar hon annanstans än hemma?

Försöker se Midnight cowboy via vännens betalda Tunnelbear, loggar in, men filmen spelas inte upp, bara tuggar. Jag får leva utan att ha sett den filmen. Den är bara en av många osedda filmer. Testar att se The Split (som fick vännen att betala för Tunnelbear en månad) – ”tekniska problem”. Hum.

Har ett batteriblockljus på bordet bredvid datorn, ser ut i mörkret över Puerto, med ljus och blinkande lampor här och där. Mår bra, andas och känner mig lugn. Ensam, ja – och lugn med det. Dessutom har jag idag tvättat bordsduken, den och jag behövde det.

Lördag 17 grader vid niotiden. Sol, lite disigt över bergen. Ett par unga killar metar från klipporna. Några promenerar på stranden, någon lunkar från ena änden till den andra. Ett par män ger upp sina försök att simma i de kraftiga vågorna. Mannen med båten som sköts med trampor hade flera fiskespön och en stor kylväska som lastades i båten innan han drog ner den över stranden och i vattnet.

Jag klär på mig för att gå ut och få min cortado, kanske en arepa till lunch, kanske en titt på loppisen uppe i backen vid Dino. Om jag orkar ta mig dit, backen är jobbig, men strategiskt placerade bänkar längs vägen ger möjligheter till paus. Gick inte dit, bänkarna fick vara i fred – tog mig i stället till hamnen, försökte få pedikyr på ett ställe som sade sig tillhandahålla dylika. Men nej, det gick inte att boka. Varför begrep jag inte riktigt. Någon arepa blev det inte heller idag.

Tog en caña på strandkaféet i stället, varken Katarina eller Martti var där. När jag gick lite där vid  hamnen kom jag också förbi Bodega Guapa, som Martti rekommenderat. Så nu vet jag var det är. Mycket folk ute idag, mest tyska turister.

Fotvård för egen hand när jag kom hem, nu ligger fötterna skönt i blöt, det avskavda nagellacket är borta. Men jag må erkänna att det börjar bli svårt att komma åt tårna, kroppen vill inte riktigt det jag vill. Och idag var mina knän plågsamma, vet inte varför. 7 800 steg blev det ändå.

Såg en tornfalk som satt på en lyktstolpe längs stranden. Efter en liten stund insåg den att utsikten och överblicken var bättre på en teveantenn på ett tak. Kul att se den. Många paragliders också däruppe i skyn. Imponerad av deras skicklighet att landa precis där de ska, bland folket på stranden. Men oj vad det verkar jobbigt att ta hand om segel och allt när de väl är tillbaka på backen.

21 grader klockan ett. Några surfare testar vågorna längre bort. Hoppas alla som badar trots att havet är skitigt får fortsätta vara friska.

Middag idag hämtas också ur frysen, köttfärssås till den pasta som blev över igår, plus lite stekt purjolök och champinjoner. Vitlök förstås, finhackad. Kanske koriander, har sådan i frysen också.

bild från Wikimedia

Torsdag fortfarande. Hemma efter att ha handlat och gått 4 000 steg, druckit en cortado som är dyrare på strandfiket. Kör ännu en tvättmaskin, den tidigare tvätten var torr. Har betalat hyran och fått puss på kind av Asia, och ”happy new year”. Klockan är bara kvart över tolv, så jag går nog ut igen när tvätten är klar.

Fikar, äter en Husmans hård macka med räksallad till lunch. Ett paket kostar 5,5 Euro, ca 60 kronor… Det enda hårda bröd jag hittar här. Så går jag ut en sväng till längs stranden, och in till gamla hamnen i Puerto. Är nu hemma igen, klockan är snart halv fem och all tvätt är torr och undanlagd. 10 750 steg totalt idag, känns. Jag är nöjd, i morgon veckans andra artrosträning. Idag orkar jag inte.

Middag har jag inte riktigt funderat på än, men tror stekt ris med gambas, purjolök och vitlök, champinjoner. Nu en Dry Martini. Så här på sen eftermiddag går det bra att sitta med utsikt över stranden, solen är annanstans. 20 grader när klockan är halv fem.

Jag ser det jag kallar måsfåglar flyga förbi mitt fönster; de är olika, några mest gråtonade, andra med tydligt vita huvuden, och skarp gräns mellan vitt och grått, huvud, kropp och vingar. Borde veta vad som är vad, mås, labb, och vad de annars kan heta. Och så ser jag de bostäder människor skapat långt upp i bergen. Får fantasier kring hur det en gång var, när inte alla turister fanns här – vi som inte skapar mycket, men kanske förstör en del. Jag vet inte, tror ön är beroende av mig och andra som mig.

Och jag tänker på hur Spanien också en gång (kanske många, jag är okunnig) var en diktatur, till exempel under Franco. Idag är förhoppningsvis landets styrande klokare, men jag vet inte. Har faktiskt inte mycket information om politik i dagens Spanien. Kanske är den lika högervriden som den i Sverige, och i Europa i övrigt. Så, om jag av politiska skäl inte kan åka till Spanien och Teneriffa, vart kan jag då åka under svensk vinter? Thailand etc är uteslutet av flera skäl. Turkiet likaså.

Min middag blev stekt ris, med en äggula, och champinjoner, purjolök, vitlök, gambas. Gott. Har diskat, och sitter nu och ser ut över strandens mörker, och lampor. Några spelar fortfarande beach ball, annars är nog stranden tom nu. Ser inte.

Har förstått att mina vänner är där de vill vara, i Punta de Hidalgo, med badmöjligheter och annat. Lite längre norrrut på ön, med förmodat renare vatten än här.   

Jag äter en palmerita, och dricker det sista av min Dry Martini, som aldrig är så god som hemma, med Marezzo i stället för Vermouth Extra Dry, här. Och i rätt glas.

Just nu är här 18 grader varmt. I morgon blir det nog lite varmare. Inget regn.

Fredagsmorgonen bjuder på 17 grader när klockan är kvart över nio. Halvklart. För soligt i fönstret mot stranden, ser inte vad jag gör…

Den icke öppna restaurangen tvärs över lilla stranden

Har flyttat datorn in i det sovrum där jag kan ha utsikt över havet medan jag skriver. Kanske stör det mig, kanske inspirerar det mig. Skrivbordet är en aning för högt, men jag vänjer mig nog. Ser bergen bakom molndiset, ett tag såg det ut som om det skulle bli regn. Jag fick bråttom hem för att ta ner tvätten från terrassen. Det blev inget regn.

(Datorn markerar rött för min stavning av terassen, det ska vara två r. Har jag nog alltid stavat fel. Nu korrigerat.)

Med min sittdyna på stolen blir skrivhöjden bättre. Om det spelar någon roll är oklart. En kvinna simmar nedanför mitt fönster, hon paddlar med fötterna och tar snabba korta simtag med armarna. Hon tar sig fram. Möts på stranden av sin man, och nu går de båda i havet igen. Hon ändrar sig dock och går upp, har nog simmat tillräckligt för idag. Mannen nöjer sig med en kort tur fram och tillbaka mot ”min” strand.

Här är alltid något att titta på, och ibland berätta. I stan var det mesta idag stängt, och jag hoppas att all servicepersonal hade åtminstone en skön ledig dag. Hade tänkt ta en arepa till lunch, men det får bli en annan dag.

Här blir motljus, lite ansträngande för ögonen. Dessutom blir jag nervös när jag ser barn ge sig ut i vågorna, med förmodade föräldrar långt uppe på stranden. Inser att jag faktiskt inte vet om det är strömt, men jag vet att vågorna är starka. En man försöker övertala sin kvinna att komma ner i vattnet, hon vägrar. Hon testade nyss och fick en våg över sig, det var nog. Nu håller hon sig på stranden, med vatten bara över fötterna.

Mannen med en restaurang som aldrig är öppen på andra sidan ”min” strand, sitter på sin terrass med ett glas rödvin och en vän. En mycket yngre vän eller hyresgäst eller anställd  – och det får mig att tänka på det jag ser här.

Hur män, äldre män ofta, hälsar på varandra med en klapp på axeln eller ett handslag, hur de pratar med varandra, hur de ser varandra. Kanske är det en männens värld och en kvinnornas. Misstänker det, ser inte ofta kvinnor tillsammans med män i samtal med varandra. Turister, ja – men det känns som om de för det mesta utväxlar tips om krogar och saker att göra, saker att köpa.

Tycker om det jag ser av gamla män som fortfarande har plats i sin omvärld, med rullatorer, elrullstolar, käppar och yngre män som går bredvid och stöttar, som pratar och lever och fiskar ibland, dricker ett glas vin eller en öl, eller en kopp kaffe. Men som framför allt ser varandra och blir sedda.

Det finns inte i Sverige idag. Minns morfar och hans vänner på ljugarbänken på torget i Avesta – de fick till och med en bild i Avesta Tidning. Där satt morfar, hans bror Daniel, vännen Gunnar och några till. De värmer mitt hjärta än idag.

Nu är det mörkt, mitt batteriljus lyser bredvid datorn. Fönstret är öppet och släpper in luft och ut bacon-os – champinjoner, bacon och ägg till middag. Gott rödvin till. Klockan är sju på kvällen, denna första dag på det nya året. 18 grader och övervägande molnigt, enligt mobilen. Kanske lite varmare i morgon.

Vågorna i kväll är snällt varsamma, kryper sakta upp mot stranden, hotar ingen. Borta vid gamla hamnen lyser lampor, tror det är det ”tivoli” som ställdes upp där tidigare i veckan. Eftersom jag inte har hörapparaterna i öronen så störs jag inte av ljud eller oljud.  

Torsdagsmorgonen är ganska molnig. 18 grader och ”övervägande molnigt”. Folk promenerar på stranden, än har jag inte sett någon i vattnet. Ska gå ut om en stund, när jag hängt tvätten. Vill inte lämna maskinen på om jag inte är hemma.

Syster B hjälpte mig identifiera äppelpäronet som ingen av oss här kände igen – kvitten. Används tydligen mest i marmelad, och ska inte förväxlas med i Sverige mera kända rosenkvitten.

Den 2 januari 2025.

Bild från Wikipedia

Nu har jag läst en vända till i en fantasy från Kindle. Tröttsamt.

Äter bröd med tonfiskröra, gott. Något jag kommer att göra när jag är ensam kock. Mina vänner fortsätter till Punta Hidalgo efter helgen, jag blir här med mig själv. Och det är inte fel, efter två veckor av gemenskap,

Tror vi stått ut med varandra, jag har gjort det – sluppit laga middag, ätit gott, förmodligen levt billigare än jag skulle gjort på egen hand. Mera frukt och grönsaker, linser och what not – mått bra, även om magen morrat lite emellanåt. Inte van vid den här sortens mat. Men, jag och magen fungerar.

I morgon får jag handla flera palmeritas, åt just den sista. Kaffebröd, lagom söta, lite wienerartade små saker. Ser nog ut som små handflator, vilket jag tror ordet möjligen betyder. Och ägg, och smör (bredbart), bröd, potatis. Grönsaker. Kaviar och Falu rutbröd, g-d give eller någon närstående.

Palmyra tyckte inte att jag skulle åka hem till Sverige om tre månader, fem vore lämpligt. Jag försökte lägga ett gott ord för svensk (tidig) vår och sommar. Nja…

Nyårsafton, börjar dagen med artrosprogrammet. 17 grader, halvklart enligt mobilen – sol enligt min titt ut genom fönstret. Molnen finns där, men inte här. Klockan är halv tio, jag ska klä på mig och gå ut om en stund, har lite te kvar i muggen.

Är hemma igen efter 7 800 steg, varm och trött i benen. Var väl ute drygt två timmar. 21 grader nu.

Folk har redan börjat fira nyår, stånd ställs upp för försäljning av cava och ron, öl, glittriga hattar och annat skräp. Jag nöjde mig med en cortado i solen på Casa C, innan jag gick ner till stranden. ”Beach ball” mellan gamla och unga, män och kvinnor, som utan att tveka kastar sig i sanden när de försöker få tag i bollen – det får mig alltid att stanna upp och le stort. Kul att se, antagligen också kul att spela.

Syrran lägger wordfeud-ord och får 48 poäng, jag fixar 18. Ungefär så ser det ut.

Palmyras barnbarn med familj åker tillbaka till England idag. Så i kväll är det bara hon och hennes man, och hon tänker inte laga mat. De ska äta lite av varje som återstår i kyl och frys. Vi pratar på en märklig blandning av spanska och engelska, och båda tror vi att vi förstår den andra. Det räcker långt.

Ringer yngste sonen som just skulle sätta tänderna i en hamburgare. Han ringer upp när han ätit färdigt. Har pratat med äldste sonen, som ska jobba i morgon med att ploga bort förväntad snö.

Här har jag bjudits på currygryta med ris och kikärtor – gott, med för min del alldeles perfekt currysmak. Jag är bortskämd, och har kvar till middag även i morgon. Har diskat. Mina vänner åker vidare vid ett-tiden i morgon. Jag följer med som bärhjälp till busshållplatsen.

Martti ville att jag skulle komma till La guapa, restaurang nära biblioteket. Men jag inser ju att jag inte orkar med ljudet av många människor en nyårsafton ute på stan. Mina öron pallar inte, och därmed inte resten av mig heller. Så här blir det en lugn afton, en Dry Martini så småningom, och definitivt ingen nyårsvaka till tolvslaget.

Nu ska jag läsa en stund. Om korpar, och shape shifters och annat otroligt – vilket bra ord egentligen, things unbelievable. Otroligt. Har aldrig tänkt så hittills.

Jag serveras en tallrik med avocado, tomat, apelsin, och så den där äppelliknande frukten – som varken är äpple eller päron. Uppskattar att bli bjuden frukt efter maten, tror inte jag behöver köpa de där konstiga ”äpplena” igen. De var varken eller. Ska kolla vad de heter, och googla. Om jag kommer ihåg.

Mina vänner packar, plockar ihop det de ska ha med sig – jag får deras nycklar ifall att. Jag eller någon mig närstående lär inte behöva dem, men kan vara bra att veta att de finns här.

Pratar med yngste sonen som legat i badkaret och haft det skönt sedan vi pratades vid. Nu har vi önskat varandra gott nytt år, han har berättar hur mycket han uppskattar att få samtal från Skåne och Lillan och Anna och Bo där nere – jag blir glad när jag hör att de bryr sig.

Den första januari 2025 följer jag vännerna till busshållplatsen, och fortsätter så min promenad. Går först hem för att byta skor, slänga sopor och hänga tvätt. Den tvätten var torr när jag vid halv tre var hemma igen, efter 10 450 steg. De känns i benen. Nu ska jag slappa. Mat finns i kyl och frys. Jag tänder mina batteriljus, även om det fortfarande är ljust.

I morgon bitti kör jag ännu en tvättmaskin. ”Regn möjligt torsdag eftermiddag.” Det visar sig. Just nu är det 20 grader.

Måndag, Karin ringer från Danmark med en absurd historia om sjuk svägerska. Vi pratar en lång stund, mina vänner går ut en sväng.

Jag konstaterar att jag gick 10 900 steg när jag var ute tidigare idag. För mycket säger mina knän, som faktiskt gjorde lite ont redan när jag började gå. Kortisonet har kanske slutat göra nytta, lite svalare väder gör kanske också sitt till. Fast så svalt är det inte, 21 grader kvart över tre. Det är bara på morgonen det känns lite mindre varmt. Mobilen hävdar fortfarande att det är ”halvklart”, solen lyser från molnfri himmel – här över Puerto, längre upp i bergen finns molnen.

Har slängt soporna, gör mig nu en Dry Martini. Bjöds på sojagryta med ris idag, gott och ovant. Inser att jag nog kan lära mig lite mera om den här sortens mat, experimentera lite, pröva mig fram. De här två veckorna har jag blivit bortskämd med att någon annan lagar min mat, jag har bara behövt sätta mig och äta. Diska ibland.

Har två stora blåmärken på ena armen, ett på den andra – behöver lära mig att öppna remmarna till ryggsäcken innan jag försöker ta den av mig. Minns, när jag tänker efter lite, att mamma också lätt fick blåmärken, inte enbart när hon var gammal. Jag har inte varit så här lätt blåmärkt innan jag blev gammal, för min del är det ännu ett trist ålderstecken som jag inte visste något om. Hoppas de kvinnor jag har i släkten läser mina drapor, och ser vad som kan hända även dem. Manligt åldrande vet jag inte så mycket om – annat än med allvarligare händelser som stroke, afasi (Jans far), frontallobsdemens.

Jag gnäller om skäggstrån på hakan, att jag är stel i kroppen om jag sitter för länge, kissnödig om natten – välsignar Pipelina, som gör att jag kanske inte stör mina eventuella gäster. Att inte få sova en hel natt. Hår som inte är som det var, och då tänker jag inte på att det nu är grått, det gillar jag. Namn som jag glömmer, även om de för det mesta kommer tillbaka någon gång. Än så länge i relativ närtid. Tre ord som jag ofta glömmer och därför gjorde en ramsa av – kaprifol, rotweiler och ?? Har glömt det tredje. För gott känns det som.

Nåja, än vet jag vem jag är. Såvitt jag någonsin vetat det. Tacksam att jag inte är dement. Än. Jans förvandling från den han ”alltid” varit, till den han blev – hoppas jag att mina barn ska slippa uppleva med mig och mitt vidare åldrande. Såg att Jimmy Carter avlidit, 100 år gammal. En hedersman, liksom Jan, som inte fick bli så gammal. Är inte helt övertygad om att det är något att önska sig, att få fylla 100 och flera år. Tror inte vi riktigt är gjorda för det.

Parallellt löper tankarna till hur kort ett liv också är. Många orimligt korta. Men om jag försöker se på mina egna år – vart tog de vägen, vad gjorde jag med dem, hur levde jag dem? Vet en del om jag verkligen inte använde på något vettigt sätt, vill aldrig tillbaka dit. Jag gjorde andra människor illa, och jag gjorde mig själv illa. Försöker säga mig att det nu är historia, lyckas för det mesta. Ångra är meningslöst, det som hände går inte att göra ogjort. Varken litet eller stort.

Och tacksamheten är det som finns kvar. Jag är tacksam för mitt liv, också de delar av det som kanske inte borde kunna skapa tacksamhet.

De gjorde det ändå, elände och ångest fick mig att börja skriva – något som jag nog alltid ville göra, men inte vågade. Tyckte inte att jag dög. Jag var inte bra nog.

Är väl fortfarande inte bra nog (ingen håv!), skriver ändå. Som nu, när jag mest gläds åt att fingrarna hittar rätt på klaviaturen (kollade på nätet häromdagen, eftersom min yngre vän menar att klaviatur enbart har med musik att göra – så är det inte, skrivmaskiner (ack stenålder) har klaviatur – min dator har klaviatur så länge jag lever).

Nåväl, gillar alltså mina fortfarande löpande fingrar (tack fru Lindström, som lärde mig/oss att skriva maskin under ett allt döljande ”täcke” för sådär drygt sextio år sedan. Stockholms stads handelsskola, jag trodde att jag ville bli sekreterare, det visade sig senare att det ville jag inte). Hade lite bråttom att komma hemifrån efter studenten, ville gifta mig med Jan, och en ettårig utbildning verkade bra. Ekonomiskt möjlig dessutom. Ack ungdomliga förvillelser och omedvetenhet om det mesta.

Är jag därmed mera medveten om det mesta numera? Nej. Men kanske om en liten del. Livet är bokstavligt talar lärorikt, även om vissa insikter och lärdomar tar tid på sig. Picasso sägs ha sagt något om att det tar tid att ”avlära” sig. Minns förmodligen fel, men så är det nog också. Vissa lärdomar behöver skrotas. Uppfostran i diverse former omfattar nog många sådana skrotfärdiga ”kunskaper”. Religion och kyrkliga påfund, ta bort. Har tack och lov inte påverkats mera än av söndagsskola i barndomen, inga extrema frikyrkor. Fick undervisning i gitarrspelande av söndagsskoleläraren (har förstås glömt namnet) – men han var tålmodig. Jag var ingen framstående elev, fingrarna gjorde ont och det var svår att räcka över hela det grepp som krävde. Mormors gamla gitarr försvann någonstans efter vägen/i livet. Vet inte vart, eller varför hon hade en – mig veterligt spelade hon aldrig. Ännu ett släktmysterium…