beskrivarblogg

Mera söndagskväll, minus en halv tand. Okej, så är det kanske om ”man” är en kolaätande gammal kvinna. Det ordnar sig. Vet att jag tänkte att kolorna var lite väl hårda, åt dem ändå. ”Skyll dig själv”, heter det.

Himlen är fortsatt blå. Molnen är borta, eller möjligen gömmer de sig i diset över bergen. En nästan full måne syns på himlen. Havet är lugnt. 18 grader. Jag är också lugn. Den trasiga tanden kan jag inte göra något åt, nu. Och den gör inte ont.

Minns hur pappa äntligen sent i livet började ha råd att ta hand om sina tänder (efter att han och mamma försörjt fyra döttrar) – och dog kort därefter, när hans lillebror dog. Två dagar mellan dödsfallen, jag pratade med pappa, och nästa morgon var han död. Så kan livet, och döden, också vara. Döden då handlade nog mera om kärlek och sorg, inte om tänder.

Nu tror jag väl inte att jag ska dö än, bara för att mina tänder börjar ge efter. Jag får leta mig till min till Vällingby flyttade tandläkare Ulrika Molund när jag kommer hem. Hon är bäst. Men först Dr Anya här i Puerto, väntar på svar på mejl.

Tankar, hugskott, kalla det vad man vill, det som dyker upp i huvudet. För några veckor sedan frågade mig en nu fd vän om inte alla hade – som hon – en historia pågående i hjärnan/huvudet. Jag sade nog att jag inte hade det, men h-um vet. Jag är inte medveten om att ha någon kronologiskt pågående historia där bakom medvetandet – men nog finns där en hel del som sprattlar och vill något. Ord, namn, förmenta minnen, skapade minnen. Rässje, hur nu det stavas. Diverse skräp med andra ord. Eller någon sorts summering av vad som varit.

När jag sover/drömmer/är halvvaken minns jag människor, namn och sådant jag inte alltid är så angelägen om att komma ihåg. Ibland saknar jag att jag inte minns bättre det som var gott och fint. Såg en bild på FB häromdagen, och kom då ihåg hur Joe mötte mig en gång med öppen famn när jag äntligen kom ut ur vad det nu heter på flygplatsen i San Fransisco. Har nog aldrig känt mig så välkomnad, så omhändertagen.

Det var då, nu är nu. Här är ingen Joe, ingen annan heller. Jag är här.

Får meddelande från sondotter och vänner att någon skickar vänförfrågningar i mitt namn på Facebook. Trist. Talar om att det inte är jag. Förstår inte varför någon gör detta, vad tjänar det till? Jag är alltför obekant med de bedrägligare sidorna av Facebook.

Nu är det svart och mörkt utanför fönstren. Jag har för ögonblicket försonats med min trasiga tand. Hoppas höra av tandläkaren i morgon. Laddar datorn, mobilen får klara sig till i morgon.

Ibland råkar jag hamna på MSM´s nyhetssida – och fy, och usch, och bevare mig väl. Så mycket skräp och rent ut sagt skit, som där sprids. Har inte kunskap nog att överväga om de nyheter jag tar del av – de svenska sk kvällstidningarnas, SVT och annat – är bättre, men vill tro så.

Måndagsmorgonen är sval, 16 grader klockan nio här. Men strålande sol, så det blir snart varmare. Nu ska jag klä på mig och gå ut i solen.

Hemma igen vid halv två. Una canã och 8 000 steg. Nöjd. Och trött. Sol, och 21 grader nu. Kanske kan det komma regn i morgon eftermiddag.

Har mat till middag från igår. Väntar fortfarande på svar på mitt mejl till tandläkaren här. Vet att det nog tog någon dag senast också. Men oj, vad det är irriterande att sakna större delen av en tand.

Paragliders landar på stranden här utanför. Idag har det nog varit härligt att flyga omkring på/i himlen. Jag äter en saftigt god apelsin och kallar den lunch. Det blir förmodligen tidig middag.

Läser lite i en Kindle-bok. Den växlar mellan personerna, ett kapitel är den ena huvudperson, i nästa den andra. Ett grepp jag aldrig gillat, och inte gillar här heller. Här är båda/alla personer ändå samtida, i andra böcker jag aldrig läst ut kanske den ena personens historia äger rum trettio år före den andra, nutida människans. Trist.

I wordfeud ligger jag nu fem poäng före syrran, men nästa drag är hennes.

Tror ni det hjälper om jag dammar av kameran i mobilen?

Söndag, höll på att skriva lördag. Lätt att bli dagvill när jag inte har något jag måste göra om dagarna – mer än röra på mig. Idag blev det 10 600 steg. Och hemma när klockan är nära tre på eftermiddagen. En skön, lagom disig dag som inte blev för varm. 19 grader och molnigt säger mobilen just nu.

Palmyra talade i morse om att jag skulle bli förkyld, när jag gick ut med nytvättat och vått hår. Så där som alla mammor i alla tider och överallt tycks säga. Hennes fötter var kraftigt svullna idag, men hon har medicin för cirkulationen, säger hon. Och går en timme på förmiddagen, en på eftermiddagen. Hävdar att fötterna inte gör ont. Hoppas det är så.

Några paragliders tar sig ner från himlen. Idag såldes fisk i den gamla fiskehamnen, det har jag inte sett förut. Jag hejade på Martti som väntade på att ”hans” bord skulle bli ledigt på caféet längs stranden. När jag gick tillbaka var han inte där. Och det var lika bra, jag hade redan druckit en caña och ätit några oliver vid Charco.

Nöjd med att jag faktiskt går och inte frestas att ta bussen utom när jag handlat tungt. Nu försöker jag bestämma mig för om jag vill ha middag. Kan göra ”paella” om jag ids.

Det är spännande att se alla människor när jag är ute, och fundera över varifrån de kommer. Inte för att jag någonsin får mina funderingar vare sig bekräftade eller motsatsen. Och alla dessa hundar, är alla hundägarna fast boende här, eller tar de med sig jyckarna hemifrån?

Har förstås inte tagit några bilder idag heller. Jag får försöka hitta ett bättre ställe för mobilen än i ryggsäcken – det är för krångligt att ta av och på om jag vill fota något. Har för lite fickor i mina kläder.

Är skönt mör och trött i kroppen. Nu ska jag ta det väldigt lugnt, kolla lite på nätet, kanske läsa lite och så småningom göra mig en Dry Martini. Än så länge har jag fyllt på mitt vattenglas.

Jag tänker på all tvåsamhet jag ser, många händer som hålls, många leenden av den där sorten som bara finns när man levt länge tillsammans och känner varandra väl. Saknar det, även om jag samtidigt inte kan tänka mig hur det skulle gå till att åter ”släppa in” en man.

Och nu, när jag åt en kola – påsen har hamnat i soporna – gick ännu en tand sönder… Mejlar Dr Anya, som hjälpte till förra gången, i oktober. Puh! Gör inte ont, men är jäkligt irriterande. Gamla tänder. Trist, och dyrt. ”Ska aldrig äta kola igen, ska aldrig….”.

Här kommer jag av mig med skrivandet. Läser en stund i stället.

En himmelsflygare är på väg ner, medan jag sitter här nere och morrar över en avbiten tand. Och flinar lite åt hur Palmyra och jag de senaste dagarna talat om hennes tänder och tandläkare. Nu är jag där också, igen. Andra gången här nere.

Har ätit, inte paella – den matlagarlusten försvann. Men pasta och fläskfilé från frysen, gott nog. Är mätt. Eller belåten, eller tillfreds eller vad det nu kan heta. Men oj, vad min tunga letar efter den där halva tanden.

Kylig morgon, 14 grader halv åtta. Luftkvaliteten är dålig fortfarande, UV-index högt, enligt en vädersida. Den andra säger inget. Det gäller att inte jämföra utsagorna, och kanske nöja sig med att titta ut genom ett öppet fönster. Och smörja in sig med solskydd 50. Men än tänker jag inte gå ut.

Wordle och DN´s ultrasvåra sudoku avklarade. Väntar på att syrran ska lägga ett wordfeud-ord. Det gjorde hon med den äran, ordet ”sköl” och tycker jag ska googla. Betyder förmodligen ”spricka i berg”. Jag tror inte att hon syftade på den vikingabetonade starköl som också heter så. Wordfeud är ibland lite märkligt med vad som godkänns och inte – tycker jag, som aldrig hört talas om just det här ordet. Hon lär vinna den här gången också.

Gick ut vid 10-tiden, hemma igen halv två. Har ätit en arepa, gott och mättande med kyckling och avocado, och friterat tunt majsbröd som ”hållare”. Ingen middag idag heller därmed. Suttit lite här och där och tittat på folk. Pratat en stund med Palmyra, som inte tänker laga någon mat idag, de ska äta fisk på krogen här i närheten. Nu skulle hon till apoteket och hämta något, så vi gjorde sällskap bortöver.

10 200 steg blev det idag, och det är jag nöjd med. Artrosträningen får vänta till i morgon, har ändå kört två vändor i veckan.

Fortfarande vackert med få moln. Den dåliga luften som var eller inte var märkte jag inte av. 21 grader nu när klockan strax är två på eftermiddagen.

Vännen Jack kommenterar mina ord om brist på kollagen – med en lång radda tänkvärda och goda råd. En del kände jag till, en del visste jag inte – och en del lever jag inte efter… Smorde i alla fall in även armarna idag, med solskydd 50.

Ska lägga zink till de tillskott jag redan petar i mig – Omega 3 och 10, selen, magnesium. C-vitaminer får jag åtminstone här via apelsiner och mandariner. Äter hyfsat, dricker för många cañas och Dry Martinis. Öl lär jag sluta med när jag väl är hemma, men inte DM.

Och så går jag, och kör artrosträning åtminstone två gånger per vecka sedan augusti. Och det har hjälpt, jag har inte (lika) ont i knäna som jag hade. Balansen är också bättre. Jag orkar gå längre. Men visst är jag stel och visst är jag trött efter en promenad som den idag.

Vad jag väger vet jag tack och lov inte. Har inte tillgång till våg. Magomfånget har ökat. Allt det här apropå collagen.

Idag badar flera personer, vågorna verkar ganska snälla just nu. Har ingen aning om temperaturen i vattnet.

Jag läser Kindle-böcker, tröttnar, läser lite igen. Klockan är bara kvart över sex, jag kan inte gå till sängs redan och försöka somna, av pur rastlöshet. Och, jodå, syrran vann wordfeud. Nu börjar vi om.

Söndag morgon – 16 grader och övervägande molnigt säger mobilen när klockan är halv tio. Tämligen soligt säger jag. Lätta moln. Blir upp emot 20 grader längre fram på dagen. Snart klär jag på mig och går ut.

Blomster att glädjas åt mitt emot mitt bord på ”Arepera´n”

Fredagskväll, sol fortfarande när klockan är kvart över sex. 21 grader, i morgon kanske lite varmare än idag. Det ser väldigt disigt ut över bergen, kanske inslag av calima, sand från Sahara? Eller bara vanligt soldis, inga varningar. Jo, en väderstation har en kraftig varning, kvaliteten i Puerto är riktigt dålig i kväll. Den andra stationen säger inget om detta…

Just nu är jag så nöjd med mina fötter, som orkat gå med mig idag, och som fick sin belöning i form av pedikyr. Av en trevligt omtänksam kvinna dessutom.

Har insett att det nog är lite sent i livet att göra något åt mitt närmast obefintliga kollagen i kroppen. Det verkar vara orsaken till alla fula ”blåmärken” så fort jag kränger av mig ryggsäcken lite slarvigt, eller stöter emot något. Minns att hudläkaren som senast frysbehandlade solskador på min näsa också påtalade att det var tunt med kollagen…

Läser om alla olika typer av kollagen som finns, i kroppen och i kosttillskott. Dyra sådana, ett norskt får högsta betyg av skribent som förmodligen lever på att framhäva än den ena, än den andra dunderkuren för allehanda behov, verkliga eller inbillade.

Så, mina blåmärken är fula och de får nog dö med mig. Min mångkunniga pedikyrist idag sade åt mig att se till att smörja in även armarna med solkräm, inte enbart ansiktet. Där har jag nog slarvat. Och det är på armarna jag får blåmärkena.

Jag fascineras av hur jag pratar med människor och hur de pratar med mig. Ingen av oss kan den andras språk mer än ”väldigt lite”, och ändå kan vi kommunicera så att vi blir nöjda. Vi tror oss förstå, och för det mesta gör vi det också. Hos pedikyristen idag till exempel. Och med Palmyra, som berättade idag när jag kom hem, hur hon fortfarande var bedövad efter tandutdragning, hur dyrt det är och att hon ska dit igen nästa vecka. För vad vet jag inte, men får kanske veta.

Det mörknar så sakteliga. Himlen är rosa och grå, vacker. Havet stillsamt, men aldrig stilla.

Tror jag börjar komma till ro kring vänskapsslutet i början av veckan. Det där med att acceptera det som sker, också när jag inte förstår hur, känns som om det fungerar. Som om kropp och hjärna bestämmer sig, innan det jag kallar ”jag”, gör det. Tacksam.

Inser att ”sakteliga” är ett vackert, och mycket bokstavligt, ord. Jag riktigt känner hur långsamt mörkret kommer, så länge det är sakteliga. Sedan går det blixtsnabbt. Svart. Men än några skumma minuter. Klockan är sju. Hänger lite tvätt igen, i sovrummet på ställningen. Småtvätt som får plats. Bäddar sängen med rena lakan.

Nu är det svartare än skumt därute. Kolsvart, förutom där lampor lyser över Puerto. I hus och längs vägar. Jag tänder mitt batteriljus, och bordslampan bakom ryggen.

I morgon ska jag handla champinjoner (eller de där andra, ostronskivling heter de), och göra min variant på paella, med gambas, lite pulpos, lök, vitlök, behöver köpa färsk paprika också, grön eller röd. Har ris, har viño verde. Ska kanske köpa smör också.

Jag bryr mig inte om att dra iväg till någon loppis högst uppe i backen i morgon lördag. Och jag vet inte om det är någon i Taoro, deras info är tveksam. Att sätta upp lappar om inställt, samma dag som det skulle vara loppis senast, är inte tillräckligt. Jag tänker på mannen med bilen full av grönsaker, hoppas han ändå kunde sälja något inne i Puerto, när nu loppisen blev inställd.

Gillar mina ovanligt korta fingernaglar. Och om jag känner att jag behöver det innan jag åker hem, så besöker jag Salón 72 igen, telefon 922 38 83 99, Calle Mequinez 72, ”local bajo derecha”, i Puerto de la Cruz. Bra, proffsigt, vänligt, mänskligt. Kolla på nätet. Jag tror vi är många som behöver pedikyr, efter allt promenerande i stan. Och 30 Euro för både pedikyr och manikyr ”normal”, jag nästan skäms.

Intressant att se hur antalet besök i bloggen, och möjligt läsande av inläggen, har ökat kraftigt den här veckan. Öppet för tolkningar.

6 februari 2025 – Livet är konstigt, glädjande, eller inte så glädjande, men hela tiden rörligt. Det är spännande, det känns ibland otäckt och farligt, men det är liv. Som inte går att förutse, som inte går att planera, som bara är och blir. På gott och mindre gott, ont vill jag inte säga.

Just nu talar jag om för mig att jag sitter här, i Puerto de la Crux i en hyrd lägenhet som är för stor. Men där jag har havet precis nedanför fönstren, hur obadbart det än må vara. Just nu, och kanske länge framöver.

I morse tyckte Palmyra att jag skulle stanna, ”vem ska jag annars prata med?”. Jag sade att jag kommer tillbaka, hon visade mig på lägenheter eller uthyrare som fanns i närheten utöver Asia. Har fortfarande inte fått bekräftelse från mäklaren om att hyra här igen. I morgon är Palmyra åter hos tandläkaren, hon berättar när hon inte kommer att gå utanför på Plazan. Av någon obegripligt mänsklig anledning behöver vi varandra. Och gläder varandra. Apropå nya vänner.

Jag vill ha något att äta, trots mättnad tidigare. Går ut i köket, öppnar besticklådan för att ta fram en sked. En liten kackerlacka dyker upp, jag skickar ner den på golvet. Den försvinner… Rostar en brödskiva, lägger på Philadelphia-ost och jordgubbsmarmelad. Gott. Varje morgon när jag går ut ser jag döda kackerlackor på trottoarerna – de är mycket större än de små jag mött inomhus.

Fredag morgon, sol och 17 grader halv tio. 22-23 längre fram på dagen. Har tillbringat morgonen med att damma av golven med en mopp, avsedd därför. Inspirerad av Asia som gjorde detsamma igår i trappen. I morgon kanske jag torkar golven med den blöta moppen. Kör en tvättmaskin med lakan också, och stannar därmed inomhus tills den är klar att hänga på terrassen. Och torkar ur skåpet under diskhon, tror det är där kackerlackorna kommer in. Tror också att jag numera vet hur deras lortar ser ut, som mindre musdito…

En timme senare är jag duschad, och tvätten hängd. Nu en cortado. Och därefter promenad, in till pedikyrstället för att boka både pedi- och manikyr. Gick inte förrän halv fyra, pedikyristan börjar inte jobba förrän då. Så jag gick, och gick – åt försumbara baby squids med en caña, och gick igen. Till klockan kvart över tre, då klev jag in och fick vänta en liten stund.

Fötterna låg i blöt medan pedikyristan tvättade och klippte håret på en kvinna. Därefter tog hon hand om mig, så proffsig och så vänlig. Omsorgen om mig tog en timme, och kalaset kostade 30 Euro. Så värt det. Nu har jag vackert målade och putsade tånaglar, mörkt röda. Och på fingrarna ofärgat lack. Känner mig som en annan kvinna.

Var så upp och tog ner morgonens tvätt, bäddar i kväll med de lakanen. Klarar inte riktigt det turkosa underlakanet som är alternativet. Inga middagsbekymmer idag.

Allt gåendet idag ledde till 9 900 steg. Bra jobbat av en tjock gammal kärring. Som nu är trött.

Sol, 16 grader kvart över nio, molndis över bergen. Artrostränade igår, så jag väntar med en ny vända till i morgon. Kom in på min blogg igen i morse, så jag kunde dela texten till FB. Kan nog inte överge Facebook, därifrån kommer mina flesta läsare.

Idag blev det två rostade brödskivor med marmelad, har ju skivat vitt formbröd kvar efter gårdagens middag. Yoghurt och te till frukosten dessutom.

Känner mig fortfarande omtumlad efter gårdagens vänskapsförlust. Men, som en annan vän påpekade, ibland tror vi att vänskap ska vara för alltid. Så är det inte, även vänner kommer och går, av alla möjliga orsaker. Och nya vänner kommer till. Det är en god tanke.

En annan fundering från igår kväll – vänskap och medberoende. Som fd spelmissbrukare lärde jag mig så småningom vad medberoende var och hur det kunde yttra sig. Kanske finns det inslag av medberoende även i en vänskapsrelation? Den ena vännen ger den andra något den behöver, vänskap uppstår. Efter någon tid, kort eller lång, minskar det ursprungliga behovet, givare och mottagare befinner sig i en annan situation. Och vänskapen kanske upphör. Egna fantasier, inga som helst vetenskapliga belägg.

Den här dagen tänker jag gå ut och observera världen igen. Hundar, människor, fåglar, hav och himmel. Tar med mig Tomas Sjödins bok och sätter mig nog och läser någonstans. Det gjorde jag, och fick en cortado också. Plus en caña med Martti på hemvägen. Hemma vid kvart över två, efter 9 700 steg. 21 grader och strålande sol. Halvmånen kan anas svagt. I morgon ser det ut att bli ännu varmare.

Har inga andra fåglar än ”måsar” och duvor att rapportera. Många hundar, många människor, havet och himlen. Ljud av alla de sorter, tacksam att jag kan dämpa dem via hörapparaterna.

Ser något lite mera information på nätet om den tragiska masskjutningen i Örebro. Sorgligt på så många sätt.

Eftersom jag åt en hamburgare ”på stan”, med extra patas fritas – så behöver jag ingen middag härhemma. Är fortfarande väldigt mätt.

En liten ”spov” springer bland stenarna i strandkanten och letar mat nedanför fönstret där jag sitter. En med lite längre ben står på stenarna längre ut, som hela tiden sköljs över av havet. Kanske åker något ätbart med upp.

Molnen blir flera och större vartefter eftermiddagen går mot kväll. Men än är solen där, klockan här är bara fem. Jag fyller på mitt Kindle-bibliotek med flera gratisböcker, ofta första delen i en serie. Snålt mot de som skrivit böckerna att jag sällan köper någon ytterligare del.

Martti undrade idag vad/om jag köpt något här i Puerto.

Jag försökte tänka efter och kom fram till att jag har köpt några böcker på loppis, mat och dryck, både sådan som jag burit hem och lagat själv, och sådan jag konsumerat ute. Andra hushållsprodukter, som toapapper, disk- och tvättmedel, shampo. Inklusive vatten, gin och vermouth Extra Dry Martini. Ett högt smalt glas som gick sönder på stengolvet i köket – jag hittade ett likadant glas på loppis för 1 Euro. En liten skål, samma sak med den, golven här är farliga med hala händer – hittade en i aningen annan färg för (tror jag) 2 Euro. Mitt från Sverige medförda Dry Martini-glas trillade också ur händerna, det har jag inte ersatt. Har flera hemma.

Hårklippning har jag också köpt, två gånger. Kosttillskott, lika dyra här som hemma. Tandläkarlagning, datorreparation. Busskort. Inga taxiresor. Inga kläder. Jo, mina nya flip-flops som de fd vännerna medförde från Sverige. De får jag väl sägas ha köpt här också.

Har skrivit upp allt jag handlat, lär förmodligen aldrig gå igenom och se vad summorna blir. Kanske någon gång hemma, när jag absolut inte har någonting annat att göra.

Höll på att glömma, en portmonnä för 7 Euro, eftersom den jag hade försvann. En ”shopper” som jag inte orkar dra uppför trapporna när jag handlat. Den kostade 60 Euro, och jag kommer att lämna den här när jag åker hem. Jag lär mig långsamt vad jag behöver och inte. Ryggsäcken och en extrakasse (ibland flera) räcker.

Långt borta är en ensam paraglider på väg tillbaka till jorden. Har inte varit många i luften de senaste dagarna. Kanske har vindarna varit för kraftiga. Eller molnen för täta.

Läste lite tidigare idag i Tomas Sjödins bok, som (kanske) handlar om den nu levande Tomas resa i Tomas Tvivlarens (en av Jesu lärjungar enligt traditionen) tänkbara fotspår. När jag slutade läsa idag var han vid Genesarets sjö.

Jag kallar mig inte kristen, men det finns något hos den nuvarande Tomas som fängslar. Vet att jag först mötte honom mitt i kampen för söner med dödlig medfödd sjukdom, som de inte överlevde. Och jag kunde inte förstå hur någon klarade att leva vidare efter något sådant. Numera vet jag att ”man” överlever, men förändras. Tror att han och resten av familjen också gjorde det, förändrades. Vet inte, har bara just sett att han kommit ut med ännu en bok. Hans ödmjuka inställning till egna trostvivel är tilltalande för mig som inte har någon religiös tro alls. Kanske läser jag lite till i kväll.

Onsdag är jag hemma igen strax efter ett, gick ut tidigt. Behövde fylla mitt sinne med annat än ledsna tankar. Solen lyste, vinden var ljum, jag fick en cortado längre in mot stan eftersom Casa C har ledigt onsdagsmorgnar. När jag gick hem längs stranden hoppade jag över att ta en caña med Martti, vinkade bara. Planerar att gå upp på terrassen och dricka en av mina danska vänners öl, om en stund. Datorn får följa med.

Syrran vann förstås wordfeud, men inte med totalt överväldigande poäng.

Nu sitter jag i hyfsat lä i ett hörn på terrassen, duvflocken flyger som om den vore en enda duva, stora måsfåglar ser ut att ha roligt där de seglar högt uppe i himlen. Vinden har tagit ett litet rött segel, som nu far omkring i luften över stranden, landar en liten stund på sanden, far så iväg igen. I Sverige skulle någon vän av ordning rycka ut och ta hand om det löst farande seglet, om inte annat är det nog en trafikfara. Men här fortsätter det att fara omkring.

Jag har druckit min Dorada, ur burken. Godare ur glas.

Molnen blir allt flera, men än finns också solen. Ser inte Teide, berget gömmer sig bland molnen. Temperaturen är perfekt, jag har min rutiga skjorta på, över den gamla linneklänningen.

Har just fått en förfrågan om redaktörsjobb från en tidigare kund som är produktiv. Gläder mig.

Tror jag såg en tornfalk på taket till ett ”fort” på väg in till Puerto i förmiddags. Fågeln satt hopkrupen på takkanten, var inte en duva.

Jag skriver med solglasögon, och det är inte befrämjande för rätt stavning. Men det fungerar bättre än jag tyckt tidigare. Kanske på grund av att solskenet inte är så starkt just nu. Får för mig att kolla något på nätet, hade glömt att jag inte har internet här uppe.

Går ner igen, och ser nu att en man tar hand om seglet. Tydligen fanns det en gubbe med snören ändå, fast jag inte förstod det. Byter till mina innekläder, gamla sköna bomullstights, en T-shirt och min alldeles för stora linneskjorta/-klänning med ett skärp runt magen. Tränar på att använda den som ”morgonrock”.

Middag idag blir några mikrade baconskivor, ett par stekta vita brödskivor och stekta ägg. Länge sedan.

Får goda kommentarer i både mejl och blogg, tacksam. Nu vill jag släppa den här sorgliga historien. Läser en stund.

Informationen om händelserna i Örebro är konstigt knapphändiga, men man har publicerat en bild på den man som misstänks. Kan vara en svensk man med licens för flera vapen. Och kungaparet har varit där med blomster. Den relativa tystnaden skapar förmodligen en flod av rykten på alla nätmedia. Tur jag inte kollar på så många, och inga av de mest invandrarfientliga sajterna. Har sett några bra, balanserande inlägg på Facebook. De behövs nu. Vår regering är handlingsförlamad, högervriden, okunnig och babblande – sedan länge behövs något annat. Men vi fick det vi röstade fram. Hoppas det kan vända nästa gång vi har chansen att skapa något annat än det vi har nu.

Att fånstirra på havet som jag gör just nu, gör mig lugn. Är det okej att säga ”fånstirra”? Om man/jag använder det om mig själv? Hur försiktig ska jag vara framöver, för att inte flera vänner ska bli ledsna? Den som reagerar på det jag skriver ombedes härmed berätta det för mig. Det kan leda till en skärpning.

Molnen, himlen och havet bryr sig inte ett dugg om mina små personliga sorger. De bara fortsätter (än så länge) att vara och göra det de (kanske) alltid gjort. Och det känns gott att tro. Oavsett vad som händer i vår nationella värld och i den universella. Liv fortsätter, vänskap tar slut, nya vänner kommer till. Än får jag vara med, än får jag bli både glad och ledsen, än lever jag så fullt ut jag kan. Och om några veckor får jag besök av vår sondotter – det ser jag fram emot.

Nyss

Varför gå omkring och vara sårad, förbannad och besviken på en annan människa (mig), länge? Och så till sist drämma till med allt som samlats under flera år. Varför inte berätta när ”det beger sig”?

Om jag nu är fördomsfull och okunnig inom en mängd områden i livet, om jag är spelberoende/-missbrukare, alkoholist?, med mera enligt den här vännens uppfattning, som meddelas nu i ett mejl som kommer efter otydligt adresserade inlägg på Facebook– varför behålla sitt ”lidande” för sig själv? I förhoppingen om att det ska ”gå över”?

Hur har det beteendet bidragit till att vänskapen tar slut? Har uppfattningen att båda parter i en relation bidrar till det som sker.

Med sorg måste jag medge att jag upplevt detta tidigare. Också då i det jag trodde var en stark och långvarig vänskap. Hur bidrar jag själv till att det blir så? Det behöver jag komma fram till. Men utan öppenhet om vad den andra parten upplever – förrän det ”rinner över” – lär jag inte klara av att förstå.

Nu ser jag att maken har ”avvännat” mig på Facebook. Han har sin lojalitet där den hör hemma. Sorgligt ändå.

Och på onsdagsmorgonen har även hans hustru tagit bort mig som vän. Trist och sorgligt. Men om det bidrar till att de mår bättre, så. Jag försöker just nu bara acceptera faktum. Jag förstår att jag sårat min vän, omedvetet och utan ont uppsåt. Sättet att hantera detta begriper jag mig inte på. Nu får det vara nog om detta.

Ingen har dött. Kanske en vänskap.

Tisdag, 16 grader och halvklart klockan nio. Bättre än Norrtäljes 0 grader. Frukosten avklarad, dusch och hårtvätt likaså. Artrosträningen får vänta eftersom mitt hår är blött. Har ingen hårtork här, den tog för stor plats i resväskan. Går inte heller ut förrän håret är torrt, idag blir det tights och långärmat, känns kallt när jag öppnar fönstret. Ska betala hyran också, och Asia verkar sova ganska länge om morgnarna – tror jag väckt henne någon gång när jag kommit före tio.

Får födelsedagshälsningar även idag, tror jag tackat alla. Tacksam är jag i alla fall.

En kopp kaffe härhemma är inte fel. Med en palmerita till. Så gick jag ut, handlade mjölk och grädde (till resten av den goda grytan från igår), satt en stund med Martti i ljum vind och drack en caña, pratade mycket måttligt. Hemma när klockan är lite över två på eftermiddagen. 19 grader och halvklart. 8260 steg, bra. Stjärnregn i stegmätaren. Har betalt hyran.

Nu ligger hörapparaterna på bordet bredvid mig, kanske ringer Karin från Danmark i eftermiddag och då behöver jag höra.

Vännen som kritiserade mig för ”body shaming” igår, säger upp bekantskapen efter många år om jag förstått saken rätt. Inte direkt till mig för all del, men via en kommentar till makens kommentar apropå att jag som uttryckte mig så elakt om feta människor, förmodligen inte såg mig själv i spegeln… Inte heller den kommentaren förstås i något meddelande till mig, eller tydligt adresserad.

Trist, men då är det väl så. I mejl senare läser jag att vännen slutar läsa min blogg för att bevara sig från mina fördomar och min okunnighet.

Vägskäl, och acceptans. Dessutom lär jag enligt min (nu kanske fd) vän ofta uttrycka mig nedlåtande om feta människor – något jag inte är medveten om. Den insikten – om det stämmer – kan ju vara nyttig.

Det här blev en tråkig uppföljning av min födelsedag. Jag sörjer en vänskap som varit hjälpsam så många gånger, i så många år. Och jag är tacksam för det som varit. Det som är just nu behöver jag inte. Och, bara för att ni alla ska veta, så gillar jag inte min tjocka mage i spegeln, heller.

Så fick jag till slut ett mejl från vännen. Hon har tydligen i flera år uppfattat mitt förakt för feta människor – och räknat in sig bland dem. Bra att hon förklarade, sorgligt att hon inte gjorde det första gången jag omedvetet sårade henne. Jag har aldrig sett henne som fet, bara sett henne som den vän hon varit. Kanske lär jag mig något av detta, kanske gör hon och hennes man det också.

Jag är ledsen för en tanklös kommentar till en kommentar om icke existerande tänkbara/icke tänkbara manliga partners. Törs inte lova att min okunnighet, mina fördomar och allt möjligt annat inte kommer att visa sig igen. Men snälla, reagera då. Vänta inte i flera år.

Hittar ingen lämplig bild.

Nu börjar det bli kväll, jag är officiellt 83 år och jag har diskat min födelsedagsdisk. Middagen var mycket god, med både ostronskivling och champinjoner med lök etc i gräddig sås, och helstekt fläskfilé. Potatismos till, från häromdagen. Gick bra, gräddkolorna är slut, och bra är nog det. Ska dröja lite att köpa flera.

Det jag inte lyckats med idag är att få mina hörlurar att ansluta till datorn. Känner igen problemet, minns tyvärr inte hur jag löst det tidigare. Kanske i morgon, trist att se Netflix-filmer utan ljudet.

Jag har också varit ledsen och surat över tråkig kommentar om ”body shaming” från kär vän. Hade kanske varit lättare att acceptera om kommentaren och ilskan riktats direkt mot mig, och inte kommit som ett inlägg på Facebook. Jag, och min vän, får väl tugga vidare på detta.

I övrigt har födelsedagen varit fin, vänner – ett hundratal på Facebook, plus därutanför – har gratulerat och familjen har hört av sig. Jag är tacksam. Kanske till och med tacksam för att jag är så gammal som jag är, att jag fortfarande lever och kan bli både glad och ledsen. Och ibland arg.

Jag slutar den här födelsedagen med ett tack till livet, det som ibland är enkelt och ibland lite krångligare. Men hittills alltid liv.

gårdagens middag, dagens glömde jag fotogtrafera