beskrivarblogg

Det är måndag och det är trettondag, jag var tvungen att kolla. Lätt att bli dagvill. Har varit ute, morsat på Martti, gått till stan och hem igen – det var mycket folk ute, och det mesta av affärer och krogar var stängda. Fick en cortado på strandfiket, och en caña vid parken nära hamnen. Nu när klockan är kvart över ett är jag hemma igen, det är 22 grader och varmt ute. Det förmodade regnet syns inte till, varken på himlen eller i mobilen.

7 400 steg, alldeles tillräckligt. Annons om lägenhet för samma kostnad som den här, samma mäklare, en trappa upp utan hiss. Kanske är det t o m i samma hus som nu. Adressen ”Antarve” förvirrar mig, men taklampan ser väldigt bekant ut. Min vän tycker jag ska boka nu. Jag kontaktar Miguel per whatsapp och får besked att han ska kolla med Asia. Så det är i samma hus.

Såg en fisk hoppa upp ur havet när jag gick hemåt längs stranden. På ungefär samma ställe som häromdagen. Stranden bortanför ”min”.

Klockan fem har jag ätit en god sallad – grön paprika, finskuren purjo och dito vitlök, tomat, gambas, fetaost, färska champinjoner, perfekt avocado – och en ”sås” till med majonnäs, lite crème fraîche, en aning senap, svartpeppar och salt, ett löskokt mosat ägg från i morse. Även om det kanske låter konstigt var det mycket gott. Nu är jag mätt och belåten.

Någon dag ska jag kanske tvätta fönstren på utsidan – hur det nu ska gå till. Regn och smuts gör dem ganska ogenomskinliga, och jag vill gärna se havet utan gamla regndroppar i vägen. De unga männen som metade tidigare idag har lämnat en illgrön plastpåse på klipporna. Trist. Här finns fina gatsopare som gör gator och trottoarer fria från allt det skräp vi släpper, men inte därute. Hoppas nästa metare tar med sig påsen och slänger den i soptunnorna alldeles nära.

Allt kan dumpas där – madrasser, kylskåp, trasiga garderober och allt däremellan. Jag bär svenskt plikttroget mina tomma vattendunkar upp till plast-/glasbehållarna vid Casa C, men ser ju att många hamnar här också. Varför inte ha sorteringsmöjligheter överallt? Av samma orsak som man har avlopp och trasiga sådana rakt ut i Atlanten, är en tanke som faller mig in. Beslutsfattare långt härifrån, korrupta sådana om man ska tro de tygskynken på husen, som hävdar det. Folket här saknar sitt badvatten av många skäl. Nu har det inte varit tillgängligt sedan i juni (tror jag), inget tyder på att det blir åtgärdat snart.

Någon varm dag ska jag göra en utflykt till Bajamar, där jag bokade en lägenhet innan denna blev ledig. Där finns tydligen fina saltvattenpooler, enligt vännerna i Punta de Hidalgo. Om jag läser rätt är det buss 103, och tar en dryg timme. Via Laguna.

Paragliders landar ”på löpande band” just nu, förundrad över att de inte krockar med varandra eller folket på stranden. En seglare åker mera upp och ner än rättvänd, skulle inte vilja sitta där. Inte vilja paraglida alls faktiskt, lika lite som dyka. Har nog med att hålla mig på jorden. Förmodar att det är något med vindarna som gör att alla ska ner så här mitt på eftermiddagen. Klockan är halv tre. Tror att åtminstone femton paragliders landat den senaste halvtimmen.

Ännu en ljuvlig dag här, i värme och trygghet. Känner mig väldigt trygg när jag vandrar omkring i Puerto, människor är vänliga, inga känns hotfulla. Inte ens mer eller mindre berusade ynglingar, engelska eller tyska. De bryr sig inte om mig.

Jag gör mig förstådd, idag lärde jag Palmyra ”väldigt bra” – som svar på hennes fråga ”muy bien?”. Tror ibland att vi skulle prata bättre tillsammans om vi struntade i engelskan, om hon pratade spanska – långsamt – och jag försökte begripa vad hon säger. Hennes engelska är inte min, och det är tyvärr inte hennes spanska heller – men vi gillar att ses, och önska varandra ”buen dìa” – hur det nu skrivs.

Ännu är ett par tre seglare kvar där uppe. Ser dem genom fönstret ut mot havet. Molnen bäddar in bergen, solen lyser här nere. Har dragit gardinen lite för fönstret för att se vad jag gör. Gillar inte att mina ögon inte fungerar som de ska, med eller utan glasögon. På långt håll kan jag inte använda de läsglasögon jag har för datorn. Tyvärr inte heller de dyra specialslipade progressiva – de fungerar enbart när jag kör bil. Och det är förstås bra. Men jag kör inte bil här. Allt det här får mig ibland att känna mig som om jag inte riktigt finns, varken här eller där. Varken nära eller långt borta. Lägg därtill hörapparaters vara eller icke-vara…

Parallellt talar min inre pratare om för mig att jag är privilegierad, att jag har det så bra jag bara kan, att jag bör vara nöjd. Nöjd är ett ord jag har ogillat hela mitt liv. Tänker inte börja gilla det nu.

En liten båt med utombordsmotor är på stranden, killarna har nog fiskat hela dagen. Trodde de var på hemväg, men nu drar de tre männen ut båten i havet. Ror här inne där vattnet inte är djupt nog för motorn.

Nu, när klockan är åtta har jag sett Sleepless in Seattle ,  lagom seg. Inte alls som jag trodde den skulle vara. En filmtitel som fastnat i huvudet, en önskan om att se mera av Seattle – och så bara en gullig ung Tom Hanks. Tja.

Söndagen är solig, 22 grader halv elva. Jag går ut. Hemma igen vid tvåtiden, hejade på Martti på utvägen, när jag gick tillbaka senare såg jag honom inte, men Katarina satt där. Cortado på Casa C, och två dunkar med vatten från lilla butiken, som är stängd i morgon. Helgdag? Inser så småningom att det nog är trettondagsafton idag, och därmed trettondag i morgon. Handlade sedan på Alteza och var rätt mör när jag kom hem. 7 600 steg.

WhatsApp-pratar med Mira, men hör dåligt vad hon säger. Kanske beroende på att hon satt på ett fik och det var mycket ljud omkring. Kort samtal med Anders, som var hemma. Lotta kände sig inte frisk, igen. Och ett snabbt avslutat samtal med Karin i Danmark, jag var precis på Alteza när hon ringde. Försökte nyss själv ringa tillbaka, men inser att jag inte behärskar den där appen.

Nu har vi pratat, och hon har fått kontakt med Miguel, mäklaren som ordnat min lägenhet här i Punta Brava. Han kollar om han kan hjälpa henne och hennes man hitta kort boende.

Ett par fyrverkerier ovanför Puerto lyser upp himlen. De är de enda fyrverkerier jag sett. Jag dricker att par glas cava, som låg i kylen, avsett för nyårsafton. Och äter resterna av middagen från igår. Plus några gräddkolor, den här gången var de inte lika hårda som i förra påsen. Klockan är halv åtta.

Solig trettondagsmorgon, ett gäng har dukat upp knytkalas på terassen utanför den alltid stängda krogen, äter, pratar och har trevlig samvaro. Halv nio på morgonen. Jag gör min frukost och kollar nätet. Det är 20 grader varmt, men varnas för regnskurar under eftermiddagen. Det tror jag när jag ser det.

Har kört en tvättmaskin med frottéhanddukar som nu är klar att hänga på tork. Sedan går jag ut i solen.

Gamla fiskehamnen i Puerto de la Cruz

7 500 steg under fredagens promenad in till gamla fiskehamnen i Puerto, och hem. Skönt väder, aningen svalare än i december, 21 grader nu när klockan är två på eftermiddagen. Letar efter fodralet till mina hörlurar, hittar det inte. Men jag lyckades till slut få lurarna att fungera med datorn genom att stänga av dem på mobilen, eller så… Något gjorde jag, nu hör jag ljudet från datorn när jag slår på hörlurarna.

Middag idag, pasta, riven ost och kyckling från frysen. En mandarin och palmerita som efterrätt. Och en Dry Martini.

Läser Kindle fantasy, och storknar.

Såg tyska Katarina vid fiket längs stranden när jag gick ut, och när jag gick tillbaka ett par timmar senare. Inte Martti. Han kanske var hemma och tvättade sina skjortor, hade ”den sista rena” på sig häromdagen, när jag talade om att jag tvättat på förmiddagen. Jag tror att Katarina – som bor här, tror jag mig ha förstått – varit vacker en gång. Nu är hennes hår färgat svart, och det blir sällan bra, och hennes hy är fläckig av ålder, läpparna alltför starkt målade. Bra hållning, när hon sitter stilla, hon rör sig lika försiktigt som jag när hon går. Brydde mig inte om att hälsa på henne idag, liksom hon inte hälsade på mig. Flinar lite inombords åt oss tre, vem som undviker vem är oklart.

På söndag den 5 januari lär de tre vise männen ha kommit till Betlehem. Och då får barn i Spanien julklappar, vilket nog förklarade alla män med rullar av omslagspapper i sina kassar idag på stan. Kanske får barnen julklappar på julafton också.

Asia och sonen hade varit och handlat, med en annan bil än den jag vet är hennes. Flera stora flaskor med tvättmedel/rengöringsmedel, annat stort och tungt – det stod mitt i trappen när jag kom och slapp fiska fram nyckeln för att komma in. Jag klev över utan problem, Asia kom ut och bad om ursäkt – jag försäkrade att allt var okej. Vad gör Asia med allt det där? Har ju sett det tidigare – tvättar hon åt andra här eller städar hon annanstans än hemma?

Försöker se Midnight cowboy via vännens betalda Tunnelbear, loggar in, men filmen spelas inte upp, bara tuggar. Jag får leva utan att ha sett den filmen. Den är bara en av många osedda filmer. Testar att se The Split (som fick vännen att betala för Tunnelbear en månad) – ”tekniska problem”. Hum.

Har ett batteriblockljus på bordet bredvid datorn, ser ut i mörkret över Puerto, med ljus och blinkande lampor här och där. Mår bra, andas och känner mig lugn. Ensam, ja – och lugn med det. Dessutom har jag idag tvättat bordsduken, den och jag behövde det.

Lördag 17 grader vid niotiden. Sol, lite disigt över bergen. Ett par unga killar metar från klipporna. Några promenerar på stranden, någon lunkar från ena änden till den andra. Ett par män ger upp sina försök att simma i de kraftiga vågorna. Mannen med båten som sköts med trampor hade flera fiskespön och en stor kylväska som lastades i båten innan han drog ner den över stranden och i vattnet.

Jag klär på mig för att gå ut och få min cortado, kanske en arepa till lunch, kanske en titt på loppisen uppe i backen vid Dino. Om jag orkar ta mig dit, backen är jobbig, men strategiskt placerade bänkar längs vägen ger möjligheter till paus. Gick inte dit, bänkarna fick vara i fred – tog mig i stället till hamnen, försökte få pedikyr på ett ställe som sade sig tillhandahålla dylika. Men nej, det gick inte att boka. Varför begrep jag inte riktigt. Någon arepa blev det inte heller idag.

Tog en caña på strandkaféet i stället, varken Katarina eller Martti var där. När jag gick lite där vid  hamnen kom jag också förbi Bodega Guapa, som Martti rekommenderat. Så nu vet jag var det är. Mycket folk ute idag, mest tyska turister.

Fotvård för egen hand när jag kom hem, nu ligger fötterna skönt i blöt, det avskavda nagellacket är borta. Men jag må erkänna att det börjar bli svårt att komma åt tårna, kroppen vill inte riktigt det jag vill. Och idag var mina knän plågsamma, vet inte varför. 7 800 steg blev det ändå.

Såg en tornfalk som satt på en lyktstolpe längs stranden. Efter en liten stund insåg den att utsikten och överblicken var bättre på en teveantenn på ett tak. Kul att se den. Många paragliders också däruppe i skyn. Imponerad av deras skicklighet att landa precis där de ska, bland folket på stranden. Men oj vad det verkar jobbigt att ta hand om segel och allt när de väl är tillbaka på backen.

21 grader klockan ett. Några surfare testar vågorna längre bort. Hoppas alla som badar trots att havet är skitigt får fortsätta vara friska.

Middag idag hämtas också ur frysen, köttfärssås till den pasta som blev över igår, plus lite stekt purjolök och champinjoner. Vitlök förstås, finhackad. Kanske koriander, har sådan i frysen också.

bild från Wikimedia

Torsdag fortfarande. Hemma efter att ha handlat och gått 4 000 steg, druckit en cortado som är dyrare på strandfiket. Kör ännu en tvättmaskin, den tidigare tvätten var torr. Har betalat hyran och fått puss på kind av Asia, och ”happy new year”. Klockan är bara kvart över tolv, så jag går nog ut igen när tvätten är klar.

Fikar, äter en Husmans hård macka med räksallad till lunch. Ett paket kostar 5,5 Euro, ca 60 kronor… Det enda hårda bröd jag hittar här. Så går jag ut en sväng till längs stranden, och in till gamla hamnen i Puerto. Är nu hemma igen, klockan är snart halv fem och all tvätt är torr och undanlagd. 10 750 steg totalt idag, känns. Jag är nöjd, i morgon veckans andra artrosträning. Idag orkar jag inte.

Middag har jag inte riktigt funderat på än, men tror stekt ris med gambas, purjolök och vitlök, champinjoner. Nu en Dry Martini. Så här på sen eftermiddag går det bra att sitta med utsikt över stranden, solen är annanstans. 20 grader när klockan är halv fem.

Jag ser det jag kallar måsfåglar flyga förbi mitt fönster; de är olika, några mest gråtonade, andra med tydligt vita huvuden, och skarp gräns mellan vitt och grått, huvud, kropp och vingar. Borde veta vad som är vad, mås, labb, och vad de annars kan heta. Och så ser jag de bostäder människor skapat långt upp i bergen. Får fantasier kring hur det en gång var, när inte alla turister fanns här – vi som inte skapar mycket, men kanske förstör en del. Jag vet inte, tror ön är beroende av mig och andra som mig.

Och jag tänker på hur Spanien också en gång (kanske många, jag är okunnig) var en diktatur, till exempel under Franco. Idag är förhoppningsvis landets styrande klokare, men jag vet inte. Har faktiskt inte mycket information om politik i dagens Spanien. Kanske är den lika högervriden som den i Sverige, och i Europa i övrigt. Så, om jag av politiska skäl inte kan åka till Spanien och Teneriffa, vart kan jag då åka under svensk vinter? Thailand etc är uteslutet av flera skäl. Turkiet likaså.

Min middag blev stekt ris, med en äggula, och champinjoner, purjolök, vitlök, gambas. Gott. Har diskat, och sitter nu och ser ut över strandens mörker, och lampor. Några spelar fortfarande beach ball, annars är nog stranden tom nu. Ser inte.

Har förstått att mina vänner är där de vill vara, i Punta de Hidalgo, med badmöjligheter och annat. Lite längre norrrut på ön, med förmodat renare vatten än här.   

Jag äter en palmerita, och dricker det sista av min Dry Martini, som aldrig är så god som hemma, med Marezzo i stället för Vermouth Extra Dry, här. Och i rätt glas.

Just nu är här 18 grader varmt. I morgon blir det nog lite varmare. Inget regn.

Fredagsmorgonen bjuder på 17 grader när klockan är kvart över nio. Halvklart. För soligt i fönstret mot stranden, ser inte vad jag gör…

Den icke öppna restaurangen tvärs över lilla stranden

Har flyttat datorn in i det sovrum där jag kan ha utsikt över havet medan jag skriver. Kanske stör det mig, kanske inspirerar det mig. Skrivbordet är en aning för högt, men jag vänjer mig nog. Ser bergen bakom molndiset, ett tag såg det ut som om det skulle bli regn. Jag fick bråttom hem för att ta ner tvätten från terrassen. Det blev inget regn.

(Datorn markerar rött för min stavning av terassen, det ska vara två r. Har jag nog alltid stavat fel. Nu korrigerat.)

Med min sittdyna på stolen blir skrivhöjden bättre. Om det spelar någon roll är oklart. En kvinna simmar nedanför mitt fönster, hon paddlar med fötterna och tar snabba korta simtag med armarna. Hon tar sig fram. Möts på stranden av sin man, och nu går de båda i havet igen. Hon ändrar sig dock och går upp, har nog simmat tillräckligt för idag. Mannen nöjer sig med en kort tur fram och tillbaka mot ”min” strand.

Här är alltid något att titta på, och ibland berätta. I stan var det mesta idag stängt, och jag hoppas att all servicepersonal hade åtminstone en skön ledig dag. Hade tänkt ta en arepa till lunch, men det får bli en annan dag.

Här blir motljus, lite ansträngande för ögonen. Dessutom blir jag nervös när jag ser barn ge sig ut i vågorna, med förmodade föräldrar långt uppe på stranden. Inser att jag faktiskt inte vet om det är strömt, men jag vet att vågorna är starka. En man försöker övertala sin kvinna att komma ner i vattnet, hon vägrar. Hon testade nyss och fick en våg över sig, det var nog. Nu håller hon sig på stranden, med vatten bara över fötterna.

Mannen med en restaurang som aldrig är öppen på andra sidan ”min” strand, sitter på sin terrass med ett glas rödvin och en vän. En mycket yngre vän eller hyresgäst eller anställd  – och det får mig att tänka på det jag ser här.

Hur män, äldre män ofta, hälsar på varandra med en klapp på axeln eller ett handslag, hur de pratar med varandra, hur de ser varandra. Kanske är det en männens värld och en kvinnornas. Misstänker det, ser inte ofta kvinnor tillsammans med män i samtal med varandra. Turister, ja – men det känns som om de för det mesta utväxlar tips om krogar och saker att göra, saker att köpa.

Tycker om det jag ser av gamla män som fortfarande har plats i sin omvärld, med rullatorer, elrullstolar, käppar och yngre män som går bredvid och stöttar, som pratar och lever och fiskar ibland, dricker ett glas vin eller en öl, eller en kopp kaffe. Men som framför allt ser varandra och blir sedda.

Det finns inte i Sverige idag. Minns morfar och hans vänner på ljugarbänken på torget i Avesta – de fick till och med en bild i Avesta Tidning. Där satt morfar, hans bror Daniel, vännen Gunnar och några till. De värmer mitt hjärta än idag.

Nu är det mörkt, mitt batteriljus lyser bredvid datorn. Fönstret är öppet och släpper in luft och ut bacon-os – champinjoner, bacon och ägg till middag. Gott rödvin till. Klockan är sju på kvällen, denna första dag på det nya året. 18 grader och övervägande molnigt, enligt mobilen. Kanske lite varmare i morgon.

Vågorna i kväll är snällt varsamma, kryper sakta upp mot stranden, hotar ingen. Borta vid gamla hamnen lyser lampor, tror det är det ”tivoli” som ställdes upp där tidigare i veckan. Eftersom jag inte har hörapparaterna i öronen så störs jag inte av ljud eller oljud.  

Torsdagsmorgonen är ganska molnig. 18 grader och ”övervägande molnigt”. Folk promenerar på stranden, än har jag inte sett någon i vattnet. Ska gå ut om en stund, när jag hängt tvätten. Vill inte lämna maskinen på om jag inte är hemma.

Syster B hjälpte mig identifiera äppelpäronet som ingen av oss här kände igen – kvitten. Används tydligen mest i marmelad, och ska inte förväxlas med i Sverige mera kända rosenkvitten.

Den 2 januari 2025.

Bild från Wikipedia

Nu har jag läst en vända till i en fantasy från Kindle. Tröttsamt.

Äter bröd med tonfiskröra, gott. Något jag kommer att göra när jag är ensam kock. Mina vänner fortsätter till Punta Hidalgo efter helgen, jag blir här med mig själv. Och det är inte fel, efter två veckor av gemenskap,

Tror vi stått ut med varandra, jag har gjort det – sluppit laga middag, ätit gott, förmodligen levt billigare än jag skulle gjort på egen hand. Mera frukt och grönsaker, linser och what not – mått bra, även om magen morrat lite emellanåt. Inte van vid den här sortens mat. Men, jag och magen fungerar.

I morgon får jag handla flera palmeritas, åt just den sista. Kaffebröd, lagom söta, lite wienerartade små saker. Ser nog ut som små handflator, vilket jag tror ordet möjligen betyder. Och ägg, och smör (bredbart), bröd, potatis. Grönsaker. Kaviar och Falu rutbröd, g-d give eller någon närstående.

Palmyra tyckte inte att jag skulle åka hem till Sverige om tre månader, fem vore lämpligt. Jag försökte lägga ett gott ord för svensk (tidig) vår och sommar. Nja…

Nyårsafton, börjar dagen med artrosprogrammet. 17 grader, halvklart enligt mobilen – sol enligt min titt ut genom fönstret. Molnen finns där, men inte här. Klockan är halv tio, jag ska klä på mig och gå ut om en stund, har lite te kvar i muggen.

Är hemma igen efter 7 800 steg, varm och trött i benen. Var väl ute drygt två timmar. 21 grader nu.

Folk har redan börjat fira nyår, stånd ställs upp för försäljning av cava och ron, öl, glittriga hattar och annat skräp. Jag nöjde mig med en cortado i solen på Casa C, innan jag gick ner till stranden. ”Beach ball” mellan gamla och unga, män och kvinnor, som utan att tveka kastar sig i sanden när de försöker få tag i bollen – det får mig alltid att stanna upp och le stort. Kul att se, antagligen också kul att spela.

Syrran lägger wordfeud-ord och får 48 poäng, jag fixar 18. Ungefär så ser det ut.

Palmyras barnbarn med familj åker tillbaka till England idag. Så i kväll är det bara hon och hennes man, och hon tänker inte laga mat. De ska äta lite av varje som återstår i kyl och frys. Vi pratar på en märklig blandning av spanska och engelska, och båda tror vi att vi förstår den andra. Det räcker långt.

Ringer yngste sonen som just skulle sätta tänderna i en hamburgare. Han ringer upp när han ätit färdigt. Har pratat med äldste sonen, som ska jobba i morgon med att ploga bort förväntad snö.

Här har jag bjudits på currygryta med ris och kikärtor – gott, med för min del alldeles perfekt currysmak. Jag är bortskämd, och har kvar till middag även i morgon. Har diskat. Mina vänner åker vidare vid ett-tiden i morgon. Jag följer med som bärhjälp till busshållplatsen.

Martti ville att jag skulle komma till La guapa, restaurang nära biblioteket. Men jag inser ju att jag inte orkar med ljudet av många människor en nyårsafton ute på stan. Mina öron pallar inte, och därmed inte resten av mig heller. Så här blir det en lugn afton, en Dry Martini så småningom, och definitivt ingen nyårsvaka till tolvslaget.

Nu ska jag läsa en stund. Om korpar, och shape shifters och annat otroligt – vilket bra ord egentligen, things unbelievable. Otroligt. Har aldrig tänkt så hittills.

Jag serveras en tallrik med avocado, tomat, apelsin, och så den där äppelliknande frukten – som varken är äpple eller päron. Uppskattar att bli bjuden frukt efter maten, tror inte jag behöver köpa de där konstiga ”äpplena” igen. De var varken eller. Ska kolla vad de heter, och googla. Om jag kommer ihåg.

Mina vänner packar, plockar ihop det de ska ha med sig – jag får deras nycklar ifall att. Jag eller någon mig närstående lär inte behöva dem, men kan vara bra att veta att de finns här.

Pratar med yngste sonen som legat i badkaret och haft det skönt sedan vi pratades vid. Nu har vi önskat varandra gott nytt år, han har berättar hur mycket han uppskattar att få samtal från Skåne och Lillan och Anna och Bo där nere – jag blir glad när jag hör att de bryr sig.

Den första januari 2025 följer jag vännerna till busshållplatsen, och fortsätter så min promenad. Går först hem för att byta skor, slänga sopor och hänga tvätt. Den tvätten var torr när jag vid halv tre var hemma igen, efter 10 450 steg. De känns i benen. Nu ska jag slappa. Mat finns i kyl och frys. Jag tänder mina batteriljus, även om det fortfarande är ljust.

I morgon bitti kör jag ännu en tvättmaskin. ”Regn möjligt torsdag eftermiddag.” Det visar sig. Just nu är det 20 grader.

Måndag, Karin ringer från Danmark med en absurd historia om sjuk svägerska. Vi pratar en lång stund, mina vänner går ut en sväng.

Jag konstaterar att jag gick 10 900 steg när jag var ute tidigare idag. För mycket säger mina knän, som faktiskt gjorde lite ont redan när jag började gå. Kortisonet har kanske slutat göra nytta, lite svalare väder gör kanske också sitt till. Fast så svalt är det inte, 21 grader kvart över tre. Det är bara på morgonen det känns lite mindre varmt. Mobilen hävdar fortfarande att det är ”halvklart”, solen lyser från molnfri himmel – här över Puerto, längre upp i bergen finns molnen.

Har slängt soporna, gör mig nu en Dry Martini. Bjöds på sojagryta med ris idag, gott och ovant. Inser att jag nog kan lära mig lite mera om den här sortens mat, experimentera lite, pröva mig fram. De här två veckorna har jag blivit bortskämd med att någon annan lagar min mat, jag har bara behövt sätta mig och äta. Diska ibland.

Har två stora blåmärken på ena armen, ett på den andra – behöver lära mig att öppna remmarna till ryggsäcken innan jag försöker ta den av mig. Minns, när jag tänker efter lite, att mamma också lätt fick blåmärken, inte enbart när hon var gammal. Jag har inte varit så här lätt blåmärkt innan jag blev gammal, för min del är det ännu ett trist ålderstecken som jag inte visste något om. Hoppas de kvinnor jag har i släkten läser mina drapor, och ser vad som kan hända även dem. Manligt åldrande vet jag inte så mycket om – annat än med allvarligare händelser som stroke, afasi (Jans far), frontallobsdemens.

Jag gnäller om skäggstrån på hakan, att jag är stel i kroppen om jag sitter för länge, kissnödig om natten – välsignar Pipelina, som gör att jag kanske inte stör mina eventuella gäster. Att inte få sova en hel natt. Hår som inte är som det var, och då tänker jag inte på att det nu är grått, det gillar jag. Namn som jag glömmer, även om de för det mesta kommer tillbaka någon gång. Än så länge i relativ närtid. Tre ord som jag ofta glömmer och därför gjorde en ramsa av – kaprifol, rotweiler och ?? Har glömt det tredje. För gott känns det som.

Nåja, än vet jag vem jag är. Såvitt jag någonsin vetat det. Tacksam att jag inte är dement. Än. Jans förvandling från den han ”alltid” varit, till den han blev – hoppas jag att mina barn ska slippa uppleva med mig och mitt vidare åldrande. Såg att Jimmy Carter avlidit, 100 år gammal. En hedersman, liksom Jan, som inte fick bli så gammal. Är inte helt övertygad om att det är något att önska sig, att få fylla 100 och flera år. Tror inte vi riktigt är gjorda för det.

Parallellt löper tankarna till hur kort ett liv också är. Många orimligt korta. Men om jag försöker se på mina egna år – vart tog de vägen, vad gjorde jag med dem, hur levde jag dem? Vet en del om jag verkligen inte använde på något vettigt sätt, vill aldrig tillbaka dit. Jag gjorde andra människor illa, och jag gjorde mig själv illa. Försöker säga mig att det nu är historia, lyckas för det mesta. Ångra är meningslöst, det som hände går inte att göra ogjort. Varken litet eller stort.

Och tacksamheten är det som finns kvar. Jag är tacksam för mitt liv, också de delar av det som kanske inte borde kunna skapa tacksamhet.

De gjorde det ändå, elände och ångest fick mig att börja skriva – något som jag nog alltid ville göra, men inte vågade. Tyckte inte att jag dög. Jag var inte bra nog.

Är väl fortfarande inte bra nog (ingen håv!), skriver ändå. Som nu, när jag mest gläds åt att fingrarna hittar rätt på klaviaturen (kollade på nätet häromdagen, eftersom min yngre vän menar att klaviatur enbart har med musik att göra – så är det inte, skrivmaskiner (ack stenålder) har klaviatur – min dator har klaviatur så länge jag lever).

Nåväl, gillar alltså mina fortfarande löpande fingrar (tack fru Lindström, som lärde mig/oss att skriva maskin under ett allt döljande ”täcke” för sådär drygt sextio år sedan. Stockholms stads handelsskola, jag trodde att jag ville bli sekreterare, det visade sig senare att det ville jag inte). Hade lite bråttom att komma hemifrån efter studenten, ville gifta mig med Jan, och en ettårig utbildning verkade bra. Ekonomiskt möjlig dessutom. Ack ungdomliga förvillelser och omedvetenhet om det mesta.

Är jag därmed mera medveten om det mesta numera? Nej. Men kanske om en liten del. Livet är bokstavligt talar lärorikt, även om vissa insikter och lärdomar tar tid på sig. Picasso sägs ha sagt något om att det tar tid att ”avlära” sig. Minns förmodligen fel, men så är det nog också. Vissa lärdomar behöver skrotas. Uppfostran i diverse former omfattar nog många sådana skrotfärdiga ”kunskaper”. Religion och kyrkliga påfund, ta bort. Har tack och lov inte påverkats mera än av söndagsskola i barndomen, inga extrema frikyrkor. Fick undervisning i gitarrspelande av söndagsskoleläraren (har förstås glömt namnet) – men han var tålmodig. Jag var ingen framstående elev, fingrarna gjorde ont och det var svår att räcka över hela det grepp som krävde. Mormors gamla gitarr försvann någonstans efter vägen/i livet. Vet inte vart, eller varför hon hade en – mig veterligt spelade hon aldrig. Ännu ett släktmysterium…

29 december 2024 – 16 grader och halvklart nu på morgonen. Svalare väder verkar vara på gång, men fortfarande varmt och skönt. Särskilt mitt på dagen. Dusch och hårtvätt, och tvättmaskin med handdukar. Ännu en mugg med te därefter.

Syrran skickar uppmuntrande ord efter att ha vunnit stort i wordfeud, igen. Hävdar att hon har det som jag – med förluster på 100 poäng och mer – med en annan medspelare. ”Det går upp och ner, och du närmar dig”. Wordle ville inte heller med mig idag, ordet ”mambo” fanns inte i mitt huvud.

Tar min loppisköpta linneskjorta oknäppt över svart lång klänning – skjortan är för liten och klänningen en aning för stor upptill… Får duga för födelsedagsmiddag på indisk krog som öppnar klockan ett, mannen i huset fyller år idag. Det blir vegetariskt, och jag har försäkrat mina vänner att jag klarar det, om de introducerar och berättar. Jag kan inte indisk mat, alls.

Soppåsen står och väntar vid ytterdörren, två tomma plastdunkar likaså. Dags att köpa mera vatten på hemvägen.

Nu 21 grader och ”mestadels klart”.

Nyårsafton på tisdag, då är yngste sonen ledig och hans vän förhoppningsvis frisk från sin förkylning, så att de kan ses för god mat och lite firande. Han jobbar igen i veckan. Hoppas även sonsonen är frisk och kan fixa besiktningen av bilen. Nästa gång jag reser ska jag se till att göra det själv, innan jag far, så att de slipper krångla med det.

Pratar med syster K medan vi dricker kaffe på Casa C, innan bussen kommer.

Åt indisk vegetarisk god mat på Indian Express, gick till busstationen för att fylla på Titsa-korten, drack en barraquito (utan likör) längs vägen. Mina vänner åkte till Al Campo för att försöka handla för det tillgodokvitto de fick för returnerad luftmadrass – jag gick längs stranden, satt en stund med en öl med Martti och två tyska vänner. Gick hemåt när mitt glas var tomt, hör för dåligt och min tyska är inte vad den borde vara när infödda pratar fort.

Glömde köpa vatten. Klockan är kvart i fyra på eftermiddagen. Jag är nöjd med dagen. 5 800 steg, buss till restaurangen. Nu en Dry Martini i fel glas.

Läser lite oinspirerat i en fantasy på Kindle. Skriver lite, lika oinspirerat som läsandet. Kör en tvättmaskin till. Äter en mandarin, är fortfarande mätt efter den indiska maten.

Det blev tidig kväll igår, idag måndag 17 grader och halvklart när klockan är halv tio. Solen kommer att värma upp dagen. Dags för en andra mugg med te. I morgon nyårsafton. Årets sista dag, ett år som inte känns som något att fira. Och ett nytt år som är tveksamt att fira av många anledningar, inga av dem personliga – handlar mera om krig i världen, maktgalna potentater, svält och folkmord, oro för klimat och framtid.

Än är det måndag, och jag ska klä på mig och gå ut i solen.

Kunde vara här…

Fredagskväll, jag låtsas att det är vilken fredag som helst. Och kanske är det så också, men i början av nästa vecka är det nyårsafton och nytt år. Borde det väcka förväntningar, hopp och önskningar om en bättre värld? Borde kanske, gör det inte. ”Det blir som det varit” var de föga hoppingivande orden från min vän Martti idag, där vi satt på caféet längs Playa Jardin på Teneriffa.

Stranden är visserligen avstängd för bad – eller åtminstone så talar man om att vattnet är olämpligt att bada i, trasig avloppspinal en bit ut från stranden. Har så varit sedan i juni. Lär fortsätta att vara så. Folk badar ändå, jag gör det inte. Duschen i lägenheten får räcka. Lago Martinanez verkar öppna flera pooler från och med i morgon, flera har varit stängda.

Mitt behov av att bada har avtagit sedan jag kom hit i år. Baddräkten är oanvänd, badskorna jag inte har skaffat känns inte nödvändiga. Nöjer mig med att gå i shorts när vädret känns så, annars i klänning eller tights med T-tröja. Glad för mina Birkenstock-flipflops som vännerna hade med sig till mig. I morgon ska jag bättra på färgen på tånaglarna så att de ser gladare ut.

Någon dag kanske jag åker buss till Playa …, den med vit från Sahara importerad sand. Där lär finnas pooler som inte är så vågfarliga som här. Stranden är nära Santa Cruz, på andra sidan ön. Annars är alla stränder här täckta av vulkansand, svart sådan. Kändes konstigt första gången jag såg det, nu naturligt.

Just nu ligger jag i sängen och skriver. Med kudde och sittdyna bakom huvudet för att det alls ska fungera. Men det är inte någon skön ställning. Kunde ta in det lilla bordet som den oanvända teven står på och ställa här i sovrummet – men hur kul är en utsikt över torget och palmerna. Nej det här får gå, men inte länge till. Snart stänger jag ner och ordnar sänglivet för natten.

Lördagsmorgon, 19 grader och sol. Kändes väldigt svalt i sovrummet, ett fönster var helt öppet bakom gardinen. Vet inte hur det går till – jag tycks öppna det när jag stänger det andra. Nu är alla stängda. Och dörren med, så jag inte kyler ner hela lägenheten.

Äter en surt omogen kiwi efter frukosten. Tar en mugg te till. Känner mig smått ovaken fortfarande. Läser ett långt härligt mejl från syster B och blir glad. Saknar de mina, men inte tillräckligt mycket för att vara hemma vintertid. Pratade med yngste sonen igår och vet att han kom hem ordentligt efter ”jullovet”. Slänger julstjärnan i soporna, den har tappat tillräckligt många blad.

Jag tog min cortado och promenad, 6 500 steg, hemma igen vid halv ett. Äter en yoghurt och en mandarin till lunch. Tittade in på loppisen uppe vid Dino, men hittade inga böcker på engelska som jag ville ha. Inget annat heller. Och ingen öl ute idag. Men väl en nu efter lunchen, härhemma.

Benen var trötta, kändes som om jag gått längre än jag gjort.

Läser ut ännu en första del av fantasybok. Sonsonen har feber och har bokat om bilbesiktningen till på måndag, hoppas han då är feberfri. Annars får någon annan ta hand om bilen. Klarar wordle på sista försöket. Syrran vinner ännu en omgång wordfeud, begriper inte hur ens ids spela med mig som alltid ligger åtminstone hundra poäng efter henne.

Och nu är snart lördagskvällen gången, jag drar mig strax tillbaka till sängen. God natt!

Annandag, en annan dag, ännu en ny dag. Klockan är snart tio på förmiddagen, jag har suttit vid datorn någon timme, klarat wordle på sista försöket, lagt ett wordfeud-ord, kollat tidningar och annat. Vackert utanför fönstren, sol (ser ut som om det blir sol hela veckan) och 18 grader. Ska snart klä på mig och gå ut.

Men först ytterligare en mugg med te.

Gick så ut i solen, bort mot Puerto. Träffade så småningom mina vänner i brödbutiken, gick med dem för en barraquito (utan likör) vid stället med arepas. Jag tog en klassisk med bacon och cheddar, rostat majsbröd – mättande, får kallas lunch. Nu vet jag var det finns arepas, och gott kaffe. De fortsatte därefter sin promenad, jag gick sakta hemåt och duschade. Svettig. Har gått 11 700 steg, ”nytt rekord” säger stegräknaren. Nu tänker jag nog mest sitta stilla resten av dagen. Klockan är halv tre.

Lär mig att jag kan skaffa en särskild VPN-app för att se program här som annars inte visas i Spanien. Tror jag klarar mig utan.

Låter öronen vila en stund utan hörapparater, så länge jag är ensam hemma.

När vännerna kommer hem igen pratar vi en stund. De delar med sig av minnen från liv och resor, toaletter lite överallt, mat och människor. Så annorlunda liv än det jag har och har haft. Fint att få ta del av berättelserna. Hörapparaterna är tillbaka i öronen.

Jag läser lite fantasy igen. Och konstaterar att jag blir väldigt stel i kroppen om jag sitter för länge. Upp och gå emellanåt. Vi tittar ut genom köksfönstret, stranden där nere har lager av röda alger, som luktar illa. Säger den som har en känsligare näsa än jag. Stänger fönstret. Har inte sett just de här resterna på stranden tidigare.

Har nu ätit några oliver och ett par bitar ”semi-curado” ost (inte särskilt smakrik, lite torr, lär ha lagrats i 4-5 månader). Dricker en whisky till. Klockan är snart sex på eftermiddagen.

Pratar med yngste sonen, som missat att jag ringt. Nu vet jag att han mår bra, och åker hem för att jobba lördag-söndag. Kanske åker han tillbaka till mitt hus på måndagskvällen. Ledig tisdag.

Och i morgon ska sonsonen ta min bil till besiktning, hoppas det går bra.

Spanska ord smyger sig in i mitt förstånd, ibland tror jag att jag begriper och inser att det gjorde jag inte. Men, ibland förstår jag faktiskt både vad som sägs (tillräckligt långsamt) och vad jag kan läsa. Och precis som med ord på svenska så får jag ibland låta orden vila och vänta in att jag ska komma på vad det heter/vad de betyder…

Sov gott, och det blev fredag, vanlig fredag. Fick info om VPN som gjorde att jag kunde se filmen En sista resa, och den var fin. Blev lite stressad av sonens vilja att fadern skulle vara likadan som han varit… Men, filmen var en gåva mellan son och pappa, båda bidrog starkt.

Så gick jag ut i solen, nu när klockan är fyra och jag är hemma igen, är det 19 grader. Jag gick 8 800 steg, med en kort busstur från Martianez till Charco för att vila benen. Satt en stund med Martti, bjöd honom på en öl som han mig häromsistens. Det är fint hur vi pratar och är tysta tillsammans. Han berättade lite om hur det var när muren föll, om att hans mamma dog för två år sedan i covid, men också hade Alzheimer – berättelse som jag kunde relatera till. En fin stund, han rekommenderade ett ställe, Guapa, nära biblioteket. Kanske kollar jag in det. Två av hans vänner kom förbi på väg tillbaka till hotellet. Verkade trevliga.

Så gick jag hem – och på bordet väntade en ”spicy lunch” – den var god! Jag har ätit och diskat av, stoppat det lilla som blev över i kylen. Gjort mig en Dry Martini i ett vinglas (?) i stället för det som gick sönder för några dagar sedan. Det fungerar. Har tänt ljusen som inte behövs för annat än att de är lite fina att se också när det är ljust.

Vännerna är fortfarande ute.

Jag kollar internet, ringer sonen som har annat för sig. Hoppas han fixar hemfärd med allt som ska ut ur mitt hus. Och att han hittar plats i frysen för sådant han vill ha där… Etcetera – vad ska jag göra åt det härifrån? Dumt att ens bry mig. Undrar ändå hur det gick med bilen och besiktningen idag. Tänker inte fråga, lär få veta.

När vännerna kommer tillbaka pratar vi en stund, om uppväxt och barndom och religion, annat som format oss. Jag tackar för maten, vi bestämmer att i morgon lagar kocken inte mat åt mig, jag får göra min egen. Det blir bra. Och på söndag är det kockens födelsedag, då äter vi ute på restaurang de väljer. Det blir också bra.

Jag är tacksam för ännu en fin dag här i Puerto de la Cruz. Klockan är halv sju, jag stänger datorn.

Kanske ser söndagsmiddagen ut så här, ”indian food” on Pexel