beskrivarblogg

Fredag fortfarande, ungefär tre på eftermiddagen den 9 februari 2024. Låter domedagsmässigt att skriva årtalet. Påverkad av elände runt om i världen eller bara knäpp? Vet inte, både och förmodligen.

Middagsmaten är färdig att anrätta, men än får den vänta några timmar. Potatisklyftorna har gömt sig i värdinnans airfryer (kommer antagligen att vilja ha en sån när jag är hemma igen), marinerade i olja och kryddor, lök, vitlök och champinjoner väntar på att stekas på spisen, köttet likaså. En stor svartgrönröd tomat och en avocado kanske hamnar på tallriken också, plus en bunt hackad persilja. Bearnaisen från Blå band icke att förglömma.

Rastlös. Ett så bokstavligt ord.

Nyss, när jag satt en stund på balkongen, kom en bärgningsbil med en kvaddad liten punkad bil på flaket. En man som dessförinnan kom i egen bil till parkeringen bistod vid avlastningen. Nu står en vit liten stackars bil här, med kvaddad vänsterfront och punka på vänster bakhjul. Hur den ser ut från andra hållet vet jag inte. Bärgare och man som ordnade det hela har åkt sin väg. Och jag har gått inomhus.

Varje dag telefonsamtal som jag blockerar. Dito mejl. Trist. Det senaste samtalet kom från Limhamn, person vid namn Hussein nånting.

Ibland, ofta, just nu undrar jag hur mitt liv framöver kommer att se ut. Kan jag fortsätta röra mig och gå, kan jag sköta min ekonomi och mina dagliga inköp, laga min mat, tvätta och städa? Hur länge till? Och vad händer när jag inte kan längre? Vem bestämmer att det är så? Jag eller någon annan?

Var ska jag då bo?

Inte där jag nu bor, så mycket är säkert. Där behöver jag fungera optimalt, de månader av året jag fortfarande bor där. Förutsatt att jag kan bo nånstans där det är varmare under vintern.

Äldste sonen har tyckt att jag borde bo närmare dem. Jag är inte övertygad om att det vore en bra idé. Älskar dem, men älskar kanske min relativa frihet mera.

Läser lite till i Joanne Harris´s The Lollipop Shoes och inser att jag inte vill läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet, men för att boken drar iväg mot någon sorts katastrof som jag inte vill ha just nu. Så den får ligga till sig under soffbordet, bland de andra som jag just nu inte läser.

Och papegojan i pepparträdet lockar inte heller. Liksom inte kineserna på 1920-talet. Eller Relative love. För lite kärlek, för mycket släkt och för mycket komplikationer. So, what to do? Kanske Carmel Harrington´s The Woman at 72 Derry Lane. Den boken vet jag än så länge ingenting om.

Detta, att ha olästa böcker som kanske eller kanske inte fångar mig.

När jag var liten låg jag och läste med ficklampa under täcket för att inte störa syrrorna. Och jag var ständigt på biblioteket och bar hem böcker. Vet inte vem som fick mig att vilja läsa, kanske mormors inneboende och vän Algot Göransson, som var en udda person i Avesta.

Han skänkte mig Sally Salminens Katrina, när jag nog inte var riktigt vuxen nog att uppskatta den. Men ändå, den boken är fortfarande en som får mig att gråta, får mig att finnas där med Katrina i livet i det Finland som var då. Och idag kan jag förstå att det måste ha kostat honom mer än han nog hade råd med att ge bort den boken. Jag har den fortfarande i min bokhylla därhemma, bland de böcker jag aldrig kommer att lägga ut på Bokbörsen. Vad som händer efter mig är en annan historia.

Efter middagen, med en bea som nästan dög, kom ännu en härlig regnskur. Nu har jag diskat, ätit upp kolorna (Werthers original choklad toffee) och sitter i soffan, igen. Är mätt, ganska belåten, fortfarande rastlös.

Kanske blir det marknad igen i morgon, om jag kommer ur sängen i tid. Behöver hitta en sån där icke-penna för paddan. De fanns där, men jag vet inte var. Och jag vill nog ha ännu en bit av äppelkakan som var så himla god. Kanske flera apelsiner också, de har hittills varit de allra bästa. Det får väl bli ”dramaten” igen. Om det inte regnar.

Min vän som var hos ortopeden i tisdags fick besked om att vänta på tid för höftoperation. Hoppas hon slipper vänta länge.

Det regnar ännu, härligt, behövt, vackert. Balkonggolvet blänker. Fönstren är så långt in att de just inte påverkas.

Och regnet fortsätter under kvällen

Vet, jag har bloggat baklänges redan idag. Men, mina fingrar vill använda tangenterna och skapa ord – tveksamt varför. På spisen står gårdagens ratatouille med gambas på svag värmning, det som var kvar. I soffan sitter jag med en dry Martini, efter att inte ha gjort ett dyft idag, inte ens gått mina 2 000 steg. Tvättat håret, duschat, suttit i solen på altanen och i skuggan på balkongen några timmar, läst ut Appassionata av Jill Cooper. Det gick.

Påbörjat läsningen av en Joanne Harris, The Lollipop shoes. Ni vet hon med chokladmakandet. Bestämt mig för att jag behöver köpa både ljus och kaviar i morgon (och lite annat), om jag någonstans hittar Svennes kaviar. Har gjort slut på den som fanns här när jag kom…

Två ljus är tända, de enda jag hade kvar. I morgon får jag köpa nya på Consum, det är bara där jag hittat ljus till rimligt pris, inte lika bra som hemma, men okej. På Al Campo kostar ljusen 1 euro per styck, och är inte bättre än Consums (något) billigare.

Det blev Al campo ändå idag torsdag. Bland annat för de cañaille cocida som fiskdisken där hade. Små vackra snäckor, snurriga som kinesiska pagoder, med innehåll som påminner om sniglar – jag gjorde en dip med majonnäs, Crème fraîche, finhackad vitlök och persilja plus hot madras curry paste. Smakade mycket gott det hela, som eftermiddagstapas till drinken. Behöver kanske ingen middag därefter.

Ljuvligt väder, klockan tre var det 20 grader. Jag sitter fortfarande på balkongen, himlen är halvklar och det är så skönt. Har gott nära 6 000 steg idag, en kompensation för gårdagens lättja.

Priset för en cortado på Al C har gått upp, från 1,4 till 1,8 Euro – ett tecken på att antalet turister ökat?

Tänker på paret jag såg senare, på Take a Break. Mitt första fördomsfulla intryck var ”vacker spansk (?) man, möjligen lite sliten kvinna med slingor i håret, såg henne bara bakifrån. Kvinnan åt långsamt det hon åt, mannen hade redan fått en ”doggy bag”. Så hade hon ätit färdigt, de reste sig. Han hade betalat. Hon gick till toaletten och han lade tillbaka hennes jacka som han hållit parat. När hon kom fick hon sin jacka, jag såg hennes ansikte – hon såg äldre och sjukare ut än jag. ”Min” servitris kom och gav henne en varm kyss på vardera kinden, alla log, och de gick. Tror mina fördomar fick sig en smocka (vilka de än var). Nu såg jag ömhet och omsorg, kärlek kanske. Jag gladde mig.

Nu har jag ätit resterna av gårdagens middag, och dessförinnan de spanska snäckorna. Gott alltihop, jag är mätt och jag är belåten. Undrar dock hur cañailles uttalas. Nåja, nu vet jag hur de ser ut. Kollade också i fiskdisken något som såg svart och konstigt ut, försökte få en förklaring, men begrep inte. Tror inte jag behöver försöka mig på dem. Inser att jag verkligen gillar fiskdiskar så mycket mera än köttdito, även om jag också tycker om kött.

Fredag i morgon, det får bli potatisklyftor i airfryer´n och entrecôte med någon sorts bearnaisesås (förmodligen min värdinnas sista Blå band-påse). Sallad, kanske avocado och sådana där grönrödsvarta stora tomater. Eller ostronskivling till köttet, enligt tips från matkunniga Helen.

Natten mot fredag bjöd på efterlängtat regn. Svalare är det också, och halvklart, kanske mera regn på gång. Igår gick jag nära 6 000 steg, idag blir det nog bara ner med soppåsen. Jag har böcker att läsa, kanske ord att skriva. Har talat i telefon med vår sondotter, som ska prata med bästa kompisen och med kusinen om att komma och hälsa på. Kanske alla tre samtidigt, eller uppdelat – hur som så är de välkomna. Det finns plats.

Fick en vink från en vän om att inte göra egen bearnaise med råa spanska ägg, risk för salmonella. Tacksam för omtanken, tror det kan stämma. Har ätit ägg här, kokta utom den äggula som hamnade på min carbonara för några veckor sedan. Det är mycket jag som ovan utlandsresenär inte tänker på, eller vet.

Men här kommer ändå måndag och tisdag. Mår bra, har just avslutat frukosten efter dusch och hårtvätt. Strålande sol därute också idag.

11 grader, soligt när klockan är tio på förmiddagen. Blir 18-19 senare. Kondens på samma fönster som igår, idag får det vara. Frukosten är avklarad, internet kollat, börsen inget att hurra för. Och sonsonen vann med 10-15 poäng i senaste wordfeud, syrran leder vår match med 100 p som vanligt.

Klockan är halv tolv, ut en vända i solen. Gick mina 2 000 steg, tog en cortado och en bit äppelpaj, lämnade en bok och köpte 3 à 50 c. Återvände hem. Klockan är ett, någon lunch behöver jag inte efter äppelkakan. Kyckling till middag, med ris, curry och sallad.

Nu altanen i solen en stund, med ny tjock bok att läsa. The Emperor´s Bones av Adam Williams. En ”uncorrected bound proof, staff reading copy”, 763 sidor…Bör räcka ett tag, går definitivt inte att läsa i sängen (inte för att jag just brukar läsa där).

En dryg timme på altanen, sedan blev vinden lite för sval i mitt avklädda tillstånd. På med kläderna, och ner i soffan. Kanske lär jag mig något om Kina på 1920-talet när jag läser vidare i boken.

Växlar bokläsandet med Jilly Cooper, Appassionata, lättsammare läsning. Tisdagen börjar med halvklar himmel och tretton grader när klockan är halv elva. Lär bli 21-22 fram på eftermiddagen. Min promenad får vänta. Jag kollar internet, diskar, dricker pressade goda apelsiner i stället för fika efter frukosten.

41-49 till min systers fördel i wordfeud, nyss påbörjat. Hon har inte hunnit upp i sin vanliga ledning än. Just nu väntar jag på att kunna lägga ordet ”strul” och därmed möjligen leda en stund. För det mesta brukar både hon och sonsonen blockera mina uträkningar… (Hon blockerade strulet med eget ord.)

Telefonsamtal från okänt nummer, när jag kollar är det en herr Moström från Uppsala, egen företagare. Undrar vad han vill sälja. Nu slipper han anstränga sig, numret är blockerat. Svarar aldrig på okända nummer, ibland har det ställt till det när samtal kommit från sjukhus t ex, men för det mesta känns det bra. Flera samtal idag från okända svenska nummer, alla blockerade. När jag kollar så är det svenska personer med adresser någonstans i Sverige, men oklart om eller vad de vill sälja.

Läser vidare i Appassionata, och tycker nog att den är för lång. Gillar ofta tjocka böcker och att de räcker länge, men inte den här. Det blir tjatigt med alla karaktärer som upprepar sitt beteende och sina konflikter.

Har ätit en god middag, med lite råstekt potatis, aubergine, squash, vitlök och purjolök, grön och gul paprika, champinjoner – och gambas plus lite curry på tampen. Blir middag även i morgon, jag lagar för det mesta för mycket mat.

Har pratat med yngste sonen som var på landet och gick ”stora rundan”. Han återvänder till staden igen för att jobba i morgon, men tyckte det var skönt att komma ut och se lite vinter. Åker buss ut, med det han behöver, och går från busshållplatsen till huset, en bra promenad. Han fick låna min ”dramaten” när jag for iväg, så får han med sig både mat och böcker. Han och jag är boktokiga båda två, ingen av oss far någonstans utan böcker…

Vacker solig morgon, fuktigt ute under natten – kondens på ett fönster. 11 grader när klockan är kvart i tio. Sägs bli 18 fram på dagen.

Har äntligen vaskat ökensanden från balkongen. Och torkat fönstret med skrapan. Plus hängt en lakanstvätt. Fikat. Nu är jag klädd för en promenad, åtminstone runt kvarteren i närheten. Det blev 2 800 steg och en stund på balkongen när jag väl var hemma igen.

Dags att kolla om tvätten har torkat. Den var lagom torr att ta in, med tanke på hur fuktigt allt var i morse. Nu ska jag inte gå i någon trappa mera idag.

Jag har talat med Stina, som kunde berätta att hon förmodligen ska operera sitt knä, och att Pella är död. Hennes hund blev drygt femton år. Så ringde Meta, som på eget bevåg har tagit bort sin blodtrycksmedicin, eftersom hon har extremt lågt blodtryck – hon har en läkartid, hoppas hon kan få relevant hjälp. För några månader sedan fick hon en stroke som nog gått tillbaka hyfsat, men hon har ingen ork.

De här samtalen påminde mig om att vi varit vänner i mer än femtio år, och att vår tid nu är dyrbar. Kanske kan vi ses för det årliga födelsedagsfirandet (Stina och Meta fyller båda år den 15 mars) när jag väl är hemma i Sverige igen.

Och här sitter jag och klagar över mitt opålitliga knä, med sol och värme (nu sen eftermiddag 18 grader, i morgon sägs det bli lite varmare än idag), som får mig att ta mig ut och gå som jag orkar. Om jag vore hemma med snö, halka och kyla skulle jag sitta orörlig inomhus, och förmodligen frysa dessutom. För dyrt att värma huset med el. Det är det här också, använder inte någon AC för närvarande och det fungerar bra. Varmt och skönt under täcket om nätterna, och varma kläder på direkt om morgonen, byte senare till det som passar väderlek och utevistelse.

Så, jag är tacksam för det liv jag har, även om jag också är gnällig emellanåt.

Har också fått flera kärkomna gratulationer på Facebook. Det är fint att finnas i människors medvetande.

Annat på Facebook som inte känns så fint är de vänliga frågor jag får från förment pålitliga äldre kvinnor – ”vill du skicka ditt mobilnummer?”. Flera de senaste veckorna. Nej, det vill jag inte – jag får inte besked om varför ni vill ha det, ni är vän med någon eller några av mina vänner. Har respektingivande bakgrund. Och är ute efter något jag inte vill ge. Trist att FB inte stoppar sådant innan det når mottagarna.

Har inte fått flera mygg-, lopp- eller vad det nu är för bett, men det jag har kliar irriterande. En bloggläsare kunde berätta sin skräckhistoria om vägglöss, och hoppades att jag inte råkat ut för sådana. Det hoppas jag med.

Klockan fem har jag redan ätit min middag, lammgryta med tunn pasta, riven ost och sallad. Orkar inte öppna mitt rödvin, det blev en dry Martini i stället, vid sidan av. Nästa resa ska jag ta med mig en bra korkskruv… Korkarna (av plast) och skruven här kräver nästan mera handakraft än jag har. Begränsar konsumtionen. Cavan öppnar jag med den tång jag tog med mig, och spar det som inte dricks upp med den vakuumkork som också följt mig hit.

Igår åt jag en fantastiskt god äppelkaka till efterrätt, köpt på marknaden. Full med alldeles perfekt syrliga och lite bitiga äppelklyftor och minimalt med bakverk, 3 euro. Idag blir det kanske några små pepparkakor som är väldigt lika pepparkakor i Sverige, bara mycket mindre.

Jag har läst ut Martina Cole´s hemska bok The runaway. Bra och otäck. Nu ska jag återgå till Chris Stewart och The Parrot in the Peppertree. Skön kontrast, skildrar livet i en spansk by för sådär tjugo år sedan.

Tittade in på Paddy´s idag, men för mycket folk och för ouppmärksam personal, satt en stund och gick så därifrån. Och C&C har ingen plats utomhus en sån här vacker dag, vill inte gå in i skuggan därinne. Så, det blev fika hemma.

Letar efter något att se, på SVTplay och Netflix – hittar inget som jag vill se. Rapport klockan 16, eldkatastrof i Chile, dödsskjutning i lugnt villaområde i Göteborg. Väder.

Ser en annons på Facebook, någon har under ett antal år gjort stora pengar på sina böcker, publicerade på Amazon och snabbt skrivna. Nu säljer mannen en kurs, som på engelska lär andra att ge ut sina böcker där och få betalt, utan att behöva lägga ut stora summor. Den kursen skulle förmodligen min vän Helen kunna sälja på svenska. Och jag skulle behöva skriva några böcker och ge ut för att få en passiv inkomst framöver.

Varför streta och försöka få sitt manus utgivet i Sverige av ett traditionellt förlag? De stora nobbar okända författare, de små har inga medel för marknadsföring – eller skicklig inläsning av eventuell ljudbok. Hybridförlagen tar bra betalt för att göra boken färdig att ge ut – och sedan är allt upp till författarens kontakter och förmåga att sälja sitt verk.

En vän har deltagit i den här kursen om försäljning på Amazon (också av annat än egenskrivna böcker) – minns att jag fick erbjudande om att hänga på. Det var för dyrt tyckte jag, minns inte vad det skulle kosta. Tror närmare 30 000 kronor.

Gillar tanken på passiva inkomster. Att göra något, skriva eller skapa på annat sätt, och så få intäkter inte bara en gång för alla, utan kontinuerligt genom att produkten fortsätter att säljas. Hittills har jag inte lyckats med detta. Jag skriver, så gott som varje dag – men säljer ingenting. Min bok har sålt färdigt, de ex jag köpte av förlaget och inte har lyckats prångla ut, ligger i kartonger under sängarna i gästrummet därhemma.

Försökte i höstas skänka en klassuppsättning till Roden-gymnasiet i Norrtälje, skickade ett ex av boken, hörde aldrig av någon. Min tanke var att Free Spin skulle kunna fungera som diskussionsunderlag om spelmissbruk och spelberoende – men det var tydligen inte intressant.

Jag delar ut den gratis till den som vill läsa, ska den skickas vill jag ha betalt för porto och postpåse.

Poolen som hör till lägenheten, har känt på vattnet – kallt. Och om jag vill sola så kan jag göra det på min altan, ingen ser mig. (Orkade inte öppna grinden för fotot.)

Skrivet den 2 feb 2024 – i morgon fyller jag 82 år. Jag kan nästan inte skriva slutet på den meningen, fattar inte vad siffrorna betyder, men vet vad de innebär. De gör att jag inte vill ta mig ur sängvärmen om morgnarna, och när jag väl sätter ner fötterna på golvet och efter en stund ställer mig upp, så vill kroppen inte gå ut på toan hur kissnödig jag än är. Gör det förstås, men är glad åt min ensamhet den stund det tar mig att komma dit jag ska.

Tittar mig inte i spegeln det första jag gör. Men, när jag tvättar händerna och då även ansiktet, så ser jag mig. Håret står åt alla håll, ögonen är röda, näsan också och jag har fullt med skrynklor i ansiktet. När kom de dit? Inte i natt.

Det tar mig en stund att bestämma mig för att jag är jag.

Ut i köket för att göra frukost. Ibland ett kokt ägg (t ex via husets airfryer), oftast inte. Två smörgåsar, med rökt skinka eller kaviar eller ost eller marmelad, det som passar humör och matlust. Två stora apelsiner pressas, ibland tillsammans med en liten rosagul grape. Löst te i stor kopp, i det där teröret jag fått av en vän, det som följer mig på resor. En liten yoghurt med citron. Ett glas vatten parallellt. Servietter. Mitt frukostbord är dukat. Om jag är tidigt uppe tänder jag ljusen.

Oavsett när jag vaknar så tar min frukost åtminstone en timme, ibland två. Jag har inte bråttom någonstans. Vill kolla mejl, Facebook (trots att jag vet att jag kanske borde skriva det jag ska innan jag släpper in omvärlden), ser efter om några verkar ha läst min blogg. I morse vaknade jag med ett stort frågetecken i huvudet – vem i USA läser/besöker min blogg allt som oftast? Kom fram till att jag förstås kan ställa den frågan i bloggen, än har jag inte gjort det.

En vän ringde för att gratulera på födelsedagen. ”Det låter ensamt det du skriver.” Ja, det är ensamt att vara ensam. En annan vän hävdade en gång att hon inte var ensam, hon var enastående. Gillade den ordleken. Men, jag är inte enastående, och ibland gillar jag att vara ensam. Ofta inte.

Jag har druckit upp min Cava, bytt de utbrunna ljusen mot nya, ätit middagen och diskat. I morgon får jag slänga sopor och tomflaska. I morgon är en ny dag, en dag när jag är äldre än igår – idag har jag glatt mig åt gratulationer av alla de slag. Och gratulerat mig själv till att fortfarande vara vid liv, hyfsat fungerande och emellanåt glad.

Slarvat, lagt in samma text (med bara ett litet tillägg) i bloggen, två dagar i rad… Min uppmärksamma och alltid läsande vän undrade försynt om hon inte hade sett texten tidigare, igår eller i morse eller så. Det hade hon. Utom det sista lilla stycket om min dag idag,

Nu är det den dagens kväll, jag har ätit min middag och druckit min dry Martini, har en sista liten skvätt rött vin kvar i glaset. Resten av den flaska jag öppnade för en vecka sedan (om någon blir oroad över min alkoholkonsumtion).

Den är antagligen större här (och billigare) än hemma, men jag talar om för mig att jag fortfarande har hyfsad koll. Ett tag till.

I morgon går jag nog till marknaden igen, gillade stånden med frukt och grönsaker. Och jag ska försöka hitta en sån där penna som inte är en penna, att använda på plattan när jag spelar wordfeud. Den jag hade med mig har jag nött ut, den var slut. Tror att jag såg sådana förra veckan. Kanske blir det också ett ”rivfat”, ett litet fat att riva vitlök, ingefära och liknande på. Om något av de jag ser inte är alltför fult. När jag kollar på nätet kostar sådana fat allt från 176 till 275 kronor, här på marknaden 6 Euro för ett och 10 för två.

Ska försöka komma iväg tidigt, innan det blir fullt med folk i samma ärenden som jag. Nu vet jag att jag kan hoppa över alla stånden med väskor och kläder och behöver inte gå hela vägen till slutet och tillbaka igen.

Väldigt mycket här handlar om konsumtion av olika slag. Jag själv går och handlar oftare än hemma – mat, vin, gin, extra dry martini, böcker och en storrutig skjorta från charity shop´en som jag haft stor glädje av. Andra människor gör detsamma – de flesta på Al Campo verkar vara bilburna, och lastar in fulla varukorgar i sina bilar.

Vatten behöver många köpa, jag är glad att slippa det. Vattnet här i lägenheten har ett reningsverk någonstans (i källaren?), och är väldigt bra. Till och med gott. Vi köper, vi konsumerar – fikar, äter lunch, glass etcetera. Men jag har inte hittat en enda ”vanlig” bokhandel som möjligen kunde tillhandahålla en karta, en fysisk papperskarta.

Bra apotek på Al Campo, med tillmötesgående personal som nästan överfaller en i sin iver att hjälpa till. Om mitt knä blir sämre vet jag vart jag ska gå för att köpa knästöd (glömde det jag fick av en vän, det ligger på sängen i gästrummet därhemma).

På lördagen gick jag den långa vägen till marknaden (7 200 steg (från förra lördagens vända, mobilen låg i ”dramaten” och har bara registrerat 90 steg), köpte persilja, morötter och apelsiner, en bit äppelkaka. Vitlöksfaten på marknaden var för fula, någon icke-penna hittade jag inte idag. En Cava på Lidl, en cortado på Take a Break, klappade en fin liten grå och vit schnauzer med spansk husse, vi pratade i mun på varandra och ingen begrep nånting. Trevligt.

Har nu suttit på altanen i solen med bok, så länge jag tålde solen. I soffan nu, med datorn i knät, tunt revbensspjäll marineras i köket för anrättning i airfryern senare, Cavan ligger på kylning, champinjonerna är skurna liksom den färska löken, och vacker gul paprika, grön gurka och endive väntar på att bli sallad till maten. Än är klockan bara halv tre. Pratar med sönerna, den yngste kom aldrig iväg till landet och snön.

Torsdag, 1 februari 2024 – halvklart och 14 grader klockan tio. Har ätit frukost, med nypressade apelsiner, och wordfeudat lite, kollat mejl och blogg. Jag vaknade (för andra gången) halv sju och nästa gång jag vaknade var klockan nära nio.

Idag behöver jag handla och fylla på förråden, får ta min värdinnas ”dramaten” och ta mig till Lidl kanske. Då kan jag samtidigt få en cortado på Take a Break och gå in på charity-butiken och se om de har någon Spanien-karta. Jag vill orientera mig på lite gammaldags vis, över en stillaliggande karta. Kanske tar jag mig till marknaden igen på lördag, för apelsiner och grönsaker.

Tänker fortfarande på minister Forsell och hans uttalande, ”bra beslut”, att dra in biståndet till UNRWA. Han har kalla ögon, det kom jag på i natt. Och det är klart, om någon ”måste” fatta så barbariska beslut så kan nog ögonen inte vara annat än nollställda och kalla.

Jag gick och handlade, 1 800 steg, fyra apelsiner och en grape (räcker till lördag morgon), ingen Spanien-karta, två burkar Schweppe´s Indian tonic för att kanske byta någon dry Martini mot en Gin tonic. Bröd.

En bok följde med mig hem, i stället för den jag lämnade. Har suttit på altanen så länge jag orkade i solen, nu nere i soffan. Klockan är halv fyra. Har pratat med en äldre man som ville ta över mitt bord när jag gick från ”Take a Break” efter min cortado, och med servitrisen där, liksom med tiggaren utanför Lidl och kassörskan. Plus kvinnan i charity shop´en som talade om att de inte hade någon Spanien-karta. Mitt spansk/engelska ordförråd kan inte påstås ha blivit förmerat därmed.

Läser lite i A Parrot in the Pepper Tree av Chris Stewart, han ska just börja skriva de böcker han faktiskt så småningom skrev. Känner igen hur annat får komma före skrivandet, för min del därför att jag inte vet vad jag ska skriva. Han verkar ha vetat, i alla fall någon gång. Och han var yngre när han började försöka skriva. Behövde få till det för sin och familjens försörjning. Jag är gammal, behöver inte längre försörja mig på annat än pensionen (och skrivande i Sverige lönar sig just inte), har kort tid kvar i livet att skriva och gör det ändå inte.

Läser mera än jag skriver. Har bara träffat på en författare (i Sverige) som hävdar att han aldrig läser några böcker – han har kanske ändrat sig nu. Men han skriver, utkommer med böcker i skiftande genrer. Hoppas de säljs.

Talar med yngste sonen som åker ut på landet i morgon, över helgen. Han känner sig sliten, är trött av jobbet på Samhall, men samtidigt väl medveten om att han behöver en arbetsplats. Han behöver människor som finns i hans sammanhang, hans ensamhet skulle bli för stor annars. Gläds åt att han trots allt har chefer som (kanske) förstår honom. Sörjer att jag inte kan bistå, annat än med att prata i telefon med honom…

Gläds också åt att han faktiskt vill prata med mig, att han berättar hur han mår – också när han vet att jag inte kan göra någonting bättre. Att jag kanske morrar lite, och talar om att han måste städa därhemma, och göra sin lilla lägenhet mera trivsam. Han håller med, han vet – och han orkar inte. Jag hoppas han får en fin helg på landet.

Livet krånglar sig vidare – från Gaza, Ukraina, Putin och Trump till det nära, som handlar om familjen. Det som handlar om mig som morsa, och vad våra barn lever för liv nu, och hur det hände att en av våra söner, en de levandes bror, nu är död sedan snart tio år. Vår son. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Vilket oerhört ansvar, omöjligt ansvar, inte förstått när det togs, aldrig begripet därefter heller. Och tur är väl det, om vi förstode vad det kan innebära att bli/vara förälder skulle nog inte många barn födas.

Livet har krånglat mig hit till Spanien, till en plats jag inte kände till och ett land vars språk jag är tråkigt okunnig i. Även om jag lär ha studerat spanska två år i gymnasiet, för länge sedan. Att vara här får mig att försöka komma fram till var jag vill tillbringa nästa vinter, om etcetera.

Det är många frågetecken som är omöjliga att räta ut, idag. Men jag vill fortfarande ha värme och sol, jag vill gärna hyra hyfsat billigt, med hiss, så att mina ben/knän inte ger upp. Behöver inte vara lika stort som nu (tre sovrum med fem sovplatser, altan och balkong, två plan), men gärna ett sovrum, kök och vardagsrum. Bra internet. Kanske i Puerto de la Cruz på Teneriffa, nära den fina poolanläggningen som jag just nu inte kommer ihåg namnet på.

Eller – Grekland, Portugal, Italien? Vem kan ge mig tips om bra boenden, med de förutsättningar jag försöker få uppfyllda? Jag kan inte betala hur mycket som helst, max 700 Euro per månad, gärna mindre. Vill hyra fyra eller fem månader, från november/december till och med mars. Och helst inte där det vimlar av andra gamla människor, men heller inte där de unga väsnas och lever livet…

En vän hävdar att vintern ska tillbringas i ett ”civiliserat land som Frankrike, med god mat och språk” – inte varmt nog, tänker jag.

Fredagen började med frukost och hempressade apelsiner. Samtal med yngste sonen, lite koll av internet. Senare gick jag 4 700 steg, fram och tillbaka från Al Campo som inte heller hade någon karta, i alla fall ingen jag hittade. En cortado och en oläst bok på mina vanliga ställen.

Väl hemma satt jag på altanen i solen så länge jag ville, nu nere i soffan, klockan är strax fyra. Får små ”myggbett”, nu ett i vänster armveck, häromnatten på höger arm – finns det mygg här, nu? Eller är det loppor? Kliar gör de i alla fall.

Nu ska jag göra en dry Martini, och läsa i Martina Cole´s bok The runaway. Hon skriver bra, skönt att läsa något annat än feelgood. Papegojan i pepparträdet får vänta lite.

Torsdag, 1 februari 2024 – halvklart och 14 grader klockan tio. Har ätit frukost, med nypressade apelsiner, och wordfeudat lite, kollat mejl och blogg. Jag vaknade (för andra gången) halv sju och nästa gång jag vaknade var klockan nära nio.

Idag behöver jag handla och fylla på förråden, får ta min värdinnas ”dramaten” och ta mig till Lidl kanske. Då kan jag samtidigt få en cortado på Take a Break och gå in på charity-butiken och se om de har någon Spanien-karta. Jag vill orientera mig på lite gammaldags vis, över en stillaliggande karta. Kanske tar jag mig till marknaden igen på lördag, för apelsiner och grönsaker.

Tänker fortfarande på minister Forsell och hans uttalande, ”bra beslut”, att dra in biståndet till UNRWA. Han har kalla ögon, det kom jag på i natt. Och det är klart, om någon ”måste” fatta så barbariska beslut så kan nog ögonen inte vara annat än nollställda och kalla.

Jag gick och handlade, 1 800 steg, fyra apelsiner och en grape (räcker till lördag morgon), ingen Spanien-karta, två burkar Schweppe´s Indian tonic för att kanske byta någon dry Martini mot en Gin tonic. Bröd.

En bok följde med mig hem, i stället för den jag lämnade. Har suttit på altanen så länge jag orkade i solen, nu nere i soffan. Klockan är halv fyra. Har pratat med en äldre man som ville ta över mitt bord när jag gick från ”Take a Break” efter min cortado, och med servitrisen där, liksom med tiggaren utanför Lidl och kassörskan. Plus kvinnan i charity shop´en som talade om att de inte hade någon Spanien-karta. Mitt spansk/engelska ordförråd kan inte påstås ha blivit förmerat därmed.

Läser lite i A Parrot in the Pepper Tree av Chris Stewart, han ska just börja skriva de böcker han faktiskt så småningom skrev. Känner igen hur annat får komma före skrivandet, för min del därför att jag inte vet vad jag ska skriva. Han verkar ha vetat, i alla fall någon gång. Och han var yngre när han började försöka skriva. Behövde få till det för sin och familjens försörjning. Jag är gammal, behöver inte längre försörja mig på annat än pensionen (och skrivande i Sverige lönar sig just inte), har kort tid kvar i livet att skriva och gör det ändå inte.

Läser mera än jag skriver. Har bara träffat på en författare (i Sverige) som hävdar att han aldrig läser några böcker – han har kanske ändrat sig nu. Men han skriver, utkommer med böcker i skiftande genrer. Hoppas de säljs.

Talar med yngste sonen som åker ut på landet i morgon, över helgen. Han känner sig sliten, är trött av jobbet på Samhall, men samtidigt väl medveten om att han behöver en arbetsplats. Han behöver människor som finns i hans sammanhang, hans ensamhet skulle bli för stor annars. Gläds åt att han trots allt har chefer som (kanske) förstår honom. Sörjer att jag inte kan bistå, annat än med att prata i telefon med honom…

Gläds också åt att han faktiskt vill prata med mig, att han berättar hur han mår – också när han vet att jag inte kan göra någonting bättre. Att jag kanske morrar lite, och talar om att han måste städa därhemma, och göra sin lilla lägenhet mera trivsam. Han håller med, han vet – och han orkar inte. Jag hoppas han får en fin helg på landet.

Livet krånglar sig vidare – från Gaza, Ukraina, Putin och Trump till det nära, som handlar om familjen. Det som handlar om mig som morsa, och vad våra barn lever för liv nu, och hur det hände att en av våra söner, en de levandes bror, nu är död sedan snart tio år. Vår son. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Vilket oerhört ansvar, omöjligt ansvar, inte förstått när det togs, aldrig begripet därefter heller. Och tur är väl det, om vi förstode vad det kan innebära att bli/vara förälder skulle nog inte många barn födas.

Livet har krånglat mig hit till Spanien, till en plats jag inte kände till och ett land vars språk jag är tråkigt okunnig i. Även om jag lär ha studerat spanska två år i gymnasiet, för länge sedan. Att vara här får mig att försöka komma fram till var jag vill tillbringa nästa vinter, om etcetera.

Det är många frågetecken som är omöjliga att räta ut, idag. Men jag vill fortfarande ha värme och sol, jag vill gärna hyra hyfsat billigt, med hiss, så att mina ben/knän inte ger upp. Behöver inte vara lika stort som nu (tre sovrum med fem sovplatser, altan och balkong, två plan), men gärna ett sovrum, kök och vardagsrum. Bra internet. Kanske i Puerto de la Cruz på Teneriffa, nära den fina poolanläggningen som jag just nu inte kommer ihåg namnet på.

Eller – Grekland, Portugal, Italien? Vem kan ge mig tips om bra boenden, med de förutsättningar jag försöker få uppfyllda? Jag kan inte betala hur mycket som helst, max 700 Euro per månad, gärna mindre. Vill hyra fyra eller fem månader, från november/december till och med mars. Och helst inte där det vimlar av andra gamla människor, men heller inte där de unga väsnas och lever livet…

Mitt soffbord just nu

Kokat ägg i airfryer – det har jag just gjort. Gick väldigt bra, ett kylskåpskallt ägg i apparaten, 140 grader och 10 minuter, blev perfekt. Kyl direkt när klart, så ägget inte blir hårdkokt. I stället för middag, eftersom jag åt soppa till sen lunch. Har soppa till i morgon också…

Testar att använda airfryern, har ingen och behöver förstås ingen, men lite kul att lära sig nya sätt att laga mat. Har gjort potatisklyftor, blev väldigt bra, bacon likaså. Slapp dessutom stekoset. Kyckling.

Gillade ju min slow cooker, tills på- och avreglaget gick sönder. Den här apparaten är avsedd för stort hushåll, XL Moulinex, men såvitt jag begriper bra, gör vad den lovar.’’

Dagens matprat.

Upprörs över Sveriges sketna regerings beslut att dra in biståndet till det FN-organ som anklagats för Hamas-samröre. ”Ett bra beslut” enligt ansvarige ministern med politiskt korrekt skäggstubb och självsäker min. Finns det ingen källkritik i den där regeringen? Bara sväljer Israels anklagelser, men struntar i FNs generalsekreterare. Heter väl politik. Usch. Under tiden raderas Gaza och palestinska människor i alla åldrar dör i tusental.

Brukar kallas folkmord, men inte nu. Har viss förståelse för det väl underhållna trauma som nazismen och judeförföljelser i alla tider skapat – men detta är exempellöst, en hämnd på ett helt folk på grund av politik och religion, av politiska och religiösa skäl. Makt, och ekonomi som jag inte begriper ett dugg av. Israels premiärminister är i gott sällskap vid sidan av Hitler, Putin, Erdogan och Irans ayatollor, Iraks makthavare. Det finns säkert flera.

Jag läser ut Driving over lemons, och lär mig att ”ipex” på engelska är ”stenbock”. En sådan forslades över floden till veterinär i trakten, efter att ha hittats sjuk. En bok som får mig att tycka mycket om det Spanien som skildras, och som förstås har förändrats på de drygt tjugo år som gått sedan den kom ut… På spanska heter det visst ”urbanizacion”, det som sker på Teneriffa, det som sker här längs Costa Blanca. Och överallt.

I morgon ska jag läsa nästa bok av Chris Stewart, A Parrot in the Pepper Tree. Det går att hålla omvärlden stången, om man som jag är privilegierad svensk. Skamsen svensk.

Absurt är att koka ägg i airfryer och samtidigt/parallellt förtvivla över Sveriges indragna bidrag till FN-hjälp i Gaza, samt läsa skildring av liv i Spanien för tjugo år sedan, liv som blev en uppskattad bok

Onsdag morgon, 31 januari 2024 – 15 grader och molnigt, ”följt av eftermiddagssol”. Dags för en kopp kaffe när klockan snart är halv elva. Får ta in kastrullen med fisksoppa från balkongen och klämma in den i kylen. Gick inte, fick flytta över till mindre kastrull. Dagens middag.

Min dagvilsenhet fortgår, inte lätt att hålla reda på varje dag när jag inte har någon vidare rutin för någonting.

Såg en undran på FB om ”sån” resp ”sådan”, och andra liknande sätt att skriva. Kerstin Ekman lär i någon bok ha blandat både det lite äldre språkbruket (sådan) och talspråket, också när det inte varit frågan om tal. Annars rekommenderas konsekvens, antingen si eller så. Jag har svårt att bestämma mig, lutar numera åt sa i stället för sade, nånting i stället för någonting, nån. Kanske, nån ser konstigt ut, väljer antagligen någon.

 Hajar till när jag läser han där det borde varit honom, och tvärtom. Folke Aldenius, min svenskalärare i realskolan, bankade in predikatsfyllnad i min hjärna. Numera har syrran och jag ibland en lätt diskussion om detta, hon brukar prata om objekt och subjekt (tror jag just nu) och tycka att hon har rätt, jag tycker detsamma – att jag har rätt. Gillar att språk rör på sig, förändras – men vissa varianter förblir obekanta för mig. Unga idag har självklart ett annat språk än jag.

En vän tyckte att min blogg gav intrycket att jag var ”fången i ett turistghetto” – och så har jag kanske fått det att låta när jag saknat ”vanliga hus och vanliga människor”. För visst är det många turister som jag, gamla som jag, många i lägenheter som står tomma under delar av året (som jag). Men fången är jag inte så länge jag beger mig dit jag är, frivilligt. Allt ger mig erfarenheter som kan komma till nytta i andra sammanhang. Märker att jag blev lätt störd av att betraktas som ”fången”. Om det var ordet fången eller turistghettot som fick mig att gå igång är oklart.

Åt soppa till sen lunch, gott idag med. Behöver ingen middag idag. Gick sedan en kort promenad, bara 1 400 steg till soptunnan och Consum, och så hem igen. Fortfarande molnigt, solen gömmer sig idag.

En stillsam eftermiddag medan jag läst vidare om ”optimisten i Andalusien”, Chris Stewart, i hans bok Driving over lemons.