Den enda historien

Den enda historien. Den vi upprepar hela livet, i olika form. Kärleken, för det är det den enda historien handlar om. Allt enligt Julian Barnes, engelsk författare. Läser hans bok med den titeln just nu, och den får mig att tänka efter.

Kanske är Julian Barnes i ungefär samma ålder som jag. Och kanske är det vår ålder som får oss att refleketera över vår ”enda historia”. Vill inte kalla det visdom, det många av oss drabbas av när vi väl fyllt tillräckligt många år. Eftertänksamhet, tillbakablickar, lugnare tankar om det liv som hittills varit vårt. Passionerna finns nog där fortfarande, men de översvämmar oss inte, de får oss numera att le lite inåtvänt, minnas, sakna, kanske sörja. Eller enbart glädjas, tacksamt. Jag läser vidare i Barnes´ bok.

 

 

 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Den enda historien och Filth

Nu har sonen skjutsats till bussen in till stan. Vi har haft en härlig helg med vackert väder, och måttligt rymmande hund. Har inte gjort mycket annat än lagat mat och slappat, läser vidare i Julian Barnes´ Den enda historien, och har dessutom läst en hittills obekant engelsk författare, Jane Gardam, numera runt de nittio.

Hennes bok En engelsk gentleman är den första i en trilogi. Mycket välskriven, fängslande och en bok som jag sträckläste. Ska se till att läsa de övriga också. Jane Gardam lär ha börjat skriva först när hon var 40 år, och hennes yngsta barn just börjat skolan. Tycker om hennes berättelse om Filth (Failed in London, Try Honkong) och hans liv.

Grannfrun har berättat att det ska regna i morgon klockan sex på morgonen. Vi får väl se, säger jag som aldrig bryr mig om förhandsrapporter om väder. Om det regnar i morgon ska jag ut i skogen och leta kantareller på ”mina” ställen. Det har varit fint så de borde ha växt till sig, de som lämnades kvar förra vändan.

Berörs av rubriker om de som omkommit i flygkrasch i Umeå-trakten. På väg till äventyr som tog deras liv. Så sorgligt. Jag kan föreställa mig de anhörigas chock och maktlöshet.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Julian Barnes´ Den enda historien

book book pages college education

Photo by Victor on Pexels.com

Julian Barnes´ Den enda historien. Har inte läst, ligger i startgroparna, utan spikskor.

Hur ser min ”enda historia” ut – nu när jag är nästan åttio år? Har den varit densamma under alla år? Vem skrev den, vem beskrev den? Jag, den första familjen, min familj där jag var mamma? Vems är min historia, min enda? Vad berättar den?

Jag kan se att många spår är desamma genom åren, många sorger liknar de gamla, några är värre än föreställningarna. Kärlekar, upplevda, önskade, inbillade, förskingrade. Hopp som gick sönder, hopp som blev verklighet och gick sönder. Fortfarande samma historia, min. Ännu hopp om ett liv, om kärlek, om glädje. Flämtande hopp, inte så självklart och starkt som för länge sedan, då det nästan var självklart, då det inte ens kallades hopp. Då var det visshet. Nu är det något annat som jag inte vill benämna.

Ändå, min enda historia handlar om liv. Varierande skepnad, olika mängder glädje och sorg. De senaste åren – liksom många av de föregående – en ibland brutal blandning av båda. Död och liv.

Just nu ska jag läsa Julian Barnes´ bok, och medan jag läser slipper jag se ett omslag med två tennisracketar. Än begriper jag inte vad de har där att göra.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

En fin dag

Idag har jag ägnat dagen åt städning, tvätt, och sammanställning av fakta till min bok, Free spin. Lite tillägg här och där kommer jag på vartefter, får ta det med förlaget. Nu väntar jag på reaktion och respons, om en vecka ska manuset sättas från det stökiga dokument det är idag… Kanske ska jag och förlagschefen Ewa Å gå på möte någon tisdag till spelfriheten.se.

Parallellt har jag letat reda på stora och starka sopsäckar som jag trodde mig ha sett någonstans här. Hittade dem, ska lägga uppsågad tall i dem, därefter i skottkärran ner till bilen och så hem till mitt. Där klyven står. Verkar lättare att flytta veden (den blivande) dit där den ska användas, än en tung klyv hit där tallbitarna finns. Ser fram emot motion i morgon. Frågan är bara när jag ska kunna åka hem?

Sonen och hans vän kommer hit i helgen och vill planera hans födelsedag sent i augusti. Ett grannkalas här på landet, ett släktkalas hemma hos mig, och hans vänner därefter hemma hos honom. Eller så. Han fyller femtio, vår yngste son och vill fira.

Det är många åtaganden som krockar. Kanske kan jag fara hem till mitt på söndag morgon, och tillbaka fram emot kvällen. Det tar ju några timmar med färjor över Rindö och Vaxholm till Addarsnäs. Och tillbaka. Inte klimatsmart, jag vet. Struntar i det i det här sammanhanget.

Före detta maken tittar på teve, Molly ligger bredvid min stol, solen lyser fortfarande och ytterdörren står på vid gavel. Här är gott att vara. Där, som på bilden nedan, är också gott att vara. Det är mitt klädstreck hemma på Addarsnäs, vår antagligen, att döma av bristen på blad och gullvivor på backen…

DSC01378

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ett samtal häromkvällen

Vårt samtal i kväll, det första samtalet på länge. ”Hur ska det bli, alla faller ifrån, inte många kvar, jag…”

Före detta maken och jag pratade med varandra, som om vi vore de vi var, eller kanske nya för varandra. Någonting hade fått honom att undra hur det skulle bli, framöver – ”här sitter vi, jag tittar på teve, du sitter där. Hur blir det sen?” Vi pratade länge om hur vi inte vet hur det blir sen, hur ingen kan veta, bara ta emot och leva med det som sker.

Det finns inget svar på hans frågor. Jag kan bara säga att jag finns här, och att han finns här – att vi båda finns för varandra tills vi inte behövs längre. Jag är glad och förvånad över att han alls frågar, att han kan formulera sina frågor. Han säger att han inte att har någon ångest, när jag frågar. Ändå finns frågorna där, och jag är glad att han kunde uttrycka dem, tydligare än någonsin. Och ledsen för att otryggheten också finns där.

Lite senare frågar han mig om jag kör bil. Han såg bilen på infarten. Då är han annanstans igen. Någonstans där jag inte kan följa med på riktigt, bara försöka. Det är bra att jag kör bil, säger han. Ja, säger jag – det är bra och det är din bil och jag kör dig också när du behöver det. Än.

Tårarna rinner och Molly smiter in under min eller hans säng. Hon känner känslorna.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

ManusARBETE

Hela dagen idag har jag inte skjutit upp särskilt mycket. Jag har suttit med mitt manus till Free spin, som ska komma ut på Ordberoende förlag i september. Jag har gått igenom kommentarer från förlag och redaktör, korrigerat en del korrekturfel, skrivit lite nytt som behövde skrivas. Tagit bort en del, som behövde tas bort. Nu är jag för ögonblicket slut som författare.

Middagen idag blir enkel, en gulaschsoppa av märket Kelda, med ostsmörgås och annan ost efter. Före detta maken är snäll och nöjer sig med detta. Molly är småsur på mig som varit tråkig och upptagen hela dagen. Men även hon nöjer sig, hon har suttit i mitt knä en stund nu och blivit klappad på magen. Det räcker långt. Så fort jag lägger datorn åt sidan tycker hon att jag i stället ska ägna mig åt henne.

Mina ord surrar i huvudet. Ibland känns de obekanta, ibland alltför välkända, alltför många gånger upprepade. Det börjar kännas som om jag närmar mig något som kan kallas ett hyfsat färdigt manus – tack vare god hjälp av redaktören Tess och Ewa Å på Ordberoende förlag. Faktadelen återstår, men jag har samlat material och inser att jag inte kan vara heltäckande. Processen att gå igenom det jag skrivit flera gånger om har varit plågsam emellanåt, tröttande hela tiden. Om en dryg vecka måste jag kunna lämna ifrån mig manus till Tina som ska sätta det hela… Nu får det vara bra för idag.

Utom en sak, varje gång jag jobbar med manuset välsignar jag Helen Wohlin Lee som hjälpte mig så generöst och beslutsamt för några år sedan. Utan henne skulle mina skriverier aldrig ha blivit någonting. Hon bistod med urval av texter, hon påtalade vad som haltade, hon var en redaktör innan det ens fanns något att redigera. Jag är henne evigt tacksam – och fascinerad av det faktum att vi faktiskt aldrig träffats i den så kallade verkligheten. Vi känner varandra enbart från nätet, och vi känner varandra väl vid det här laget.

ancient blur calligraphy czterolinia

Photo by Pixabay on Pexels.com

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Inte längre

2015-09-25 16.42.55Ser en skymt av Ann Heberlein i en av kvällstidningarna och skyndar mig att inte läsa. Uppfattar ändå att hon ber på rasten, annars arbetar hon. Jaha. En gång såg jag henne som en stark förkämpe för utsatta människor. Det gör jag inte längre. Inte alls.

Så kan det bli när vi visar oss för varandra. När vi ser varandra. När sikten inte längre skyms av egna behov och tillkortakommanden. När den kanske inte skyms över huvud taget. Eller inte skyms av samma saker som förut. Eller hur det nu är.

Just här och nu har vi ätit middag, stekt tonfisk med dito färskpotatis (före den potatisgratäng som inte ens var varm när jag tog den ur ugnen) och stekta, nyplockade kantareller. Gick ner alltihop, även potatisgratängen när den väl var genomvarm och tinad…

Blåbärsmuffins på eftermiddagen med grannhustrun som köpt smör till oss, de gick också ner. Före detta maken gillade att det var mycket blåbär. Har idag lärt mig att Molly inte bryr sig om blåbär, men gillar stekta kantareller. De förra erbjöds i skogen, de senare vid matbordet nyss när jag tappade en kantarell.

Har alltså idag gjort mycket annat än skriva. Har också redigerat en annan författares (!) manus under några timmar. I morgon blir jag nog färdig med det, och har då inget att ”skylla” på om jag inte jobbar med mitt eget. Jag behöver förändra lite berättande till scener, lägga till lite och dra ifrån lite… Och göra färdigt faktadelen. Tror att det blir under veckan. Om jag inte prokrastinerar vidare.

Kantarellerna ovan är från ett tidigare liv.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar