beskrivarblogg

2 maj 2023 – aprilväder. En regnskur, sol och så en skvätt regn igen. Blåst därtill. Inget uteväder.

Känner mig vissen, har obestämt ont i kroppen, kanske är det mitt knä som gör mig ömtålig. Otålig. Det blir inte mycket uträttat idag, har lämnat en Bokbörsen-bok, köpt mera blomjord och varit till sopstationen med lite böcker och tavlor. Det finns mera att ta av. Är fortsatt glad åt tavlorna Nina hjälpte mig att få upp, som tavlor ska hängas. Och det blev några över, som jag utan saknad kan skiljas från.

Läser Carin Hjulströms bok Lust och längtan, och plötsligt säger någon ”komsi, komsi” till någon annan. Hur kommer det sig att ett sådant uttryck alls används till människor, kan inte tänka mig att säga det ens till ett husdjur. Urfånigt. Verkar vara ganska vanligt. Alltid kan jag reta mig på något.

Mitt språk är ”daterat”, det är lätt att förstå att jag är gammal, även om man inte vet. Antagligen inte enbart därför att jag fortfarande kommaterar. Och säkert inte begriper en hel del av nutida ungdomars språk.

Dricker en mugg te, för att undvika att dricka något annat.

Köpte apelsiner på Ica, när jag tog dem ur plastnätet kändes flera misstänkt hårda. Frysta? Tror att Ica märker kundernas ändrade köpvanor, och försöker med sämre kvalitet till fortsatt tämligen högt pris – eller lägger ”citrusfrukter” som kostar nära 40 kr/kg väldigt nära apelsinerna för 28 kr. Inga mellanväggar. Lätt att ta fel, alla kollar inte vad som scannas in. Jag gör det numera.

Handlar på Ica så gott som enbart när det är pensionärsrabatt, tisdag och onsdag minus 5%. Är misstrogen. Har gynnat Lidl, men de är nog inte mycket bättre (annat än med Svea kötts entrecôte), Coop har jag inte kollat på sistone. Noterade idag hur de flesta tittade på priser och ibland avstod från köp. En bit laxpudding kostade idag drygt 100 kronor på Ica, och den var inte större än att jag kunnat äta den till middag… Fiskdisken verkade klent besökt. Vad händer med allt svinn? Hoppas personalen får handla billigare.

Rubriker i pressen beskriver hur handlarna tjänar stora pengar på krisen, som drabbar barnfamiljer och ensamförsörjare hårt. Det verkar gälla även de kedjor som sänkt sina priser/och därmed sina marginaler. ”Inte så här låga marginaler sedan finanskrisen”, suckar några. Svårt att tycka synd om dem.

3 maj 2023 – du fyller 90 år. Vilken fest det skulle blivit, om du fortfarande levt… Jag firar dig och ditt liv idag, som de flesta andra dagar. Gläds åt dina spår i mitt hem. Saknar dig. Och ”hemgjorda” sniglar…

1 maj 23 – klockan är strax efter tre på eftermiddagen, det regnar och jag är inne på min handra DM. Har gjort såsen till torsken, potatisen ska kokas, tror jag värmer/kokar torsken i såsen (som är god, med vin, mjölk och grädde, ägg, persilja och fiskbuljong).

Vill någonting annat än detta, men kan inte uttrycka vad. Eller, törs inte klä av mig och mina önskningar om ett bättre/annat liv. Jag vill (just nu) inte ha ont i vänster knä längre, det onda gör att även andra knät knorrar. Tränar, varje morgon innan jag får mig ur sängen till en dag jag inte riktigt vill. Eftersom den är som alla andra. De flesta andra.

Samtidigt vet jag att jag jämförelsevis har det bra. Vänner är sjuka, vänner dör. Jag är frisk såvitt jag vet, jag har en ekonomi numera som tillåter lite extra. Jag bor bra, även om huset vintertid är för klent isolerat. Då rymmer jag till varmare trakter, åtminstone de senaste två åren.

Det går ingen nöd på mig. Jag borde vara nöjd. Är det inte.

Jag har länge värnat min ensamhet, och saknat den när jag inte haft den. Nu börjar jag ledsna, men ändå är jag inte beredd att dela tillvaron med vare sig vänner eller (ännu okända och icke-existerande) älskare. Inte alltid, bara så ofta som passar mig…

Ibland vill jag bara bli tagen omhand. Att någon jag älskar ska se till att jag har det bra, får god middag som jag inte vare sig inhandlat eller lagat, och god dryck därtill. Att någon hittar på vad vi ska göra idag, eller om en vecka, eller i sommar. Att jag inte ska behöva skapa varje dag själv. Att någon ska vilja ligga kvar i sängen med mig, utan att påminna mig om att vi borde ha gått upp för länge sedan. Att någon öppnar ostron bättre än jag, utan skräp kvar. Att någon överraskar mig, trots att jag säger att jag inte gillar överraskningar.

Klockan är sex, det regnar och jag tror väl att det som växer därute gläder sig.

Första maj 2023 – kallt, halvmulet, lär ska regna senare idag. Planerar torsk med äggsås till middag. Har planterat slut på jorden jag köpte häromdagen, behöver skaffa mera. Ytterligare en nyköpt pelargon behöver större kruka. Städat bort jorden från köksgolvet, för kallt att stå ute.

Plockat ihop några böcker och tavlor att ta till sopstationen och Stadsmissionens containrar. Får ta det i omgångar, vill inte skrämma gubbarna.

Klockan är bara halv två, och jag vet inte hur jag ska få tiden att gå, få mig att stå ut medan tiden går. Fast det gör jag ju förstås, har gjort förr – skriver meningslösheter, läser dito, byter bok till någon som en kort stund verkar gå att läsa, byter igen. Hårdkokar ägg till torskens sås senare, plockar fram det som kallas ”färskpotatis” från Egypten (och är riktigt bra), undrar hur jag ska få en avocado att passa ihop med resten…

Tar på mig ulltofflorna igen, de som jag för någon vecka sedan förpassade till garderoben. Trodde det skulle räcka med flipflops. Det gör det inte. Eldar i vedspisen, med klent resultat. Vill inte dra på elementen mera, det blir för varmt under blommorna.

Noterar att syrenhäcken börjar bli grön, att vitlöken växer i odlingspallen, att persiljan jag satte dit för ett par dagar sedan tycks fortsätta sitt liv. En köpt och färdigklippt persiljekruka. Kanske tar den sig. Ser att odlare talar om hur man ska lyckas med dill, har aldrig klarat det och tänker nog inte försöka nu. Vissa begränsningar bör även jag beakta.

En vän undrar på Facebook hur jag ska välkomna sköna maj – inte säger jag. Maj är så här långt inte särskilt skön, verkar inte bli det heller de närmaste dagarna. Demonstrerar gör jag inte, sjunger inte heller. Så jag får väl invänta det sköna, som kommer så småningom.

Åtminstone här i Sverige, för oss som är svenskfödda.

Asylsökande ska förpassas till ”förvar” i Norrland, i Ukraina och Ryssland dör människor i krig, som i Sudan, som på Haiti (även om det inte kallas krig). Människors universella grymhet fortgår, i alla tider. Vi, som en gång trodde att det inte skulle krigas mera, hade fel. Det krig som pågår i Sverige är mera subtilt, en regeringsstödd nermontering av det som brukade kallas folkhem/allas lika värde/trygghet/bra vård och omsorg/bra skolor etcetera.

Känns nästan bra att inte behöva vara med så himla länge till – fast än ger jag inte upp. Det är val igen om några år, kanske har allt då blivit så dåligt att tillräckligt många tänker om.

Lördag 29 april 2023, gör mig en Dry Martini och undrar varför, just nu känns det som om jag faktiskt inte tycker om den. Beror det på att jag ”måste” använda Noilly Prat i stället för Marezzo (som må beställas till systembutiken i Norrtälje)? Köper inte längre Beefeater gin, även om Pernod inte säljer till Ryssland. Eller så börjar jag helt enkelt tröttna. Vore inte fel.

Har brutit sparrisen för att senare snabbt koka den i lättsaltat vatten med en nypa socker. Köttet tempererar sig på fat på diskbänken, ser närmast klarrött ut – etiketten säger att ryggbiffen marinerats i minst 21 dagar, undrar i vad. Lidl´s Svea-kött brukar vara bra. Letade efter deras entrecôte, men den fanns inte idag. Potatisportionen får värmas i ugnen, tror inte den blir ätbar om jag lägger den i mikron… Spanskt rödvin till, dugligt och kostar bara 79 kr, Hacienda el Espino, Garnacha tintorera, organiskt.

Drar upp elementet i köket en aning, 17 grader är för kallt när jag mest sitter still. Raggsockor på fötterna. Blomjorden ligger kvar i bilen. I morgon ska jag ta upp lämpliga krukor från källaren, tror jag nu åtminstone. Någon valborgsbrasa bryr jag mig inte om att leta på. Och inte blir det någon demonstration den första maj heller.

Mat och dryck tycks vara det mest dramatiska som inträffar i mitt liv just nu. Det vill inte säga mycket. Jag tror inte jag saknar drama, men jag saknar att känna mig helt levande, glad och nyfiken på framtiden. Är lite matt och dammig för närvarande. Kan inte ens dansa för mig själv, mitt knä tillåter inte den sortens övningar. Blir lätt gnällig, den som inte orkar med det kan sluta läsa här. Och ta igen sig några dagar.

Vad skulle fylla min tillvaro med energi? Input som det så vackert heter även på svenska idag, inflöde av händelser, människor, ord, skönhet, ostron, och ostron igen. Börjar bli bråttom att konsumera säsongens sista, i månaden april. Tänkte inte så långt när jag var i butiken senast. Över sommaren ska ostron göra annat än konsumeras av oss människor.

Måste det vara tråkigt och ensamt att bli/vara gammal? För vi är många, gamla, uttråkade och ensamma. En del av oss bor fortfarande ”hemma” och klarar vardagens sysslor på egen hand. Andra lever i boenden av varierande kvalitet, ibland underhålls man av sång och musik (vare sig man vill eller inte), ibland ligger man kvar i sin säng utan ombyte av blöjor och sängkläder. Vill inte varken det ena eller andra. Vill inte tvingas bo kvar ”hemma” trots att jag kanske inte klarar det vardagliga. Vill inte förvaras på ett urinstinkande boende, där den personal som orkar fortsätta jobba där gör så gott de kan, men inte hinner. Vill leva ett gott liv så länge det är möjligt – men hur ska det gå till? Syrrorna står i kö till något i Uppsala, som de menar är ett gott alternativ. Finns sådant även i Norrtälje, eller måste jag flytta till Danmark –  och får jag det? Att emigrera till Danmark känns sådär.

Än har demensen inte fått mig i sitt grepp. Erfarenhet säger mig att det kan gå fort utför… Vill inte att mina barn ska ge upp sina liv för min skull. Men när jag faktiskt inser hur gammal jag är, börjar det bli bråttom – inte enbart att äta ostron.

Fredag 28 april 2023 – mulet och lätt regn, en aning sol emellanåt. Kallt, både ute och inne. Eldar i vedspisen. Hoppas jag…

Har vikt och lagt undan tvätten från igår. Torkat köksfönster på insidan, med morfars (?) käpp som hållare för fönsterskrapan, når inte över bänken annars. Planerade att plantera om pelargoner och -skott, men vill helst göra det ute på altanen. Och där är för kyligt just nu. De får vänta.

Kom idag fram till tandläkaren och fick en tid den 16 maj, igår hade de problem med telefonerna. Alla samtal kopplades bort direkt.

Kör knä-träningsprogrammet, som känns i båda benen. Märker just inte någon stor förbättring, men hoppas att det ändå gör verkan. Mitt knä är inte sämre i alla fall. Några långa promenader blir det inte än. Det räcker med att gå bort till brevlådan.

Har nu förstärkt skagenröran med stora frysta räkor, lösvikt på Ica. De räkorna är bättre än de färska, som numera oftast är väldigt små. Lade till lite philadelphia-ost, crème fraiche, Hellman´s majonnäs, en aning dijonsenap och sambal oelek, hade tyvärr ingen färsk dill. Blir bra till den bakade potatisen så småningom.

Molnen tätnar. Pratat med sonen som är hemma och sköter om sin förkylning. Den andre fiskar i Norge, och jag hoppas han/de har god fisketur.

Hittade Paulo Coelhos bok Otrohet på omloppshyllan på biblioteket. Börjar läsa, även om jag tycker att titeln kunde varit Otro kort och gott. Och jag inser att jag inte kan vara otrogen längre, har ingen att vara vare sig trogen eller otrogen mot/med/till. Vad heter det?

Kan inte bestämma mig för om jag vill fortsätta läsa boken. Den får samsas på köksbordet med Edna O´Brien´s House of Splendid Isolation. Vill jag läsa annat får jag lita till bokhyllorna omkring mig, eller Storytel. Var kan jag hitta en underhållande, tillräckligt välskriven, men ändå ”skitbok”? Är inte på litterärt humör.

Pratar med Karin i Danmark, kanske kommer hon hit några dagar i mitten av maj. Då är nog kanske badstegen ilagd vid badhuset så att vi kan bada. I kommer vi utan badstege, men inte upp.

Får meddelande från vän på besök hos syster i San José, kanske kan vi fira hennes och min andra väns gemensamma marsfödelsedag runt slutet av maj. Då är hon i Stockholms-trakten. En annan vän är medtagen efter operation för en dryg vecka sedan. Tänker på honom och hoppas han får må bättre snart.

Vaknar till en lördagsmorgon med sol. Natten var kall, minus 2, nu plus 6 när klockan är halv nio. Drömmer röriga drömmar som jag tacksamt glömmer när jag kliver ur sängen.

En tulpan släpper sina blomblad när jag byter vatten, de gula nejlikorna håller ihop resten av blomstren. Buketten är fortfarande vacker, efter en dryg vecka.

Eldar i vedspisen. Lätt regn emellanåt. Tränar mina knän, och går försiktigt. Inget utejobb idag heller. Wordle på fjärde försöket, sudoku inte alls. En lång lördag. Middag: melerad ryggbiff (Lidl), grön sparris och en färdig potatisgratäng i portionsformat. Tomater. Men inte än.

Känner mig frusen, och klär på mig ett lager till. Har lätt ont i kroppen, och kan inte bestämma mig för om det är träningsvärk efter knäövningarna, eller annat. Det lär visa sig.

Monica Zetterlunds röst i mitt inre, Var är ni nu, ljuva drömmar… Drömmarna handlar för mig inte enbart om en ”bättre värld”, även om det behövs just nu. De som också tycks ha försvunnit är drömmarna om att skriva, ge ut ännu en bok med innehåll som berör många och som läses av många.

Jag har tappat bort, eller slarvat bort, lusten att skriva. Läser mycket och större delen av det jag läser heter ”skräp” med min vokabulär. Storytel är fullt av dylikt, finns säkert annat där också, men svårsållat bland all feelgood. Ungefär som på biblioteket i Norrtälje, där den sortens böcker har egen hylla. Fullproppad med pocketböcker, den ena går inte att skilja från den andra. Svåröverskådligt, om man inte vet vad man letar efter.

Än så länge håller jag mig till att läsa böcker, ibland på nätet, hellre i fysisk form. Inte lyssna. Köper inte argumentet att det är så bra att lyssna, för då kan man göra annat samtidigt. Har inte det behovet. Min tid som ”före detta” räcker för både det ena och det andra. Är mycket tacksam att jag inte behöver arbeta för att försörja mig.

Ett problem i sammanhanget är att jag har för mycket tid. Trots att jag förmodligen har mindre tid än jag vill tänka på. Vad ska jag göra med resten av livet? Med alla dagar, alla tänkbara mått på tid? Just nu ska jag laga middag – kalvlever med stekt lök, dito bruna små champinjoner (som heter något annat i Icas självscanning) och grädde, kokt färskpotatis från Egypten. Kalvlevern skar jag i tunna skivor när den tinat alldeles lagom mycket för att gå att skära. Löken och svampen och grädden har fått samsas i en kastrull och ska bara värmas. Potatisen kokas.

Sen då?

En Dry Martini medan maten blir färdig, ett par glas rödvin till maten. Kanske glass med Ninas kolasås till som efterrätt.

Disk förstås, gillar inte att möta en diskbänk med odiskat när jag gör frukost. Kanske viker jag ihop täcket som tvättades igår, och lägger in i skrubben. De stora underlakanen behöver nog natten på sig för att torka färdigt inomhus.

Jag har dammsugit gästrummet, inga spår av ”min” besökande kattgäst. Kattlådan har jag ställt ute i ”smatten” på väg till dusch/tvättmaskin. Bytt vatten på snittblommorna. Flyttat pelargoner undan solen som kom, trots att alla förutsägelser bara pratade om regn. Har inte planterat om några blommor idag. Kanske i morgon, har två hanterliga säckar med blomjord i bilen. Tio liter, inte femtio. Ibland måste även jag inse mina begränsningar.

Eftersom yngste sonen är rejält förkyld kommer inte han och hans vän på besök över helgen. Han ringde i morse. Och den äldste är i Norge och fiskar. Ena syrran är på hemväg från Aten – tror hon kommer natten till första maj. Andra syrran har fullt upp med vänner och barnbarn. Och mina barnbarn har sina liv. Insåg att jag kände mig ensam, när sonen ringde och ”avbokade”. Trots att jag också tycker att det är skönt att vara ensam. När ska jag förstå mig på mig?

Har just avslutat en bok som fick mig att både le och gråta. Innan jag dör av Jenny Downham, köpt på biblioteket som utrangerad, fem böcker för 20 kronor. Så bra. Och så sorglig.

För någon vecka sedan såg jag (igen) filmen från ett danskt demensboende, Dagmars minde. Antagligen har jag nyss skrivit om detta i bloggen, men det tål att upprepas. SVTplay. Kärleksfullt, respekterande, proffsiga och fina medarbetare – och människor som inte längre visste vilka de var(it) eller hur och varför. Inga privata vinstintressen som överskuggade omsorgen, samma kostnader som för kommunala boenden. Inga av dessa ibland ”besvärliga” människor drogades för att bli hanterliga. Ingen behövde dö ensam. Ingen behövde heller lyssna till Guds ord, eller sjunga psalmer. Eller glo på teve, om de inte ville.

Ska jag behöva flytta till Danmark för att få den omsorg jag kanske behöver, en gång? Tror inte det finns något liknande här hemma. Den som vet bättre får gärna berätta för mig.

17 april 2023 – idag har jag äntligen fått min andra hörapparat. Fått och fått, den kostade 600 kronor och besöket 150. Regionen bidrog med större del. Undersökningen visade att hörseln försämrats, både höga och låga toner fungerar dåligt, i mitten något bättre. Apparaterna samstämdes, och jag hörde ”förskräckligt bra” – det får vara så ett tag, jag vänjer mig nog. Kan dämpa.

 Inne på biblioteket ställde jag några böcker i omloppshyllan, och hittade Ulf Lundells Vardagar 3 och Marie-Louise DeGeers Utan hänsyn. Orkar förmodligen inte läsa någon av dem, men nu är de inlagda på Bokbörsen.

Handlade, Ica hade skylt om att Prosciutto Crudo kostade 30 kr i stället för drygt 56. Det syntes inte när jag skannade. Koll med hjälpsam ung kvinna gjorde klart att skylten inte gällde i den här butiken, någon annan har skinkan till det nersatta priset. Men hon skrev raskt en lapp åt mig som jag fick visa i kassan, med det felaktigt angivna priset. Service.

I morgon är det dags för fysioterapeutisk besiktning av mitt knä. Märker när jag bara går som idag att det inte är bra.

Har suttit på altanen en stund i solen och läst, ansiktet insmort med solskydd 50, inhandlat idag.

18 april fick mitt knä en ordentlig genomgång på Norrtälje vårdcentral. Det böjdes hit och dit och jag kände mig väldigt väl omhändertagen. Någonting har hänt, inget vare sig korsband eller ledband är av, men kanske uttöjt. Lätt svullnad, men jag bör träna enligt program som jag (kanske) får via mejl (än har det inte kommit, det skickades medan jag satt där). Korta promenader, det kommer att ta tid.

Känns bra att ha fått proffsig undersökning, får väl fortsätta som hittills, gå försiktigt och belasta lagom. Inga promenader på 14 000 steg alltså. Men ner till sjön och tillbaka bör fungera. Och vill jag så kan jag ta kontakt med sjukgymnast, remiss behövs inte.

Däremot krävs läkarbesök för att få Canoderm utskrivet, så nu har jag ”beställt tid” hos vårdcentralen för det, och för starrkontroll och för titt på ”födelsemärken/solskador” – får se hur det går. Försökte boka tid hos sköterska för recept på Canoderm – inga tider tillgängliga vare sig i april eller maj. Jag kollade inte juni.

Tog en promenad ner till sjön, inga fåglar, inga snokar i solen. Blåsigt, och skönt. Nu lagom trött i knät.

På onsdagen lyckades jag få kontakt med Rehab, och meddelande till ”min” fysioterapeut om uteblivet träningsschema. Kontakten fungerade, och jag fick mitt mejl en stund senare. Har gjort övningarna en vända, tror jag väntar med nästa omgång till i morgon. Knät bråkade med mig i natt, gillade kanske inte alla vridningar och vändningar hos fysioterapeuten igår.

Har också fått besked att jag står på väntelista till läkare och ”kommer att bli kallad”.

Tvättat några fönster idag, de jag inte behöver klättra för att komma åt. Övriga får vara som de är.

Thaisoppa med gambas till middag, Falu rutbröd därtill.

Fick nyss återkoppling på ansökan till Hotell Romantik, del 2 – 1 600 ansökningar, jag kommer inte med. Lite kul att ändå våga skicka in ansökan, och fundera över hur mina (och deras i min omgivning som fått veta) tankar gått inför att exponera min längtan så.  Nu behöver ingen oroa sig. Intressant detalj i sammanhanget – drog för första gången på länge ett Tarot-kort i förmiddags – Eremiten…

Fredag 14 april 2023 – ont i mitt knä. Regn, bara ett par grader varmt. Och 16 grader i köket. Duschat och tvättat håret.

Ska åka in och posta böcker om en stund, vill vänta tills bussen (om den alls går numera) har passerat hållplatsen ute vid vägen (för att slippa möta den).

Är hemma igen, och har fått beställning på tre böcker till. De får vänta på att skickas till på måndag då jag ändå ska in till Audika. Fortsatt trist väder. Och en lång fredag som till middag bjöd på ”lagrad” entrecote och hemgjort potatismos, trattkantareller. Slötittade på både SVTplay och Netflix, läste lite och gick till sängs vid 8-tiden. Vaknade till en lördagsmorgon med sol, även om det verkar lite kyligt, blåsigt. Gav mig på ultrasvårt sudoku, men fick till slut två sexor i samma rad…

Det är något med det här datumet, 15 april. Kanske föddes min mormor idag för 134 år sedan, 1889, i Gustafs i Dalarna. Minns inte längre om det är hennes födelsedag, eller min yngsta mosters, född 1915. Kanske blandar jag ihop siffrorna. De lär inte bry sig om mitt dåliga tidsminne.

Ska inte gå särskilt mycket idag, igår blev det bara ca 500 steg, och det var för mycket. Kanske sätta mig och gå igenom ännu flera fotografier, men nej. Även om jag sitter stilla blir det påfrestande. De får vila ett tag till. Hittar kanske något att läsa i bokhyllorna. Köra en tvättmaskin, hänga tvätten ute i sol och vind. Igår skalade jag potatis med fleecetröja på, den blev prickig av stärkelsen. Middag idag blir potatisbullar med lingon, kanske bacon. Så blev det. Tvätten är torr och intagen.

Nu sitter jag här i köket, klockan är halv sju och jag är mätt. Har dessutom fått en Dry Martini. Och undrar vad jag har här att göra. Jag är 81 år drygt, fortfarande någonstans omedveten om detta obegripliga faktum, och vill ha en älskad människa nära mig. Men det kan man väl inte ha, eller borde man ens önska, vid min ålder. När vi pratade om detta, mina systrar och jag, så såg min mellersta syster skräckslagen ut, ungefär ”hur kan man vilja något sådant när man är så gammal, skäm inte ut oss”, och min yngsta syster tyckte att ”det är väl okej, om det är vad du vill”. Vi är olika, så systrar vi är.

Vad jag vill spelar mindre roll, verkligheten tar hand om det. Eftersom jag inte aktivt söker någon man, lär jag heller inte hitta någon. Vänförfrågningar på Facebook blockeras för det mesta, och andra finns inte. TikTok och annat på nätet håller jag mig ifrån.

Men jag vill faktiskt inte dö, utan att ha varit kär, förälskad, älskad av ännu en man. Trots min skraltiga kropp, mina rynkor, åldersvårtor, stela leder och just nu ett knä som är opålitligt, vilja att få en Dry Martini mest varje eftermiddag och god middag därefter, med gott vin.

Jag vill leva tills jag dör. Helst inte ensam. De män jag älskat är döda, en annan bor långt borta, och älskar dessutom sin hustru. Var finns min okända man? Han som vill leva med mig när det passar oss båda, han som ännu inte behöver en hushållerska eller vårdare, han som fortfarande vill älska och älskas?

Syrrorna läser min blogg, kanske får någon av dem spader när de ser detta. Det är inte mitt problem, mina söner och resten av familjen överlever nog sin gammelfarmors texter. Kanske säger de dessutom ”heja”.

Där och då

Molnigt denna torsdag den 13 april 2023. Och kyligt, blåsigt. Borde åka in till Norrtälje och skicka Bokbörsen-böcker, men det får nog vänta till i morgon. Idag är min energi inte på topp.

Soptunnorna tömda, ställde ut dem igår, men var osäker på om det var tömning idag. Har sorterat bort mängder med ointressanta fotografier – människor och natur som jag varken känner igen eller minns. Nu ligger det några högar som ska lämnas över till övriga familjen, och några som jag behåller själv. Ytterligare en stor kartong väntar på att gås igenom…

Tar fram bacon ur frysen, och skär i småbitar innan den tinat. Steker den knaprig. Kom ihåg att stänga av fläkten, som jag inte hör när öronen vilar från hörapparater. Idag blir det tunnpannkakor med bacon och lingon till middag.

Klockan är tolv. Lunch, en banan och två Falu rutbröd med philadelphia-ost.

Det regnar lätt. Och jag har löst supersvårt sudoku i DN men inte ultrasvårt, wordle gick på sjätte försöket. Har eldat i spisen som nu slocknat. Yxan ligger på huggkubben, så att jag kan spänta lite tändved. Så brinner spisen igen.

Får vänförfrågningar på Facebook, från okända män som tycks ha någon anknytning till Sverige, men bor annanstans, har någon enstaka vän gemensamt med mig, ser tämligen likadana ut, ”amerikanskt kortklippta, gärna med barn eller hund i närheten” – tar bort dem allesammans. Inte intresserad av den sortens ”vänner”.

Har fem böcker liggande på köksbordet, har inte lust att läsa någon av dem just nu. Sitter bara och hänger framför datorn, när jag inte diskar eller plockar med något. Det blir inte mycket uträttat när jag är så här seg. Nyser, men känner mig inte sjuk. Rör ihop pannkakssmeten så att den får stå till sig. Har ändrat mig, det blir ugnspannkaka. Så lat är jag idag.

Hittar ett citat ur Julian Barnes´ bok Citronbordet: Var man så ung som man kände sig, eller så gammal som man såg ut? Det var den stora frågan numera, kändes det som. Kanske den enda. En bekant fråga… Även om jag just idag inte känner mig ung, alls.

Men pannkakan var god.

Berättare, story tellers, som Cecilia Samartin i böckerna om Señor Peregrino, och La Peregrina. Oj, vad jag avundas dem deras förmåga. Att kunna väva historier som är så fulla av detaljer och sammanhang och samtidigt möjliga att ta till sig för någon (som jag) som inte har historiens bakgrund eller förståelse. Tacksam att kunna läsa böckerna och förundras.

Har just ätit middag bestående av inlagd sill, crème fraiche med lite senap och dill, forellrom, kallrökt lax och hårdkokt ägg. Dry Martini till. Ingen ordning alls, kan bara hålla med – och laxen var inte så kul, eller rent ut sagt rätt trist. Resten var bra. Forellrommen på burk har jag hittat på Lidle, laxen var Icas…

Åker till Uppsala och ena systern på påskafton, tussilago i söderbackarna längs vägen. Vackert väder, vi satt ute på altanen i solen och det blev nästan för varmt. Andra syrran kom till middag, en mycket god paj med fyllning av trattkantareller, broccoli och västerbottenost. Sallad till. Prat och samvaro, som ofta gnisslar vi lite t ex i fråga om ”predikatsfyllnad” när jag lägger till ett ”jag är” i stället för ”mig”… Okej, vi har haft olika lärare.

Vi har trevligt ihop, påskdagen bjuder andra syrran på lunch innan jag åker tillbaka hem till mitt. Och jag har fått träffa systerdottern som är hemma på några dagars semester från London. Kärt återseende.

Nu är klockan elva, jag har just fått på mig kläderna efter att ha tassat omkring hela morgonen i lånat nattlinne (glömde min sovtröja). Sängen är bäddad, tänderna borstade, mera morgontoalett än så behövs inte. Igår målade jag ögonfransarna, idag gör jag det inte, mina ögon är ovana vid sådant och blir irriterade.

Känns kyligare ute idag eftersom det blåser lite. Lätta moln. Syrran bjöd på lunch med god turkisk potatissallad och marinerad fläskytterfilé, mycket gott. Dessutom korintkakor till kaffet. Andra syrran körde och parkerade min bil hos ännu en snäll granne, och släppte av mig så att jag slapp gå. Samma procedur fast omvänt inför min hemfärd.

Har läst om korsbandsskada på internet – och det är nog en sådan jag skaffat mig i mitt vänstra knä. Ska ta kontakt med vårdcentralen efter helgen och få mera proffsigt besked, men beskrivningen stämmer på pricken. Fysioterapi lär hjälpa, på sikt… Tills vidare undviker jag promenader, går bara det absolut mest nödvändiga. Har nu bett om tid för undersökning hos vårdcentralen via 1177, hoppas det fungerar.

Är hemma igen, skönt. Köpte två Mårbacka-pelargoner till mig (syrrorna fick varsin när jag kom till Uppsala) tack vare sonsonen Simons presentkort på Plantagen, och var in på Ikea och handlade ljus och servietter. Sedan var jag trött i benen. Klockan är kvart över sex, solen skiner fortfarande och nästan all snö är försvunnen från altanen. Jag orkar inte med någon middag, är fortfarande mätt. Men ska strax ta en korintkaka som jag fick med mig hem…

Har en bunt Vi-tidningar att läsa, syrran har löst korsorden, men allt det läsvärda finns kvar. Bra tidning. Har lämnat tillbaka La vie devant soi till syster min. Lärde mig (kommer att glömma fort nog) ett hittills obekant amerikanskt ord i wordle – snafu, ”situation normal, all fucked up”. Lär vara någon sorts militärslang, jag hade ingen aning. Men min systers dotter som bor i London kände igen uttrycket – en generationsfråga kanske. Onödig kunskap. Varken min syster eller jag trodde att hon skulle veta vad ett blåställ är, men det gjorde hon!

Och så läste hon förordet till A confederacy of dunces för oss – det hade jag helt missat när jag läst boken. Författarens mamma uppsökte tydligen flera förlag efter sonens/författarens död vid drygt 30 års ålder, och förklarade kort och gott att ”it´s a good novel”. Resten är historia. Författarens namn är John Kennedy Toole, bokens titel på svenska Dumskallarnas sammansvärjning. En bok som tål omläsning många gånger.

Tack systrar för ett par fina påskdagar, med god mat och samtal. Glad och innerligt tacksam att ni finns, att vi finns.

Här ser jag ut att vara lite längre än syster min i mitten, men det verkar jag inte vara längre…