Moberg före frukost

Agnes vaknar med lätt huvudvärk, utan anledning (huvudvärken). Men, ut med Molly vid halv åtta och även huvudet mår lite bättre därefter. Snart ska hon fixa frukost, men än sitter hon här. Det ljusnar.

En stor fråga i kvällspressen är huruvida Madonna har förstorat rumpan. Och en man mördades på en fest, ingen vet (ingen har berättat) vem han är. Någonstans har han människor som inte vet att han är död, någonstans kanske någon väntar och väntar. Och småningom får veta det ingen närstående vill få veta.

Det är säkert korkat att släppa in världen via rubriker i kvällstidningar direkt när en ny dag börjar. Agnes försöker förgäves komma ihåg om hon läste något positivt. Skulle möjligen vara att Joyce Carol Oates tror att Trump-tiden går mot sitt slut.

Facebook bara upprepar sig. Beror det på att alltför få skriver nya inlägg? Det får bli lite Vilhelm Moberg före frukost, här kan jag läsa – boken är för tjock att läsa i sängen.

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Från spelmissbruk till spelberoende

En konstig rubrik? Som Agnes ser det har hon tagit sig från missbruket, men kommer kanske/troligen aldrig att slippa beroendet. För hennes del handlar det om att hantera beroendet, till exempel genom att skriva.

Hon inser att hennes molokna skriverier och kommentarer emellanåt om spelberoende och ledsnad över livet är skrämmande för många som älskar henne. Det kan hon inte göra så mycket åt. Hon kan bara fortsätta berätta det hon behöver berätta, och kan i det här sammanhanget enbart tänka på sig själv. Inte hålla uppe någon fasad att gömma sig bakom. Både hon och jag är de vi är, på gott och mindre gott. Vill inte hävda ont, för ond är varken Agnes eller jag. Kanske blir någon lugnare av att veta att jag blockerat mig för spel i åtminstone ett år framåt via Spelinspektionens nya sajt, som verkar populär. En säkerhetsåtgärd, ungefär som jag tänker mig att en alkoholist ser till att inte ha vin eller sprit i huset. Bra att så många använder möjligheten och även sorgligt, att så många behöver den. Som alltid är mörkertalet när det gäller skadligt internetspelande på casinon omöjligt att greppa.

Så här års finns det ändå ett hopp om gott liv i att ljuset sakta kommer tillbaka. Ibland, just nu, känns det som en fantasi, eftersom det är becksvart utanför fönstren. Men om morgnarna märks det, och det kan nästan kännas som lite vår utan snön. Den lär väl komma igen.

Tiden från november och fram till, ibland till och med, mars är lågsäsong när det handlar om Agnes dagsform. Och då tänker jag inte så mycket på kroppen som på själen. Den slåss för att ta sig till nästa dag och nästa och nästa. Än så länge har både kropp och själ klarat fighten, vi är fortfarande här båda två. Och fungerar tillräckligt hyfsat, även om nätterna bråkar med oss och inte låter oss sova hela natten.

Snart är det dags för Mollys sista kvällspromenad och därefter blir det sängen för oss båda, samma säng tills hon tycker att det är alltför varmt och dunsar ner på sin egen bädd. Tack för idag.

2012-10-04 13.06.06.jpg

Här är en blombukett från en ljusare årstid, och ett gladare liv.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Nyfiken Agnes

Agnes är nyfiken. Varför vill så (relativt) många läsa det hon berättar? Och vilka är människorna bakom siffrorna? När hon kollar geografin kan hon gissa sig till flera, men idag till exempel, vem i Thailand har redan hunnit kolla det senaste inlägget? Ofta önskar hon sig en liten, liten kommentar så att hon får veta avsändaren…

Hon får leva med sin nyfikenhet, på detta och annat. Och hon är glad att hon fortfarande är nyfiken, det tyder på liv. Så hon lever. Ibland kan hon få för sig att hennes tillstånd inte är riktigt liv, inte helt och hållet levande. Att det är en sådan där konstig bild av henne som sitter och skriver där i stolen (hon glömmer alltid bort vad sådana bilder heter). Hologram heter det nog, ordet dök upp efter en stund. En inbillning känner hon sig som. En skapelse som började med mamma och pappa i Avesta och som sedan pågått och förändrats genom alla åren och alla liven, all kärlek och all sorg. Och gör så än idag, snart 77 år efter begynnelsen.

Det mesta som pågått efter vägen har hon inte förutsett. Att hon till exempel skulle sitta i sitt tidigare hem hos fd maken i Sundbyberg idag, det var inget som förekom ens i hennes tankevärld för några år sedan. Nu är hon här och gör vad hon kan. För sig själv och för honom. Och Molly. Hon fanns inte heller som någon möjlighet förrän hon kom till mig. Nu är hon väldigt påtaglig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Agnes och jag och Ragnar

Agnes sätter fart på bloggbesöken, varför förstår varken hon eller jag. Idag sitter hon i sin vanliga fåtölj och gläds åt ljuset därute, solen som lyser och ganska halkfria trottoarer. Lätt vind. Hon funderar på vad som går att göra med de stenhårda päron hon inhandlade häromdagen, kommer inte på något. Och vad hon ska fixa till middag denna trettondagsafton. Inte för att namnet på dagen spelar någon roll, det blir ingen bal och ingen festivitas. Hon har avsiktligt låtit bli att inhandla vin.

Har just pratat med bästa vännen i telefon. Vi kom fram till att vi faktiskt inte setts på mycket länge, ett halvår säger hon, jag säger nästan. För länge dock. Hon gav mig rådet att ta upp hundburen och låta Molly vara i den några timmar – t ex när jag går till affären. Och när jag ska iväg till stan på möte. Det kan göra henne lugnare medan jag är borta. Värt att prova. Det är besvärligt att hon blir så stressad av att jag går någonstans, även om fd maken är kvar hemma. Hon mår inte bra av det, och vi gör det inte heller.

Just nu ligger en härligt avslappnad liten Molly bredvid min stol, hon sover tills hon känner att jag ser på henne – då börjar svansen röra sig. Så länge jag sitter där jag sitter, ligger hon där hon ligger.

Kallt te står på soffbordet, dags att fixa kaffe med skorpor. Jag gör te till varje frukost, dricker en kopp och fyller på, glömmer bort och låter kallna.

Inser att jag blandar hej vilt, ibland är det Agnes som skriver och ibland är det någon som kallas jag. Tur att vi är rätt lika, Agnes och jag. Orkar inte redigera om så att det blir en som står för orden, vi får dela på ansvaret. Bådas våra nätter börjar bli påfrestande. Inga problem med att somna fort, men att vakna efter några timmar och inte kunna somna om är inte kul. Definitivt otrevligt, det gäller att mantra och prata med sig för att hålla ångesten stången. Det fungerar till slut och nästa uppvaknande bistår Molly med, framåt morgonen. Idag vägrade jag öppna ögonen när hon ville, så vi var inte ute förrän runt åtta. Kyrkklockan talade om tiden. Vi morsade på Ragnar Thoursie (minnesplakett vid kyrkan) som vanligt och stretade vidare upp mot Tornparken och runt några kvarter, så att hon fick uträtta det hon behövde.

Läser någon hans böcker idag? Har Agnes eller jag läst något av Ragnar Thoursie? Vet inte, varken det ena eller andra, tror inte varken det ena eller andra. Han är nog en av de glömda. Ska kolla vad Wikipedia har att säga om honom. Jag ser en bild för mig, men när jag kollar inser jag att den bilden inte är RT. Han dog 2010, och har bland annat skrivit ”Sånger från äldreomsorgen”, som utkom 2009. Finns att köpa, bland annat på Bokbörsen.

Bilden i mitt inre var Karl Ragnar Gierow, bland annat Dramaten-chef. Varför han nu fanns i mitt huvud, anonym, men ändå. Till slut kom jag på vem det var – och Ragnar hade han ju gemensamt med Thoursie.

Fika.

Bildresultat för ragnar thoursie

Ragnar Thoursie

Författare. Född 30 september 1919 i Katrineholm, död 12 juli 2010 i Saltsjöbaden, var en svensk författare och statstjänsteman. Thoursies far var lokförare och föräldrarna var aktiva inom Jehovas vittnen. Thoursie studerade tyska, psykologi och religionshistoria vid Stockholms högskola och blev fil. kand. 1943. Wikipedia

BöckerSånger från äldreomsorgenEmaljögatMER

NomineringarNordiska rådets litteraturpris

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Nu är Agnes kort och gott splittrad. Tankarna far hit och dit, stannar inte länge nog någonstans för att bli klara och tydliga. En lätt huvudvärk gör ingenting lättare. På teve som hon inte hör men ibland inte kan låta bli att titta lite på, visas just nu På spåret. Hon är inte intresserad, har aldrig lyckats känna igen sig när tåget rusat fram över något okänt landskap. Fd maken har hörlurar på och hon slipper därmed höra programmet.

Molly sover vid hennes fötter.

Hon går ut i köket och plockar in disken, tar ett glas vatten. Nyss såg hon skäggiga män och gubbar på Rapport, nu ser hon dem i tågprogrammet. Vad gör att skägg är så populärt, bland männen. Agnes är inte säker på att kvinnor gillar det lika mycket som män tydligen gör. Hon är inte förtjust. Micke Rickfors blir inte vackrare i skägg, om det nu är han som sjunger för ögonblicket. Hon är osäker.

Hon försökte låna ett par e-böcker till på Djurö bibliotek, men tydligen har hon fyllt sin kvot, det gick inte. Proust ligger där på hennes sida, så hon får väl börja läsa På spaning efter den tid som flytt. Så här beskriver Litteraturhandboken (Forum) verket:

Marcel Prousts huvudverk och ett av den franska 1900-talslitteraturens största skapelser är romansviten À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt), fullbordad strax före Marcel Prousts död och omfattande nära 4000 sidor. Den präglas av en minutiöst detaljrik psykologi, en musikaliskt flytande, omständlig stilkonst och har en höjdpunkt i den poetiskt finstämda barndomsskildringen som inleder verket.

Agnes tror att hon nog försökt för länge sedan, men inte varit kapabel att slutföra läsningen. Kan Proust och Liljestrands bok om Vilhelm Moberg kanske vara en bra blandning, läsa lite här och lite där? Det visar sig.book-book-pages-college-448835

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En Agnes är återfunnen

Agnes har kommit tillrätta. Och hon är inte lika less på allting som hon var när hon senast fanns i närheten. Bortovaron har gjort henne gott, nu är hon på hugget och vill både berätta och läsas. Vad hon haft för sig? Det vill hon inte riktigt gå in på i detalj, men det var som vanligt – först ner, långt ner. Och så långsamt upp igen, i små små etapper. Nu är hon tämligen uppe.

Kanske är det ljuset som sakta återkommer och hjälper till, hon kan inte riktigt förklara hur det ena eller det andra kommer sig. Och ännu är nog inte ljusskillnaden ens mätbar, men hon vet att den finns där. Och det tycks räcka. Några vidlyftiga planer har hon inte, fortfarande handlar mycket om att ta en dag till nästa. Med en natt däremellan.

Nätterna är fortfarande inte så upplyftande. Hon brukar vakna vid ungefär samma tid varje natt, nyss var klockan 3.34 när hon klev ur sängen. En tur till toaletten och så i säng igen, efter en slurk vatten. Men då tar det tid att somna om, och vid halv åtta ville Molly ut. Agnes stretade emot, låtsades sova – men Molly är inte lättlurad. Det blev promenad på våta och lite sliriga gator i plusgrader.

Så värst social är hon inte. Hon har nog aldrig varit ”socialt kompetent” – har just aldrig känt sig hemma bland många människor eller i stora grupper. Jo, när hon hade rollen av kompetent handledare och konsult. Då gick det bra. Men på egen hand, utan förklädnad och enbart som Agnes, nej, det kostar på. Och undviks därmed. Hon har helt klart för sig att hon faktiskt behöver möta människor, behöver samtal, behöver kontakt. Än så länge fyller hon de behoven via sin blogg och via Facebook. Samtalen blir ibland märkligt rumphuggna, men möten med andra människor sker ofta, och växer ibland till en stark kontakt som är viktig. Som hon vårdar så gott hon kan.

Nu har hon fyllt på varmt vatten i tekoppen. Vilhelm Moberg/Mannen i skogen ligger på bordet bredvid hennes stol och väntar på att bli färdigläst. Läser om hans vrede inför regeringens eftergivenhet mot tyskarna under kriget. Och om hur ”desperationen var granne med jublet” när han började skriva ”Rid i natt”. Ofta är den här boken mycket läsvärd, ibland är den enbart en uppradning av alla Villes ”göranden”, som Agnes inte riktigt förmår ta till sig. Och hans familj syns sällan till annat än som en parentes emellanåt. Det får henne att undra hur Greta upplevde sin man och sitt äktenskap, och hur barnen kände sin pappa. Kanske blir det tydligare längre fram. Att läsa några sidor här och där verkar fungera som läsmetod.

Molly sover i sin bädd, fd maken äter en sen frukost. Han somnade om när Agnes och Molly gick ut i morse. Middagsfundering – torskrygg med äggsås och kokt potatis. Och någon gång under dagen ska hon handla lite igen, schampo och sallad om inte annat. I övrigt står ingenting på programmet.

Agnes sitter i sin stol, lätt förundrad över sin relativa ro. Idag måste hon ingenting. Det är vilsamt.

WIN_20160921_13_42_37_Pro

Men riktigt så här långhårig är hon inte idag…

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Blandu skulle morfar ha sagt

Kattungefabriker förbjuds i Kalifornien – bara en av alla mer eller mindre märkliga rubriker i dagens tidningar. Världen är ur led, kan ingen fixa lite ledproteser , så att mera fungerar rimligt väl – ungefär som när jag fick en ny höft? Ser ingen sådan ortoped någonstans, vi har ingen regering och tycks inte få någon i brådrasket. Vilket konstigt ord för övrigt, brådrask. En ordskapelse som stammar från brådska?

Höft och ortoped för mina tankar till kirurgen på Norrtälje sjukhus och hans härliga team. Han sjöng medan operationen pågick, ibland tror jag att jag drömt detta – men hävdar att jag faktiskt hörde honom och hans glada gäng. En helt igenom positiv och oväntad upplevelse.

Nu är det Bergman på teve igen, skymtar honom och alla lovsjungande som någon gång haft kontakt med honom – eller varit älskade. Slipper höra ljudet, men tycker det blir tjatigt när jag emellanåt kastar ett öga på bilderna. Det är lite intressant att se många skådespelare i yngre år och därefter som de ser ut idag. Många åldras vackert, andra gör det inte. Liv Ullman t ex ser amerikanskt fixad ut. Torsten Flinck och Jörn Donner var vackra, då. TF skymtar pratande och viftande med händerna, ser ganska slut ut, tycks ha svårt att öppna ögonen och se in i kameran… Och många, däribland förstås Ingmar Bergman själv, är döda. Tiden är obarmhärtig. Också mot Bergman själv, den sista bilden av honom där på teve är han gammal, och ser ut att inse att också hans liv snart är slut. Och han ler lite med sina sneda tänder. En vacker bild.

Tur att jag inte just nu sitter framför en spegel och ser mig själv. Ibland känner jag inte igen mig, vet faktiskt inte vem hon är som tittar tillbaka ur den spegel jag för tillfället använder. Vet förstås, än så länge – men har svårt att begripa. De bilder jag har av mig i yngre upplaga känns inte heller riktigt igen. De är inte så många, det har ofta varit jag som fotograferat. Och selfies har det heller inte blivit många, i alla fall inte som jag vill spara.

Vad vill jag med det här? Vet inte det heller. Fårö skulle jag dock gärna besöka någon gång i livet, liksom återkomma till Gotland. Har varit där bara några få gånger, men varit helt fascinerad av detta svenska ”utland”. Det kändes så annorlunda.

Nu är det dags för Leif GW Persson i sprängfylld skjorta att berätta om Hermann Göring och, förmodar jag, hans svenska hustru och kontakter med Sverige och svenskar. Vill inte se, borde kanske men låter bli. Försöker skriva i stället. Går inget vidare.

Idag var jag ner och handlade. När jag gick backen upp på tillbakavägen kom jag på mig med att sjunga inombords ”dra, dra min kära (vackra? starka?) oxe, det bästa du förmår” – så det gjorde jag. Jag drog matvagnen hem och uppför några trappsteg och in i hissen, tack och lov för hissen. Dra min gamla oxe ska det vara, berättar Google. Hjärnan är rolig emellanåt. På sistone har jag ofta haft andra sångramsor inombords, ”det var alla glada gossarna som slogs och tog ett glas” är en frekvent strof. Google påminner mig om att det är Povel Ramels skapelse.

Vi sjöng ofta hemma när jag/vi växte upp – schlagers kanske man kan kalla det vi sjöng. ”Högt uppe på berget finns ingen polis”, ”Vinden drar, skeppet far”, Dan Anderssons om ”färdvägar vida”, alla barnvisorna ur den där orangegulröda sångboken, ”Nisse ville sjöman bli, fara till Jamaica” till exempel. Och förstås alla psalmer som skolan fick oss att lära oss utantill. Tror inte vi sjöng dem så ofta därhemma dock.

Alla barnvisor och alla psalmer och allt annat i sångväg som jag kunde komma på sjöng jag däremot i bergen ovanför Nice, under en sejour med Richard Moss som lärare och framför allt fransmän som deltagare. Uppgiften var att sjunga så länge man hade något att sjunga, i en liten grupp där alla, en efter en, sjöng. Inget samtalande, inget som tog bort någon från det nu som skapades. Tanken var att hitta in till något i sig själv som kommunicerade något till de övriga, även om man inte förstod orden. ”Se vi gå upp till Jerusalem” övergick för min del till en klagosång, sådan jag aldrig förr eller senare sjungit. Bilder från ett terrordåd i Israel dagarna före ankomsten till Nice, meditationer, healing, samvaro med människor som öppnade allas sinnen. Allt samverkade till att jag och min röst förvandlades, och berörde både mig själv och de andra till tårar. Les Courmettes och bergen runt omkring, med vattenfall på andra sidan dalen och romerska vägrester, för alltid i mitt hjärta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer