Rådjursdans

Tisdag 28 juli 2020 – körde en tvättmaskin i morse, och nu på eftermiddagen är tvätten torr. Har använt trimmern så mycket jag orkade, och tills tråden tog slut… Hittade en stor och fungerande sladdvinda i källaren, den behövdes eftersom jag tog fel sort. Ville egentligen ha en med batteri, men tog en med sladd. Och så har jag hämtat Molly från hennes privata lilla badplats, där någon lägger i sin båt i sjön. Bra att hon inte trängs med folk. Suttit på altanen, i vind och med himlen täckt av moln. Inget regn, än. Jan har diskat en vända, jag torkade. Bra att han gör sådant utan att jag behöver säga till.

Skärgårdssoppa förstärkt med räkor till middag, ostmacka till för den som vill, och/eller ost efter. Än finns ett par glasspinnar kvar i frysen, så Jan kan få.

Jag sover knackigt. Vaknar efter tre-fyra timmar och ligger vaken i ett par, somnar om och vill helst fortsätta sova på morgonen när Molly tycker att jag ska vakna.

Jan har gått en vända med rullatorn på vägen. Jag har burit in hundburen i huset, Molly får klara sig utan när vi åker härifrån. Kan sätta fast henne med kopplet. Om Anders ska få plats i baksätet för att följa med ut till Djurö, ryms inte buren också, kanske inte heller rullatorn. Vi får se.

Borde städa här, men gör det inte. Nästa gång vi kommer hit kanske jag gör det. Nyss såg jag en liten spindel i kökstaket, nu klättrar den neråt på gardinen i fönstret. Snabb och målmedveten (?) förflyttning. Tror det är en sådan där liten hoppspindel. Den får vara i fred för mig.

Diskat efter middagen, Jan äter en glass, jag en bit guldnougat. För söt, men ändå. Det kom ungefär tio regnstänk för en stund sedan, och det blåser kraftigt. I morgon far vi till Sundbyberg, hämtar upp sonen och far ut till Djurö. Där har vi kanske ett nytt tak på huset. Och jag vet att vi har en falukorvsring i kylen (i alla fall hade) så jag kan göra korv i ugnen, med ost och paprika emellan skivorna. Det blir bra. Kanske ids vi handla i Gustavsberg. Bättre utbud än i byn, bättre (=lägre) priser också. Inser att det nog är knepigt att vara handlare i en by med litet antal fastboende och enormt ökat antal människor till sommaren. Men vissa priser får mig att baxna, och inte handla. Samtidigt är det förstås bra att affären finns kvar.

Oj, vad det gnisslar när jag letar ord. När jag vill skriva något som känns viktigt, och riktigt, för mig. Jag talar om för mig att jag har för lite omvärld – som många idag – för få nya intryck som kan få fart på mig. Det händer bara det som har med vår lilla värld att göra. Ibland känns även det överväldigande. För det mesta repetitivt, ganska så trist, alltför igenkänt. Tills det inte är så och jag blir rädd, orolig över vart vi är på väg i våra, och numera vårt gemensamma, liv. Jan och jag. Min hjärna vet förstås, men resten vill inte omfatta den vetskapen. Inte än, inte nu.

Nu är klockan snart halv sju på kvällen. Jag är trött, tom, utan energi. Jodå, jag ska ta av Jans sandaler och stödstrumpor, jag ska smörja in hans ben, se till att hans nattpajta kommer på. Hans säng är bäddad och klar. Ibland kan jag vakna till när jag väl somnat och behöva bestämma mig för om jag faktiskt har gjort det jag ska. Hittills har jag. Det har hänt att han/vi missat hans kvällspiller, då har jag sagt mig att det väl går ändå för en gångs skull. Har kollat med hans doktor, hon säger att det är okej, han ska inte ha pillren på morgonen om man missat på kvällen.

En hare springer över gräset, inga råbockar i kväll.

Hemtex talar om att de har ”frotté i nya nyanser” – så alldeles otroligt ointressant. Visserligen är en del av mina/våra frottehanddukar väldigt nötta, men då är de också väldigt sköna. Och de vi har räcker mer än väl vår tid ut.

Och jo, när Molly och jag går ut på gräsmattan ser jag rådjuren igen. På andra sidan vägen dansar de runt en liten stenkulle mitt i gräset, runt, runt. Kanske är det en hind och en bock, jag ser inte. Men de ser mig och Molly och försvinner. Deras dans gjorde mig glad.

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Söndag 26 juli 2020 – vi är på Addarsnäs igen, sonen och hans familj jobbar färdigt med taket på huset på Djurö. Vi blev för många där, så vi bestämde oss att åka hit i stället. Har suttit ute en stor del av eftermiddagen, lite blåsigt med sol och skönt ändå. Nu har jag paketerat böcker beställda på Bokbörsen, vi har hämtat paket från Postkodlotteriet, i Bergshamra – två kartonger med diverse duschprodukter i hisklig röd och orange färg (förpackningarna, har inte vågat mig på att känna efter vad de luktar).

Försökte bestämma om det alls finns några potatisar under de lankiga plantorna, verkar inte så. Krukorna får stå ett tag till.

Har en stor fluga i det fönster som jag inte kan öppna. Blir antagligen tvungen att slå ihjäl den, om jag inte kan locka den till ytterdörren eller något annat fönster. I morgon när jag postar böcker ska jag också se om Clas O har fått in flera av den enkla batteridrivna trimmern, den behövs här. Lax från igår till middag idag igen, med varsin liten potatisgratäng. Och sallad, och tomater. Oliverna har vi ätit upp till drinken i eftermiddags. Kanske finns det glass i frysen här, har inte kollat. Och är aldrig säker på vad som finns var.

Jan är aningen mera alert idag än igår. Och det gläder mig. Tyvärr vet jag inte varför.

 

Måndag – trött, less. Före middagen försvann Molly, som i morse – och kom glatt tillbaka efter att ha badat, när jag ropat och letat ett bra tag. Köpte trimmer, lyckades montera ihop den och insåg att jag köpt en med sladd, inte batteri… Nåja, den fungerar med den sladdvinda jag hittade i skrubben, men jag orkade inte använda den särskilt länge. Får fortsätta i morgon.

Vår middag, carpaccio som förrätt, varsin liten quiche lorraine därefter blev inte riktigt så uppskattad som jag önskat. Jag var sur, pajerna var Icas, alldeles för torr och hård kant, innehållet var ätbart, resten åkte ner i kompostpåsen. Trist. Mera skit på min offerkofta.

Jag orkar inte riktigt med en hund som sticker så fort hon kan, eller snarare så fort jag gör något annat. När jag hjälper Jan, som i morse, då drar hon. När jag fixar med middag, då drar hon, ytterdörren står öppen och hon passar på. Hon är inte dum, men kanske uttråkad… Och hon gillar att bada.

Nyss såg jag något som for fort över gräset – trodde det var en räv som hade bråttom. En stund senare såg jag två råbockar testa varandras horn, det var en av dem jag sett tidigare. De busade en stund med varandra, och så försvann de åt definitivt varsitt håll. Molly missade det hela eftersom hon var inomhus. Nu ligger hon i min säng, på extrakudden. Jan ligger i sin. Jag sitter vid datorn, med en bok vid sidan av. En engelsk feelgoodbok, om en godisbutik och människor då och nu. Ett berättargrepp som jag inte är odelat förtjust i. Jag tragglar på. Och stänger av datorn. God natt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Torsdagskväll 23 juli 2020

Den här månaden går för fort. Vart tar sommaren vägen?

Torsdagen är snart gången, vinden har lagt sig. Och Jan med. Jag sitter i min stol med Molly bakom mig. Disken är diskad, snart går även jag till sängs. Men inte än. Av någon anledning sitter jag fortfarande här, och har datorn i knät. Vill skriva något, men vet inte vad.

Klockan är bara nio, det är för tidigt för sängen.

Talade med Jan tidigare idag om att kanske åka ner till Stavsnäs i morgon. Han och hans familj bodde där flera somrar när han växte upp. Kanske kan han känna igen något, kanske kan han bli glad av något.

Jag tycker mitt liv är torftigt. Hans är det i högre grad. Mera torftigt, vad kan det heta? Han vill just ingenting, jag vill ibland någonting även om jag inte gör något, eller riktigt vet vad jag vill. Han kan inte eller vill inte läsa, jag läser hela tiden och försmäktar om jag inte hittar något att läsa. Han diskar, jag kan sysselsätta mig med diverse hushållsgöromål. I den mån jag vill och ids. Han kan inte längre laga mat, han kan inte baka (jag kan nästan inte heller, men gör det ändå). Han städar inte, har just aldrig gjort. Jag gör det. Han tvättar inte. Jag gör det. I går kväll kunde han inte stänga av teven, jag gjorde det kvart i två i svarta natten. Som lystes upp av teveljuset.

Jag vet inte hur jag skulle stå ut om jag var Jan. Jag vet att jag inte skulle stå ut om jag var Jan. Men jag vet inte (tack och lov) vad jag skulle göra om jag var Jan. Hans liv är eländigt. Tror jag, men vet inte. När jag gav honom en kram idag, kunde han säga att just då var livet bra.

photo of gray koala bear hugging tree

Photo by Valeriia Miller on Pexels.com

 

Publicerat i Uncategorized | 13 kommentarer

Nutida Lundell mm

Bläddrar i Ulf Lundells Vardagar. Ids inte mycket mer än så. Tappar läslusten direkt. Tror han får återbördas till biblioteket nere i byn, utan fortsatt läsning. Gillar inte formen, hur i all världen kan någon orka ta sig igenom alla 637 sidorna.. Jag uppfattar mest en ensam mans trista vardagar med dammsugning, krånglande lyxbilar och just ensamhet. Näää.

I morgon kanske han får en fortsatt läsare. Återstår att se. Men jag läser en stund till efter  middagen. Är inte övertygad om fortsatt läsning än. Ögnar lite här och där. Den åker ner i bibliotekskassen.

Just nu, i det här ögonblicket som upphör när jag skriver fel och vill korrigera – just nu, så vill jag ingenting. Jag vill inte skriva, varken fel eller rätt. Jag vill inte kommentera att Jan har diskat. Eller att Molly ligger bakom min stol och verkar nöjd med det. Eller att mina ben blir varma av datorn som ligger i mitt knä när jag skriver. Vill inte någonting annat heller som jag kan uttrycka. Bara annat.

Det är tyst i köket. Diskandet verkar klart. Tacksam.

Solen lyser och molnen tycks ha försvunnit, åtminstone för stunden.

Yngste sonen ringer, han har kollat posten hemma hos Jan – ingenting vi behöver bry oss om. Tacksam att han kollar. Ännu en sak som jag kan släppa. Leveransen med blöjor kom idag, och den snälla utköraren bar upp båda kartongerna till huset. Förra gången, med samma leverantör, störtregnade det och jag hade sprungit ner med skottkärran, och sa att han slapp bära upp alltihop. Kanske kom han ihåg det. Glad att jag inte behövde bära idag.

Bläddrar bland kvällstidningsrubrikerna – och blir bara trött. Vill inte veta mera. Skiter i om Kanye har velat skilja sig från Kim i två år –undrar bara varför han inte gjort det. Kan det möjligen ha med pengar att göra? De verkar ”lost” båda två, stackars deras ungar.

 

Nu är det kall torsdagsmorgon, bara åtta grader och kraftig vind. Molly och jag har varit ute en kort vända, nu är hon på sin vanliga plats bakom min stol. Framför mig ligger hennes bädd, oanvänd.

Frukosten är dukad och förberedd, tevatten och ägg ska kokas när Jan vaknat.

Mina fingrar är ännu oanvänt morgonstela. Kvart i två i natt var jag upp och stängde av teven. Ljudet var av och hörlurarna hängde där de skulle, men ljuset från skärmen väckte mig när det pulserade i någon film. Jan sov gott i sin säng.

I morgon kommer son och sonhustru efter lunch, sönerna/hantlangarna kommer på lördag. Hoppas regnet håller sig borta så att de kan jobba med taket. Det verkar inte ha regnat i natt.

Det slår mig att mina skriverier är som Lundells, ord som berättar om trista vardagar och relativ ensamhet. Han är kändis och blir (därför?) publicerad. Vore kul att veta om hans bok sålt bra. När jag kollar Libris ser jag att den finns på drygt hundratalet bibliotek – och jag lär mig att det finns Vardagar 2 och Vardagar 3 också…

Min bok, Free Spin, finns på 65 bibliotek som bok, på tre som talbok med text och som e-bok på 13 bibliotek. Hur den har sålt, om den har sålt, vet jag inte.

Kommer i samspråk med en man på vägen, efter frukosten, när jag går och försöker hitta Molly som smitit iväg. Hans svärmor jobbade en gång tillsammans med Jan, hon är numera död, men dottern och mannen bor nere vid vägen till sjön. De minns Jan och han ville höra hur det var med honom. Jag berättade och var glad att de bryr sig. Och Molly kom tillrätta, hon hade bara varit på en lite längre promenad längs vägen. När jag berättar om mötet för Jan har han först svårt att förstå vem jag menar. Men så kommer namnet tillbaka, och han minns att dottern ju bor där. Det tog en stund, men han var glad när han kom ihåg. Jag med.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Drottningsylt

Har plockat en liter blåbär utanför huset, hade hallon i frysen = drottningsylt, till hemgjorda pannkakor i kväll. Kanske med en klick vispgrädde till.

I övrigt är dagen lite kall, det blåser och är ungefär femton grader ute. Lä enbart vid gaveln på huset, men om det skulle finnas sol idag så är den inte där annat än tidigt på morgonen. Inte särskilt skönt med andra ord, och alldeles för torrt för svamp. Den lilla som satt på stigen har nästan torkat bort.

Jan håller sig inomhus, mera liggande i soffan än sittande. Hans humör är som himlen idag, mulet. Förmodligen är han uttråkad av att inte vilja göra någonting. Och jag är less på att tjata. Han var på väg att ta handkräm på tandborsten i morse, ”tub som tub” ungefär. Jag hann byta tub. Svårt att veta om han faktiskt inte ser eller uppfattar skillnaden, eller om han bara inte bryr sig.

Eftermiddag, Jan går lite här uppe. Försöker övertala honom att gå nerför backen med rullatorn och kolla brevlådan. ”Vilken brevlåda?” Vi har en gammal fd vit brevlåda med ”Mjölk är livet” på – den enda som ser ut så i raden av brevlådor. Och han vet, och minns, när jag påminner honom. Kanske går han också ner om en stund, nu har vi ätit några kex med ost, några små tomater och dricker varsitt glas vin, olika sorter…

Grannen kommer tillbaka, har köpt vin till Jan, rätt sort, vitt, alkoholfritt. Vi äter så småningom pannkakor med ny drottningsylt och vispad grädde. Grannen äter laxpudding hemma hos sig, inköpt på Ica i Mölnvik, Gustavsberg, bäst enligt henne. Nu ser Jan på teve, före Rapport. Jag sitter vid datorn, Solen lyser mera nu än på hela dagen, och Jan tyckte pannkakorna var de bästa han ätit. Det uppskattar jag som gjort dem. Fyra kvar att göra crèpes av, med god fyllning. Och Jan har kollat brevlådan, tom.

Molly ligger bakom min stol och gillar läget. Nu har hon konstaterat att grannen är hemma igen, och då är hon lugn. En älskad människa (eller två) här och en där, i grannhuset. Hennes värld är som den ska. Pannkakorna och sylt och grädde var gott. Jag nyser medan Jan kollar nyheterna.

food dessert pancakes waffles

Photo by Skitterphoto on Pexels.com

Mina pannkakor är tunna med spröda kanter. Goda även uppvärmda i mikrougn.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fragment från igår kväll

Mera tillbakablick än framåt numera.

Så typiskt att detta är det enda jag kan skriva i det här dokumentet – fragment, förvisso. Men det är faktiskt så, att jag tänker mera på det som varit, drömmer om det som var – än tänker på nu. Tror att pandemins begränsande tillvaro och tänkande påverkar också mig. Men gillar verkligen inte att min föreställningsvärld krymper därför att vi alla kan bli sjuka i covid19. Kan dö i sjukdomen. Åtminstone vi som är gamla, och kanske dessutom sjuka.

Aldrig har jag känt mig så dödlig som nu. Det har ingenting med intellektuell förståelse att göra. Enbart en emotionell övertygelse som inte någonsin tidigare varit lika stark och ibland överväldigande. Någonstans såg jag ord som beskrev att karantän och isolering och vad därtill hör är farligare än covid19, att flera kommer att dö av annat än coronasmitta. Kan lätt föreställa mig det.

Grannen kom över med en liten flaska bubbel för att gratulera till namnsdag. Hon gladde oss.

Så gick hon hem för att ringa dottersonen som skickat hälsning till min namnsdag. Och vi gjorde oss klara för natt, Jans strumpor av, benen insmorda, nattpajta på. Och vattenglas vid sängen. Persiennen ner, fönstret stängt, så vill han ha det. Och får ha det.

Jag sitter uppe en stund till. Varför vet jag nog inte. Kusin Lena ringde och gjorde mig glad. Vet inte när hon ringde senast, eller jag, för den delen. Förmodligen flera år sedan jag ringde. I morgon åker syrran dit, och det är jag också glad för. Fint att de har den kontakt jag inte riktigt klarat av.

white shabby concrete wall with cracked stucco

Photo by Tatiana Syrikova on Pexels.com

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Nostalgi

Måndag, mulet. Ännu inget regn när klockan är halv tre på eftermiddagen. Det blåser. Nätt 20 grader. Jan går några varv runt huset, har ingen lust att gå med rullatorn på vägen idag. Tvättat, och fått in tvätten torr. Rena lakan i kväll. Fiskbullar och skrubbad färskpotatis till middag, sallad och ost för den som vill. Potatisen är redan befriad från skal, och handen som höll potatisen är (nästan) befriad från yttersta hudlagret.

Jan dimper ner i soffan, trött efter bara de här stegen. Det bekymrar mig att han är så ovillig att gå. Både han och jag vet att han bara blir sämre, ju mindre han använder benen. Pratar med ena syrran en stund. Hon skulle cykla till Willys och hämta en beställd matkasse.

När jag sitter så här och tänker, eller åtminstone ser ut som om jag tänker, så far min tumme ofelbart upp till hakan. Och där känner jag genast små skäggstrån, som måste bort. Genast. Jag förundras över att de kommer tillbaka så fort – eller så är det bara jag som tycker att det går fort.

Testar bonuserbjudande efter att ha köpt hörapparatslang på Batteriexperten. Vi får se hur det går med det, begrep inte riktigt instruktionerna om att länka hit eller dit… Har mejlat dock. Nu pincett och skäggstråborttagning. Gjort. Blir namnsdagsgratulerad av kompis per telefon, och inser att en annan vän också heter Margareta. Därmed trevliga samtal med båda två, jag ringer annars alltför sällan själv.

Dags för vårt ”afternoon tea”, som icke består av te och bakelser utan av vin, oliver och kex med ost, idag. Skyller på corona, som bidrar till nya rutiner när det gäller förströelse…

Ena syrran fick klappa barnbarnets nakna lilla fot idag, lycka. Den andra har två barnbarn i England, och dem får hon ju inte träffa. Sondottern i Uppsala träffar hon dock, åtminstone i skogen på svampletarpromenad. Och vi träffar inte våra, vare sig ”barn” eller barnbarn. Kanske kommer äldste sonen och sonsonen (en av dem) hit till helgen för fortsatt takarbete. Vädret (om inte annat) avgör. Jan frågar varje dag om jag hört något av sonen, och han får samma svar varje dag.

Nästa vecka börjar den yngste sonen sin semester. Han har stort behov av att få bli lite omskött, och jag har sagt att jag hämtar honom i Sundbyberg så att han slipper åka buss hit ut. Hans vän är sjuk, får behandlingar mot lymfom och kan inte utsättas för infektionsrisker. Men han behöver vila och är välkommen hit. Han kan sova i lillhuset, och vi kan äta med tillbörligt avstånd till/från varandra. Eller så kan vi åka härifrån och han stanna, när vi väl har handlat så att han har det han behöver. Vi kan ju välja att vara hemma hos mig på Addarsnäs. Vi får se.

Det är mycket ”vi får se” numera. Inte för att planer höll förr heller, men nu är det ju omöjligt att ens låtsas. Ingenting går att planera – mera än det jag skriver om varje dag: tvätt, mat, behöver göra si eller så… Och de planerna ändras också, men då av mig eller Jan. Skillnad.

Nu är det ett osynligt något som heter corona som har kontrollen – eller bristen på kontroll. Och vi som av ålder eller andra skäl klassas som riskgrupp är speciellt utmärkta, särskilt bortom all egen kontroll. Nu visar en utredning att äldreboenden ”generellt” satt in palliativ ”vård” av gamla och sjuka – utan kontroll av läkare, utan möjlighet att ge/få syrgas, et cetera. Jag blir rädd, som gammal. Och då är jag ändå frisk såvitt jag vet, åtminstone kroppsligt. Kan fortfarande klara mig själv, kan till och med ännu klara Jan och hans primära behov. Men sedan, men om? Vill inte bli ”omhändertagen” av institutioner som ger mig morfin så att jag kan dö tyst och stilla, när jag kunde ha fått annan hjälp och därmed ett lite längre liv. Kanske till och med ett bra liv. Skrämmande.

Nu har jag flyttat ut och skriver på batteri. Eftersom det är mulet syns skärmen. Skönt att sitta ute så mycket som möjligt. Molly ligger nära, under bordet. Ett par stora tallar ligger nerblåsta inom synhåll. Vem ska ta hand om dem? Inte Jan och jag. Vi har slutat med sådant. Fönsterhaspar klarar jag med nöd och näppe (vilket konstigt uttryck), men inte mycket annat av allt det som var naturligt förr.

forest full of green leaf trees

Photo by Adrian Jozefowicz on Pexels.com

Jag tänker på bygga hus, bära allt som skulle upp från vägen,   flytta sprängsten, bära vatten i hinkar med ok, ta hand om tre ungar som samtidigt spydde ner huset i magsjuka och jag hade ryggskott. Jan arbetade. Laga mat åt egna och andras barn, tvätta då också, men med betydligt sämre möjligheter än idag. Grannhustrun och jag vevade till exempel något som hette tvättmaskin – om tvätten blev ren vet jag tack och lov inte. Vi låtsades väl. Varifrån apparaten kom vet jag inte heller, och inte vart den tog vägen. Vi fick inte vatten uppe vid huset förrän efter många år, då vi hade råd att borra. Nu välsignar jag varje dag både vatten och tvättmaskin.

Vårt (Jans och mitt och barnens) liv här har gått genom åren från 1965 till nu. Femtiofem år, jag har visserligen varit borta ett antal år, men är nu tillbaka igen. Vi är gamla. En del är sig likt. Jag hittar fortfarande svamp där jag hittat den i alla år. Annat är olikt, obekant. Nya grannar, okända. Nya stigar i skogen, trädfällen som förändrar orienteringsförmågan. Pumparna nere vid vägen används inte längre. Vattnet är nog inte drickbart. Vägen nedanför huset har bytt namn, från Storängsvägen till Grönängsvägen. Kanske fanns det för många storängsvägar.

Sönerna kommer ännu hit, och deras barn. Mats är död. Han saknas här. När mycket annat var svårt och omöjligt att hantera, hittade han en fristad, tillsammans med Jan. Till slutet. Han finns här fortfarande, i allt han gjorde. Han renoverade lillhuset, han och hans bror byggde altanen. Han och hans pappa såg till att stigen blev en väg upp till huset. Han tog hand om nedfallna träd i skogen närmast husen. Han fattas. Och jag vill tro att han ändå hittade någon sorts ro här, in i det sista. Det var här han levde, det var här han dog. Och vi andra lever vidare, så gott vi kan. Här och där.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Bonus?

Kom på att jag kan handla slang till hörapparaterna via Batteriexperten – av någon anledning så finns inte sådana slangar på apoteken… Tur att nätet fungerar, har fått mejl att beställningen har skickats.

Har också fått meddelande om att jag kan få 300 kr på mitt konto om jag berättar detta. Vi får väl se.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Slippa välja

Söndagsmorgon den 19 juli 2020 – strömavbrott. Jag hann bara märka det och kolla i proppskåpet, så var elen tillbaka. Tydligen hade det varit ”ett större, icke planerat avbrott i skärgården”, rubrik i Aftonbladet. Nu kan jag fixa frukost och tvättmaskinen går.

Vackert väder, sol. Ännu ingen vind. Klockan är åtta.

Har fixat haspen på mitt sovrumsfönster. Grannfrun påminde mig om att jag kunde ta små tändsticksbitar och stoppa i det för stora skruvhålet. Det fungerade, åtminstone för ögonblicket. Hade tänkt bättra på med lite trälim, men hade inget. Dagens första projekt avklarat, liksom frukosten och dito disk.

Jan sitter ute i solen, iförd solglasögon, keps och öppen morgonrock. Är nog skönt efter en varm natt, han vill inte ha fönstret öppet som jag. Jag hänger tvätten. Så småningom fikar vi med korintkakor till kaffet. Goda och fortfarande spröda, förvarade med bakpapper mellan lagren i en före detta pepparkaksburk.

Klockan är kvart i ett, dags för en dusch och minimal påklädsel. Skönt med nytvättat hår. Middag idag blir räkor, kanske med hårdkokt ägg, majonnäs och sallad.

Dröm i morse: Mannen min satt och såg lite lagom glad ut, någonstans. Han hade längre hår än jag någonsin sett honom i, och bredvid honom stod BT och log glatt. Jag rufsade om det där långa håret och sa ”jag trodde du var död”. ”Det är jag också.” Ingen av oss var ledsen, vi visste ju att det var så. Där vaknade jag, och insåg att jag i drömmen kommit ihåg namnet på BT, som jag letade i minnet efter häromdagen. Tror, vaken, att även han är död. Och, vaken, kommer den där tanken ”tur att du, älskade mannen min, är död. Om inte skulle jag inte kunna göra det jag gör nu, och Jan skulle inte ha det som han har det nu. Kanske bättre, kanske sämre, men inte som nu.” Den tanken är svår, och den är min. Jag är inte någonsin glad att du är död. Men just nu gör det mitt liv enklare. Jag slipper välja. Igen. Och jag saknar dig så att jag har lust att skrika, men är inte ensam nog att göra det.

Nu ser Jan strax på Rapport. Jag har mest lust att gå och lägga mig, försöka läsa en stund men som oftast lägga ifrån mig boken snabbt. Fundera ett tag på dagen, vad som varit bra och vad som varit mindre bra. Bra är relativt.

Räklasset till middag var gott, med tillbehören. De stora lösfrysta Ica-räkorna är fina. Tvätten torkade fort, bra. Jan diskade halva disken när jag tagit hand om den första delen, bra. Molly är hemma, bra (hon har varit hos grannen flera gånger idag, hon gillar Sonja). Mina hörlurar fungerar med datorn, bra. Jans fungerar med teven, också bra. Har burit ner soppåsen med räkskal, bra. Och haspen till mitt fönster sitter kvar, trots vinden, bra. Beställt hundfoder och slangar till hörapparaterna, bra.

Nog av.

crab cuisine delicious dish

Photo by Terje Sollie on Pexels.com

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ulf Lundell mm

Har inte bloggat på ett par dagar – vi åkte hem till mitt igår och tillbaka igen idag, det räcker som sysselsättning. Trötta alla tre, men välbehållna. Badade i Addarn igår, kallt (tyckte den här tämliga badkrukan, OCH skönt. Idag blev det inget bad, kanske i morgon här i Bodatorps-träsket. Alla sjöar här ute heter något på -träsk, varför har jag aldrig förstått. Träsk är för mig någon annat än en härlig badsjö…

Kvällen är ljum och vacker, vi har återvänt inomhus. Jan för att se nyheter och annat på teve, jag för att sitta här med datorn i knät. (Har äntligen insett att det går att skriva ”knät” och inte ”knäet”.)

På min bokvagn här vid stolen ligger Ulf Lundells Vardagar. Tjock bok, kanske läser jag, kanske inte. Minns när jag läste korrekturet för hans första bok då jag jobbade på Bonniers/Forums fackboksredaktion (eller antagligen därefter som ett freelance-uppdrag, för vad hade den boken med fackböcker att göra?). För ögonblicket minns jag inte ens titeln, men kommer ihåg att jag nog inte begrep just någonting av det han skrev. Det var inte min värld. Inte då, och förmodligen inte nu. Det visar sig.

”Jack” hette boken ju, och den kom 1976, så det måste ha varit ett uppdrag efter att jag slutat på redaktionen. Då hade jag redan tre söner, och ville inget annat än något annat. Varvade barnhanterandet med korrekturläsning, bokregistergörande, medan Stieg Trenter levde skrev jag maskin och han dikterade (hustrun väntade barn och kunde inte medverka, jag väntade också barn, men tyckte det här var intressant), och senare heltidsjobb på Arlas informationsavdelning.

Har lite svårt att få kronologin att gå ihop, men Wikipedia säger 1976 så då är det väl så, för Lundells debutbok. Mitt eget minne är inte vad det möjligen var en gång, framför allt inte när det gäller årtal och vad som hände respektive år. Och yngste sonen som är fena på sådant var vid den här tiden bara sisådär sex-sju år och är därmed diskvalificerad som tidsvittne.

Detta apropå en tjock bok av en nutida Lundell.

Nu är det mörkt därute, himlen dock fortfarande röd längst bort bakom skogen. Klockan är snart halv elva, jag går till sängs. Jan sover redan, Molly ligger bakom min stol men lär ansluta när jag går in till mitt. I morgon är förhoppningsvis en ny dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer