Skönare

Hon tog upp planteringsspaden ur kylväskan. Det var inte så att Agnes helt tappat koncepterna (vilka de nu är eller var), kylväskan var bara ett bra ställe att lägga spaden när hon åkte in från landet. Hon tänker sig att hon ska åka till kyrkogården och plantera några penséer på sonens grav i morgon, men först måste hon köpa både blommor och jord. Så mycket annat program har hon inte under dagen, så hon hinner gott.

Idag har hon klippt håret hos Eppi på Krukmakargatan i Stockholm. Och hon är så nöjd, Agnes alltså, kanske Eppi också. Håret faller som det kan och är lite kortare än förra gången. Skönt. Hon har fikat hos bästa vännen. Morgonens biltur in till stan var inte lika skön, oljeläckage blockerade Essingeleden och hon fick åka diverse halvt okända vägar för att ta sig till Sundbyberg från Djurö och parkera bilen. Nu sitter hon i härlig tystnad ensam i fd makens hem, hon har ett glas vin vid sidan om datorn, hon läser en av de tre pocketböcker hon köpte för 20 kr styck på Stadsmissionen, hon mår bra. På lördag ska hon träffa vänner och äta god middag, sova över och åka via sitt eget hem tillbaka till landet och fd maken på söndagen.

Ett ögonblick här och ett där är livet åter gott. Hon börjar låta sig känna det emellanåt, innan hon återfaller i ett mera invant sorgset sätt att se på sig själv och andra. Det är onekligen roligare när det känns bra, än tvärtom.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skriv ändå

Agnes vet inte riktigt vad hon håller på med just nu. Hon läser en skvätt, äter någonting, skriver några ord, går ut, går in igen. Funderar på middagsmat, mejlar svärdottern för att höra hur hennes pappa mår.

Tänker förstås på mannen sin, det är idag ett år sedan han dog – eller i kväll är det ett år sedan. Så här dags för ett år sedan visste hon bara att han på sjukhuset, att han var dålig. Hon vankade av och an och väntade på besked. Vid sjutiden på kvällen ringde han själv, en hjärtinfarkt hade nästan tagit hans liv. De kunde prata en kort stund. Senare på kvällen var det dags för nästa infarkt – men det visste hon inte förrän mitt på dagen nästa dag. Då ringde hans äldste son och sade ”han klarade det inte”.

Kanske minns hennes kropp hur orolig hon var då, kanske är det därför hon är så rastlös idag. Eller så är det hjärnan som styr, hjärnan som bråkar med henne och minns. Ibland lyckas hon förvilla sin hjärna med ett gammalt meditationsmantra, oftast låter den sig inte luras. Kanske är det något att vara tacksam för.

Hon läser på boktugg.se om Leffe Grimwalker som skrivit ”en säsong ljudbok” (i en serie) på 21 dagar. Obekanta begrepp för Agnes, men så mycket begriper hon som att det är många ord per dag – och möjligen också att just det formatet kräver ett annorlunda sätt att skriva. Enligt samma artikel omfattar en tryckt roman på 300 sidor ungefär 70 000 ord, eller 3 500 ord varje dag. Oavsett kvalitet och innehåll så är det mera än Agnes får ur sig de dagar hon skriver. Om inte annat så saknar hon den sortens disciplin. En läsvärd artikel, inte bara vad avser skrivhastigheten.

Agnes har just nu oöverskådliga ordmängder i många dokument, utan inbördes ordning eller sammanhang. Förresten, sammanhang har de nog – de handlar ofta om ungefär samma saker, liv och död, kärlek, åldrande, drömmar, saknad. Tjatigt kan man tycka, men livet har för Agnes del en tendens att upprepa sig, ungefär samma saker händer om och om igen. Den gemensamma faktorn är hon själv, det kanske är något att fördjupa sig i. Någon gång. Det här är också något som kommer igen, en flyktig tanke som kanske kan leda någonstans – men som hon släpper, som om den brändes. Förmodligen gör den det, eller känns i alla fall obekväm. Och då vill hon inte, hon vill inte störa sig, vill inte deprimera sig, men gör det i någon mån ändå. Så blir ledsenheten ett vanemässigt och tryggt tillstånd, hon känner igen sig i det o-glada. Det ”kända helvetet” är bättre än det okända som kanske inte alls är något helvete. Gamla bekanta tankar som ofta sysselsätter Agnes, men inte direkt skapar några nya idéer eller förhållningssätt.

Och dagarna går, nätterna också. Det som nästan kan kallas ångest är svårast att bemästra om morgnarna, och under vakna nattimmar. För det mesta kan hon mota den där Olle i grind (vem var han om han alls var?). När hon absolut inte vill gå ur sängen finns bara en sak att göra – kliva upp. Det är inte nödvändigt att duscha och klä på sig omedelbart, men det är viktigt att börja stöka med frukost, te och smörgåsar. Kissa, borsta tänder, borsta håret på trappen och låta lösa hårstrån fara med vinden. Se sig omkring, utanför sig själv. Släppa ut Vimsan, eller inte, beroende på väder. Inte tänka särskilt mycket på någonting särskilt.

Den där Grimwalker har rätt i artikeln ovan, sitt inte och vänta på någon inspiration, skriv. Det fungerar även för Agnes. Men till skillnad från LG har inte Agnes någon tydlig disposition eller synopsis, eller ens skymten av kapitelindelning och innehåll i stora drag, än mindre detaljerade uppslag. Agnes har skrivit i november några år, NaNoWriMo, där det handlar om att få ihop 50 000 ord under november månad. En sorts skrivmaraton – och hon har fått till orden när hon väl bestämt sig för det. Det hon skriver så blir inte särskilt intressant, hon har nog knappt läst igenom det alls när november gått över i december. Alla de orden finns också bland hennes dokument, en del sparade på USB-minnen, en del på papper, en del bortglömda i gamla trasiga datorer. Hon påminner sig att hon borde gå igenom den senaste avlagda datorn – om inte annat för att tömma den.

Hon kan alltså stapla ord. Ibland blir någon läsare berörd av det hon skriver. Och någon gång känner hon själv att orden betyder någonting, har någon sorts mening. Hon tycker sig förstå att just de texterna inte berör många andra, det kan hon undra över. När hon själv tror sig ha skrivit något viktigt, tycks ingen dela hennes uppfattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Att vänja sig vid saknaden

Ett år. Det första där du inte finns i världen. Numera är det bara jag som pratar när vi samtalar – om det kan kallas så, det vi/jag gör. Du är för evigt tyst, något du sällan var när du levde. Du vet att jag tycker livet är tråkigt utan dig, att jag sällan är skrattande glad, oftare utan energi och ledsen. Oftast ensam också, även om jag som just nu sitter i samma rum som fd maken. Vi är ensamma tillsammans.

Saknar dig varje dag, saknar också sonen varje dag – det blir kanske en vana det också, att sakna. Mitt liv fortsätter ännu dag för dag. Ibland skriver jag, ibland gör jag just ingenting utöver det hushålleliga. Städar, tvättar, handlar, lagar mat, klappar Vimsan som du inte har träffat. Skickar iväg någon Bokbörsen-såld bok, åker till biblioteket, läser. Hänger en tavla på en annan vägg. Plockar.

Saknar din hand i min när jag till slut somnar hemma i min för stora, tomma säng. Hela min kropp saknar dina händer. Att minnas gör saknaden större.

20170207_132348

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Känner jag mig?

Jag vill skriva om Agnes, och om hennes liv – då och nu. Bitar har jag redan skrivit. Bitar har alla som läser också lagt ihop och fått till någonting.

Idag ringde en vän från längesedan, han hade ringt också i går kväll, jag hade missat samtalet. Ett samtal nu i förmiddags, som gjorde gott. Han sade något som fick mig att fundera – ”du känner mig kanske bättre än jag gör själv”. Tror numera knappt att jag känner mig själv ens en smula. Känner jag mig? Tveksamt. Trodde för flera år sedan att jag kanske till slut gjorde det – men den jag känner nu är en annan än den jag kände då. Och så här kan jag förmodligen fortsätta tills jag också dör, utan att vare sig känna mig eller någon annan, på riktigt.

Agnes vägrar att titta på teve. Hon sitter vid sidan av apparaten i rummet på landet, fd maken sitter i soffan rakt framför henne och teven. Tack och lov för hans hörlurar, de gör att hon slipper höra det som sägs.

Agnes läser, senast Agneta Pleijels bok ”Doften av en man” – en bok som hon redan vet att hon behöver läsa om. Mycket i den kan hon identifiera sig med, kvinnans omedvetna inordnande av sig själv under mannens mycket självklara överhöghet, och alla de uttryck det tar sig. Mycket har hon behov av att läsa långsamt, en gång till, för att relatera till sin egen verklighet. Agnes är ungefär lika gammal som Agneta P, men har en alldeles annorlunda uppväxt och bakgrund, och också en annan verklighet i relation till män och barn. Ändå så lika. Ändå så förfärligt lika.

Elena Ferrantes bok ”Min fantastiska väninna” har hon läst halvvägs, och är inte ivrig att fortsätta läsa. Något gör boken ointressant, Agnes är inte klar över vad. Och Erica Jong´s ”Fear of dying” läste hon häromdagen, inte imponerad, annat än av titeln, som är suverän mot bakgrund av ”Fear of flying”. Erica Jong skriver om samma saker som sysselsätter Agnes tankar numera, död och åldrande, kärlek och sex – men Agnes låter sig icke beröras. Det blir enbart en mängd ord.

Som dessa.

 

Hugo

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Du fanns

Så. I morgon är det tre år sedan du dog – du som var vår son. Här på landet, där din pappa och jag är nu. Du fick inte se liljekonvaljerna det året, vi ser dem inte i år, ännu. Det är kallt, det snöar emellanåt, det är inte vår. Det året blev det inte heller någon vår.

Nu försöker jag förstå, försöker använda min trötta hjärna till att begripa att du fanns en gång, att jag födde dig när min morfar var sjuk en påsk för i år femtio år sedan. Att du växte upp, levde, själv fick en dotter, tappade fotfästet och dog. Här, där du älskade att vara, här där du kanske ibland fann frid. Här där du fortfarande finns som ett minne, en aning.

Hjärnan förslår inte, den kan inte omfatta det som var du och dit liv och det som var du och din död. Jag ger upp, sväljer gråten, försöker få halsen att slappna av och ögonen att sluta rinna över. Din pappa tittar på teve, det är honom väl unt. Hans ord när du var död ”jag kunde inte beskydda honom” finns för alltid i min hjärna, liksom det han sade när han ringde mig ”det här går inte att linda in, Mats är svårt skadad”. Det gick inte att göra bra eller mildare, du var död, säkert redan när du kom till sjukhuset. Vi såg dig, din pappa och jag – du var lugn i döden. Vilade i den. Det gjorde mig konstigt lugn. Tog mig hela vägen, genom bouppteckning och begravning. Tog mig hit där jag är nu. Jag lever. Du är död. Och du levde en gång, du älskade din dotter, du fanns. Det är jag tacksam för. Här vinterfiskar du och mannen min, ni är båda döda nu – kanske fortsätter ni fiska…

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Nässlor och litteratur

Det är ännu oklart vem som skriver idag, Agnes eller jag. Tror att jag får hålla på ett tag – Agnes känns som om hon inte riktigt vaknat ännu. Hon var klarvaken ett par timmar i natt, det gör henne lite ovanligt seg fortfarande.

Jag gläds åt solen därute, även om huset fortfarande är kallt om nätterna. Fåglarna är glada åt sina frön, påskliljor och en enda narciss blommar i rabatten, de flesta tulpanerna vissnar redan. Pionerna sticker upp ur jorden, floxen börjar krypa fram. Nässlorna vid altanplanket bör plockas idag för att inte bli för stora. Och skottkärran behöver pumpas, liksom cykeln, för breda vedträn klyvas, Vimsan är utsläppt, det blåser.

Jag hänger undan vinterjackan, åtminstone tillfälligt. Vantar och mössa har redan hamnat i sin sommarförvaringsplastlåda. Ett par handskar får ligga kvar i korgen i hallen.

Skottkärran pumpad, balansbollen gick inte att pumpa med det jag hade. Cykeln får vänta. Nu nässlor. Plockade och förvällda, det doftar vår i köket.

Jag går ut på altanen och sätter mig att läsa. Kristian Lundbergs ”Gud är inte ett främmande namn”. Jag kan inte omfatta hans tro, men jag grips av lugn när jag läser. Det han beskriver är vår nutida grymhet mot flyktingar och asylsökande, tiggare och hemlösa. Hur grupper som saknar allt ställs emot varandra. ”Den banala ondskan är en tjänsteman som bara gör sitt jobb.” Många vackra bibelcitat, vånda, kärlek som både är tillräcklig och inte förslår. Hur kan jag känna friden i hans ord? Jag vet inte, tar bara emot den – och den är hela tiden en kontrast till de grymheter vi utsätter våra medmänniskor för. Jag tycker om hans bok, tycker om hans sätt att beskriva sin Gud, sin tro.

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Å, så jag ibland önskar att jag hade hur mycket pengar som helst. Det har jag inte. Nu har jag betalt sophämtning (trodde den fakturan skulle komma i oktober som i fjol), och momsen ska in till den 12 maj. Betyder att jag är pank. Det går ingen nöd på mig, jag har frysen full och kylen hyfsat påfylld häromdagen, kattmat och kattsand har jag också. Och vin och gin och Marezzo, lök och potatis, ris och sweet chili. Och färsk ingefära, vitlök, lök och äpplen – tänker göra äppelchutney i morgon.

Men ändå. Hårklippningen får lov att vänta alltför länge. Tandläkare kan jag bara (försöka) glömma, nya glasögon och bättre hörapparater likaså. Tack och lov för biblioteket, jag kan läsa de tidningar jag inte kan prenumerera på, och låna de böcker jag vill läsa. Fd maken låter mig använda hans bil, och står för kostnaderna – han åker med när han vill. Äldste sonen förser mig med ved, och det har jag verkligen behövt denna vinter och vår.

Det är inte synd om mig, det är inte det detta handlar om. Jag är ingen undernärd åldring som inte får den hjälp hon behöver – som den nittioåriga kvinna som vägde 32 kilo, i pressen häromdagen. Men om inte annat så är det trist att inte kunna vara lite slösaktig emellanåt – fast när jag tänker efter så var jag det idag, jag fikade på ICA och åt tårta och drack (dåligt) kaffe för 29 kronor. Så…

Syrran har skickat bild på sina vackert grönmålade nyputsade tår, mina är röda och självputsade. Duger de med, men hennes är roligare.

image1

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer