Fakta eller alternativa sådana

En natt med sömn och vaka, månsken och virriga drömmar. Minns en sekretär med tomma lådor, men fack fyllda med papper och häften, någon kok- (eller kak-)bok. Två dörrförsedda fack med text på respektive dörr, GE och TIGGA. Diverse halvt bekanta människor, besök hos din syster (hon har förekommit flera gånger på sistone) som inte var hemma, men kom efter en stund. Kanske var du med, vet inte. Homeopatin lämnade mig dock i fred i natt.

Sol, blåst och kallt, ingen snö här, ännu. Vi åker och handlar och är hemma igen ungefär två timmar senare. Kylen är full, kanske kommer yngste sonen ut i påsk. Någon biltvätt blev det inte idag, för kallt.

Gav fyra gamla enkronor till en tiggerska utanför Coop. På City-Gross gör man sig av med de äldre mynten, när någon behöver få kontanter tillbaka. Undrar vad tiggarna gör med dem? Hur kan de växla in, de kan förstås handla för dem fortfarande. Dum så kallad reform, att byta ut pengar så där, per ett visst datum – och inte se till att de kan växlas överallt. Har någon sett en trovärdig förklaring till varför detta var nödvändigt?

Nedslagen över de ”hårdare tag” som nu krävs och deklareras från alla håll – de tagen kommer bland andra att drabba ensamkommande ungdomar, många kommer att skickas till Afghanistan. Eller hur är det, kan de inte deporteras om inte landet ifråga vill ta emot dem? Den man som misstänks vara skyldig till fredagens dåd i Stockholm hade tydligen fått avslag på sin asylansökan, skulle utvisas men kunde inte skickas iväg. Det är svårt idag att veta vad som är rimligt korrekta fakta och vad som är alternativa sådana…

Vi fördömer Trumps uttalanden om att skicka ”hem” alla papperslösa, men vi har i Sverige förmodligen ett stort antal människor, som inte fått asyl eller flyktingstatus, men ändå finns här. De arbetar någonstans, svart, eller de får någon sorts överlevnadsbidrag. Jag vet inte hur det går till. Vad tjänar det då till att utvisa dem, möjligen skulle åtminstone några kunna bidra till ekonomin i landet, utan att jobba svart. Alla är inte terrorister, men många kanske blir det utan rimlig integration. ”Vår” i Sverige respektive på Cypern.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det blåser kanske på månen också

Blåsväder. Klimatmässigt sådant, kanske bra torkväder. Tvättmaskinen går här i huset på landet, första gången på ett halvår. Agnes försöker få sig att tro att hon kan fylla den här dagen med mening. Nåja, hon kom ur sängen i morse efter en natt med klen sömn, kanske ska hon skylla på månen som lyste upp natten därute. Igår kunde de sitta ute i solen, så icke idag.

Snart ska hon ut och hänga tvätten. Hon fryser redan om händerna. Bästa vännen och Agnes talade igår om meningslöshet, känslan av att nästan vilja ge upp, men ändå inte. Hur skapar någon sitt fortsatta liv när döden förändrat det som var? Båda har de mist sina älskade, häromdagen förlorade flera okända människor sina nära, en alltför ung flicka dog. Hur överlever föräldrar en sådan chock? Agnes vet att man gör det, så småningom. Men hur har de det idag, de som berövats sina kära. Agnes hoppas att de har stödjande människor omkring sig när och om de behöver det.

Hon försöker skaka av sig den konstigt avstängda känsla hon haft sedan i fredags. Det känns som om hon står vid sidan av sig själv och resten av allt levande. Hon betraktar inte ens, bara är där. Hennes energi har gömt sig, lusten och glädjen är obefintliga. Olusten likaså, det är bara tomt i henne. Det bryr sig inte tiden om, den går.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Våldet är internationellt

Agnes inser att hon berörs på ett sätt hon inte riktigt kan definiera av fredagens våldsdåd i Stockholm. En elvaårig svensk flicka och en svensk man, en brittisk man och en belgisk kvinna dödades, ett tiotal människor skadades. En gammal tiggande kvinna som befann sig på plats togs vänligt omhand. En polis hjälpte en annan tant över gatan. Och en uzbekisk man som skulle utvisas greps och förmodas vara ansvarig. Kanske hade han medbrottslingar, kanske var han enbart desperat, och galen. Ingen vet ännu.

Ett – hon är tacksam (glad är fel ord i sammanhanget) att det som kanske var en sprängladdning av något slag inte tycks ha fungerat.

Två – hon gläds åt myndigheternas kompetenta hantering av kaos, individers medkänsla, chauffören som varnade för vad som pågick, tycker illa om det lilla hon såg på teve av upprepade förmodanden och halvsanningar, är skrämd av vissa inlägg på till exempel Facebook där dådet applåderas.

Tre – hon får tankar om hur terrorism och offer är internationella, oavsett var de äger rum, vilka som utför dåden och vilka som drabbas. Hon ser hur det som hänt fördöms i omvärlden, hur man på olika sätt ger sitt stöd åt vårt land.

Fyra – hon kan aldrig förmå sig till att jämföra någons död med någon annans – eller med att landsbygden inte får det stöd den kanske borde ha – eller tycka att det är rätt när Sverige sänder tillbaka ungdomar till ett land som svenska medborgare varnas för att besöka.

Det som hände väcker många tankar, och rädslan lurade innan hon visste att alla ”hennes nära” var välbehållna. Andra människor fick andra besked. Nu handlar det om vad som händer härnäst, vilka krafter som ska stå starkare efter fredagens händelser.

Hatet eller kärleken? Modet hos oss alla att på de sätt vi kan stå emot och fortsätta hävda att Sverige är ett land som både har råd och lagar som välkomnar flyktingar och asylsökande. Ett land som bör se över det som kallas ”föreningsfrihet” och som utnyttjas i brottsliga sammanhang. Ett land som definitivt bör bli strängare i sin bedömning av så kallade ”återvändare”, utan att dra alla över en kam. Kanske är det också dags att omvärdera det vi stoltserat med så länge, yttrandefriheten. Idag kränks och hotas människor via sociala media och på andra sätt i yttrandefrihetens namn. Så ska det inte vara.

20170402_104354

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Att se och måla

Agnes sitter i fåtöljen i fd makens sommarhus. De har bytt till sommardäck på bilen, handlat och forslat ut mat plus diverse plus yngste sonen och katten och sig själva. Skottkärran är bra att ha uppför backen till huset. Sonen också, han fick dra tunga lass. Nu har alla (utom katten) ätit lammfrikadeller med ris och currysås. Gott. Agnes känner sig förtjänt av ett glas vitt vin.

Hon ser hur de gamla påskliljorna vid berget återkommer år efter år, en enda liten krokus också i gräset utanför hennes fönster. På väggarna inne i huset sitter alla hennes ”tavlor” från det året när hon såg och målade, tror det var 1989. Nästan trettio år sedan. Allt är numera så väldigt länge sedan.

Hon ville ta bort tavlorna, men fd maken vill ha dem kvar. De får stanna. Det mesta här har hon varit med om att skapa – huset, duken på bordet där borta har hon fållat, golvet har hon slipat och lackat. Böckerna har hon sorterat och ställt in i hyllorna, öppna spisen är det bara hon som gör ren från sot. Det är bara hon som eldar i den också nu, övrig värme kommer från luftvärmepumpen. När hon bodde ensam här för drygt femton år sedan, i samband med skilsmässan, höll hon värmen med den spisen.

I morse, när hon väl somnat efter en i stort sett sömnlös svettig natt, drömde hon om mannen sin, han som nu är död. Han var väldigt levande, glad och nöjd, men båda visste samtidigt att det snart skulle vara slut. Som väl var fick han ändå träffa och prata med sin morbror Åke innan hon vaknade (och han kanske dog även i drömmen). Klockan var då halv sju, hon gick upp och duschade och tvättade håret. Sedan packade hon bilen, sonen kom och de åkte. Vackra trogna Rösti är inte heller med oss längre, saknar honom också.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lånade liv

Läser just nu en bok, ”Stulet liv” av Christina Schwarz. Har bara läst några sidor, men som jag förstår det går boken ut på att författaren skriver om sin bästa väns liv, eftersom hon inte kommer på någon annan fungerande idé. Intrikat. Här drivs alltsammans till någon sorts spets småningom, jag är inte där än. Men är inte det här ungefär vad vi gör, alla vi som skriver. Vi tar lite här och lite där och för all del kanske mera ur det egna livet än andras. Vad inspirerar oss, vad ger oss idéer? Eget liv och andras liv. Vi lånar liv av varandra.

Information: idag och igår har jag försökt kamouflera p-pillret till katten i först lax, därefter köttfärs. Hon gick inte på det. I morgon får det bli ”mjuk kattmat” och krossat piller. Vill inte ha kattungar, vad i all världen skulle jag ta mig till med dem?

Middag idag blir hastigt stekt kalvlever, ris och gräddig löksås. Ser fram emot att äta om några timmar. Något gott rödvin har jag tyvärr inte hemma, det får gå ändå. I morgon tvätt hos fd maken, och torsdag biltvätt, däcksbyte och service, lånebil till ”landet”. Yngste sonen hänger med, hans vän kommer efter på fredagen.

Den här författarinnan i boken jag läser, hon har just kommit fram till att hon ska vara produktiv, fem sidor om dagen. Och gå hemifrån samtidigt som mannen hennes, så att hon inte frestas att måla om bokhyllorna – eller hur det nu var. Tanken att ha ett mål, om än kvantitativt, för skrivandet är nog bra. Att gå hemifrån är säkert också hjälpsamt, inte för att jag skulle få för mig att måla om mina bokhyllor. De är alldeles för fullproppade av böcker i dubbla rader för att över huvud taget kunna omfattas av ommålningstankar.

Jag läser vidare. Efter en vecka ligger författarens skrivande på minus massor av sidor, hon har nämligen använt tiden till att leta efter lämplig skrivplats, utanför hemmet. Hög igenkänningsfaktor… Och, en god idé. Att flytta sitt skrivande annanstans är ofta, åtminstone för mig, produktivt. Men jag gör det alltför sällan, av pur lättja.

Prokrastinering är ett ord som jag inte kunde innan jag började skriva. Nu vet jag vad det betyder – och förmodligen har jag prokrastinerat även tidigare i livet utan att kalla det så. Nu är det plågsamt frekvent, men inte tillräckligt plågsamt för att upphöra med det. Det har många legitima namn, heter ibland städa, tvätta, hämta in mera ved, klappa katten (fast den här Vimsan låter sig inte ofta klappas), åka och handla, lämna in böcker på biblioteket. Till och med bokföra, fast ganska sällan. Tvätta håret när duschrummet inte är iskallt. Etcetera. Eller hitta ett tomt fågelbo i skogen.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hugo

Varför skriva? I bloggens begynnelse skrev jag ”skriva för att leva – leva för att skriva”. Ambitiöst, kanske pretentiöst. Då var det så. Nu?

Kanske för att berätta att jag slängt soporna, och hämtat in ved. Klädde på mig dessförinnan.  Nu kaffe efter den tidiga morgonens te. Syrran har en inneboende i huset i Maróni, eller kanske en uteboende, Hugo. Vi träffades också när jag var där. Hugo är en söt liten ödla, där finns en med lång svans och en utan, Hugo är den med svans. Såg den första bofinken för i år härhemma.

På gården planteras halvvuxna träd längs den nya vägen från ån upp över det som tidigare var hästhage.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Eget val eller inte

Efter ett inlägg där jag förväntade mig en kraftig motreaktion, på Facebook – så fick jag en hätsk och faktiskt hatfylld drapa och tack och lov avvänning. Kvinnan i fråga och jag har krockat tidigare, då beträffande hennes vänskap med SD-anhängare. Nu gick det som det skulle ha gjort för något eller möjligen några år sedan, vänskapen är avslutad.

Jag tror att jag försöker förklara för mig själv vad som hände. Hen hade skrivit något på FB, jag reagerade med ryggmärgen – uppfattade det hela som ett sätt att dra fördel av en kändis självvalda död. Vad fördelen skulle bestått i vet jag inte, men det kändes dåligt, i hela mig. Jag försökte säga att valet var den personens eget ansvar, det var hans liv och hans död. Fick veta att så var det inte, ”vi” borde ha kunnat göra något för att förhindra det som skedde, eller åtminstone ställt oss frågan…

Dessutom fick jag – och alla den här personens vänner – veta vilken usel människa jag är, vilken fullkomligt okunnig kvinna när det gäller självmord. Hen är expert, hen kan. Jag kan bara hålla med, jag har tack och lov inga egna erfarenheter av självmord bland nära vänner eller släkt. Det är jag tacksam för. Och jag slapp läsa alla kommentarer eftersom jag var avvännad. Fortfarande menar jag ändå att den som bestämmer sig, i den svartaste av förtvivlan, för att ta sitt liv – har rätt att göra det. I det aktuella fallet handlade det om en äldre man – och för mig är det så att hans liv var hans, liksom hans död.

En ung människa kan förhoppningsvis påverkas och förhindras att ta sitt liv. Vi behöver prata med varandra om detta. Jag tänker på ensamkommande ungdomar som tar sina liv när de väl kommit hit. Där kan vi alla och framför allt politiker och lagstiftning göra något för att förhindra tragedier.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar