Klädgarderober i en källare

Hämtade sonens klädgarderober från hans fars källare. Rationellt, vill försöka sälja kostymerna, han är ändå död…

När jag så kommer hem till mig och öppnar påsarna – så går jag sönder.

De – kostymerna, fina skjortorna, slipsarna – de talar om för mig att han hade ett hopp om ett liv igen, och det livet fick han inte. Jag ylar, katten gömmer sig, tårarna rinner och hans kläder hänger här och där. Han hoppades, han vårdade sina fina kläder – och nu är han död, och jag ska försöka sälja hans kläder….

Älskade sonen min, du behöver inte dina kostymer ocxh fina skjortor, inte din anorak och korta överrock heller – någon annan kanske kan ha glädje av dem. Det gör så ont att du inte behöver dem, det gör så ont.

Någonstans i mig vet jag att du skiter fullkomligt i dina kläder. Nu. Eller du bryr dig inte, för du kan inte bry sig längre. Men jag önskar så att du kunde bry dig, att du fanns här hos oss, att du fanns. Du gör inte det. Inte du heller. Men du fattas, dina kläder far snart iväg till Sellpy eller så, resterna av dig finns på Sundbybergs kyrkoård, du finns i mitt hjärta som gråter. Din far grät när jag talade om att jag skulle ta med mig klädpåsarna, jag klappade om honom lite förstrött. Varför blev han så rörd? Nu vet jag.

13234525_843131189126852_533155119_o

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Författare eller amatör

Lördag 21 januari 2017. Har kollat bokföringen för förlaget och ser att jag ska betala drygt 8 000 i moms i maj, plus att jag i fjol gjorde en vinst på ca 4 000 kr… Har dessutom gjort en sockerkaka, och ätit upp en tredjedel.

Nu är det mörkt igen, klockan är halv fem och Vimsan sover på min säng. Jag gäspar. Det blir pizza med mozzarella till middag idag, ids inte göra något annat.

——–

Skrev söndag igår redan, men nu är det söndag, och klockan är halv tre. Har gjort en röra av lök, vitlök, champinjoner, squash och kyckling, plus grädde och soja – till pastan jag tänker koka till middag. Och så har jag dammsugit, och tagit in ved. Eldar, känns som om mina händer inte blir varma idag, trots att det är plusgrader ute. Vimsan är inne nu, har varit ute en vända i förmiddags. Åker in till fd maken i morgon för att tvätta, och så far vi ut till landet för att kolla avloppet som åter inte godkänts av kommunens inspektion…

Är totalt uttråkad. Alldeles absolut uttråkad. Läser om böcker jag inte ens första gången var fängslad av. Om jag vore den skrivande människa jag ibland hävdat skulle jag ha använt dagens timmar till produktivt skrivande. Det har jag inte. Någon på FB definierade ”författare” som någon som kan leva på sina böcker, andra var amatörer. Jag är knappt det sistnämnda.

Har just sålt Catullus dikter på Bokbörsen, förord Ebbe Linde. Han (eller kanske de) var författare, oavsett om han/de kunde leva på sitt skrivande!20161226_154647

Ovan ett exempel på en annan författare som förmodligen kan leva på sitt författarskap – och som har en man som just blivit ordförande för Pen i USA – han lär behövas framöver.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Morsor

En gång trodde jag som morsa att det räckte att älska mina barn, att det förslog om jag talade om det för dem, flera gånger, så skulle de hitta sin plats i sina liv och leva goda liv. Det tror jag inte längre. Den son jag älskade av fullaste hjärta av de tre är död. Han levde dessförinnan ett gott liv, tills det inte var så gott längre. Tills han blev alkoholist och förlorade allt, till slut sitt liv. Han tog med sig en bit av mitt. Jag som trodde att kärlek skulle räcka över alla katastrofer och misslyckanden, att kärleken till en son kunde hjälpa honom att leva.

Nu sitter jag här, en morsa bland andra morsor. Och läser ett meddelande på Facebook, om en mamma som insett att hennes son är SD och värre, och hon är så bottenlöst ledsen över det. Jag förstår henne. Hennes kärlek räckte inte heller, hennes kamp som ensam mamma till sin son var inte nog för att han skulle bli vuxen med en rimlig syn på politik och samhälle.

Var räckte vi inte till? Var försvann våra barn annanstans, till liv vi aldrig önskade dem, till tro på något som inte går att omfatta? Var gick det fel?

win_20160921_13_49_03_pro

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Ostron

Hommage à Ulf

Nu har jag visat mig själv att jag kan öppna ostron. Sex stycken avnjutna en tisdagskväll. Men jag saknar min ostronälskande man. Och det blev ingen Chablis till, ett glas Fumée Blanc fick duga.

Vad gör ni andra, när själen bara gråter och ni snörvlar och inte vill någonting längre? Sitter ni där bara, fortsätter ni gråta, skriker ni i er ensamhet? Jag gör alltihop, jag sitter där, jag snorar och grinar, jag skriker för mig själv. Vimsan tål min låt. Jag gör det inte.

Sex ostron och jag går sönder. Fan vad jag saknar dig, älskade man som bland allt annat var fenomenal på att öppna ostron. Älskar dig – älskade dig.

Vad ska jag göra med resten av livet?

DSC00986

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Fantastiska killar

20161228_133433Gårdagen: åkte med fd maken hem till mitt, hämtade det som skulle hämtas, packade bilen, slängde in bilnycklarna på förarsätet för att inte tappa dem när jag fyllde på spolarvätska. Bilen låst, alla dörrar, bakluckan, låsta. Där låg nycklarna och hånflinade åt mig.

Reservnycklarna eventuellt hemma hos fd maken, sisådär sju mil bort. Hans nycklar till lägenheten också, liksom mina i min inlåsta väska. Hans telefon hade han tack och lov runt halsen. Jag kunde ringa till gårdens förvaltare, som kom efter några minuter. Han kunde förstås inte heller öppna bilen.  Men han hämtade Kim, den enda som jobbade igår och var ”teknisk”. Kim kom, medförande hårt plastband och tunn ståltråd, en annan hjälpsam gårdskille hämtade träkilar. Ännu en kom och stöttade med goda råd.

När jag givit upp och var beredd att ringa bärgare, fixade Kim det hela. Han hade lyckats pilla in plastbandet genom dörrfönstret och otroligt nog också lyckats dra upp dörrhandtaget inifrån. Fråga mig inte hur det gick till, hans enorma tålamod – gör om en gång till, gör rätt – hade stor del i det hela. Fd maken kunde avalarmera yngste sonen som var beredd att åka hem till lägenheten och se om reservnycklarna fanns där. Vi kunde göra det vi skulle och åka tillbaka till Sundbyberg. Kan inte lägga in någon bild eftersom jag inte fixar att flytta bilder från Google-kontot till bloggen….

Nu vet jag inte vad jag ska göra för att tacka för hjälpen, men något kommer jag nog på!!

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Essäer, kan översättas med ”försök”

Så – nu är fd makens avlagda datormus inkopplad, och i det andra uttaget laddas telefonen – Agnes själv har tack och lov inte behov av några sladdar i sig. Tekniken känns lite sjukhusaktig. Hon har inte använt någon (dator)mus på länge – pekplattan har fungerat bra, men nu kändes det plötsligt rätt att ändra sig. Telefonens e-postkonto är konfigurerat, ena syrrans telefonnummer är inlagt bland de hittills ganska få kontakterna. Nyss ringde den andra syrran så nu finns även hon på rätt plats i min telefon.

Fd maken är ute på sin dagliga promenad. Själv sitter Agnes i fåtöljen och slipper gå ut idag. Kanske skriver hon.

Nej, hon läser i stället. Siri Hustvedts ”Leva, tänka, titta”. Det är en samling av essäer skrivna under loppet av sex år – som alla har en sak gemensamt, ”en oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa”. Citat ur förordet. En fascinerande tanke som jag just läser – och funderar över – är att medveten erinran och fantasi är starkt knutna till varandra, ibland kan de vara svåra att skilja på. Och att både också hör hemma någonstans, på någon plats – platsen behövs för att minnet/fantasin inte ska blekna. Det känns rätt för mig.

Hon kopplar resonemangen till både de gamla grekerna, medeltida filosofer som Albertus Magnus och nutida hjärnforskning om hippocampus. Spännande. Resten av boken må den intresserade läsa själv. Jag har lånat den på det fina biblioteket i Norrtälje, men den finns naturligtvis att köpa, utgiven av Norstedts.

20161226_154647

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

All tid i världen

Det är konstigt – tycker Agnes – att hon inte får sig att skriva. Hon har all tid i världen, bokstavligt talat. Hon har en bra ny dator, hon kan skriva både fort och rätt. Ändå vill det sig inte, det fattas det där som hon själv vill ha i en text. Innehållet. Är hennes värld för liten och trång? Skulle det bli mera skrivet om hon lät sig störas av allt som pågår omkring henne? Hela livet har hon haft förmågan att stänga ute det hon inte vill släppa in. Alla sorters sinnesintryck, låta bli att träffa människor hon inte har någon speciell längtan att möta, inte ringa några telefonsamtal som inte är nödvändiga.

Några veckor nu har hon inte haft någon fungerande telefon. Märkligt nog kändes det väldigt tyst med vetskapen att ingen kunde ringa. Det ringer ju inte så många annars heller, men det här blev en särskild sorts tystnad.

På julafton fick hon två väl begagnade telefoner av äldste sonen. Tyvärr hade hon glömt sitt SIM-kort hemma, så ett nytt fick införskaffas, snabbt och lätt i Telia-butiken, samma nummer som tidigare. Kontaktlistan har idag utökats med bästa vännen, resten får importeras när hon kommer tillbaka hem till sitt. Hon hoppas att det ska fungera.

Strålande sol därute, och kraftiga vindar. Snön låter vänta på sig, och det gillar Agnes. Hon är inte världens bästa bilförare på halkiga vägar.

 

Så här tråkigt blir det när Agnes skriver. Hon inbillar sig att hon skrivit med mera energi i orden ”förut”. Då, när hennes liv brakade samman. Kanske när sonen dog. Kanske när mannen hennes också dog. De senaste åren har varit de många dödas. Sörjer hon? Ja, men mera lågmält – och lugnare. Häromkvällen talade hon och sondottern om hennes pappa. Vi grät och tittade på gamla bilder, försökte berätta för varandra hur det känns nu, när drygt två år gått utan honom. Saknaden är konstant, den förändras inte, varken för hans dotter eller för Agnes. Han fattas.

Luften har gått ur Agnes. Hon pratar med sig, hon gör det hon ska, lagar oxsvanssoppa eftersom fd maken uttryckte att det skulle vara gott. Tvättar, städar, följer med på läkarbesöket i morgon, mammograferar sig i början av januari. Skickar beställda böcker. Löser sudoku, supersvåra. Läser. Matar och klappar Vimsan. Är hundvakt ibland. Tänder ljus och blåser ut dem. Hon kommer ur sängen om morgnarna, men utan förväntningar på dagen. Just inga måsten heller. Bara ännu en dag.

 

 

2015-01-08-12-09-25

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar