Julafton

Har diskat den lilla disk som var. Mitt glas innehåller  vitt vin, och jag kan sitta här en stund till. Klockan är snart halv 12.

Bilkörningen hem från sonen med imma på innerrutan var skrämmande. Vill inte vara med om det igen. Tror att vi alla blev skärrade av det. Är ju aldrig säker på vad Jan hör när vi åker bil, hans hörande öra är vänt från mig. Men han kände säkert att jag var rädd och osäker, och jag stannade  två gånger för att torka rutan på insidan. Förmodligen påverkades han av mig, och så blev det tokigt det mesta. Lärdomar som jag önskar att jag kommer ihåg till nästa gång. För det blir flera gånger.

Jag är trött, men vill ändå inte gå till sängs ännu. Har ingen ro i kroppen, inte i huvudet heller. Tankar, farhågor, fantasier far omkring i min hjärna, och de är inte direkt lugnande. På något konstigt vis är lamporna som lyser i fönstret mitt över gatan det, lugnande. Farbrorn har inte somnat än, han heller. Eller så har han inte släckt elljusstaken och någon lampa. Tror han är ensam, har för mig att hans hustru dog för några år sedan. Jag vet inte, har bara trott det. Såg honom tala i telefon i förmiddags, stående i fönstret. Kanske med något barn. Nu släcker han ljusstaken och förmodligen resten. Då får väl jag också gå och lägga mig. Vinet ska drickas upp först, och kanske ge mig trött sömn, åtminstone några timmar, tills jag vaknar av att jag druckit för mycket vin. Nu är det helt mörkt på andra sidan gatan. Det är bara här det fortfarande lyser. Undrar om någon tittar som jag, funderar som jag, dricker vin och skriver som jag.

En annan äldre man i huset tvärsöver lastade in hundbur i bilen i förmiddags, låste, gick upp och hämtade en väska, låste och låste upp, hämtade ytterligare påsar och kassar. Sedan fick jag annat för mig, men kan fantisera om att det skulle åkas, med hund (har för mig att det bor en liten skällande sak där) och förmodligen hustru, till barn och barnbarn eller så. Mer vet jag inte. Det är gott om parkeringsplatser nu, till skillnad från i veckorna. Tanken påminner mig om att det nog är dags igen att betala månadsparkering, kan ske när vi är annanstans än här, om vi är det. Har för mig att annandagen är det datum då ny avgift ska till.

Kom ihåg att ta med rödkål och köttbullar förutom en bit skinka i morgon. Och säg till Anders att han får hämta den skinka vi lämnar i kylen. Vi kommer inte att äta upp den. Ta med sill, prinskorv, ägg, äppelmust, Jans vin, mitt gin och Marezzo och rödvin, lök och potatis. Rom från kylen (och frysen) och Crème fraiche. Paprikorna. Bröd. Mjölk och ägg, smör. Bregott finns nog, tror mig minnas ett litet paket. Apelsinerna och clementinerna, släng citronerna. Bröd, åtminstone mitt, Jans finns på Addarsnäs, men ta med det som ligger här.

Blöjor ett par stycken till landet. Finns på Addarsnäs. Biblioteksböckerna. DATORN OCH ROUTERN. Det som ligger i arbetsrummet (tvätt till landet, tvätt till Addarsnäs). Dosetten med Jans piller. Min hjärna kokar snart.

Å, vad jag blir ledsen över Jans upplevelse av att han nog ”blivit tokig” när han inte kände igen någonting, inte mig, inte mitt sätt och min röst, inte var han var. Jag måste försöka låta bli att bidra till sådana upplevelser, jag behöver hålla igen min irritation och svälja min sorg över att han faktiskt inte vet vem jag är, ett ögonblick eller en längre stund. Inte vet att vi varit gifta i 40 år, inte att jag bor mest med honom sedan ett par år.

Det minsta jag kan säga om livet just nu är att det är intressant. Och intressant är ett icke-ord för mig, så vad det innebär här har jag svårt att formulera. Livet är oväntat, obegripligt, sorgligt ibland och löjligt däremellan. Ingen av oss förstår någonting, den ena har en diagnosticerat skadad hjärna, den andra har det inte (men har å andra sidan heller aldrig röntgat hjärnan med någon magnetröntgen…).

Oftast fungerar vi fortfarande tillsammans, ibland skiter det sig totalt. Som i kväll. I morgon får bli en bättre dag, det är i alla fall en annan dag.

green plant with red ornament planted in white ceramic pot

Photo by Scott Webb on Pexels.com

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Utspilld äppelmust och lite till

Den elektriska kalendern i köket säger fortfarande dag (tror fram till klockan 18, men har aldrig kollat). Därefter blir det kväll, småningom natt och så morgon och dag igen. När vi fick den tyckte jag det var lite onödigt. Nu tycker jag inte det längre, och det har bara gått ett drygt halvår. Demensen accelererar.

Vad är det för ljussken på himlen, kan väl inte vara sol? Märkligt. Huset mitt emot ter sig mera rosa än det gjort på hela dagen, himlen är tveklöst ljusare den också. Och det regnar.

Jag tror mig inte om att vara ensam om att ha det liv jag har idag. Många kvinnor, och en hel del män, vårdar de sina hemma. De får ingen lön för sitt arbete, i Sundbyberg anställer man inte anhöriga eftersom hemtjänsten kan utföra det som ska utföras. De anhöriga gör vad de kan för att tillvaron ska vara dräglig för den som blir sjuk, till exempel i en demenssjukdom. Och det är precis som kommunerna vill ha det, de slipper stora kostnader och kan dessutom ta betalt för det som erbjuds (även om den hemtjänst vi börjat anlita är privat, ”ett familjeföretag”).

Jag har nu fått avlösning beviljad av kommunen. Kan tyckas självklart, men beviljas ska det, efter utredning och hembesök. Jag är glad för det jag får. Hemtjänsten kan ”avlösa” mellan klockan 07.00 och 21.00. Inte över natt. Ett trygghetslarm kan se till att ”natten” och gå hem till den som larmat. Avlastningsboende (möjligt att jag blandar ihop termerna avlösa och avlasta) är tänkbart, antingen på regelbundna veckor eller vid behov, en vecka i taget. Svårare dock att få beviljat.

Slutsats. Om jag vill bo hemma hos mig åtminstone en dag och en natt, kan hemtjänsten klara dagen, men inte natten. Vi måste alltså chansa på att mannen inte behöver hjälp – eller om han gör det under en natt när jag inte är på plats – kan använda trygghetslarmet. Och inte använda det när det inte behövs…

Tja. Alternativet är demensboende på Ekbacken, ”inget att sträva efter” enligt uppgift.  Vi ska dit och kolla den så kallade dagvården på onsdag. Om mannen vill ”får han stanna” enligt telefonprataren, på aningen knagglig svenska. Hoppas mannen hör och förstår personalen där. Annars är det inte stor mening med utflykterna.

Nu mörknar det. Huset mitt emot är inte längre rosa, det är gråsvart. Kanske var det en vag solnedgång som nyss lyste upp himlen.

Har just torkat ett halvt dricksglas med äppelmust från glasbordet, och mattan. Glasskivan är så tung att den inte går att lyfta, jag kan det i alla fall inte. Jag skjuter fram bordet till soffkanten och välter upp bordet. Och hoppas på att glasskivan ska hamna i soffan och inte på golvet. Svär och förbannar, mannen sitter tyst i en stol medan jag gör det som behöver göras. Molly drar iväg och gömmer sig under min säng när jag låter som nyss. Nu är hon tillbaka.

Mannen har inte koll på var han har fötterna när han sitter med ett ben över det andra i soffan. Eller kommer inte ihåg att han har ett glas stående inom räckhåll för foten, när han ändrar ställning. Nåja, bordet fick sig en avtorkning, och jag fick tillbaka glasskivan på plats. En gammal tidning ligger på mattan och suger förhoppningsvis upp någonting. Tur att mattan är så mönstrad som den är.

Mannen ser spak ut där han sitter i stolen, med ett glas och sista skvätten av must från kylen. Jag vet att han inte gör detta med vilje, lika fan är det trist att ta reda på. Antar att det kunde vara värre/kan bli värre. Kul perspektiv (inte) för oss båda.

Hur orkar människor med som arbetar med åldringar och deras sjukdomar varje dag? Klarar de det bättre därför att de gamla inte är ”deras”? Ett många gånger hårt och tungt jobb, som dessutom hela tiden (tror jag) är frustrerande och repetitivt. Och dåligt betalt. De orkar nog inte, många av dem. De sliter ut sig, kroppsligen och mentalt. Och vi andra låter det hända, skriver kanske under ett upprop om bättre lön för arbeten som deras, och låter tiden fortsätta gå.

De gamla som kan betala för sig gör det, i boenden som inte är Sundbybergs Ekbacken. Minns att stadsläkaren i Sundbyberg när han blev gammal flyttade till Bromma och något som jag glömt namnet på. Men det var klart för alla att det kostade. De som kan betala för sig kan nu också besöka Camilla Läckbergs nyöppnade ”vårdcentral”. Sophia-hemmet har i och för sig funnits länge, alternativen för de besuttna är många, men kanske flera nu än förr. Östling, tidigare Scania-VD med mera, lär ha sagt ”naturen är inte rättvis”. Han borde enligt min mening sätta flera av sina uttalanden i halsen. Men hans pengar ligger väl i vägen.

Kommuner och landsting klarar inte av vård och omsorg. Samtidigt flödar miljonerna in till de privata intressen som blir allt flera, typ Läckbergs förutseende av kommande behov.

Välfärdssamhället har dött, hållit på att dö länge, men fått upp farten på sistone. Och fortare lär det gå om SD/M/KD får mera makt.

Vart kan en gammal kvinna med vidhängande sjuk fd man emigrera? Vilket land tar emot oss med öppna armar? Vi får nog stanna där vi är, betala det vi kan för något vi kanske får eller inte får. Och dö i ett land som övertagits av makt- och penninghungriga människor utan moral och utan kunskaper om det mesta. Utan empati, enbart med förakt för svara människor, vare sig de är tiggande romer från Bulgarien och Rumänien, eller svenska ”funkisar” (uttryck använt av en vän som själv är funkis). ”Naturen är inte rättvis.”

Gamla tiders ättestupor var förmodligen ett av alla accepterat sätt att hantera ålderdom och obotligt sjuka människor. Nu är vi på väg dit igen, med subtilare medel, ”tvångsvård av dementa är inte tillåtet”, assistans för att äta och andas medges inte, gamla glöms bort och dör på kuppen, antingen på en toalett i ett äldreboende, eller därhemma där ingen saknar dem.

Allt skulle ju bli bättre? Det slutade bli bättre för många år sedan. Konstigt att vi är så många som är förvånade idag.

man person people old

Photo by Pixabay on Pexels.com

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Julklapp?

Min bok, Free Spin – berättelsen om mitt spelmissbruk till julpris.

free-spin-fb

180 kr inkl porto. Swish (med avsändaradress) till +46761456644. Trevlig helg!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

kissa hit och kissa dit, kissa hit och dit

Apropå krokna, både han och jag. Det är tyngre att bli gammal än jag förstått hittills, borde ha begripit mera – men vad skulle jag ha gjort med vetskapen? Förtvivlat? Nej, det är som vanligt, bara att ta varje dag som den kommer med små eller större irritationseruptioner. Och hoppas att den som står i vägen för utbrottet  orkar med det. Än klarar vi mina utbrott och hans kissande bredvid, men jag vill inte ha flera blöjor i skurhinken. Bäst att tömma hinken i kväll.

Har skalat en liten lök, tagit fram potatis att koka, patén ligger i kylen, Cumberland-såsen är framställd, liksom osten. Har inte dukat ännu. Pratar med mannen om att han måste tala om för mig när han inte hör vad jag säger. Jag ser hur han viker undan med blicken och misstänker att han inte hört. När jag frågar har han inte hört. Det blir jobbigt för honom när jag låter illa, utan att han varken hör eller begriper vad jag säger.

Hur blev det så här? När blev det så här? Vilken tur att mannen min är död, och inte behöver mig trots att jag behöver honom. Tur för Jan i alla fall, inte tur för mannen min – eller kanske ändå. Tur också för honom, jag tror han var färdig med levandet. Han hade haft sitt födelsedagskalas som jag inte var inviterad till/inte ville vara med om. Veckan efter dog han. Snygg sorti för en levnadsglad man. En härlig älskare, en älskad man. Jag saknar dig, du som fått vara ”mannen min” i min bok om våra svåra år tillsammans, utan varandra och med varandra.

Min före detta makes demens kröp på oss båda. Tror inte någon av oss insåg eller ville inse vad som var på gång. Jag drog igång en demensutredning som gav besked. Nu försöker vi båda leva med det beskedet, och livet ändras från dag till dag. Det kan ingen berätta om i förväg, det finns inga säkra informationer att tillgå. En enda, det blir inte bättre. Det går inte att behandla. Det går enbart att leva med, och till slut inte leva med. För honom, och i någon mån även för mig. Jag tänkte på det när jag var ute med Molly i eftermiddags. Att jag kommer att vara med honom när han dör – om jag inte dör före honom, knall och fall. Jag hoppas att jag är där, hoppas att jag kan hålla hans hand och därmed försäkra honom om att ingenting någonsin mera är farligt. Ingenting kommer någonsin att vara så obegripligt förfärligt som när vår son Mats dog. Han dog en gång, min före detta make och jag kommer att dö en gång, varsin gång.

Jag pussar honom, kysser inte längre. Det räcker kanske, och gör det inte det, så är det så. Han är ledsen ibland, jag är ledsen ibland. Det är vårt nuvarande liv, det liv som min svärdotters mamma levde med sin man, tills det inte gick längre. Jag förstod inte ens då hur det kanske var. Livet är snällt emot oss när vi inte förstår. Att förstå och inse skulle kanske göra oss oförmögna att hantera det vi har att hantera, att leva det liv som är oss givet.  I varje stund, varje ögonblick, Lina Sandell, ett ögonblick i sänder. Hur stod du ut med det liv som blev ditt till slut? Det förmår jag inte ens försöka förstå.

 

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Ett tackbrev

”Hej, Margareta

Nu har jag med stort utbyte läst Free Spin och vill bara tacka. Det är en viktig bok som ger mycket att tänka på och även fundera över. Väldigt bra att det blev en bok.

Dess speciella karaktär bygger på upprepningarna, som är många men ändå inte monotona – och står i stark kontrast mot din förmåga att gestalta också de små skiftningarna i tillvaron, inklusive de öppenhjärtiga redogörelserna för vanmakt och leda.

Men hoppfullheten har ändå överhanden, och som hyllning till skrivandets (och läsandets) livsuppehållande kraft är boken övertygande.

Det där att nånting händer när man skriver, särskilt om det sker motvilligt. Det där som inte händer i väntan på storvinsten eller Godot.

Hoppas få se fler böcker av din hand.”

En vän på Facebook, som tillika är översättare och skriftställare skrev detta till mig. Jag är glad och tacksam, och stolt.free-spin-fb

Och, ni som hellre lyssnar än läser – den finns som ljudbok också, där sådana säljs.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Fantasi-Agnes

Om nu inte Agnes bryr sig om att berätta någonting om sig själv just nu, så får jag väl hitta på.

Jag försöker föreställa mig henne, i ett varmare klimat – men ändå inte hett så här års. Hon har för säkerhets skull en lätt tröja över axlarna och skor som hon orkar promenera långt i. Tunna långbyxor, ryggsäcken från förr hänger där den ska. Där har hon säkert en flaska vatten, sin lätta, tunna Mac om hon skulle vilja sätta sig på ett kafé och skriva, batterier till hörapparaterna, en enkel ordbok med användbara fraser på spanska från engelska. Förstås också mobilen, inte för att ringa så mycket med, men kanske fotografera. Pengar, nycklar och pass. (Hoppas hon inte glömmer den någonstans.)

Håret var nyborstat när hon gick ut, nu har det blåst lite hur som helst. Hon ser ganska nyklippt ut. Hennes stora solglasögon  gör att det inte går att avgöra om ögonen är glada eller inte. Jag får bestämma det också, hon är glad, men det syns enbart i ena mungipan. Inget stort garv på gång.

Lätt solbränd har hon hunnit bli. Men visst ja, hon har ju faktiskt varit här i snart tre veckor. Undrar vart hon är på väg, har hon hyrt en bil så att hon kan ta sig fram utan att behöva försöka hitta lokala bussar? Det verkar faktiskt som om hon ska hämta en bil, eftersom hon går in i ett stort garage under ett av boningshusen några kvarter från hennes egen bostad. En liten stund senare dyker hon upp igen, nu i en röd Renault Clio. Typiskt Agnes. Det är svårt att säkert se att det är hon när hon far iväg. Men ingen annan kommer just nu, så jag drar slutsatsen att det är Agnes som kör den röda bilen. Hon tycks åka i riktning mot byns utfart, och vidare vägen ner mot Puerto de la Cruz. Kanske har hon tröttnat på byns lantlighet och vill känna lite turistig miljö ett tag?

Jag låter henne fara vidare och funderar över vad hon kan tänkas vilja se eller göra i Puerto. (Behöver kolla vad en liten Renault heter mera än Renault. Google: Clio, jag var på väg att komma på det alldeles själv, hade ju skrivit CCC för att markera att något fattades. Nu fattas det inte längre.)

red renault vehicle

Photo by Artūras Kokorevas on Pexels.com

Well, red anyhow…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Orken är stukad

Dagen börjar med telefonväntan  hos äldremottagningen Helsa, ”du är nu först i kön, tack för att du väntar” alltför många (ca 30) gånger innan jag kopplas fram; konstigt att ni inte fått några blöjor, beställningen lagd 14 nov, ni får ringa till beställningscentralen; jag blir stammande arg, det borde vara deras ansvar, men nej och vänliga förklaringar till varför; ringer beställningscentralen som har en mottagande växelröst som jag inte  uppfattar, jag vet inte ens var jag är, väntar igen, bara 10 minuter, och får besked att jag måste ringa Schenker i Göteborg…

Gör det, lämnar mitt telefonnummer som så småningom uppfattas av killen som svarar (efter bara ett par minuter) och får besked att leveransen kommer torsdag, ställs utanför dörren. Hoppas blöjorna passar…

Jag blir alldeles matt av sådan här telefonväntan och trassel, förmodligen har de ringt på Jans telefon, som han inte svarar i – eller när den var helt utan batteri nyss.  Försökte ringa äldremottagningen igen för att kolla vilket telefonnummer de angett till beställningscentralen, orkade inte vänta. De borde ha talat om hur det går till, att de lämnar telefonnummer för kontakt – och kollat att de har rätt nummer… Jag borde ha frågat…

Molly blir orolig när hon märker att jag är upprörd.

Det här tog nästan en timme, och mycket adrenalin. Ringer igen till äldremotttagningen, 28 ”tack för att du väntar”, kommer fram, ändrar det telefonnummer de har för kontakt, och ber om ursäkt. Ett bra samtal. Nu har definitivt en timme gått sedan första uppringningen.

Senare gick Molly och jag till kyrkogården, jag plockade bort blomskaft som rådjuren lämnat efter sig, och småpratade med Mats. Hem igen, till en man som sitter på toaletten med brallorna nere, uteskorna på. Och ser uppgiven ut. Han hade tydligen varit på väg att gå ut när han behövde kissa – och då hann han inte. Igen. Nu har han ”ingen lust” att alls gå ut. Molly är duschad, mannen duschade sig själv. Vi har fikat när klockan är halv 2. Jag borde laga köttfärsröra. Ids inte, inte än.

Nu är köttfärssåsen klar, mannen sover i soffan. Jag försöker förstå mig på instagram från datorn, men misslyckas igen. Har i alla fall kopierat Ewas bild på ljudboken från igår och lagt in den på Facebook. Och påmint om ljudboken, och lagt ut läsar-lyssnarord om den. Kvart över tre. Borde läsa/redigera kundmanus.

Orken är stukad idag. Oklart varför. Skäggstråna växer dock. Farbrorn i köket mittöver gatan tänder lampan, och kikar ut lite. Han, som vi, har flera lampor tända. De behövs nu när det mörknar. Nu tänder jag sju ljus, på vardera sidan om balkongdörren. Fint och rogivande.

20191119_163833.jpg20191119_163846.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar