På hal is

Har försökt komma igång med flödesskrivande för hand i min fina stora skrivbok. Får inte till det. Antingen är jag för ovan numera att skriva för hand, eller så är skrivboken alltför fin, och alltför oskriven…

Boken är en present från yngsta syrran då när jag var som ledsnast efter spelmissbrukskraschen. På framsidan åker Rvd Dr Robert Walker skridskor på Daddington Loch 1795. Oil on canvas av Sir Henry Raeburn. Skridskoåkarens blick är fäst på någonting fjärran, armarna har han i kors över bröstet. Hatt på.

Det blir inte många rader innan jag tröttnar på handskrivandet. En undran faller mig in – är det stor skillnad på att flödesskriva för hand jämfört med att använda datorn? Och skillnad på att göra det nu i stället för i november i NaNoWriMo?

De 50 000 eller så ord jag hittills presterat några år i november kan inte kallas manus. Texterna är inte strukturerade alls, har ingen synopsis eller urskiljbar handling, ingen början, mitt eller slut. De är enbart en mängd ord, flödesskrivna. Jag har inte läst igenom alla sidorna för att se om där finns något av någon sorts värde, något som kanske kan användas annanstans. De har fungerat som alla mina ”dagböcker” från förr, ord från vardagarna, tankar, glädjeämnen någon gång, ledsamheter oftare. Deprimerande läsning det lilla jag läste när jag bläddrade i dagböckerna för några år sedan. Fortfarande spar jag dem i en stor kasse, kanske borde jag fråga mig varför. Och svara på frågan.

Till detta kommer alla dokument i USB-minnen och här på datorn, i moln eller Dropbox. När det blir dags för den där döstädningen, och städerskan ännu förmår städa, får hon nog se till att tappa dator och minnen i en djup sjö någonstans, eller varför inte via Finlandsbåt en mörk natt på Östersjön.

20190309_103004.jpg

 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Vara i det som är

Ofta vill hon göra något, utan att veta vad. Kanske måla utan att kunna, kanske bara forma något med händer som sedan några år liknar hennes mammas. Händerna är gamla, knotiga och fläckiga med kraftiga ådror. Agnes har också naglar som hela tiden går sönder si eller så, hon minns inte om hennes mamma också hade det. Men hon vet att hon inte känner igen sig i sondotterns gelnaglar (hon har frågat, det heter så) och att de förskräcker henne lite genom det hon bedömer som oanvändbarhet.

För ögonblicket sitter hon i fåtöljen och velar. Hon tar en klunk ur vinglaset, sneglar på Julian Barnes´ bok Citronbordet, och hörapparaterna, som ligger på bordet bredvid henne. Där ligger också kostnadsberäkningen från tandläkaren, hon har inte kollat detaljerna. Lika bra att låta bli, hon kan inte göra mycket åt det annat än betala vartefter som något görs.

Dagen har använts till tvätt i morse, hundpromenader och matlagning, korrekturläsning därefter. Hon är klar med det hon hittills fått från redaktören, mera kommer till helgen. Nu vill hon ha flera uppdrag, hon har utrymme och tandläkarräkningar kostar…

Det kliar i de där gamla fingrarna, och de ställer in sig på tangenterna på datorn, skriver utan eftertanke eller avsikt, flyttar sig fram och tillbaka, sliter lite på alla bokstäverna, skapar ord. Hon ler åt sig själv och sin, inte oro, men inte heller fridfullhet. Finns det ett ord som säger vad det är hon upplever just nu – lust att röra sig, vilja att göra något annat än det hon gör, förhoppning om att någonstans på något sätt hitta lugn, stillhet, varsam närvaro i just detta ögonblick. Vara stilla utan önskan om något annat, vara nöjd med det som är. Vara i det som är. Hon vet inte.

person using macbook

Photo by Burst on Pexels.com

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Levde hon en dröm, eller drömde hon ett liv?

Just nu undrar Agnes vad hon egentligen levt för liv hittills. I sjuttiosju (eller hur räknar man, sjuttiosex eller sjuttioåtta) år har hon funnits på jorden, hon har bråkat sig igenom barndomen, tagit sig hemifrån genom att gifta sig ”för tidigt” och få lov att gå till Kungs, fött sina tre söner, jobbat heltid, fått barnbarn och begravt en son, skilt sig från barnens pappa, varit sambo med den hon menar att hon älskat länge, svikit honom genom sitt spelmissbruk, varit ensam (definitivt inte ensastående), överlevt även hans död och är nu tillbaka hos fd maken och barnens pappa, som hans stöd och hushållerska…

Hur verkar det livet för den som inte levt det? Hur verkar det för Agnes? Har hon levt, lever hon? I Bergets skugga, uppföljaren till Shantaram av Gregory David Roberts, finns en mening som fastnat i henne: har hon levt en dröm eller har hon drömt ett liv?

Inte meningslöst, men tämligen ogenomtänkt, inte särskilt medvetet och fokuserat. Mera det som händer, det händer. Och det gjorde det. Nu också, fd makens tilltagande demens är inget något av dem räknat med. Åldrandet är en långsam överraskning menar Patricia Tudor Sandahl. Agnes kan bara instämma, åtminstone i överraskandet.

Varje morgon talar Molly om för henne att det är dags att dra på sig kläderna och gå ut. Molly är också en överraskning, inte planerad, men älskad och ibland frustrerande påstridig. Hon har sina behov som inte alltid stämmer överens med Agnes egna. Hon kom till Agnes när hennes familj inte längre kunde ha henne kvar. Agnes äldste son menade att morsan kunde ha glädje av en hund – och han hade rätt, åtminstone för det mesta.

Agnes katter har försvunnit, först Minsann och senare, efter Molly, Vimsan. Den ena på landet, den andra hemma utanför Agnes hus. Bara borta. Agnes hoppas (mot bättre vetande) att de hittat nya hem, att de fortfarande mår bra och att de slipper hundar i närheten. Ingen av katterna kunde förlika sig med hund, Minsann var rädd för sonens hund, Vimsan för Molly. Hon kan sakna sällskapet av en varm liten kattkropp i sängen, en katt som lägger sig tillrätta längs ryggen eller in vid knävecken. Och hon kan sakna kattens egensinnighet, och vägran att rätta sig efter en människa, vem det vara månde.

Och allt det här är enbart ögonblicksbilder, fragment av ett liv. I morgon kan allt vara annorlunda, ingen vet något om det i förväg. Som tur är.

För en stund sedan var hon och Molly ute i kvällen. Runt noll, duggregnet hängde i luften. Det kanske är vår. Ännu en vända ut i kväll innan det är dags att sova, för hund och för människa.

backlit blur close up dawn

Photo by Pixabay on Pexels.com

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Stressig morgon

I morse, med blött och nytvättat hår, insåg jag att plånboken inte låg där jag trodde. En trolig förklaring var att den blev kvar i mitt hus, när vi åkte därifrån häromdagen. Snabba beslut, hinner jag åka dit och tillbaka, förhoppningsvis med plånbok och alla kort, tills jag ska vara hos tandläkaren klockan 12? Lastade in Molly i bilen och for.

En timme dit, in i huset, på bänken låg plånboken. Tack nådiga makter, eller så. Ut till bilen igen, insåg att jag behövde tanka – kunde ju nu med korten i behåll. Den enda macken på rätt avstånd var kokosbollsstället där det brukar vara loppis på somrarna. In där, tankade, köpte kokosbollar, åkte tillbaka till Sumpan. Hittade efter tjugo minuters omkringåkande en parkeringsplats där bilen bara stod till hälften utanför markeringen. Upp till fd maken med hund och kokosbollar, in på toa för att borsta tänder och kissa, och iväg igen. Hos tandläkaren med tio minuter till godo.

Dessutom var det ett besök som gjorde mig glad (och för all del fattigare) – City Akut Tand är proffsiga, vänliga och snälla. De får mig att vilja komma tillbaka, har aldrig hänt förr i de här sammanhangen.

blur bristle brush clean

Photo by George Becker on Pexels.com

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

This too shall pass

Vems behov ska hon tillfredsställa först? Hundens? Fd makens? Hennes egna – som hon nästan inte känner till. Så fort de kommer tillbaka till lägenheten i stan vill hunden ha vatten, mat eller gå ut igen och kissa. Fd maken vill (fast han inte uttrycker det tydligt) att hon ska fixa kaffe, och plocka undan allt som hon ställt i hallen. Hon vill ha kaffe. Därmed blir det kaffe, två mot en.

Det här är en ständigt pågående fråga – vem har företräde framför vem? Tar hon tillräckligt bra hand om sig själv, när livet är som det är just nu? Tar hon hand om fd maken så som han förtjänar? Och Molly?

Hon tycker sig springa ikapp med sig själv i ett lopp som aldrig tar slut. Ändå vet hon ju att även detta tar slut, någon gång. ”This too shall pass…” Men just nu skulle hon vilja vara ensam och läsa sina texter högt för sig själv, bara för att höra orden sägas. Det kan hon inte göra här, eller nu.

På torsdag ska hon tvätta igen, bra med ofta ledig tvättstuga här i stan. Dessförinnan är det tandläkaren i morgon kl 12, då kommer yngste sonen hit och sysselsätter Molly så att hon slipper yla och fd maken inte behöver stressas av hennes oro. Själv låter Agnes bli att tänka på vad tandläkarbesöket kan komma att kosta, i morgon och framöver.

caffeine close up coffee coffee cup

Photo by Foodie Factor on Pexels.com

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Pitch?

Pitch, kanske, men inte hissvarianten på 3 sekunder…

Gammal, ”kvinna, 77” som det brukar stå i rubrikerna, ensam, frisk (hör dåligt), rörlig, kör bil, klen ekonomi p g a tidigare spelmissbruk, dricker vin och Dry Martinis när kassan tillåter, skriver när hon vill och kan. Vill också ha kärlek och närhet, och intellektuellt utbyte med en annan levande människa/man. Vill tro att det är möjligt, men vet inte hur…

Början:

För närvarande bistår hon sin fd make i hans tilltagande demens –  hon är hushållerska. Handlar, lagar mat, tvättar något mest varje dag, städar, följer med på läkarbesök etc. Bor så gott som hela tiden i hans hem, som en gång också var hennes. Huset hon hyr för egen del besöker de någon gång var eller varannan vecka. Idag handlar det om lojalitet och ett långt äktenskap, även om de skildes för snart tjugo år sedan. Gemensamt liv, söner, barnbarn.

 

”Mannen hennes”, kärbo, sambo, särbo, är död sedan snart tre år. Officiellt levde de tillsammans ungefär tio år efter bådas skilsmässor. De har en lång annan historia, de senaste åren ”av och på” på grund av hennes svek och spelmissbruk, som också kostade hans pengar och tillit … Den sista dagen han levde pratade de kort i telefon ett par timmar före den andra infarkt som blev hans död. På morgonen samma dag hade han ringt henne och frågade efter telefon till ambulans. Hon fick tag på hans söner så att de kunde besöka honom, själv var hon för långt borta. När han var död skrev hon om saknad och längtan, om kärlek och bristande tillit, om ömsesidigt behov av den andra under de år de inte fanns eller fanns sporadiskt för varandra. Hon skrev.

 

En son av tre är död, han dog för snart fem år sedan, i en bilolycka ute på landet där han och fd maken bodde tillsammans. Sonen kämpade med sin alkoholism. Och var nykter när olyckan hände. Bilen rullade ner från backen vid sommarhuset och krossade honom mot en tall. ”Det här går inte att linda in, Mats är svårt skadad” var fd makens/pappans ord när han ringde henne. De, hans bröder med hustru och söner, hans fd hustru och dotter, alla möttes på sjukhuset. Mats var död, hade barmhärtigt nog avlidit omedelbart, han var kall när hon smekte honom. Han var fri. Bara hon och hans pappa såg honom, de andra ville/orkade inte. Hon skrev.

Mitten:

Hon har precis fått ett manus antaget, har förlagsavtal och vet just inte vad alltihop innebär. Boken handlar om hennes spelberoende och spelmissbruk, och ska komma till hösten. Texterna skrevs under de fyra år som var de djävligaste hittills i hennes liv, och ska bearbetas av henne och en redaktör. Nu ska texterna bli allas egendom, allas som vill läsa. Skrämmande och bra. Kan kanske få någon att låta bli att börja spela, trots all lockande spelreklam.

Fotografering porträtt och helfigur, om tre veckor – vad ska hon ha på sig? Hon har dåligt med passande kläder. Ska hon le eller låta bli? Håret? Syns de trasiga naglarna? Och alla hennes rynkor och skrynklor. Hur gör man?

Har hon något svar på frågor som ”hur kom det sig att…?”, ”hur kunde du”, ”hur hade ni det innan”? Får hon vara glad att hon inte är fast i missbruket längre? Kan hon göra troligt att det faktiskt var skrivandet som hjälpte henne att ta sitt liv tillbaka? (Och stödet från familj och trogna vänner.) Återfallen, ska de döljas eller bekännas? Skammen, är hon så fri från den som hon försöker få sig att tro? Skulderna tar Kronofogdens skuldsanering hand om, i oktober avslutas den femåriga processen – vad det nu innebär i praktiken. Det som återstod av pengaskulder var sådana lån som hon inte ens skäms för att hon fick beviljade. Då, när hon var spelgalen.

Och varifrån kom egentligen Agnes, som nu varit hennes alter ego några år, i bloggen till exempel. Ibland är det ”jag” som skriver, ibland Agnes. Ingen distinkt skillnad på skriverierna, bara möjligen lite olika perspektiv. Förmodligen bara mera av samma. Att en sondotter till mannen hennes heter Agnes har inte med saken att göra, mer än att hon så länge hon fick gillade sondottern.

Numera finns ingen kontakt med den släkten, den bröts när hennes svek och spelande blev allmänt känt. Äldste sonen till mannen hennes ringde och berättade om pappans död först dagen efter, det var det sista samtalet. Hon gick trots allt på begravningen när hon letat fram annonsen på nätet, i sällskap med vän, systrar och son med sonhustru. Plus en röd pion och en granruska att lägga på hans cowboy-kista. Hon neg inte inför kistan, det gjorde hans fd hustru. Släkten såg inte Agnes, men hon såg dem, ena sonen fick en blick som enbart sa ”jag är här”, en sondotter tuggade tuggummi och hade farfars hårspänne i sitt långa hår. Det liknade spännet Agnes själv bar den dagen, han har gjort båda.

Veckan före sin död hade han födelsedagskalas för släkt och vänner. Agnes valde att inte vara där, men hade bistått med städning och diverse inför festen. Lånat ut pajformar och lite annat. Hon skulle ha åkt dit och städat efter festen, när han ringde och ville veta numret till ambulans. Städning och pajformar fick någon annan ta hand om, hon slapp. Det händer att hon letar efter just de formarna i sina skåp, tills hon kommer ihåg.

 

Slutet:

Kan hon förlika sig med att de här åren i slutet av hennes liv kanske inte intresserar någon annan? Hon tror nog att några läser hennes bok av nyfikenhet, de som vill veta vad som hände med henne och honom. De som tror att de redan vet. De som kände någon av dem en gång.

Kan hon få sig att acceptera om ingen vill älska den hon är idag, 77 år, gråhårig både här och där och skrynklig rumpa. Hon har ingen katt längre, men är fodervärd åt en krävande 11-årig cockerdam med envisa vanor. Hon har förmodligen själv också envisa vanor, till exempel krav på ensamhet i tänkbar tvåsamhet. Hon behöver sig själv, bara sig själv, ibland.

person holding pink paint bucket pouring on black container

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Hon vill fortfarande älska och älskas, vill smeka och smekas, bli bokstavligt hänryckt, igen. Mannen hennes skämde bort henne. Finns hans like som ändå är en annan människa? Kan hon som är sig själv, igen, lära sig leva i en obekant relation? Kan hon åter skapa den tillit som kärlek kräver? Och leva så länge hon får, med den sorg kärleken skapar? Picasso tillskrivs uttrycket ”det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom” – är det för sent för Agnes att ha ett lyckligt liv?

 

 

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Pigghaj hallå

Nu har vi ätit Skärgårdssoppa med torskrygg, god ost som efterrätt. Längtar efter ”riktig” fisksoppa, gärna med pigghaj som bas, Nordsjöål kallades den förr i Sverige. Men numera finns ingen pigghaj i de fiskdiskar Agnes träffar på. Vart har den tagit vägen? Utrotad är den väl inte, heter kanske något annat och är inkluderad i något annat.

När hon kollar är den tydligen utrotningshotad, har minskat med upp till 95 procent i svenska vatten sedan 80-talet… Varför? Oreglerat fiske tycks vara främsta orsaken. Hon saknar den.

Färsk fisk – igår fanns kolja på ICA, men den lockar henne inte, hon vet inte varför. Strömmingsfilé som såg trött ut, à 80 kr per kg. Nej. Gädda fick hon nog av som barn, abborre har hon för sig att hon vill fånga själv, tonfisk nej, hälleflundra för dyr. Det blev en ”färskkokt” krabba i stället, vid namn Hansons – men vad i all världen innebär färskkokt? Att krabban inte varit fryst före kokningen? Har andra krabbor varit det? Återstår att äta krabban, inte idag, men kanske i morgon. Med hemgjort hovmästarsås till. Bedömning återstår.

rocks animal crab creature

Photo by Pixabay on Pexels.com

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar