>Jag satt just och funderade över det absurda i att skriva om hemligheter i en anonym blogg – och insåg att den förmodligen inte är så anonym som jag trodde… OK – då är det väl så – jag skriver om mina två (minst) världar – den hemliga och den inte så hemliga. Båda är mina, båda är kända av de människor jag älskar och bryr mig om. Jag vill inte skada någon genom mitt skrivande – inte mig själv heller.

Jag är den jag är – på gott och mindre gott, ont vill jag inte säga. Jag älskar min fd sambo, jag har svikit honom lika mycket som jag svikit mig själv – och jag älskar honom fortfarande. Jag älskar också mina barn, min fd man, mina systrar, min allra bästa vän som funnits för mig hela den här helvetestiden. Och fortfarande finns.

Just i det här ögonblicket känns det bra att inte vara så hemlig – men jag minns med viss förskräckelse en av syrrornas reaktion när jag talade om att jag nästan lagt ut fotot på mamma och hennes syster inför det de uppfattade som ett avsked för resten av livet. Det var inte något som jag hade rätt att dela med resten av världen – som om mamma och moster Astrid skulle kunna bry sig, de är döda och bortanför världsliga fasader… OCH bilden på dem står i mitt fönster men inte här!