>Jag har just talat med min älskade i telefon, han ringde artigt för att gratulera på födelsedagen – han har haft mycket att göra, som svar på min fråga ”varför har du inte ringt på så länge”… Han vill inte med mig, och vem kan förundra sig över det?

Bara jag.

Tvärledsen blev jag, men slåss med det. Rumpan min är öm efter halket i morse, själen svart och jag har just ätit TVÅ bitar toscakaka för att fira min födelsedag. Tycker synd om mig, trots presenter från bästa vännen, telefongrattis från annan gammal vän, kort etc – det är synd om mig just nu. Men det går över, jag behöver bara lära mig att inte hoppas, att inte tro att min älskade och jag fortfarande kan skapa något nytt ”vi” – hans stora bekymmer idag var att hyreshuset där han bor (vi bodde) har sålts. Till vem vet han ännu inte.