Det är kulet ute. Änderna far upp och ner i åns vatten, en flock svanar flög förbi och letade efter öppet vatten, helst större än ån. En främmande fågel landade en stund men försvann snart.

Jag räfsade lite utanför huset, samlade grenar i ett par högar men insåg snart att det är för blött fortfarande. Nu har jag i alla fall fått fram räfsan ur källarens innersta hörn, liksom säcken med planteringsjord så att mina taffliga vinterpelargoner kan få ny jord.

Har läst lite men inte fångats. Och vill inte gå ut. Eller städa. Tvätta ska jag göra i stan. Och fläskläggen och rotmoset till middagen är klart. Ännu några dagar har jag inga hundar här, och jag saknar dem. De ger struktur och rutin åt dagarna, plus att de är kärleksfulla (och leriga). På tisdag åker jag in och hämtar dem för 10 dagar här ute, hoppas det blivit lite torrare och därmed mindre lerigt då.

Häromdagen var skrivpuffen att skriva om ordet ”försvinna”. Jag vill ofta försvinna, gå upp i rök, bara vara annanstans än där jag är. Och jag vet ju att det inte fungerar, jag kan inte försvinna eftersom jag alltid har mig med mig. Vart jag än tar vägen har jag mig med mig. Möjligen kan döden befria mig från mig själv så att jag verkligen försvinner – och jag hoppas att det dröjer länge än.

Jag väljer i stället att försvinna mentalt, in i en bok eller in i skrivandet. Eller in i en behaglig dagdröm. Nattens drömmar låter mig också försvinna, men konstiga rester av drömlivet finns kvar när jag vaknar – härom morgonen frasen ”tempus fugit” – ”tiden går fort, tiden flyr”.

Samma morgon fanns också orden ”honni soit qui” och så kom det inte mera – hela frasen lyder ”honi soit qui mal y pense” och betyder ungefär ”skam den som tänker illa därom” . Det är engelska strumpebandsordens valspråk och lär stamma från en dans mellan kung X och madame Y där hennes strumpeband halkade ner och kungen galant plockade upp det, satte det på sin arm och yttrade ovanstående! Detta lärde jag mig alldeles nyss när jag googlade, så något fick jag ut av mina drömord.

Att tiden går fort vet jag ju, och det bekymrar mig ibland. Men den försvinner ju inte, nu blir bara hela tiden då. ”Temps perdu” var det visst Proust letade efter – det enda jag vet om tid som varit är att den just varit.