Tiderna hos terapeuten är slut, landstinget bekostar inte flera. Det har varit hjälpsamt att gå dit tre kvart om tisdagsmorgnarna, tio gånger under vintern. Nu är det vår, och livet är aningen mindre grått och nedslaget. Jag är inte någon ny människa, samma gamla, men mindre ledsen, glad av skrivande och skrivande nätkompisar. Också när jag inte vill skriva, eller tycker att jag har något att skriva om. Som nu ett par dagar.

Det knepiga är att när jag väl sätter fingrarna i skrivläge på tangenterna så skriver jag. Det blir ord, ibland till och med många ord, och kanske finns där några som är eller kan visa sig vara viktiga. Jag har ingen ordning på det jag skriver, skrivövningar av mer eller mindre konstifik natur blandas med egenupplevd vånda och sorg. Hur som helst.

Och så tror jag att jag någon gång ska sätta mig och gå igenom och få till någon sorts samband, någon sorts kapitelföljd av alla dessa ord. Det behöver jag inte ta itu med ännu, det kan jag fortfarande skjuta på framtiden – så mycket har jag inte skrivit än. En av skrivövningarna hade som tema ”se dig själv som författare om 15 år”. Den har jag inte heller skrivit än… Mitt motstånd handlar inte om svårigheten att se mig som författare, mera om det absolut omöjliga i att inse och omfatta att jag om femton år är nästan 85! Det kan bara inte vara sant. Om jag lever då så är det sant.

Emellan varven fyller jag på i min ”BRA-bok”, den där jag skriver upp allt jag är bra på. I morse var jag bra på att kliva ur sängen tidigt fast jag egentligen inte hade lust, jag var bra på att vara lugn med upphetsade hundars morgonhälsning och sätta på koppel och gå ut. Och bra på att plocka små kardborrar ur pälsen (hundarnas) när vi väl kom in igen!